Sierra Nevada all inclusive

Datum:
19 oktober 2012 10:29

När ekorrhjulet rullar är det skönt att hoppa ur en stund. Jag bokade en flygresa till Spanien och klev ur vardagen. Efter att ha landat på Malaga airport och identifierat chauffören som skulle ta mig vidare stängde jag av hjärnan och njöt. En veckas perfekt cykling i spanska berg och allt annat runtomkring ordnat av någon annan. Kan det bli bättre?

Text: Oskar Williamsson (oskar@happymtb.org)
Foto: Oskar Williamsson, Jenny Mayhew, Tim Kirkus

Det finns många olika sätt att ha cykelsemester. Ett av dem är att åka med guide för att få ut det mesta av de bästa stigarna i okända områden. Idag finns ett flertal researrangörer att vända sig till om man söker guidad cykling i andra länder. Hur cyklingen är inramad skiljer sig en del. Pure mountains är nog det närmaste kryssningsfartygsbekvämt som man kommer, utan att för den skull tvingas cykla på hybrider mellan vingårdar i Provence.

Pure mountains huserar i det spanska bergsmassivet Sierra Nevada. 2003 lämnade Jenny Mayhew och Tom Kirkus sina gamla jobb i England och flyttade till den lilla staden Berchules, alldeles på kanten till den andalusiska nationalparken. De ville starta den guideverksamhet som de själva skulle vilja åka med.

Under två år förberedde de sig genom att bygga hus och reka stigar innan de kunde öppna sin verksamhet.  Deras filosofi är att bara för att man blir skitig, svettig och trött när man cyklar finns det ingen anledning att inte ha det bekvämt under resten av semestern.

Hos Pure mountains behöver du inte tänka på något, allting är ordnat. Alla verktyg finns om något strular. Rummen har allt som behövs. Sängarna är bekväma. Rejäl frukost. Fika. Lunch. Middag. Kall öl i kylen när cykeldagen är slut. Maten är vällagad, och middagen är tid att ljuga om sina bravader, som en bra after bike ska vara.

I mitten av september lämnar jag ett grått Skavsta och flyger till Malagas sommarvärme. På flygplatsen möts jag av chauffören Eduardo och träffar även Pete och Julia, som blir mina nya kompanjoner på stigarna under den här veckan. Vi packar in oss i bilen för en tvåtimmarsfärd bort från stökiga Malaga till sömniga Berchules.

Första dagen börjar med en timmes grusvägsklättring. Tim leder vägen upp med glada tillrop och när jag och mina två brittiska medresenärer börjar tycka att det räcker är vi lyckligtvis framme vid dagens första fikastopp. Jennie och hundarna Jimmie och Lucy har kört i förväg med Land-Rovern. I skuggan väntar fällstolar och det har bullats upp med kaffe, läsk och kaka. Vi sitter ner och ljuger en stund innan vi ger oss i väg. Efter fikat ger vi oss in i en tallskog på singletrack i svagt motlut. Vid en snabb anblick är det som att cykla i ett ungt tallbestånd på en svensk grusås, men underlaget är helt annorlunda. Marken är snustorr och gruset är inte alls som en svensk rullstensås. När vi rullar ut ur skogen har vi en liten bit kvar uppåt. Utsikten är otrolig. Nu har vi klarat av allt klättrande för dagen och det bär av utför.

Ju längre nerför berget vi kommer desto brantare blir stigen och hastigheten ökar. Underlaget i de andalusiska bergen är ett löst och torrt stenunderlag som varierar från damm upp till stora flata stenar. De påminner en del om hur marken ser ut på Ölands allvar eller delar av Gotland. Däcken glider i gruset men när de väl grävt sig genom den lösa ytan är det stenhårt berg med supergrepp. Det gäller alltså att hålla sina nerver i styr. Det glider i sidled men håller man huvudet kallt och väntar kommer greppet när däcken väl letat sig ner till det hårt packade underlaget. Stensprut från framdäcket är inte alltid små gulliga gruskorn utan rätt som det är flyger en handflatsstor sten upp och det smäller till i ramen eller benskydden. Skydd är kanske inte nödvändigt men jag är långt hemifrån så större delen av tiden använder jag benskydd och armbågsskydd.

