Enduro vs Rally

Datum:
14 april 2014 21:34

Kristin bränner stenkista i Falun. Foto: Lina Börjes

Om du hängt med i mediabruset de sista åren har du förmodligen inte missat det totala media- och marknadsföringsgenomslag som tävlingsformatet Enduro fått. Ordet syns såpass ofta att en del till och med börjat kalla det Trenduro. I år körs för första gången en svensk serie inom disciplinen och i den här första Inför-artikeln tar vi en titt på själva konceptet Enduro och historien bakom den svenska scenen. Och vad skiljer Enduro och Rally egentligen?

Text: Fredrik Westman (westman@happymtb.org)

Foto: Lina Börjes, Fredrik Westman, Anders Jansson (aj@happymtb.org), Nils Kolbäck, Malin Liljehammar

 

Än du rå?

Så vad är det här Enduro för något? Egentligen är det inte så konstigt, många tycker till och med att det är vad mountainbiking egentligen är och alltid har varit. Att cykla tekniska stigar i gott sällskap, gärna med mer fokus på att köra fort utför än uppför. Och att jämföra dig mot dina kompisar på dessa stigar.

Konceptet Enduro är alltså en tävlingsform där ett antal cyklister tävlar på en bana som består av tidtagna specialsträckor sammanlänkade med transportsträckor. Sammanlagt kortast tid på specialsträckorna vinner. Transportsträckorna kan ibland ha en maxtid, eller så kan hela loppet ha en total maxtid, men oftast så saknas maxtid. Hela banan måste dock genomföras inklusive alla transporter. Specialsträckorna är oftast mest nerförsinriktade, men kan ha inslag av klättringar. Tumregeln brukar vara 80% utför på specialsträckorna. Generellt brukar de dras så att en tekniskt skicklig åkare premieras, läs genom stenkistor, branter och andra utmaningar. Men bra fysik spelar också stor roll då det nästan alltid måste trampas rejält för att köra fort, och det gäller att återhämta sig bra mellan urladdningarna på specialsträckorna.

På de allra flesta tävlingar är terrängen sådan att en krallig och förlåtande men trampeffektiv All Mountain-hoj är bästa vapnet. Med däck som rullar fort men greppar bra och inte får punktering. Den optimala kompromissen alltså.

En av tjusningarna med Enduro är att det finns många smaker. Svensk Enduro tycks ha koncensus-sammanstrålat kring att de flesta deltävlingar går över en dag, har 4-6 specialsträckor med en åktid runt 2-5 minuter per specialsträcka och ingen maxtid på transporterna/totala slingan. Stora avvikelser förekommer dock, och det är en del av tjusningen. Varje tävling är lite unik och premierar lite olika förmågor.

Oftast brukar någon form av träning tillåtas på banan innan rejs, men banan brukar hållas hemlig så länge som möjligt för att jämna ut det lite för de som kommer långväga och inte har möjlighet att tjuvträna. I Falun förra året drog arrangörerna detta till sin spets – banan var hemlig ända till start. Alla körde alltså banan blint, men banan med tre specialsträckor kördes två varv. Den som instinktivt kunde köra snabbt direkt belönades alltså, men också den som snabbt kunde lära sig en bana och förbättra sig till andra varvet. Det gällde också att hålla psyket lugnt, särskilt då ingen egentligen visste hur långa specialsträckorna var och därmed hur man skulle hushålla med krafterna första varvet. Att gå på mjölksyra funkar kanske om sträckan är två minuter, men håller det sex? Vidare hade transportsträckorna en maxtid, trots att ingen visste hur långa de var på första varvet. Mind games? Ja.

Redo för start i Falun. Foto: Fredrik Westman

Kärt barn har många namn

Hur kommer det sig då att stockholmare kallar det Rally och resten av Sverige kallar det för Enduro? Och när kom konceptet till Sverige? Jo, det var så att omkring 2006 var allas vår happyit Kung Stalle på besök i Sospel (där Trans Provence sedermera utspelar sig) och där hade de kört ett ”VTT Rally”. Det var troligen innan namnet Enduro slagit för numera kallar fransmännen också Rally för Enduro. Stalle kom hem och presenterade idén för VilleCruxet och bjorre, som sedermera anordnade det första Stockholm Bike Rally. Resten är historia, 13 rallyn senare. Mer om Stalle och de andra arrangörerna bakom den kommande svenska serien i Enduro får du läsa i nästa Inför-artikel.

Både namnen Rally och Enduro antyder att formatet är lånat från dessa motorsporter, där tidtagna specialsträckor länkas samman av transportsträckor. Ett mer generellt namn vore kanske MTB Stage Race. Men det låter ju inte lika häftigt. (MTB) Enduro och (Bike) Rally är alltså olika namn för samma sorts tävling.

Schreddan kör Rally i Stockholmsskogarna. SportIdent-pinnen på fingret stämplas vid start och mål för att starta och stoppa tidtagningen. Foto: Anders Jansson

 

Format runtom i världen

Ute i vida världen har Enduro-flugan blommat upp duktigt, men ursprunget går att finna i Frankrike och Italien. De två länderna har intressant nog tävlingsformat som i mångt och mycket är varandras motsatser.

