Pendlarduellen – vardag vs. motion

Datum:
04 maj 2012 09:18

Den hårda kampen mellan racern och hybriden i HappyMTB:s pendlarduell har nått vägs ände. Det är dags att sätta ner foten och välja.

Text: Oskar Williamsson (oskar@happymtb.org)
Foto: Oskar och Hanna Williamsson

Nishiki-cyklarna Criterium och Pro Air är två cyklar ur olika kategorier med ungefär samma komponentkvalitet och prislapp. HappyMTB har under sex veckor varvat dessa två cyklar på väg till jobbet för att utforska valet mellan hybrid och racercykel för pendling. Den här artikeln är den tredje och sista artikeln i serien.

Målgruppen för det här testet är du som vill komma igång med cykling och har tänkt dig att vardagsmotion genom att cykla till jobbet är en bra idé. Du tycker att 7000 är rimligt att lägga på en cykel men kan tänka dig att sträcka dig upp till hiskliga 9000. Cykeln ska vara både transportmedel och träningsredskap.

En cykel är alltid en kompromiss av egenskaper. Det är därför jag har fem cyklar. Om man bara ska ha en cykel blir det till att välja och prioritera vad som är viktigast. Är det att ha en cykel som är riktigt praktisk i vardagen eller är det att ha en cykel som är optimal för träningen?

Cyklarna i vardagen

På väg till jobbet fungerar båda cyklarna i stort lika bra så länge man är utanför stadskärnan. På långa raksträckor och i uppförsbackar känns racern bättre. Den är bättre byggd för att åka fort och för att få kraft i uppförsbackar. Innanför tullarna ger hybriden igen. Där kommer den upprätta sittpositionen till sin rätt, och skivbromsarna är bättre när man snabbt ska få ner farten. Däremot är det inte så stor skillnad i panikbromsningar på torr väg. I de stunderna fungerar racerbromsen lika bra.

Utväxlingen är något tätare stegad på racern men det är inget som märks i vardagen.  Utväxlingen på båda cyklarna är väl anpassad för vardagscyklingen tack vare den 34-tandade klingan fram. Med hjälp av den tar man sig utan problem upp för branta backar även när man är trött efter en lång arbetsdag. Det finns inga direkt onödiga växlar utan hela kassetten kommer till användning.

Bromsarna är den komponent som verkligen skiljer sig åt. Hydrauliska skivbromsar har kommit ner i pris så mycket att det börjar betraktas som standardutrustning. Shimanos enklaste skivbromsar har fungerat bra. De är lättmodulerade, alltså enkelt att dosera bromsverkan, och det finns tillräckligt med kraft för att kunna låsa hjulen även på torr asfalt. Racerns Tektro-bromsar känns som ett snålval. Problemet är inte att det inte skulle finnas tillräcklig kraft, för det gör det. Det är modulationen som är svår för att bromsen är oförutsägbar och har högt motstånd. Det finns bättre racerbromsar på marknaden. Racern förlorar mot hybriden när det kommer till bromsar, men inte för att det är för dålig maximal bromsverkan utan för svårigheten att göra lätta kontrollerade inbromsningar.

Däcken är värda ett särskilt omnämnande. Jag hade ställt in mig på ständiga punkteringar men Schwalbe-däcken har visat sig vara tuffare än jag trodde. Trots osopade cykelbanor, glassplitter och en väg som går på ett grusat elljusspår har jag inte fått en enda punktering. Hjulen mättes före och efter testet för att kontrollera om de var raka och byggda med tillräcklig hög ekerspänning. Ekerspänningen var bra och hjulen var raka. Vid efterkontrollen var hjulen fortfarande raka trots elaka trottoarkanter och spårvagnsspår. Det bör dock nämnas att jag väger som en räka och att hjulen därför inte har utsatts för särskilt hård belastning.

Ibland får vardagscyklarna jobba lite extra. För min del har det mest handlat om att ta barn till dagis. Både racern och hybriden har haft Hamax barnstol monterat. Ett problem med barnstol, framförallt på små ramar, är att cyklistens fötter krockar med barnets fötter i pedalrörelsen. Det har inte varit något problem på racern. På hybriden har det varit tajt men det har gått. Med ryggsäck på har det varit trångt för barnet på hybriden, medan det har varit gott om plats på racern. Jag upplever inga problem med att ha barnstol på någon av cyklarna trots att barnet väger 17 kilo.

När cyklarna får dra cykelkärra visar sig en vinnare direkt. Med en cykelkärra som knuffar på i branta nerförsbackar räcker inte racerbromsarna till längre. Då är hybridens skivbroms ett bättre val.

