Stigcykling där solen aldrig går ner

Datum:
10 mars 2016 23:52

Om man åker så långt upp i Norge man kan komma och sen en aning söder ut igen så hamnar man i Alta. Här finns hav, fjäll och stigar som letar sig fram över vidderna. Happyride.se skickade dit Björn ”Beo” Olsson och Bengt Luthman för att se om det är värt att ta sig dit med cykeln i bagaget. 

– Är jag(Beo) den enda som tagit med egen cykel hit? frågar jag onödigt nog de andra journalisterna som redan hämtat sitt bagage på bandet. Självklart är jag den enda med specialincheckad cykel som levererades långt efter annat bagage, och naturligtvis får den inte plats i hyrbilen som vi förfogade över. Eller rättare sagt, cykeln och jag får plats, men de andra journalisterna får tålmodigt vänta kvar på den lilla flygplatsen i Alta medan jag och min cykel transporteras till hotellet av den nordnorska representanten Knut.

Flygplatsen är byggd på deltat där Altaälven möter Altafjorden, helt centralt i tätorten. Runt fjorden reser sig mjukt rundade berg och bakom dem berg med högre toppar, vissa med snölegor kvar. Det är ett vackert landskap, kargt och med ett speciellt ljus. Termometern står på behagliga 20 plusgrader.

Vi är uppbjudna till den nordligaste delen av Norska fastlandet för att beskåda det extrema motionsloppet Offroad Finnmark, ett 70 mil långt race på stigar i det vidsträckta arktiska området i Finnmark. Det är jag, en dansk och en holländare som landat på morgonen tillsammans med norska turistbyråns representant. Vi blir omhändertagna av en Nordnorsk representant för turism- och företag och tanken är som sig bör att visa upp vad området hade att ge. Senare på eftermiddagen ska en holländare till samt Bengt ansluta sällskapet.

– Har du cyklat i området förut? frågade jag journalisten från Holland medan vi färdades mot första sightseeing-punkten för dagen, ett friluftsmuseum med traktens hällristningar.

– Nej detta är premiär för mig i Norge och jag har knappt suttit på en mountainbike, jag cyklar mest landsväg och touring annars, svarade han.

Det slog mig då att jag var omgiven av icke-stigcyklister. Efter lite rundfrågning stod det klart att alla andra skribenter var där för att få en bild av Finnmark ur en nybörjares perspektiv, uppslag till en allmänt hållen reseskildring om Nord-norge som resmål. Det är inte därför jag är här, tänker jag sammanbitet för mig själv i det trånga baksätet.

När turistpunkterna var avklarade för dagen, hällristningarna och ett litet pitoreskt Tirpitz-museum, fick vi träffa våra guider för helgen. Herrarna Björn, Einar och grundaren Tryggve på Företaget Glød Explorers ska ta hand om oss de närmaste dagarna. Under lunchen i Alta centrum förklarar Tryggve sin kärlek till Finnmark.

– Här finns allt jag behöver och lite till. Fiske i absolut världsklass, vidsträckt ödemark på fjällplatån, och berg som är fantastiska för cykling och skidåkning. – här finns så mycket att uppleva under norrskenet om vintern och midnattsolen om sommaren.

Just ljusfenomen är något som lockar turister till Alta, orten får väldigt lite nederbörd och har ofta klar himmel, något som är en förutsättning för att se norrsken om vintern. Glød gör sådana turer också, men de brinner starkast för att visa upp friluftslivet i området.

När vi packar ur bilen på fjällplatån Finnmarksvidda för att cykla ut till vårt boende för natten är klockan efter sex på kvällen men ljuset visar inga tecken på att avta. Här kommer det inte bli mörkt på flera veckor till.

– Vi är inte så beroende av klockan så här års, säger guiden Björn. Han tar täten eftersom Tryggve hade förpliktelser på annat håll. – Dagarna blir lätt väldigt långa här i Alta.

Beo avnjuter, om än något stillsamt, norska fyrhjulingsstigar. Bengt Luthman

Beo avnjuter, om än något stillsamt, norska fyrhjulingsstigar.

