Första titt – Pyga OneTen 29er och OneTwenty 650b

Datum:
29 maj 2014 11:19

Pyga OneTen följd av OneTwenty på klipphällar i Delsjön

Sydafrikanen Patrick Morewood har lämnat märket som bär hans efternamn och startat upp ett nytt märke kallat Pyga Industries, som specialiserar sig på cyklar för HappyMTBs kärnverksamhet – snabb stigcykling. Märket har nu fått svensk distribution och vi har lånat två potentiella stigraketer med olika stora hjul för några dagars hårdkörning i Göteborgs skogar.

Text: Fredrik Westman (westman@happymtb.org) Foto: Jennie ”cykelknut” Knutsson och Pyga Nordic

Då relationerna med övriga ägare till märket Morewood inte var roliga längre bestämde sig Patrick för att börja om och starta något eget. Resultatet blev Pyga industries. Vi har lånat Pygas två stigcyklar för att bilda oss intryck om hur de uppför sig på stigen.

Brothers in arms - två färgglada sydafrikaner

Försäljningsmetod och garanti

Pyga-cyklarna säljs endast som lösa ramkit bestående av ramar och bakdämpare, via den nordiska återförsäljaren Pyga Nordic. Garantimässigt har Pyga 2 års garanti mot tillverkningsfel. Någon crash replacement policy finns ej för tillfället, men det är något Pyga tittar på att införa.

Pyga OneTen 29er

Pris: 16 500 kr för ram inklusive Monarch RT bakdämpare.

OneTen klarar gafflar upp till 130 mm och är alltså designad att köras med mer slaglängd fram än bak. Tabellen visar geometrin med 120 mm framgaffel, med 130 så flackas både sadelrörs- och styrvinkel ut en dryg halv grad och vevlagret höjs med cirka en halv centimeter.

Pyga geometri

OneTen geometri

 

Rammaterialet är aluminium 6066-T6. Länkaget är i princip en länkagestyrd single pivot, med pivotpunkten placerad mycket nära bakaxeln. Pyga kallar systemet Migrating active braking system och tanken är att det ska frikoppla länkaget från påverkan av bakbromsen. Vidare sitter bakdämparen monterad flytande, dvs både övre och undre dämparfäste rör sig genom slaget. På så vis har Pyga kunnat modifiera dämparkurvan till den progressivitet som önskats. Ramen har koniskt styrrör 44-52 mm och Syntace X-12 142x12mm genomgående bakaxel. Framväxelfäste finns av direktmonterad sort och ramen har extern kabeldragning, utom inuti kedjestaget där bakväxelvajern döljs. Vevlagerhylsan är den bredare Pressfit BB92 (SRAM) / BB91 (Shimano). Testramen är en 2013 års modell men 2014 års modell får även intern dragning för justerstolpe med dold slangingång underifrån.

OneTen ramkit

Däckfrigången mäter jag upp till 76 mm, vilket med 5 mm frigång för lera på båda sidor innebär en max däckbredd över dobbarna om 66 mm.

Testhojens utrustning

Testhojen var byggd med en Rock Shox Revelation RCT3 130 mm framgaffel. Hjulen var byggda med ZTR Arch EX-fälgar på Hope Pro2 Evo-nav, skodda med Continental Mountain King 2 2.4″ fram och X-King 2.2″ bak. Växlandet sköttes av en SRAM X9 drivlina med tvådelat fram (26/38), bromsandet medelst Shimano XT-bromsar, sitthöjden reglerades med en Reverb sadelstolpe och cockpitkänslan bestämdes av ett Jerome Clementz signature Blackbox 750 mm brett kolfiberstyre monterat till en 70 mm lång styrstam.

OneTen testhoj

Intryck

Allra första intrycket när jag slänger ett ben över OneTen är att ramens standover är låg och trevlig, den upplevs inte jättestor och hög utan snarare oväntat smidig. Cockpitlängd är med 449 mm Reach modernt generös men inte superlång. Ett snabbt lyft och kontrollvägning avslöjar att trots ett lätt hjulset väger testhojen i storlek L in på 13,4 kg utan pedaler vilket innebär att det inte är någon lättviktare men heller inte supertungt. Den gröna lacken med pearl-effekt är snyggare live än på bild och i de solstrålar som letar sig igenom den regntunga himlen glittrar det snyggt. Ett och annat getöga kastas efter den gröne när vi möter andra cyklister.

