Rapport: Kanske mitt bästa crosscountrylopp någonsin

Datum:
21 maj 2006 22:58

Den senaste veckan har varit bra, väldigt bra. Trots att jag nu sitter här hemma och snorar istället för att vara ute och samla timmar i sadeln, så har jag en härlig känsla i kroppen. Den känslan säger mig att jag nu vet att jag kan cykla riktigt snabbt och att jag kan få några fina resultat, redan i år. Här följer senaste veckan i något som kan liknas vid dagboksform:

Fredag

Kände ju mig redan igår sliten sedan dom långa passen tidigare i veckan och nattjobbandet. Men jag hade bestämt mig för att jag skulle träna idag och imorgon är det ju vilodag. Bara att bita ihop.

Jag körde backintervaller i Norlingberg, ett berg som många år var med på Långa Lugnets bana, då ganska tätt före Törnbergs väg. Mina tider upp för backen nu var nästan identiska med fjolårets. Kändes bra att få veta att jag åtminstone inte var sämre än i fjol.

Och nu kände jag ju mig sliten i kroppen, hade tyngre hjul och däck med grövre mönster än vid förra årets backintervaller. Alltså borde tiderna kunna putsas ordentligt med snabba hjul och pigga ben! Snorig på kvällen.

Lördag

Vilodag. Förlovningsfest och barnkalas i Husby med god mat och trevliga människor.

Söndag

Tävling i Södertälje, Kringelracet X2, hade inte laddat något speciellt inför detta race. Svårt att veta hur det egentligen stod till med formen. Sliten som stryk i veckan och nu snorig på det.

Tog pendeln från Helenelund till Södertälje och orienterade mig till
tävlingsplatsen. Snackade lite skit innan jag, Max och Darvell körde ett varv på banan. Kändes ovanligt lätt att värma. Sa också det till Darvell att jag kände mig pigg idag.

Hämtade min nummerlapp och bytte om till tempodräkten då jag glömt kortärmad cykeltröja hemma i Falun.. Vi var endast 9 startande i elitklassen, vissa var på annat håll i landet och körde annan MTB-tävling och några körde nog sverigecupen i landsväg i
Åstorp. Banan innehöll ganska mycket stig och var lite halvteknisk. Mycket fin.

Så inför loppet trodde jag på stora tidsdifferenser och bestämde mig för att inte hetsa i starten, då den inte skulle vara så avgörande i ett startfält om 9 personer på en så ”svår” bana.

henriksodertalje1.JPG
Men när starten väl gick så kändes det lätt att bara följa med och jag gick in i första stigpartiet som 4a. Max Öste McDonald, Spårvägens CF och Magnus Darvell, Falu CK gled ganska
snart iväg från Micke Salomonsson, Spårvägens CF och mig på 4-5e plats.Kände mig stark i dom korta, branta backarna och skakade av mig
efterföljarna på första varvet utav fyra. Vid varvningen så såg jag att jag inte alls tappat mycket till tätduon, kanske 30 sekunder eller något i den stilen, så jag bestämde mig för att satsa allt på att komma ikapp.När jag insåg att jag skulle komma ikapp så beslutade jag mig för att jag skulle gå på attack direkt. Dels hade jag ju ett högre tempo än dom andra, dels skulle jag då bädda för Magnus Darvell som bara skulle kunna följa Max i hans eventuella jakt på mig.Men när jag väl kom ikapp så hoppade Darvells kedja och han fick stanna för att lägga tillbaka den för hand. Så jag satte mig på rullen på Max istället för att gå på offensiven.Darvell anslöt igen på tredje vavet. I den brantaste backen höjde Max farten men jag hade inga problem att följa med i hans tempo. Jag gick till och med upp jämsides honom i stigningen. Darvell släppte en lucka på några sekunder. En väldigt overklig känsla måste jag säga, att vända mig om och se honom släppa.

(Jag har ALDRIG kört ifrån Darvell på en MTB-tävling eller intervall. Och vi har tränat / tävlat ihop sedan -97. Men på någon cyclocross tävling har jag väl kört ifrån honom.. :-))

Darvell lyckades kort därefter ansluta igen. Nu snurrade tankarna lite i huvudet. Jag var för första gången i livet i täten i ett XC-lopp och verkade dessutom vara starkare än Darvell.