Vår resa mot nattkvarteret börjar på asfalt och alla får en välbehövlig uppvärmning. Cyklarna har ställts in av andreguiden Einar innan avfärd. Alla utom jag cyklar på heldämpade 29”-cyklar från Trek, cyklar som valts med omsorg för uppdraget, att på ett bekvämt sätt täcka långa avstånd. Snart viker vi av in på en stig som dragits fram över fjället av renvaktare och fiskare. Finnmarksvidda är platt och snabbrullad. Sandig fyrhjulingsstig med gles, lös sten gör framfarten effektiv.

Danske Henrik korsar en av flera bäckar i vår väg. Bengt Luthman

Danske Henrik korsar en av flera bäckar i vår väg.

Då och då korsar vi vattendrag som erbjuder utmaningar för deltagarna. Flera fortsätter med blöta fötter efter första surhålet, men stämningen är ändå på topp och många överraskas av hur enkelt det är att ta sig fram. Vi passerar en och annan backe både upp och ner, men det mesta av stigen är bara platt, platt, platt.

FInnmarksvidda må vara ganska platt. Men det kan fortfarande vara vackert. Mona och Einar på väg mot Jotka. Bengt Luthman

Finnmarksvidda må vara ganska platt. Men det kan fortfarande vara vackert. Mona och Einar på väg mot Jotka.

Finnmarksvidda är oerhört vidsträckt och trots att den kantas av berg är de så långt borta att de mest utgör små hack i horisonten. För dagen är vinden nästan stilla men det är lätt att föreställa sig farten den skulle ge åt rätt håll, och vilket hinder den skulle innebära åt fel håll. Tankarna går till hjältarna i Offroad Finnmarka och vilken beslutsamhet som krävs för att tillryggalägga 70 mil i terrängen.

Björn och Guide-Björn valde den mindre och stökigare stigen ner mot Jotka. Bengt Luthman

Beo och Björn valde den mindre och stökigare stigen ner mot Jotka.

Några mil och timmar senare anländer vi till fjällstugan Jotka för kvällen. Vi blir tilldelade bäddar och får en chans att tvätta av oss det värsta och byta om till renare kläder lite fort, sedan är det dags för middag. I huvudbyggnaden ryms en liten matsal där de fastboende äkta makarna serverar Bidos, en traditionell samisk högtidsrätt. När samer gifter sig är det tradition att man bjuder långt fler än vad som får plats. Därför är det kutym att gästerna kommer lite när som helst under dagen och kvällen och äter så fort sittplats finns att tillgå, och därför är det viktigt att det alltid finns varm mat. Historien om den samiska mattraditionen får vi berättad av den blida föreståndarinnan på Jotka medan vi sörplar i oss den mustiga anrättningen.

De första tävlande i Offroad Finnmark kommer till det obligatoriska stoppet i Jotka. Bengt Luthman

De första tävlande i Offroad Finnmark kommer till det obligatoriska stoppet vid Jotka.

När middagen avslutats bevittnar vi några av lagen som kom för checkpoint vid Jotka. Stoppet är ett av de första för de tävlande och det råder frenetisk aktivitet under de obligatoriska fem minuterna som lagen tvingas stå still. Att få svar på någon mer uttömmande fråga än ”hur känns det” är bara att glömma, och ganska fort bestämmer vi oss för att bastun lockar mer.

Bengt och Björn "njuter" av fjällbäcksbad halv ett på natten. Bengt Luthman

Bengt och Beo ”njuter” av fjällbäcksbad halv ett på natten.

Det är en ganska svårslagen känsla med vedeldad bastu i nästan dagsljus klockan halv två på natten, med korta avbrott för bad i fjällbäcken bakom stugan. Vi kravlar ner i våningssängarna och somnar förhållandevis snabbt trots ogenerade snarkningar från den ena holländaren.

Dag två, ur Bengts perspektiv
Morgonen efter äter vi frukost och möjligheten att fylla käften med det typiskt norska pålägget brunost presenterar sig. De flesta, inklusive mig själv är aningen skeptiska mot den brunaktiga massan. Vi håller oss istället till den mer välkända, gula osten.

Från Jotka är det en rejäl stigning, guiden Einar lovar att ingen av oss kommer att klara hela vägen upp utan att kliva av.  Gör vi det så står han för öl till kvällen. De piggare grabbarna, Beo, dansken och en av holländarna sprätter iväg med maltdryck flimrande framför ögonen. Jag med min kamerarygga låtsas inte om det där öl-löftet och lägger i en lättare växel och börjar mala mig uppför. Jag kommer ungefär halvvägs innan jag hand i hand med skammen börjar jag putta. Men delad skam är minskad skam, ingen klarade hela backen.

