Stigbiten vid gränsen

Datum:
19 februari 2015 15:54

stig_4

Det börjar med hundbajs och slutar med asfalterad multi track. Däremellan cyklar vi några av Sveriges mest välrenommerade mountainbikeleder. Häng med på cykelhelg i Rörbäcksnäs med omnejd.

(Text: Anders Wingqvist Foto: Anders Wingqvist & Etik Studer)

Genom de höga tallarna silar sig det mjuka kvällsljuset ned mot skogsmattan av mossa, blåbärsris och stigen som vi följer. Träden här är ståtliga och växer glest i kontrast mot de lite mindre och mer tättväxande tallarna som kantar de flesta andra av Rörbäcksnäs totalt åtta mountainbikeleder. Men just nu låter vi inte våra heldämpade cyklar rulla runt någon av de blå, gröna eller röda stigarna i skogarna, som tar en runt den lilla gränsbyn mellan norska Trysil och svenska Sälenfjällen. Vi är på väg bort från Rörbäcksnäs. I östlig riktning följer vi en alldeles ny, arton kilometer lång led enkel väg som ska ta oss till Hundfjället.

Hundfjället

Hundfjället

Det började med ett antal kilometer av dötrist grusad, bred skogsväg. Här inne i skogen är det inte mycket roligare – den steniga stigen stiger i en förrädisk och energislukande vinkel. Svetten rinner i takt med tramptagen och när vi tar vätske- och chokladpaus verkar skogens alla småkryp vara ute efter oss; från stacken strax till höger rinner en armé av röda skogsmyror mot oss och uppför våra bara ben och bits, runt ansiktena svärmar svarta bollar av knott och på våra underarmar slår sig mygga efter mygga ned i hopp om en färsk och blodig kvällsvard. Vi kom för att bli stigbitna, inte myggbitna. I den vackra men ogästvänliga dalaskogen avslutas därför vilopausen lika snabbt som den påbörjades. Ett par SPD-klickningar och vi är på väg uppför igen.

Myggorna visar sin kärlek

Myggorna visar sin kärlek

Vid toppen hoppas vi på att få omvandla den mödosamt ansamlade lägesenergin till det där följsamma, snabba, lätta och beroendeframkallande Rörbäcksnäs-rullet som vi hört, läst och drömt om. Men icke. Stigen ned har för många stenar. För stora stenar. För vassa stenar. För steniga stenar. Men framförallt: för lite flow. Det skakar och brakar nedför på ett oskönt vis. I ren apati rullar vi till sist i blåbärsriset vid sidan om. Var tog Rörbäcksnäs omtalade stigeufori vägen?, undrar vi när vi forsätter via fler grusade vägar, genom kortare skogsstigar, över en spångbelagd myr och över några träbroar för att till sist komma ut på bilvägen den sista biten till Hundfjällets precis lika stora som, nu mitt sommaren, öde parkeringsplats.

Bro mot Hundfjället

Bro mot Hundfjället

Drygt tre timmar har det tagit, det är inte länge kvar tills solen går ned. Vi tar oss den första biten uppför skidbackarna i Hundfjället och följer svarta leden Skogssätra till fots baxandes hojarna vid sidan om. Blodsockret är nere på yxmördarnivåer. Vad göra? Att slita de 18 kilometrarna tillbaka mot Rörbäcksnäs över Hundfjället och sedan genom skogen och komma tillbaka till boendet långt efter midnatt känns inte särskilt lockande. I brist på andra alternativ ger vi helt enkelt upp och ringer efter taxi. Hundbajsfällsleden, mutrar jag medan taxibolagets irriterande vänte-muzak ljuder i mobilen denna sena fredagskväll i början av juli. Och vi vet det inte ännu, men detta är bara det första av två kapitala misstag som vi begår under denna cykelhelg i nordvästra Dalarna.

 Trysil3

Men resan började bra. Roadtrip efter jobbdagens slut på torsdagen. Vi körde norrut, med bad- och matstopp vid en sjö längs väg 26. Framme efter midnatt vid boendet i lilla Rörbäcksnäs med en handskriven namnlapp på dörren till vandrarhemsrummet och nyckeln i låset. En god natts sömn, långsam start med sen frukost på, eftersom ICA Rörbäcksnäs inte öppnade förrän klockan tio på fredagsförmiddagen. Blå himmel ovanför och solljus över gårdsplanen framför Carlsborgs Värdshus där vi satt med ryggarna mot de bruna timmerstockarna på den pepparkashusliknande huvudbyggnad som är från 1920-talet. Vi hade varsin kopp nypressat kaffe. Lite längre bort stod våra allmountain-hojar lutade mot en vägg. Hjälmar, cykelskor och ryggsäckar låg i en enda röra runtomkring. En hel helg med stigcykling på Rörbäcksnäs berömda single tracks låg framför oss. Utsövda och förväntansfulla rullade vi ner mot idrottsplatsen där samtliga leder tar sin början.