I ena ringhörnan återfinner vi Frankrike där specialsträckorna ofta är betydligt längre (15-30 minuter non stop) och bränner nerför vad som ofta är en mix av naturliga kammar och svarta DH-banor. Ofta med inslag av någon rejäl lung- och bendödande klättring på en eller ett par av sträckorna. De franska puristerna har också hållt hårt på att det ska vara den bästa instinktiva bike handlern som vinner och inte den som tränar mest på banan. Historiskt har de därför hållt banorna hemliga och inte tillåtit träning innan tävlingen, banorna ska alltså köras blint. Till 2013 ingick ett par franska tävlingar i Enduro World Series, där en av reglerna var att åkarna var tvugna att erbjudas någon form av träning eller baninspektion innan tävling. Då valde fransmännen att införa ett inspektionsåk. Direkt före tävlingsåket ska varje åkare åka nerför banan en gång, men får inte stanna(!). Stannar åkaren för att ex titta på någon trixig sektion så blir det tidstillägg på rejsåket. Oftast är transportsträckorna liftburna upp igen, men två åk per sträcka och fyra specialsträckor om 20 minuter har inneburit att även proffsåkarna sett sjukt slitna ut efter en fransk alpdag med höjdmeter i tusentals.

Italienarna har samtidigt gått andra vägen. Specialsträckorna har varit betydligt kortare, i snitt 4-6 minuter och har varit en mix av gamla branta getstigar och lösa DH-banor. Längre klättringar tycks lysa med sin frånvaro på de tidtagna sträckorna. Minst två veckor innan tävling har banorna utannonserats och bandats upp, varpå fri träning tillåtits. Detta har lett till att en stor mängd lokala entreprenörer sålt sina tjänster som privata liftar med fyrhjulingar, skåpbilar och pickuper, och de stora teamen har tvingats vara på plats minst en vecka i förväg och nöta spåren ”eftersom alla andra gör det”. På själva tävlingen har dock transportsträckorna varit trampburna och verkar överhettat en del åkare som lurats av liftandet under träningen och valt för hög utväxling. Transportsträckorna har ibland varit över milen långa. Gemensamt för alla övriga deltävlingar i EWS är att lokala åkare placerat sig väldigt bra, utom just på de italienska tävlingarna där mycket träning på banorna jämnat ut eventuella fördelar som lokalkännedom annars ger.

Transportsträcka under Åre King & Queen Enduro. Foto: Nils Kolbäck

Det lustiga är att i Enduro World Series har samma åkare varit i toppen oavsett vilken av dessa motpoler cirkusen besökt. Men topp 5 är så otroligt bra att de är snabbast överallt, där bakom har det dock varierat stort vilka som varit bra på respektive format.

Utöver den här typen av tävlingar finns även ”äventyrs-enduron”, flerdagarstävlingar i stor terräng där åkarna typiskt korsar en mindre bergskedja och tar sig från A till B. De mest kända är kanske enveckasrejset Trans Provence där flera happyiter deltagit. Även parendurot Biivouac hade fin representation med två svenska lag med happymedlemmar.

En lite liknande tävlingsform är ”endurance downhill”, masstartslopp nerför stor terräng. Vansinniga Megavalanche Alp d’Huez med 33km utförskörning och en glaciärkorsning att överleva är det mest kända. Även Åre har flera år arrangerat denna typ av tävling och varit en del av den europeiska Maxiavalanche-cupen. Dock är dessa tävlingar inte Enduro-rejs i rätta bemärkelsen då de inte har flera sträckor, utan är mer extremt långa DH-lopp med inslag  av klättringar.

 

Jomper laddar för specialsträcka under Trans Provence! Foto: Malin Liljehammar

 

Den svenska scenen anno 2013

Under 2013 arrangerades flera lokala serier av tävlingar runtom i landet och det kändes som att ”alla” tävlade i Enduro. i Stockholm och Uppsala blomstrade Bike Rally-scenen och kulminerade med ett bejublat jubileumsrally när Happy firade 10 år. I Göteborg grillades det korv och köttades tekniska stigar så det stog härliga till över hela åtta deltävlingar i Göteborg Enduro Series. I Grycksbo anordnades ett par uppskattade Endurotävlingar med besök från hela landet. I Falun arrangerades det första SCF-sanktionerade Enduro-rejset under Scandinavian Outdoor Games, ett rejs där även licensierade åkare kunde ställa upp. Och under Åre Bike Festival arrangerades Enduro King and Queen, en uppskattad Endurotävling med lite fransk smak, det vill säga med inslag av liftåka och med längre specialsträckor i lite större terräng.

Framtidstron tycktes orubblig och enda vägen var uppåt. Skulle någon se till att alla dessa lokala mästare skulle kunna göra upp i en nationell serie?

Roxy bränner nerför en specialsträcka under Jubileumsrallyt, HappyMTB 10 år. Foto: Anders Jansson

 

I fädrens spår, för framtida segrar

Ja, som tur är har starka drivkrafter bakom Stockholms, Göteborgs och Grycksbos enduroevents gått samman och likt föregångarna bakom Enduro World Series sett till att vi i år skäms bort ordentligt. Förutom diverse blomstrande lokala scener kommer det i år för första gången arrangeras en svensk serie i Enduro, Canyon Enduro Series. Mer om den och skaparna bakom får ni läsa i nästa artikel i den här serien!

Canyon Enduro Series hemsida

CES Deltävling 1 – Flottsbro 4e Maj

Kommentera och diskutera på forumet