Beo kämpar på väg upp från Jotka. Bengt Luthman

Beo kämpar på väg upp från Jotka.

Härifrån är den breda fyrhjulingsvägen mestadels lätt nedför. Vi trampar lätt fram över vidderna och den sista biten på väg ner mot vägen där bilen står parkerad är en lång, bred svepande utförslöpa fylld av knytnävsstora stenar som gör sitt bästa för att både studsa upp på cykeln och rulla runt under hjulen. Nere vid bilen hoppar Björn in och åker iväg för at parkera om den och ansluta till oss lite senare. Vi andra fortsätter ut på vidda igen. Nu är det om möjligt ännu plattare än tidigare, jag är tacksam eftersom jag är klent tränad och tung lastad. Beo är frustrerad och försöker på bästa Beomanér att göra plattstigarna lite mer underhållande genom att bunnyhoppa fram och tillbaka mellan stjärtskavda journalister.

Transportcykling på FInnmarksvidda. Bengt Luthman

Transportcykling på Finnmarksvidda.

Björn har tagit en genväg upp på fjället och möter upp oss för lunch. Med vana händer startas en brasa och han beordrar fram mackorna ur våra ryggsäckar. Klykformade pinnar samlas ihop och vi börjar grilla mackorna. Det är mycket viktigt, är han tydlig med, att de får rätt färg och temperatur så att all ost hinner smälta.

Ost och skink-macka på grillning. Norsk turmat. Bengt Luthman

Ost och skink-macka på grillning. Nordnorsk turmat.

Han förklarar även hur norrmännen skiljer sig åt mellan norr och söder.
– När vi har grupper med norrmän söderifrån blir de stressade av att vi stannar så länge och tar paus. Eldar och fixar mat. Men det är ju en del av turen, de vill bara vidare, säger Björn som förutom Glød arbetar som lärare på friluftslinjen på skolan i Alta.

Vi njuter av solen och smält ost en stund till innan det är dags att rulla vidare.

Efter ett tag stannar vi till och Björn förklarar vad vi har framför oss. Ryggen vi följt under eftermiddagen viker här nedåt mot botten av dalen. Utförslöpan, som jag och Beo sett fram emot ända sedan guiderna nämnde den första gången, inleds med vanlig fjällhed där vi får upp farten. Smilbanden åker upp och den, för sin ålder och slaglängd, snabbe guiden försvinner bort efter att ha höjt sin Fox Talas-gaffel till sina majestätiska 180 millimeter och kört i förväg för att fungera som stoppkloss för att varna oss för faror på stigen. Plötsligt byts den lättrullade fjällheden ut mot myrmark och framför mig radas ovana cyklister upp med framhjulen djupt nedkörda i den nordnorska myllan. Mona, representanten från Innovation Norway får provsmaka myrsump via en flygtur över styret. När jag åker förbi med rejäl bakvikt skrattar jag både åt och med den blöta norskan. Efter myrhålet blir stigen åter fast och farten ökar allt mer vi kommer ner i björkskogen. Stigen är som tur var ganska rak utan överraskningar för jag har inte kontroll nog att vare sig svänga eller bromsa. Konstigt nog ser jag Beos tröja komma närmare, jag inser att de framför mig har stannat så jag hugger tag i bromsarna och släpper ankar. Som av ett mirakel och japansk ingenjörskonst i form av ett par shimanobromsar sladdar jag in bakom Björn och Beo och håller mig bakom några björkar om det nu skulle vara så att någon av de efterföljande skulle ha lika tveksam kontroll över sin nedfärd som jag hade.

Den fortsatta stigen är problemfri bortsett från ett parti med en av Altas största naturtillgångar, skiffer. Det som tömmer norska oljeguldsfyllda plånböcker på sitt innehåll för att bygga skrytkök är inte optimalt som stigunderlag. Halt och fyllt av vassa kanter. Björn, Beo, Einar och jag rullar över de däcksgummihatande stenarna men övriga gruppen kliver av och tar det säkra före det osäkra.

Efter en middag bestående av får och val (något som vi försäkras om inte är fiskade via japanska “forskningsbåtar”) slocknar i alla fall jag rätt snabbt när vi kommit tillbaka till hotellet.

