Rallarvägen – kulturstig für alle

Datum:
13 januari 2012 10:13

Nästan längst upp i Sverige ligger några små hålor som vintertid besöks av skidåkare med adrenalinbehov och sommartid av fjällvandrare. Men det finns många skäl för cyklister med stigbegär att söka sig hit, ett av dem är Rallarvägen i Riksgränsen.

Text och Foto: Bengt Luthman

Rallarvägen sträcker sig genom ett område som är känt för flera olika saker, dels för alla sina kvarlämningar efter andra världskriget, dels sin fantastiska natur. Vägen byggdes av rallarna som arbetade med järnvägen från Kiruna till Narvik, då användes den för att frakta material och manskap längs bygget. Den sträcker sig från Abisko Östra, förbi Björkliden och Riksgränsen till Rombaksbotten som ligger vid Rombaksfjorden i Norge. I dag har stigen till stor del fallit i glömska och växt igen, men sträckan mellan Riksgränsen och Rombaksbotn är det som lockat hit oss. Dessa  15 km stig är episk för någon som gillar att rulla nerför på vindlande stigar med vidunderlig utsikt och valfri hastighet.

Vädret för dagen är tyvärr lite väl typiskt för Riksgränsen, molnen ligger lågt och ett lätt duggregn sänker humöret något, men det kommer att ändras under de kommande timmarna. Vi, jag och Maria, klickar i pedalerna och trampar iväg på en smal stig som leder upp till en grusväg som går längs tågspåret mot den norska gränsen. Det tar inte lång stund innan turen byter nationalitet och vi rullar på norsk mark. Som för att påminna oss om att kriget inte är alltför avlägset ur ett historiskt perspektiv ligger en stor gammal vaktstation precis vid gränsen. De första kilometrarna trampas utan större ansträngning på slät grusväg, på vägen passerar vi små norska hytter som ligger utkastade i den låga fjällbjörkskogen.

Vägen slingrar sig fram mellan stenhällar och knotiga träd och allt eftersom förvandlas vägen till en bred stig där underlaget består av packad sandjord och sten. Det är lättrullat och vi susar glatt fram på stigen. Ju längre vi kommer desto stenigare blir stigen, och det är inte bara det nu ganska hala underlaget som gör att vi vill hålla tungan rätt i mun utan även de antal höjdmeter som fjällsidan stupar vid sidan av stigen. Rallarvägen har egentligen inga fysiskt jobbiga partier på den här sträckan, det är några stigningar, men dessa är inte speciellt branta och görs på breda stigar. Ansträngningen ligger snarare mer på det mentala planet. Att cykla med en ganska säker lemlästning som resultatet av en vurpa åt fel håll gör att det avslappnade flowet inte riktigt infinner sig. Inte för oss i alla fall. På ett ställe är stigen delvis bortspolad och trots att jag håller så långt åt vänster att jag kör in i en buske sticker den högra delen av mitt styre ut över kanten. När den längsta och sista klättringen är avklarad har vi kommit drygt fem kilometer .

Vi når en utsiktsplats, den högsta punkten på stigen, ungefär 600 meter över havet. Det innebär att vi har klättrat de 100 höjdmeter som utgör all klättring på den här turen. Här ska utsikten över Norddalen, den dal stigen följer tills den möter havet, vara fantastisk. Någon fantastisk utsikt får vi inte då dalen är fylld av moln. Vi kan föreställa oss att det är en vacker utsikt och tycker att det är gott så, några klunkar vatten och en tugga energikaka slinker ner. Men det var ju cykla vi skulle göra, inte titta på utsikt, även om det hade varit en fin bonus.

Nu börjar det luta åt rätt håll igen. Det är inte speciellt brant, men vi har fortfarande en fjällsida som gapar som ett, i min fantasi, svart hål bredvid stigen vilket gör att ett finger eller två kryper upp på bromsreglagen. Stigens blöta och delvis lösa stenar gör att det dessutom inte helt och fullt går att lita på att cykeln åker dit det är tänkt. Att vi även passerar resterna av en ren som inte verkat ha kunnat kontrollera sin framfart gör inte saken bättre. Det går ganska snabbt och jag märker att små exalterade tjut ibland kommer ur min mun medan vi studsande rullar neråt.

Stigen övergår så småningom till en smalare singeltrack med samma lutning och nu täcks branten bredvid min armbåge av fjällbjörkar och annan prunkande växtlighet. Det känns som att köra i en korridor med en grön vägg på ena sidan och en grå vägg på den andra. Ordet fjälldjungel känns inte olämpligt som naturbeskrivning.

Efter någon kilometers nedförslut börjar stigen ändra karaktär, den blöta stigen består nu av gräs och packad lera, ytan av underlaget har med hjälp av renget blivit en slemmig yta som ger, låt oss säga, lagom bra grepp. Lutningen börjar ökar tillsammans med min hastighet, skarpa kurvor avlöser varandra mellan fjällbjörkar och annan fauna. Bakdäcket börjar släppa lite väl ofta för att det ska kännas tryggt. Efter att ha ömsom halkat, ömsom rullar med mer eller mindre kontroll kommer vi ner till Rombakselva som passeras på en bro.