Sista sträckningen av dagens stig leder ner till huset och här har linjen rekats mer omsorgsfullt. Det är en vansinnigt kul snabb singletrack med doserade kurvor, tighta switch-backs och en del mindre kickar som skapar lagom luftfärder för en gubbe som mig. Underlaget är som sagt nytt för mig och i en kurva laddar jag givetvis lite för hårt och lägger mig. Stenarna visar sig vara precis lika hårda som de ser ut, och det spetsiga på de tistelliknande växterna är mycket riktigt taggar. Ingen skada skedd, upp igen och njut av den sista biten ner till huset. Dammiga slår vi oss ner i fåtöljerna med en öl medan vi får våra cyklar avspolade av Tim.

Dag ett har varit en introduktion till hur cyklingen ser ut här nere. Det är också tydligt att vi har blivit testade. Tim och Jennie har kollat vad vi gillar och vad vi klarar av och vet efter den här dagen hur de ska lägga upp resten av veckan. Under middagen fortsätter vi dra historier och berättar om cyklingen hemmavid. Tim och Jenny lever för cyklingen, och är nyfikna på att höra våra erfarenheter både från deras forna hemtrakter i England och hur det ser ut i Sverige.

God mat, vin och efterrätt sitter bra efter första dagen. Klockan åtta är det becksvart ute. Halv tio ramlar jag utmattad i säng och vaknar mer än tio timmar senare.

Klockan nio serveras en stadig frukost och då börjar också dagens planer ta form. Vi ska börja med en stökig tur ner mot byn och sedan kommer en lång och tuff klättring som bitvis är brant och går på en grusväg med löst underlag. Första biten går genom byns odlingar på stigar som används för att förflytta fåren mellan olika beten. Stigen är som nergrävd i marken med en hård, stenig botten. Den är skitrolig och svår, och några gånger är jag på väg att krascha. Plötsligt övergår stigen i smala gränder inne i byn och några trånga svängar mellan de vitkalkade väggarna. Efter att ha smattrat nerför några trappor ger vi oss ut på asfalten som slingrar sig ner genom dalen. Vi stannar och pustar en stund men sen är det dags att bestämma sig. Hur vill vi göra, cykla eller åka Land-Rover?

Jag väljer att cykla med Tim medan de andra softar i bilen. Jag känner mig pigg uppför asfalten och tänker att det här ska väl gå bra. Vi svänger in på grusvägen som genast blir betydligt brantare än vad asfaltsvägen var. Jag satsar friskt men efter ett tag inser jag att det här berget är tuffare än jag. Det lösa underlaget gör att jag till slut tvingas ge upp och gå  medan jag ser Tim pinna på upp för vägen. Hur lång tid detta pågår har jag ingen uppfattning om men efter ett tag planar det i alla fall ut lite och jag klarar att cykla igen. När jag får syn på Land-Rovern vet jag att jag snart är framme. I skuggan är fikat uppdukat och jag får pusta ut lite. Efter lite lätt klättring är det dags för lunchen. Paella, sardiner, pastasallad, skinka, korv, ost, bröd, oliver… Lunchbordet dignar.

Förmiddagen må ha varit jobbig men den var mödan värd. Efter lunch kommer vi ut på en lång böljande snabb singletrack utmed bergssidan på just det berg jag suttit och spanat på vid soluppgången. Det går fort utför längs bergskanten och dalgången är långt nedanför redo att käka upp den cyklist som inte håller sig på stigen. Även om det går fort så är det lättåkt. Det är inga stora hopp och fästet är för det mesta bra. På några ställen är det några klapperstensliknande passager som är lite luriga men tar man det bara lugnt så går det. Stigen slutar vid en flodfåra som så här års bara är en liten bäck. Nu är det dags att välja igen. Svår snabb stig utför och därefter jobbig klättring eller lugnare klättring och bil tillbaka? Jag fortsätter cykla och vi delar gruppen igen.