Enkel cykling på sandiga stigar i Altaälvens dalgång. Bengt Luthman

Enkel cykling på sandiga stigar i Altaälvens dalgång.

Plattcykling i Alta
Lördagen vigs åt att utforska området kring Altaälven, den älv som står för en stor del av samhällets inkomster. Laxfisket är världskänt och många försöker få en plats vid älven för att få en chans att dra upp sitt livs fångst. Björn och Einar guidar oss in bland blåbärsriset medan vi cyklar runt på de sandiga stigarna berättar Björn om taggtråden som ligger i stora rostiga högar längs med vissa sträckor av stigen är kvar sedan andra världskriget.

Älvens kraft eroderar bort allt mer av sandbankarna längs dess stränder. Och med bankarna försvinner stigarna. Bengt Luthman

Älvens kraft eroderar bort allt mer av sandbankarna längs dess stränder. Och med bankarna försvinner stigarna.

Längs med kanterna av älven ser man hur vattnets kraft har tagit stora bett i strandbanken.
– Här har stigen försvunnit flera gånger, säger den äldre av guiderna och pekar mot en sväng i älven längre fram.

Topptur på hällarna
Beo har lyckats övertala Björn att vi som vill ska få ta oss iväg på en topptur på efermiddagen. De som väljer att hänga med är undertecknad, Beo, den danske motorjournalisten Henrik och en av de två holländarna. När de andra fraktas tillbaka till hotellet fyller vi på vätskeblåsorna och stoppar ner en extra snickers i ryggsäcken, lastar hojarna på bilens flak och spänner blickarna i en av förtopparna till fjället Store-Borras som är eftermiddagens mål. Fjället är uppbyggt av etapper med olika lutning, flackt i starten, brantare på mitten och lite rundat och flackare mot toppen igen.

Beo och Björn på väg uppför en av ryggarna på väg mot Store-Borras. Bengt Luthman

Beo och Björn på väg uppför en av ryggarna på väg mot Store-Borras.

Tallskogen klänger sig fast i den tunna hinna av matjord som täcker basen av fjället och deras rötter bidrar till min känsla av att vara nöjd med att jag sitter på en 29”. Cykeln äter sig framåt och tuggar i sig höjdmeter förhållandevis effektivt. Vi börjar komma in i den brantare delen av fjället. Tekniska passager avlöser varandra med lugnare partier emellan. Klipporna är liksom trappstegsformade vilket inte är helt lätt för mig och min Macdonaldsbebis (som Beo döpt min kamerarygga till), framför allt eftersom mina ben börjar stumna. Passagerna blir dessutom bitvis brantare så avstigning är det enda alternativet även för de andra. Beo och Einar letar roliga linjer för resan utför medan jag börjar fundera på om det här med 120mm slaglängd är en så bra idé.

Björn pekar ut Altas skidbacke för Beo som ser ut att vara mer intresserad av att komma upp till toppen. Bengt Luthman

Björn pekar ut Altas skidbacke för Beo som ser ut att vara mer intresserad av att komma upp till toppen.

Vi passerar den ena episka vyn efter den andra, pittoreska små fjälltjärnar insprängda mellan klipporna. Utsikten mot atlantens oändlighet och så vidare, men jag ser dem inte. Mina ögon har svartnat av energibrist och värken i låren stegras i takt med att höjdmeterna placeras bakom mig. Som av ett trollslag ser jag att de andra har samlats vid något som liknar ett toppröse. Jag hoppar upp på cykeln och trampar upp den sista biten, här täcks marken av berghällar, de är rundade och cykelvänliga.

Beo på väg uppför de sista hällarna på väg mot slutmålet. Bengt Luthman

Beo på väg uppför de sista hällarna på väg mot slutmålet.

Beo, som av någon bisarr anledning fortfarande har sprätt i benen, sladdar runt och går med på att åka fram och tillbaka ett par gånger för att jag ska få några bilder. Utsikten är magnifik. Havet, fjällen, sannolikt täckta av stigar som denna. Den lilla staden med den lilla flygplatsen. Allt är så vackert att man vill etsa in det i minnet och tro mig, vi gör vårt bästa.

En snickers senare har det äntligen blivit dags att peka framhjulen i fallinjen och låta gravitationen göra sitt jobb. Björn och Beo tar så klart täten, jag försöker hålla rygg på Beo men det är svårt. Ni vet de där funderingarna jag hade på om 120mm skulle räcka till på vägen ner? De besvarades rätt omgående. När blek, överlastad stockholmscyklist börjar rycka i styret nerför alla små kanter och branter sjunger det i gaffeln varje gång metall möter bottom out bumper.