På en asfaltsraka så slog Max av på farten och vände sig om mot oss, när han tittade framåt igen så slängde jag i ett par växlar och gick på offensiven. I äkta landsvägsanda, fullt ös på andra sidan utav vägbanan. Fick en liten lucka till Max som jagade med Darvell ”på hjul”. När vi gick ut på sista varvet så var vi dock åter tre i täten.

henriksodertalje2.JPG
I den där branta backen så höjde Max åter igen farten. Denna gång hade jag det inte lika lätt och släppte ett par meter på toppen, men inte mer. Darvell släppte åter igen en lucka. I efterföljande småstökiga parti så tappade jag kontakten med Max och Darvell kom ikapp mig igen.På grusvägen som följde så körde jag allt vad jag kunde med Darvell på rulle för att försöka ansluta till Max. För Darvells skull. I nästkommande backe så märkte jag hur Darvell ”touchade” sitt framhjul mot mitt bakhjul. Jag tänkte att det var tecken nog på att han var starkare och släppte förbi honom.När jag där blev ifrånkörd utav mina två kombatanter för dagen så tappade jag mycket. Speciellt kämparandan. En stund senare så hörde jag hur det skramlade i skogen bakom mig. Shit pommes, Micke S var på väg ikapp. Jag försökte förgäves få upp farten igen
men kunde inte följa honom. Jag trodde inte att han skulle vara så nära bakom oss då jag inte sett honom på ett bra tag. På slutet så närmade sig trean från Finnmarksturen i fjol mig, men honom kunde jag kontrollera.Fyra blev jag och det var lika bra att jag missade pallen, för då slapp jag vänta två timmar på prisutdelning och kunde cykla till pendeln istället. ;-)MåndagKörde 3 h med Oscar Ekstam. Mycket stig i kuperad terräng. Snart är det ju Långa Billingeracet… Oscar var helt under isen idag samtidigt som jag var full med nyvunnet självförtroende. Så jag fick vänta en del.. Snorar mycket. Än har det inte gått över

Tisdag

Idag blev det inte lika mycket stig men ändå långloppsliknande terräng. Också med Oscar. Vi följde ett tips jag fått från en cykelintresserad herre. Hur fin stig som helst hittade vi på. Både Oscar och jag blev lyriska. Först på en liten ås längs med en å, och senare så åkte vi längs en bäck på en bred fin stig.

Underbart vacker natur!

Vi hittade också ett grustag som vi lekte lite i innan vi fortsatte. Idag var Oscar vassare än mig. Knepigt det där. Efter träningen så dunkade huvudet och jag kände mig riktigt hängig. Nu kom notan för att jag slitit kroppen hårt förra veckan…

turmedoscar1 (Custom).JPG

turmedoscar2 (Custom).JPG

Onsdag

Ville ju egentligen köra Dalaserien men halsont och snorande hindrade mig.

Torsdag

Träningstävlingen Ingarvet GP skulle ha körts idag med tidningarna på plats och allt. Och jag hade fått mina nya hjul – men vilade för halsont och snorighet idag också.. GAH!!!

Fredag

Känner mig bättre idag. Men vilar ändå. Lika bra att vänta tills man är helt kurant.
I helgen skulle jag köra Svealandsmästerskapen i landsväg. Men det skippar jag nog också nu.

Nu ska jag bara försöka komma i form igen till Långa Billingeracet den 28:e maj. Är jag _helt_ kry imorgon så kör jag nog runt 3 timmar.

Att ta med från Södertäljes MTB-race:

  • Ledning för första gången i ett XC-lopp.
  • Känslan uppför, att hänga på den fjäderlätte Max som är regerande svensk juniormästare och köra ifrån Darvell, var fin.
  • Inga fler dumma attacker i landsvägsanda.
  • Man tävlar till mållinjen, inte tills man blir ifrånåkt.

Nu ska jag kolla på girot och skaka lite vad. Nästa rapport skickar jag efter Långa Billingeracet. Då ska jag slänga med lite prylar i rapporten också. Missa inte det!

Arrivederci!

Kommentera och diskutera

Ta del av Happyrides nyhetsbrev med spännande nyheter!

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.