Stigen går längs med kanten på andra sidan den dalgång vi åkt längs med. Efter att ha klättrat en bit så går det utför på ett krävande underlag med stora stenar. Det går fort och jag får jobba ordentligt. Det är kämpigt men jag njuter av varje meter. Problemet med att åka utför är att man måste upp igen. Så här i slutet av dagen är jag ganska mör, och det blir inte lättare när det visar sig att stigen rasat och vi får gå en alternativ väg. Det blir old-school mountainbiking. Med cykeln på axeln klättrar vi bokstavligen genom snåren. Den här dagen har jag definitivt fått min utmaning. Jag segar mig upp den sista biten till huset och är helt slut. När vi har en liten bit kvar ropar Tim på komradion att vi är i behov av moraliskt stöd. Hundarna kommer och möter oss och hjälper oss den sista biten upp. Dammig och trött segnar jag ihop i en stol för en öl.

Vildmarken i de här bergstrakterna är trots sin otillgänglighet präglade av mänsklig närvaro. Odlingarna sträcker sig långt upp på sluttningarna och har så gjort i mer än tusen år. När morerna härskade över Spanien byggdes avancerade kanalsystem för bevattning av sluttningarna, som än i dag används för att odla tomater och bönor. Så här års är en del av kanalerna torrlagda och blir då utmärkta stigar för att ta sig fram längs med de branta bergssidorna.

Tim berättar att sluttningar som länge legat öde nu odlas igen. Med Spaniens stigande arbetslöshet har den tidigare värdelösa marken fått en ekonomisk betydelse, och tomaterna har kommit att kallas för Spaniens röda guld. De som äger mark flyttar från städerna till släktens gamla byar. Arbetet i tomatodlingarna är hårt och ger kanske inte så mycket, men är i alla fall bättre än att vara arbetslös. På kvällarna är trafiken i byn livlig när dagens skörd ska köras till byn för att lastas över i de stora lastbilar som kör tomaterna till Malaga.

De kommande dagarna fortsätter som de två första. Början av dagen är oftast en lång klättring på grusväg till dess man når toppen. Ibland åker vi bil en bit upp på berget, men vill man nå de riktigt bra stigarna krävs ofta att vi cyklar den sista biten upp till toppen. Följebilen finns hela tiden med för förfriskningar och som en utväg om någon vill avbryta cyklingen.

Vi rör oss hela tiden på relativt hög höjd. Under framförallt första dagen kan det kännas tungt att andas när man cyklar. Byn Berchules ligger på 1300 meters höjd, och Tim och Jennys hus är på 1700 meter. Dag tre tar vi oss ända upp till 2500 meter. Det är en dimmig dag men vi kan i alla fall se Spaniens högsta topp Mulhacén resa sig bredvid oss. Det är en mäktig känsla att cykla på så hög höjd.

De långa utförslöporna är sköna och det går att åka riktigt fort. Högre upp på bergen är stigarna släta och utmaningen är att hålla sig kvar på den smala stigen även när det går undan. Det är inga rötter, inte mycket stora klippor och stenar att hantera. Det jag upplever som svårast är det tighta svängarna med löst underlag. Att köra fort är ju inte så svårt, men hur gör man egentligen för att få med sig farten genom svängen?

Jag satsar friskt på rakorna men måste bromsa bort det mesta för att inte köra rakt ut i dalen när det svänger. Jenny har kört här förut, det märks. Det ser lugnt och odramatiskt ut men det går fort, och det är aldrig några låsta hjul och dammoln när hon kommer. Jag får ett par ”black marks for skidding”. Det är känsliga stigar, och ska de hålla krävs det att man kör snyggt och inte bromsar sönder dem.