Det spelar ingen roll om hojen inte är perfekt när utsikten ser ut så här. Bengt Luthman

Det spelar ingen roll om hojen inte är perfekt när utsikten ser ut så här.

Stigen är helt hysteriskt rolig, de övre delarna innehåller gömda krön, tekniska kurvor, små drops, trampsektioner och så klart, fantastiska vyer. Det är en veritabel skrattfest fram tills herr Holländare bestämmer sig för att dra en punka.

Björn får äntligen utlopp för sin cykelglädje ner för Store-Borras steniga stigar. Bengt Luthman

Beo får en liten luftfärd nerför Store-Borras steniga stigar.

Jag utnyttjar pausen för att tvinga Beo att klättra tillbaka en bit på stigen för att ta några bilder. Efter en kvart är punkteringen lagad och vi återgår till fnisskalaset. Den mer tekniska delen av stigen är avklarad så nu handlar det mer om flowig hällcykling blandat med lite halvskrå, rötter och grus, allt utförs så klart. Jag påminner Beo om varför vi är här och tvingar honom att hålla igen (annars skulle han försvinna på ett par ögonblick) så att jag kan fota lite med en bröstmonterad kamera. Beo påminner om en hundvalp som ifråntagits sin favoritleksak. När jag är nöjd ropar jag åt honom att han får dra på och han verkar inte ha något emot det.

Stigarna i Alta är otroligt roliga. Bengt Luthman

Stigarna i Alta är otroligt roliga.

När vi flåsiga och upprymda kommer tillbaka till bilen väntar man nästan på att någon ska säga, “Ska vi upp igen?”. men vare sig ork eller tid finnes för dylika extravaganser och vi får helt enkelt acceptera att vårt nordnorska cyklingsäventyr är över för den här gången. Men både jag och Beo är nog rätt överens om att vi vill tillbaka hit, där dagen aldrig blir till natt och där fjällen lockar med fantastisk cykling.

Beo suger i sig så mycket utsikt det bara går. Bengt Luthman

Beo suger i sig så mycket utsikt det bara går.

Att ta sig till Alta
Det allra enklaste är att flyga. Vi flög till Oslo och sedan vidare till Alta. Är man lagd åt roadtriphållet går det så klart att köra själv. Från Stockholm är det 150 mil och du kommer att passera Finland på vägen (om du nu vill ta den kortaste vägen).

Bo i Alta
Det finns flera boende alternativ i Alta, vi bodde på Scandic när vi var där. Men det finns flera alternativ. Försök få till en övernattningstur på fjället, det är mäktigt att vara ute när solen aldrig går ner och ljuset aldrig försvinner.

Cykla i Alta
Det kan vara värt att kontakta Glød Explorer för en eller flera guidade turer, om du hellre vill utforska området på egen hand är det bara att plocka en karta (Turkart Finnmark är ett bra ställe att börja på) och börja studera. Det kan vara bra att försöka kolla in stigarna på satellitbilder om det är möjligt. Vill du göra mer toppturer och kämpa uppför för att få njuta utför är en schysst heldämpad cykel med runt 150-160 millimeter slaglängd väl lämpad. Men tänk på att alla kilo cykel som ska ner ska även släpas upp. Vill du mest trampa runt på Finnmarksvidda eller nere i dalgången fungerar egentlgien lite vad som helst så länge det är en mountainbike. Från 100 – 140 millimeter, hel eller halvdämpat väljer man själv, men det är så klart lite bekvämare med en heldämpad om det blir långa dagar i sadeln. Bara för att det är lättcyklat är det inte slätt. 

Senaste kommentarer

JojjeM 2016-03-12 10:19

Härligt!
/Johan

Luthman Photography 2016-03-14 10:47

Kul att det uppskattas! Det är galet fint där uppe, men det är ju en liten tripp.

mikipedia_ 2016-03-14 11:58

Inspirerad av era brunostmackor gjorde jag pizza med brunost och pesto i helgen, det blev supergott:-)

milnik 2016-03-17 10:30

Ser ut som roligt cykling! Får mig att vilja åka till Norge och cykla nån gång!