Jag ställer in lufttrycket i Monarchen så jag får 30% sag bak, och trycket i gaffeln så jag får cirka 20%-25% fram. Pumpar upp bakdäcket mer än jag skulle vilja då jag är övertygad om att jag kommer genomslagspunka det klena X-king på spektakulärt vis om jag kör mindre än fyra kilos tryck. Sen släpper jag ut till ca 2.2-2.5 kg och tänker att annars kommer de blöta götebogsklipporna på spektakulärt vis genomslagspunka mig då jag fått oväntat dödssläpp och farit nittio grader fel nerför närmaste dödsbrant.

Teststigarna blir klassisk göteborgsterräng. En mix av knixiga stigar med rötter, stenstök och branta klättringar blandas med flowigare partier i gles tallskog där farten är hög. Varje gång jag byter till en 29er känns det knasigt första halvtimmen och innan lillhjärnan börjar kompensera för den ökade gyroeffekten känns allting understyrt. På Pygan går det dock lite fortare än vanligt för mig, då den tycks gilla riktningsändringar mer än andra trampmaskiner jag testat. För det här är en trampmaskin. Oj, vad den svarar på pedalerna. Jag har svårt att märka något flex alls från sadeln, och det känns som att allt jag lägger på pedalerna når bakhjulet. Sittställningen med brant sadelrörsvinkel gör att jag hamnar i en effektiv trampposition där det är enkelt att hålla vikt över framhjulet även vid brantare klättringar. Kombon lätta fälgar och däck (låg roterande massa) hjälper till att få hojen att kännas ganska lätt väl i sadeln. Bakdämparen upplevs som att den har mycket kompressionsdämpning även i det helt öppna läget, vilket bidrar till att hålla bakänden lugn, om än lite okänslig över stök. Hård, snarare än parkeringsplats-plush kan man nog sammanfatta känslan.

X-king är den begränsande faktorn och håller inte måttet för den stökiga terräng jag kör, men bortsett det övertygar cykeln med sin kombination av förmåga att hålla fart och ändå vara rolig att svänga med. Särskilt när jag ståcyklar känns den rapp och smidig snarare än stor och bänglig, det nästan obefintliga gunget bak och den minimalistiska slaglängden gör att hojen svarar bra på viktändringar och explosiva manövrar för att ta sig upp för ”trappsteg” och över hinder. På den här typen av kuperade stigar med kortare klättringar och utförskörningar är där Pygan övertygar mest med sin förmåga att bära fart och ge mycket feedback från underlaget tillbaka till cyklisten.

29ers gillar också kurvor..

För att testa gränserna lite ger jag mig på lite tuffare utförslöpor med inslag av dödsbranter och stenkistor. Nu börjar det känns att OneTen är mer stigcykel än Endurovapen. Nerför till exempel stygga stenkistefesten Getryggen i Delsjöskogarna märks helt enkelt både den mer XC-inriktade styrvinkeln, bristen på slaglängd bak och den något okänsliga bakdämparen av och jag får hålla igen mer än jag brukar på en ren AM-cykel. Det som varit en fördel när det ska trampas blir nu en nackdel, då bakdämparen inte levererar vare sig kvalitet (grepp) eller kvantitet (slaglängd) i den utsträckning som en mer långslagig och väljusterad historia gör. Länkaget är väldigt progressivt och jag får aldrig ut de sista centimetrarna slag trots idoga försök med meterhöga drop till dåliga landningar. Addera till det ett X-King som saknar allt vad tydligt kantgrepp heter och en testare som letar efter gränsen så blir resultatet okontrollerad studs och ett och annat rallyställ snarare än precision genom de allra tuffaste partierna. Här nånstans går gränsen för vad OneTen lämpar sig för. Men med ett annat bakdäck klarar dock hojen av allt den genomsnittliga konsumenten kan förvänta sig av den här typen av cykel. På den positiva sidan noterar jag att jag inte upplever att bakdämpningen blir märkbart försämrad av att använda bakbromsen, så Pygas ”Migrating Active Braking System” verkar göra sitt jobb.

Sammanfattningsvis skulle jag kunna tänka mig att den här typen av cykel passar perfekt för den som tycker att XC-hojar är för nervösa och klena men AM-cyklar har lite för mycket slag och gung. Cyklar men dessutom mycket på klippor och rotmattor är en kortslagig 29er ett rätt vettigt val av vapen. Hellasgorillor, hand upp. Vidare skulle jag inte ha något emot att kasta av mig knäskydden och köra lite längre turer eller kanske rentav ett långlopp med den här cykeln.