Längre ner mot byarna är stigarna hårigare. Här är det rena motsatsen mot de öppna bergssluttningarna. Det är trångt och underlaget är som ojämna kullerstensmattor. Stigarna är upptrampade av får och getter som har gjort kanaler nerför berget. Kurvorna är tajta och det är ofta att stora stenar ligger precis där man ska svänga. Plötsligt övergår stigen i en gränd i någon by. Hamnar man sedan mitt i en fårskock är det bara att vänta på att några hundra får gå förbi innan man kan cykla vidare.

För vem?

För att du som läsare ska veta om du kan lita på mitt omdöme är det förstås viktigt att veta lite om vem det är som skriver. För egen del har jag hållit på och cyklat i 10-15 år och är ganska rutinerad. Jag tränar aldrig och min mest regelbundna cykling är fram och tillbaka till jobbet varje dag. Jag gillar både tekniskt stök, långa dödsmarscher i lera och att softa på grusväg och landsväg. Jag är för feg och orutinerad när det kommer till downhill, men har tagit mig ner för backar några gånger. Jag har kört lite långlopp och tycker att det är kul, men bryr mig inte så mycket om att få en bra tid. Jag tycker att backar är roliga. Jag är mer uthållig än snabb. Ska jag välja en favoritstig här hemma så får det bli en femmilatur på sörmlandsleden med en kaffetermos. För mig är cyklingen här helt perfekt.

Mina brittiska vänner har inte cyklat lika mycket och har inte samma rutin i stöket eller samma tryck uppför backarna. De har gått på en del kurser i England och lärt sig mycket teknik och har betydligt bättre kunskaper än mig krinfg hur man borde cykla. Den ena vill hela tiden utmana sig själv, medan den andra cyklar det som går och kliver av om det inte passar. När de summerar veckan säger de att det är den bästa cykling som de någonsin har gjort.

Jag törs nog påstå att Pure mountains kan erbjuda något för alla. Söker man äkta dödsångest-downhill är det nog inte rätt ställe, men för nästan all annan mountainbike kan Pure mountain bjuda på bra cykling. Crosscountryåkaren som vill ha backträning får garanterat sitt lystmäte på de långa klättringarna. Utför tror jag att de flesta blir nöjda. De flesta kommer att klara att åka utför, och ju mer bekväm man är med att åka fort ju roligare blir det. Många av gästerna här är från Storbritannien och vana vid att åka i byggda trail-centers där allt är åkbart och där varje led är uppmärkt med svårighetsgrad. Tim berättar att cyklister som är vana vid trail-centers ibland kan ha svårt att ställa om till att naturen är som den är och att inget är tillrättalagt. Det tror jag knappast är ett bekymmer när man kommer från de svenska skogarna.

Pure mountains erbjuder veckovistelser eller långhelger, och guidningarna ges på nivåerna Easy och Epic. Easy är för nybörjaren som kanske knappt cyklat förut, och Epic är för den som har lite mer erfarenhet. Utöver de vanliga veckorna ordnas specialveckor, som skills training och womens week. All cykling sker i grupp och det finns plats för upp till åtta gäster. Vid behov kan gruppen också delas för att var och en ska få sitt lystmäte.

Kombinationen av duktiga guider och Land-Rover bidrar till att Pure mountains funkar för de flesta. Tim och Jenny är duktiga på att läsa av förmågan, anpassar cyklingen efter det men bjuder också in till att utmana oss själva. Är man för trött eller om något är för svårt finns dessutom alltid möjligheten att smita iväg till baksätet. Känner man sig osäker på något bidrar Tim och Jenny gärna med tips. Dessutom finns träningsbanor uppbyggda runt huset där det finns möjlighet att träna till exempel hopp och kurvtagning.

Den jag tror får ut mest är den åkare som är lite all-round och uppskattar både uppför och utför. Självklart kan man spendera hela veckan på att bara åka bil upp och cykla ner men klättringarna är lite för mysiga för att sumpa bort i ett skumpigt baksäte. Så komfortabelt är det faktiskt inte i en Land-Rover. En annan aspekt man inte ska glömma bort är att bergen är höga och dalarna djupa. Den som har höjdskräck bör tänka sig för ett par gånger innan man bestämmer sig för att åka hit. Bara bilfärden från Malaga till Berchules är hårresande nog för den som inte gillar att titta utför stup.