Medskogstjärn

Medskogstjärn

Ovan- och bortanför det runda lilla pumptracket stod ett tiotal bilar på parkeringsplatsen vid skolan där lederna börjar. Vi värmde upp med blå rundan Kalugapasset, som är en och en halv mil lång. Efter en domesticerande lufttrycksdämpning av min stålhästs däck från cirka sextio PSI ned mot runt trettio-fyrtio dito kom det – stigbettet. Leden vi följde hade barriga stigar, steniga stigar, rotiga stigar, sandiga stigar och mossiga stigar. Oavsett exakt underlag fanns det en värdefull och glädjespridande minsta gemensamma nämnare – flyt. Vi trampade genom tät och småväxt tallskog där träden stod så nära att man var rädd för att styret skulle slå i. Vi kom upp på en höjd med utsikt, stor blå himmel med några vita moln och nyplanterade små granar runt om. Efter att vi korsat bilvägen mot norska Elverum kom vi slutligen in i den John Bauerska-tallskogen med vit mossa på marken och stora lavbevuxna stenbumlingar, som i vilken vild fantasi som helst kan anta formerna av troll i skymningen och gå ned mot den mörkt blåskimrande Medskogstjärnen för att ta ett kvällsdopp.

Rörbäcksnäs - stig 5

Rörbäcksnäs – stig 5

Några timmar senare satt vi utanför Carlsborgs Värdshus igen. Dästa och nöjda efter en enorm pastaportion med tomatsås och riven extralagad prästost. Livet kändes lätt. Rörbäcksnäs mountainbikeleder var the shit, kände vi redan efter att bara ha testat en åttondel av hela utbudet. I relation till åkningen på hemmaplan på västkusten var det lättare att hitta på grund av den utmärkta ledutmärkningen, spängerna hade tvärlagda brädor och var de mot förmodan längsgående så hade de inga djävulskt däckanpassade springor mittemellan, som sätter tänderna i däckgummit likt en björnfälla. Och det var torrt och väl dränerat kring lederna – ingen Göteborgsgegga som står en upp till halsen.

stig3

Kvällsturen, som var förestående, kändes som om den skulle kunna bli hur bra som helst. Episk. Legendarisk. Eller till och med episkt legendarisk. Men glädjen och förväntan som låg i luften skulle visa sig illusorisk och infantil – den gjorde oss omdömeslösa och alldeles för mottagliga för goda råd. Med katastrofal tajmning kom så Stockholmsparet, vilka var de enda andra förutom vi på vandrarhemmet, tillbaka från en ”heeeelt fantastisk” tur bort till Hundfjället.

– Ah, det låter ju riktigt gött. Vi kör på det. Lätt, sade vi till varandra.

Och aningslösa pedalade vi sedan bort mot Hundfjället och en cykelfadäs av sällan skådat slag, vilket dagen därpå bara skulle visa sig vara det första av våra två idiotiska infall denna cykelweekend på gränsen mellan Sverige och Norge.

Trysil

Trysil

För dagen därpå klämde vi fast cyklarna på biltaket och körde de fyra milen till Norges största skidanläggning Trysil. En resa som vi gjorde mot bättre vetande, då vi befann oss i något av det bästa som Mountainbikesverige överhuvudtaget har att bjuda på, och så chansade vi på att det fanns några bra cykelleder runt, och på, det 1 132 meter höga norska fjället. Fjället skulle kunna få riktigt fin cykling om det byggdes fler leder och framför allt sattes upp ordentliga skyltar så att stigarna blir följbara. I takt med att vi villade bort oss när vi letade efter den svarta leden Fjell & Bekkedal nedanför toppen, hittade vi några kvarliggande vita snöfält att leka på. Sedan brände vi helt sonika ned i de grönbruna pisterna genom det mjuka, gröna riset jämte själva pisterna.