 

Video – Testcykling med OneTen 29er i ett regnigt Änggården

Änggården, mitt andra hem, har i mitten av skogen en serie sandiga åsar som ofta håller sig relativt torra även i perioder med regn, som denna dag.

 

För och Emot

+ Rapp stighoj som är rolig även när det svänger

+ Trampeffektiv, även stående

+ Skulle givet ett lätt hjulset inte heller göra bort sig på ett långlopp eller två

– Bakdämparen är inte så finkänslig och känns något enkel för ett ramkit med det här priset

– Väl progressiv bak, svårt att få ut fullt slag

– Något nervös vid hårdkörning utför i stök

För vem?

OneTen 29 passar bäst för kännaren som vill ha en kortslagig 29er för aktiv stigcykling och vill bygga från lös ram och välja alla komponenter själv. Den som föredrar en aktiv åkstil snarare än att sitta och veva på samt föredrar bra tramprespons framför plush och gungig kommer troligen trivas bäst på denna cykel. Du får inte heller vare en weight weenie, för i förhållande till slaglängden och andra långlopps/XC/stig-ramar är lite extra vikt i ramen priset man får betala för styvheten (och den förmodade hållbarheten).

Om jag skulle bygga den

Jag börjar med hjul och gaffel för det är de viktigaste valen för att den här hojen ska bli bra. Vad gäller hjul skulle jag kopiera testhojens val av Hope Pro2 Evo-nav med ZTR Arch Ex-fälgar. Hopes fina nav med 40t frihjul ger snabb pickup och ett härligt ljud, och mina egna erfarenheter är att de går och går trots upprepade dopp i lera året om. De lätta fälgarna gör att hojen känns kvick i acceleration. Revelation-gaffeln är härligt finkänslig för småstök och har ändå visst motstånd mot att blåsa igenom slaget för lätt, så även den behåller jag. Fast jag hade köpt Revelation-gaffeln i 130 mm slaglängd istället för 120, vilket skulle ge mig cirka en halv till en grad flackare gaffelvinkel och fortfarande lagoma 74 i sadelrörsvinkel. Eftersom jag hellre kör köttiga enduro-utförslöpor än långlopp hade jag velat förbättra hårdkörningsegenskaperna hos bakänden något. En större luftkammare bak borde ge mig lite mindre progressvitet (så jag får ut mer slag) och finkänslighet, så Rock Shox DebonAir uppgraderingskit hade inhandlats.

Vad gäller drivlina skulle jag satsa på enkelklinga. Var det något som störde med testhojen så var det framväxeln, som kändes som ett steg tillbaka fem år för mig personligen, och påminde mig om precis varför jag gick ifrån det. Jag ville nämligen precis hela tiden ligga nånstans mittemellan de två klingorna och fick hålla på och växla istället för att tänka på att cykla. Jag skulle satsa på jättekassett bak och en narrow-wide klinga fram, i lämplig storlek efter terrängen där du bor. För Göteborgsstigar hade jag satsat på 28-32t-klinga fram. Skulle jag prompt trampa ett långlopp ibland (för hojen uppmuntrar till det) hade jag satt dit en 34-36t för de tillfällena.

Krydda med cockpit-delar och däckval efter tycke och smak, grädda under en vecka (med en bra byggtråd på forumet) och servera så slutligen en rapp, giftgrön stigsmiskare.

Titta också på

Banshee Phantom, Kona Process 111, Specialized Camber Evo

 

Pyga OneTwenty

Pyga OneTwenty 650b

Pris: 16 500 kr inkl Monarch RT bakdämpare

OneTwenty är på samma gång både storebror och lillebror till OneTen. 120 mm slaglängd bak är ett steg upp, och parat med 140-150mm slaglängd fram innebär det lite mer marginal i systemet. Samtidigt är hjulen mindre, men inte hopplöst små och långsamma tjusexor, utan de supertrendiga 27.5-tummarna som ska få 26 att stå still i jämförelse om man får tro reklammakarna.

Ramen klarar upp till 140 mm framgaffel, men tabellen nedan är med 130 mm. Med en centimeter högre nos blir styrrörs- och sadelrörsvinklarna cirka en halv grad flackare och vevlagerhöjden cirka en halv centimeter högre.