Cyklingen kan lugnt kallas All mountain. Du behöver en cykel som funkar både uppför och nerför. Var du lägger ribban är naturligtvis upp till dig. De hyrcyklar som finns att tillgå är Giant Trance X, som är heldämpade hojar med ungefär 120 mm slaglängd. Det ger en fingervisning av vad som passar, men Tim berättar att gäster har haft med sig allt från downhillriggar till helstela singlespeed. Min gamla Spesh Enduro med 130 mm slag fram och bak och en vikt på 14,2 kg passade perfekt. Visst hade jag kunnat ha en något bättre klättrare men då hade jag tappat mer på utförsåkningen. Å andra sidan åker Tim snabbare än jag gör på en Giant Anthem med 100  mm slag och en SID fram. Sista dagen när vi mest kör nerför runt huset har han en Trek Remedy med 160 mm slag. Då avslöjar han att han helst tar sin Anthem upp och hänger Remedyn på trailern och byter på toppen. Det är lyxen med att ha följebil, till somliga gästers protester.

Däcken är förstås viktiga. Du behöver inte bekymra dig för lerrensning, däremot vill du ha däck med någorlunda stadiga sidoväggar och bra punkaskydd mot vassa taggar. Det finns en del elaka stenar som gärna bestraffar taskig teknik med genomslag. Jag erkänner, jag fick fyra snakebites under veckan. Slanglöst är da shit här nere och vid varje punkastopp fick jag stå ut med ifrågasättanden över att jag fortfarande höll fast vid något så otidsenligt som slang.

Tim och Jenny kör med Maxxis Ignitor på alla cyklar som de har, mest av gammal vana, och de funkar bevisligen. Jag körde på Conti Mountain King 2 2,4″ Protection Black Chili Turbo GTI med extra allt och jag tyckte det var en bra mix mellan vikt och stridsförmåga. Min nye brittiske vän Pete körde med Minion DH och det var nog lite väl tungt i klättringarna. Andra bra-å-ha-saker på cykeln är lillklinga och framväxel. Hur stark man än är så är klättringarna långa, det går inte att komma ifrån. Justerbar sadelstolpe är mycket användbart då det hela tiden växlar mellan tuff klättring och brant utför.

Summering

Om man vill ha en cykelsemester där man fullt ut fokuserar på stigen kan jag rekommendera Pure mountains. Du behöver inte veta vart du ska, du behöver inte veta vad du ska äta, du behöver inte veta var du ska äta. Du behöver bara trampa. Resten är ordnat.

Faktaruta:

Läge: Berchules är en liten by som ligger i utkanten av nationalparken Sierra Nevada i Andalusien, Spanien.

Resa hit: Du flyger till Malaga Airport, där Pure mountains hämtar och lämnar dig. Både SAS, Ryan air och Norwegian flyger hit.

Prislapp: En vecka lördag till lördag med sex cykeldagar kostar 855 Euro. Då ingår i stort sett allt utom middag två kvällar då man åker till hotellet i Berchules. I övrigt ingår allt inklusive transport från flygplatsen. Flygresan tillkommer.

Boende: Du bor i enkelrum eller dubbelrum med dusch och toalett. Dina äckliga cykelkläder åker i tvättmaskinen och är oftast torra till morgonen därpå.

Cykelbutik: Nej, och just därför har Tim och Jenny en hyfsat välutrustad verkstad. Det finns mycket delar och Tim är duktig på att skruva. Skiter det sig ordentligt finns dessutom cykel att hyra.

Säsong/bästa restid: Att åka i mitten på september var en hit. Normalt är vintern regnig och sommaren torr. Under några veckor i januari ligger det snö här men större delen av året är verksamheten öppen.

Mer info:

Pure mountains

Happys guide om hur man flyger med cykel

Kommentera och diskutera