Cyklarna på träningsrundan

Under en halvtimmes cykling till och från jobbet är cyklarna ungefär lika bra. På turer när det är två timmar träning, utan ryggsäck, rödljus och inbokade möten, blir skillnaden större. Det raka styret är riktigt jobbigt efter två timmar i samma sittposition. På racern går det att variera armarna nästan oändligt, men med hybriden blir jag trött i armarna. Här är racern bättre, och hybridens fördel med bättre bromsar är oviktig. För utpräglad landsvägsträning är det ingen diskussion om vilken av cyklarna som är bäst. En racer för 9000 är en budgetcykel när du dyker upp på din första klubbträning men den är en helt okej träningskompis, och det är helt klart en riktig landsvägscykel. Det kan man inte säga om hybriden. Det är klart att den fungerar på landsvägen, men det blir inte lika roligt.

Cyklarnas uppträdande

Jag upplever racern som en roligare cykel. Hybriden tuffar på men känns lite sävlig. Den funkar i uppförsbackarna men det är inte så roligt. Däremot rullar den på bra och är inte dålig. På racern anstränger jag mig lite extra i uppförsbackarna, för det är roligt och lätt att besegra backar. Det är lätt att hornen växer ut och allt blir en tävling på racern. Racern känns också livligare och smidigare i kurvor, och kontrollen är bättre. På hybriden känns det lite vingligare och snabb tajt kurvtagning är inte lika lockande.

Sittställningen skiljer sig förstås ordentligt på de båda cyklarna. Hybriden har en ganska upprätt position medan racern är framåtlutad utan att vara extrem. Racern har passat mig bra och varit en bra kompromiss mellan lågt luftmotstånd och komfort. Hybriden uppfattade jag till en början som alldeles för upprätt, men jag vande mig något med tiden. För att sänka överkroppen lite så ändrade jag om distanserna på gaffelröret så att styret sänktes några centimeter. Då blev det bättre, men fortfarande för upprätt för min smak.

Komforten skiljer sig lite, och överraskande nog är det hybriden som är den stötigare cykeln av de två. Trots att racern har smalare däck rullar den mjukare än hybriden, utan att för den skulle upplevas som flexig eller sladdrig.

Växlarnas funktion är bra på båda cyklarna. Tiagra-serien har alla funktioner som de dyrare komponenterna har. Den vanliga erfarenheten är att grejerna håller, och det som saknas på de här billigare serierna är att de är tyngre och att känslan i reglagen är lite sämre. Nio- eller tiodelad kassett har väldigt liten betydelse i praktiken, så ur det perspektivet är det dött lopp mellan modellerna.  Växelreglagen är likvärdiga, även om de fungerar helt olika.

Annikas val

Jag var lite orolig för att jag efter tio års cykelnördande kanske hade lite svårt att bedöma vad en nybörjare vill ha ut av en cykel för vardagsmotionen. Jag tog därför hjälp av min kollega Annika. Annika cyklar ett par mil till jobbet två till tre gånger i veckan under barmarkssäsongen på en hybrid. Annika reagerade på att hybriden var rejält stötig, men tyckte att den sittställningen passade henne bäst. Racern var komfortablare men för henne var styret en stor omställning, så den cykel hon föredrog vid en direkt jämförelse var hybriden.

Vardag vs. motion

När man väger samman alla faktorer blir valet mellan racern och hybriden en fråga om var man lägger betoningen i ordet vardagsmotion. Hur tänker du dig att din cykling ska vara?

Om betoningen ligger på vardag: hybrid. Om du ska bli en hardcorependlare som cyklar varje dag i ur och skur året om vart du än ska så är hybriden det självklara valet. När det är ruskväder är skärmar bra. I blött och halt väglag så kommer skivbromsarna aldrig svika. De långa kedjestagen gör det lättare att montera pakethållare och packväskor. När cykeln lastats ner efter storhandlingen är det skönt med lite större däck, och på vintern ger dubbdäcken den där extra marginalen för att slippa blåmärken när det är bråttom till jobbet efter en utdragen dagislämning.

Om betoningen ligger på motion: racer. Tänker du dig att du ska cykla till jobbet några dagar i veckan när det passar in i vardagsrutinerna skulle jag välja racern. Den är helt rätt om du tänker att det viktigaste inte är att cykla till varje pris utan att cyklingen ska vara rolig. Om det är maximal njutning av cyklingen och gärna en extrarunda för att få lite mer mil som är tanken kommer racern helt till sin rätt.

Finns det då några andra alternativ? Självklart. Lite robustare cyklar med sitt ursprung i landsvägscyklar finns det gott om i dag. Cyclocross är ett alternativ som de flesta tillverkare har i programmet i dag. Det finns också andra liknande cyklar som hämtar inspiration från touring- och randonnécykling. Gemensamt för dessa är kraftigare bromsar, bockstyre och utrymme för större däck och skärmar. Men vill du ha någon av dem sticker prislappen i väg lite, och du får räkna med att det kostar minst 11000 i cykelaffären.

Vilken väljer då jag? Som jag redan skrivit så väljer jag inte. Jag vill ha allt.

Del 1 i artikelserien Pendlarduellen

Del 2 i artikelserien Pendlarduellen

Kommentera och diskutera artikeln

Nishikis hemsida