Pyga geometri

 

OneTwenty geometri

Ramen har samma egenskaper som OneTen, det vill säga det är en länkagedriven single pivot med flytande montering av bakdämparen, den har Syntace x-12 bakaxel, koniskt styrrör och direktmontering av framväxel för den som vill ha en sådan.

Däckfrigången mäter jag upp till 76 mm, vilket med 5 mm frigång för lera på båda sidor innebär en max däckbredd över dobbarna om 66 mm.

Testhojens utrustning

Testhojen var utrustad med en Rock Shox Revelation RCT3 140 mm framgaffel. Hjulen var byggda med ZTR Arch EX-fälgar på Hope Pro2 Evo-nav, skodda med Continental Mountain King 2 2.4″ fram och X-King 2.2″ bak. Drivlinan var SRAMs elvadelade X01 med 10-42t jättekassett, 34t narrow wide framdrev monterat på ett X0-vevparti i kolfiber. Bromsandet sköttes med Shimano XT-bromsar, sitthöjden reglerades med en Reverb sadelstolpe och cockpitkänslan bestämdes av ett Jerome Clementz signature Blackbox 750 mm brett kolfiberstyre monterat till en 50 mm lång styrstam.

OneTwenty testhoj

Intryck

Vad gäller cockpit och sittposition märks det att detta är syskon, för OneTwenty delar känsla i cockpit, sittposition och den låga ramen som ger generöst med utrymme för ovanför toppröret. Även OneTwenty ställer jag in med cirka 30% sag bak och 20-25% fram vilket också är vad jag får om jag följer Rock Shox rekommenderade tryck för min vikt.  Den pearl-orangea lacken är en killer i solljus och vi får gott om kommentarer om att det är en snygg hoj. Och jag håller med, den ser bara rätt ut i proportionerna och färgen är precis i min smak. Finishen känns hög.

Inne i skogen känns det direkt att det här ska bli en trevlig lekkamrat. De första klättringarna går fint och bakändan känns gungfri och styv. Den korta slaglängden gör gott för effektiviteten, men precis som hos OneTen så saknar jag lite finkänslighet då dämparen känns som den har mycket kompressionsdämpning även i det helt öppna läget. Väl uppe på toppen börjar en fest av flow, kurvor, branter och kortare klättringar. OneTwenty trivs som fisken i vattnet och känns rapp, snabb och på gränsen till nervös, men inte över den gränsen. Lekfull är nog ordet, geometrin håller en vaken och gör riktningsändringar lätta att göra bara med blicken men samtidigt känns den trygg även i farter över 30. Den relativt låga vikten och särskilt de lätta hjulen bidrar till lekfullheten. Testhojen väger in på 12,8 kg exklusive pedaler och det dryga kilo som den här cykeln är lättare än min egen, biffigt kittade AM-cykel märks av.

Jag testar att köra några stigar med inslag av berms, byggda hopp och drop. I den skravliga landningen till ett högfartsdrop på kanske 1-1.5 meter är enda gången jag upplever att hojen är lite nervös, men jag låter farten reda ut situationen och rullar vidare. I luften är OneTwenty välbalanserad och rolig, enkel att styra dit man vill med kroppsspråk. De relativt korta kedjestagen bidrar till en lekfull och agil känsla. Kurvtagning och pumpande på flowiga, kuperade  stigar är där den här cykeln gör sig allra bäst. Krön och rötter förvandlas till hopp, munnen förvandlas till ett flin. Stigcykling på busigt vis, på allra bästa sätt. Minnet går lite till saliga Banshee Spitfire V1 som också kombinerade kortare slag bak och trampeffektivitet med längre slag fram och busighet utför. OneTwentyn har inte riktigt samma kapacitet utför stökig och tuff terräng, och heller inte samma personlighet, men jag skulle inte tveka en sekund att köra ett typiskt svenskt stig-enduro/rally på den här cykeln. Fast jag hade kastat på lite kralligare däck förstås.