Snösurfning i trysil

Snösurfning i trysil

På söndag förmiddag ligger de båda fadäserna bakom oss och jag funderar på om den vattenfyllda kamelpungen i ryggsäcken lider av inkontinens, men inser sedan att det bara är ryggsvett. Det går kort uppför, sedan lite nedför. Vi stretar över åsen vid Vallsjön på den röda slingan som är 32 kilometer lång och därmed det längsta som bjuds i Rörbäcksnäs. Vår planering denna sista dag är lika enkel som genial – All in Rörbäcksnäs. Ingen hundskitstur. Ingen avstickare västerut mot cykelmässigt underutvecklad norsk skidort. Bara Rörbäcksnäs. Den stenbeklädda stigen ringlar sig vidare likt en berg- och dalbanan uppe på åsryggen där vi kämpar vidare. Åsen tar slut, stig och lite bredare grusväg är en välkommen vila efter än tämligen späckad cykelhelg med möra benmuskler.

stig_1

När vår röda led senare går samman med blåa leden Kallugapasset kommer ett våldsamt flyt. Favorit i repris – vi i rinner genom skogen, den här stigen har vi cyklat i förrgår och vet hur den är. Det kanske var ett välkänt faktum i resten av MTB-sverige, men för mig är det en nyhet – att repetera stigar är sjukt kul! Man kan mer, vågar ta mer fart och får mer flyt i åkningen. När vi efter lunch sagt adjö och på återseende till Rörbäcksnäs och är på väg i bilen med cyklarna på taket hemåt, har vi nästan glömt hela Hundfjällsfadäsen från fredagskvällen. Men sen minns jag hur det var.

 cykelskylt2

Det knastrar till i mobilen. Taxibolagets muzak byts mot en mänsklig röst.

– Vi behöver en taxi från Hundfjället till Rörbäcksnäs, vad kostar det?

– Jo, men det är ungefär en och en halv mil, så runt 600 kronor med framkörningsavgift nerifrån Sälen.

– Ok, får vi med två mountainbikecyklar i taxin?

– Jodå, det ordnar vi. Taxin kommer om cirka en halvtimma då.

Lägger på luren. Skönt, inga fler tramptag denna fredagakväll. Den allt senare timmen och det svagare solljuset framstår nu som vackert och kontemplativt, istället för hotande och farligt. Men vänta lite: sade taxisnubben att det var en och halv mil till Rörbäcksnäs?

Ett pinsamt och ursäktande samtal senare är taxin avbokad och vi kör asfalterad multi track i 15 kilometer tillbaka mot Rörbäcksnäs. När farten ökar skriker vi till varandra:

– Imorgon testar vi Trysil!

– Ja! Det kommer säkert bli grymt bra!

 stenbumlingar

*** Fakta Rörbäcksnäs MTB ***

Vad: Lilla byn Rörbäcksnäs som har ett åtta utmärkta MTB-leder.

Var: Nordvästra Dalarna, mellan svenska Sälenfjällen och norska Trysil.

Varför: Flytet på stigarna.

När: Maj – september (något beroende på regn och snö).

Hur: Packa bilen med AM- eller XC-hoj, boka ett rum på Carlsborgs Värdshus, lägg en tjuga i Karma konto-brevlådan och trampa järnet tills du finner flytet.

Leder: Totalt åtta (105 km) fördelat på: tre gröna (Siktån 2 km, Byrundan 10 km och Näsingen 19 km), två blå (Kalugapassat 15 km och Högåsen 3 km), två röda (Vallsjörundan 32 km, Hundfjället 18 km enkel väg…) och en svart som börjar vid Hundfjället (Skogsätraleden 6 km). Mer ingående ledbeskrivningar finns på hemsidan, adress längre ned.

Tips: Fokusera på Rörbäcksnäs blå och röda leder som går runt byn. Loopa gärna lederna – du får bättre koll, kan hålla högre fart och får ännu mer flyt och pirr i magen. Ladda mentalt och fysiskt om du ska klippa Hundfjällsleden och Skogssätraleden eftersom du då ger dig ut på ett 35 km långt rött och svart äventyr/helvete. Vi pallade det uppenbarligen icke, se brödtext ovan.

Pris: ”KarmaKontot” – lämna en tjuga i postlådan som sitter vid ledernas start, eller en hundring om du kör ofta. Helt frivilligt. We like.

www.rorbacksnas.se

Kommentera och diskutera på forumet