En snabb koll på klockan visar att vi inte har allt för goda marginaler att hinna med båten som ska ta oss från Rombaksbotn till Narvik. Det är knappt fyra kilometer och 150 höjdmeter nerför kvar till havet. Att missa båten är inte alltför bra då den bara går två gånger i veckan och alternativet är att cykla hela vägen tillbaka. 15 kilometer uppför lockar inte så värst mycket, även om det är görbart. Således lägger vi på ett kol. Efter bron förvandlas stigen till en alpinspirerad serpentinhistoria för en stund. Lockelsen att släppa på ohämmat tvingas tillbaka med hjälp av vetskapen om det hala underlaget och de 180-gradiga serpentinerna.

När kurvorna rätat ut sig får vi mer flyt i cyklingen och det blir återigen en skrattfest. Nu har vi dessutom ingen brant sluttning vid sidan av oss som sträcker sig efter våra framhjul. Cyklingen blir därför lite mer avslappnad. I behaglig fart surfar vi genom björkskogen på en bred stig, rötter och stenar erbjuder små luftfärder om så önskas. Med viss besvikelse börjar vi inse att det roliga snart är slut och det finns inte tid för att göra en repris idag.

Efter att ha trampat på platta, men väldigt fina, stigar i en dryg kilometer är vi framme vid bryggan i Rombaksbotn och kan konstatera att 15 kilometer nerför inte är så pjåkigt ändå. Båten kommer efter en alldeles för lång stund då viken verkar vara ett paradis för mygg och knott. När vi halvt uppätna går på båten begår vi tyvärr två misstag, dels går vi på först av cyklisterna. Det innebär att alla andra staplar sina cyklar på våra. Vårt andra misstag är att inte se till att kvinnan som tog betalt faktiskt räknade rätt. 940 svenska kronor betalade vi för båten skulle frakta oss och våra två cyklar till Narvik. Det var också det enda smolket i bägaren under den här turen och det var det definitivt värt.

 

Faktaruta

Resa hit: Tåget är oftast det mesta naturliga sättet att ta sig till området. Det är inte fantastiskt smidigt att resa med cykel på statens järnvägar, men det går. Vi packade ner våra cyklar i cykelväskor vilket gör att de räknas som vanligt bagage, det går även att boka en speciell cykelbiljett, men kontrollera detta i god tid innan då det kan vara olika regler för olika avgångar. Det går även att ta flyg till Kiruna och tåg därifrån. Bor man inom rimligt avstånd eller gillar att köra bil är även det ett alternativ.

Boende: Vi bodde på Abisko Turiststation. Här finns boende av olika typer, från fullt utrustade stugor till billiga vandrarhemsrum. Turiststationen är en bra bas för att göra andra turer i området, något det finns gott om. Det finns även boende i Abisko Östra, Björkliden och Riksgränsen.

Var: Sträckan som beskrivs i texten är mellan Riksgränsen och Rombaksbotn, den sträckan är ungefär 15 kilometer med totalt 500 höjdmeter nerför. Det går även att cykla rallarvägen från Abisko Östra som ligger 4,5 mil väster om Riksgränsen. Stora delar av den sträckan har växt igen vilket bitvis tvingar ut en på den stora landsvägen vilket inte är så roligt då den inte har någon vägren och är ganska tungt trafikerad.

Hur: Om du vill slippa transportsträckan från Abisko till Riksgränsen går det en buss som stannar utanför turiststationen och på ett flertal ställen längs vägen till Riksgränsen. Att ta med en cykel på bussen kostar 50 kronor. Båten från Rombaksbotn till Narvik går bara två gånger i veckan så kolla upp tiderna innan avfärd. Från hamnen i Narvik tar det fem minuter i sadeln till busstationen där du tar bussen tillbaka till din utgångspunkt. Om du bor på turiststationen går det att köpa en bussbiljett för sträckan Narvik-Abisko som kostar 100kr vilket är billigare än att köpa den direkt på bussen.

För vem: Alla som gillar att cykla mountainbike. Terrängen är inte speciellt tekniskt utan svårighetsgraden bestäms av hur mycket bromsarna får jobba. Vi såg barn i tioårsåldern som åkt sträckan på dirtcyklar med v-bromsar, men roligast är cyklingen troligen på en heldämpad cykel med AM-stuk.

Kartor och annat: Vi använde oss av boken Mountainbike i Sverige av Fredrik Hjelmstedt och Jonas Sundvall, där finns både karta och vägbeskrivning. I den finns även andra turer i området beskrivna. Vill du leta turer på egen hand är det antingen Lantmäteriets BD6 eller Calazo’s Kebnekaisefjällen som gäller. Rallarvägen är väl markerad och vi behövde aldrig tveka på vart vi skulle, men andra leder i området kräver både karta och kompass.

Kommentera och diskutera på forumet