Pygahojarna på utflykt i Delsjö-djungeln

När stigarna blir lite köttigare och stökigare går det fortfarande att hålla tempo, allra helst om stigen innehåller tightare kurvor och riktningsändringar. För att bomba rakt fram genom stök kommer alltid begränsas lite av mängden slaglängd och kvaliteten på dämpningen, och här finns trots allt inte mer än 120mm till buds. 120 mm som i praktiken snarare är 100 mm, för de sista centimetrarna får jag tyvärr aldrig ut trots generöst med sag och kompressionsdämpning satt på minimum. Länkaget är väldigt progressivt, för progressivt för min smak. Med annan luftkammare på bakdämparen så att allt slag går att använda skulle det gå att köra ännu hårdare när stigen blir köttig. På samma sätt som på OneTen upplevs bakdämparen dessutom tyvärr något okänslig för småstök och lite överdämpad.

SRAMs X01-drivlina med 34t narrow-wide fram och 10-42t monsterkassett övertygar under perioden vi har cykeln. Växlingarna är krispa och felfria som på XTR/X0-nivå, jag tappar aldrig kedjan en enda gång och det stora 42t-drevet gör att det finns en extralätt växel att ta till när leran sugit musten ur benen eller vi bara vill ta det lite lugnare uppför. Samtidigt ger 34/10 ihop med med 650b-hjulen en hyfsat hög högstaväxel som jag aldrig trampar ur under testperioden.

Det här med 650b ja.

Jag lånar ut cykeln till några kompisar medans jag växlar till 29ern för en stund. Samtliga tycker hojen känns rapp och livfull, lekfull och något mer nervös än deras i samtliga fall flackare 26-tums AM-cyklar. Samtliga är också chockade över att de inte kände någon skillnad på hjulstorleken. Vi ställer Pygan bredvid några hojar med de hopplöst långsamma tjugosexorna och konstaterar att vid blindtest på några meters håll kan vi inte se någon skillnad på 650b-hjulen med X-king mot 26″-hjulen med Hutchinson Bronson respektive Schwalbe Rock Razor på. Anti-klimax, det här som skulle vara sån skillnad och så ser de lika stora ut.

Jag själv är en sådan som märker av minsta glapp direkt och känner skillnad på 5 psi dämparen, em halv grad i gaffelvinkel, två klick LSC mer eller mindre och ifall styret sitter 2 mm åt ena sidan om centrumlinjen. Om du är sådan kan du troligen märka en liten skillnad i bättre rull över rotmattor, för det kan jag. Om du inte märker av såna här små ändringar kommer du troligen inte heller märka av skillnaden 650b mot 26″. I det här fallet har testhojen ett väldigt lätt däck bak som innebär att den roterande massan snarare är lägre än större än våra tjusextummare, så ingen nackdel i trögare acceleration märks av utan det är enbart positivt med någon procent bättre rull i vissa situationer. Men skillnaden är knappt märkbar. Inte värt att uppgradera till är min slutdom, om man inte ändå ska byta hoj. Men den som söker varje fördel som går att finna har definitivt en liten sådan att utforska.

Men hjulstorleken är inte det som gör hojen. Det är helheten – geometri, länkage, dämpning och hjulstorlek ska fungera ihop och leverera grepp, flyt och endorfiner, i verkligheten.  Och alldeles oavsett den exakta diametern på 650b-hjulen så känns OneTwenty rapp och välbalanserad både uppför och nerför. Helheten är i detta fall i stort sett bra! Jag kan bara inte låta bli att tycka det är synd att bakdämparens kvalitet håller tillbaka helheten.

Video – lerigt stigflow på OneTwenty 650b

Det här var en sån här lerig dag då bara inte gick att hålla linsen ren eller farten uppe. Men känslan framgår ändå tror jag – den vill leka, accelerera och flowa.

 

För och Emot

+ Bra, modern stig-geometri

+ Rapp, styv och trampeffektiv

+ Kortare slaglängd bak än fram är fortfarande ett lysande koncept

– Bakdämparen är inte så finkänslig och känns något enkel för ett ramkit med det här priset

– Väl progressiv bak, svårt att få ut fullt slag

Om jag skulle bygga den

Jag skulle bygga den så här. Fast jag skulle byta bakdämparen till en Monarch Plus eller BOS Kirk med större luftkammarvolym för att få ut mer slag och mer finkänsla i bakdämpningen. Ville jag höja upplevelsen ytterligare hade jag skaffat en BOS Deville AM 140 fram och sen bara njutit. Kanske tagit ledigt från jobbet en dag och gett mig ut på lite Strava-jakt.

Titta också på

Kona Process 134, Santa Cruz Solo (5010)

 

 

Pyga Industries hemsida

Pyga Nordic

Kommentera och diskutera på forumet