De vikbara cyklarna (Del 1)

Datum:
10 oktober 2016 09:08

Vikcykeln har sitt förflutna inom försvarsmakten. Redan under andra delen av 1800-talet testades cyklande infanteri och med det kom även efterfrågan på cyklar som skulle passa det militära arbetet. Utvecklingen med att göra cyklarna mer kompakta och öka användningsområdet pågick världen över under många år. Det är bland annat detta arbete som ligger till grund för dagens vikbara cyklar.

1896 användes bärbara och delbara cyklar av både det franska, tyska och amerikanska försvaret. Cyklarna kunde fällas ihop och slängas över ryggen för att tas med i även den besvärligaste terrängen. På så sätt hade soldaterna alltid sitt fordon med sig och kunde snabbt fälla upp sin cykel när bättre terräng nåddes för att cykla vidare. Cyklande soldater visade sig kunna färdas snabbare och framförallt tystare trots stundvis besvärligt väglag.

Ryktet om de vikbara cyklarna spreds snabbt och precis som med alla militära fordon, ville varje armé ha det bästa till sina soldater. Detta blir en lukrativ affär även för cykeltillverkare och allt som oftast användes inhemska cykelmärken. Det fanns dock undantag. År 1900 utvecklade Mikael Pedersen en hopfällbar variant av Pedersencykeln till den brittiska armén som enligt olika källor, vägde så lite som ca 6,8 kg och hade 24 tums hjul. Cykeln var utrustad med gevärhållare och användes i det andra Boerkriget.

Italienska Bersaglieri, strax före första världskriget Risorgimento at English Wikipedia

Italienska Bersaglieri, strax före första världskriget

Även den italienska försvarsmakten hade före första världskriget ett väletablerat cykelinfanteri: Bersaglieri. Trupperna tog sig fram på civila cyklar vilket inte var helt optimalt. Därför kontaktade den italienska försvarsmakten elva olika cykeltillverkare för att få fram en cykel som passade för armén. Av de elva, valdes fyra företag ut och efter många möten och utvärderingar fick Bianchi uppdraget. 1912 lanserade Bianchi vikcykel ”modell 1912” som snabbt blev ett hett samtalsämne i övriga Europa. Den berömda cykeln hade flera fästen för olika vapen och var både snabb och smidig att fälla ihop.

”Bomber bikes”

Mellan 1942 och 1945 använde de brittiska luftburna trupperna, den hopfällbara BSA Airborn bicycle. Vissa av cyklarna användes även på militärbaser för att frakta material. Cykeln var tvungen att vara så liten som möjligt i hopfällbart skick så att den kunde tas med vid fallskärmshopp eller i små glidflygplan. Målet var att ta fram en cykel som inte vägde mer än 10kg och som skulle hålla för ett fallskärmshopp. Vikten lyckades tillverkarna inte hålla utan slutvikten för BSA hamnade på 14,5kg. Men genom att ändra på cykelns konstruktion, fick man fram en robust modell som gick att fälla ihop och samtidigt hålla för fallskärmslandningen.

Cykeln var konstruerad på ett sådant sätt att det var styret och sadeln som tog mark först vid landning. Dessa delar av cykeln kunde ta större påfrestningar än hjulen som hade böjts och gjort cykeln okörbar, om de tagit i marken först. Den traditionella diamantformade designen visade sig vara för svag för stötar och istället togs en ellipsformad ram fram. Pedalerna kunde även fällas in för att undvika att haka fast någonstans samtidigt som det gjorde cykeln ännu mindre vid transport.

BSA jumper Wikipedia

BSA jumper

Termen ”bomber bikes” myntades under denna period då bland annat amerikanska militärens flygvapen skickade ut cyklar i fallskärm från flygplan till trupper som befann sig bakom fiendens linjer. Vikcykeln användes även av fallskärmsjägare, kommandosoldater och andra-vågen infanterienheter på Dagen D-landningar och slaget vid Arnhem.

I ett reportage i tidningen Bicycling´s mountainbike (nummer 9, 1993) berättas om olika krigshändelser med cykeln som transportfordon och här återfinns specifikt vikcykeln.

”Under natten den 27 februari 1942 rörde sig ett brittiskt bombplan över Frankrike. Bombplanet hade inte bara ett uppdrag att frakta bomber, ombord på planet fanns även en pluton med cyklande kommandosoldater. Med hjälp av fallskärmar nådde plutonen mark och med sig hade de sina vikcyklar. Cyklarna vecklades snabbt ut och soldaterna trampade snabbt och ljudlöst för att inta en anfallsposition mot den tyska radarstationen i Bruneval. Tyskarna blev bokstavligen tagna på sängen och de brittiska soldaterna kunde beslagta viktiga radarkomponenter, frita krigsfångar och sprängde därefter stationen. Den cyklande plutonen tog sig sedan ner mot kanalen där väntande transport fanns och kunde säkert ta sig tillbaka till Storbritannien”.

I takt med att försvaret effektiviserades med motorfordon och med avancerad teknik så fasades cykeln ut, inkl vikcyklarna.

De delbara cyklarna och allmänheten

Vikcyklarna må ha tagit försvarsmakten med storm men allmänheten var inte lika intresserade av de delbara cyklarna. Det fanns dock serietillverkning av vikcyklar runt slutet av 1890-talet men förblev småskalig. Det fanns helt enkelt ingen anledning för allmänheten att äga vikcyklar. Eftersom det främst var armén som visade intresse så var det även den målgruppen som cykeltillverkarna vände sig till. Det engelska cykelmärket Humber gick dock mot strömmen och tillverkade en vikcykel för den välbärgade cyklisten, att ha med på affärsresorna. Humber var kända för sina exklusiva cyklar och vikcykeln var inget undantag, den levererades t.o.m i en specialtillverkad väska. Företaget gav sig även in i bilindustrin och runt 1914 var Humber den näst största biltillverkare i England. Det blev därmed mindre intressant att tillverka cyklar och efter den stora depressionen bestämde sig företaget för att 1932, sälja patent och cykelverksamheten till Raleigh bicycles. Raleigh fortsatte att producera Humbercyklar fram till 1960-talet men Humbers vikcykel tycks enbart ha tillverkats under en kort tid och upphörde långt före cykelverksamhetens försäljningen till Raleigh.

1957 började Nymanbolaget ta fram en delbar Crescentcykel. Cykeln var dock inte riktad åt cyklister utan till bilister. Med den delbara ramen och små hjul, skulle cykeln få plats i bagageutrymmet på bilen. Cykeln blev dock ingen kioskvältare utan slutade att tillverkas 1959, knappt två år efter lansering.

Moultoncyklarna

I England grundade Alex Moulton 1962, Moulton bicycles. Moulton blev kända för den okonventionella ramkonstruktion, de små hjulen och fjädringen fram och bak. Företaget ville reformera cykelvärlden med en liten och smidig cykel som kunde tas med överallt. Moulton ansåg att de diamantformade ramarna var svåra att arbeta med när det kom till justering av cykelns storlek plus att den inte passade som unisexmodell. Samma år som företaget grundades släpper de den första mini-cykeln eller låghjulingen som den också kallades. Cykeln hade mindre ram vilket gav ett lägre insteg, något som ansågs passa kvinnor väldigt väl. De små och smala hjulen med högt lufttryck gav bra accelerationsförmåga och pakethållaren konstruerades för att kunna ta 25kg. Moultoncykeln var delbar och kunde tas med i bagageutrymmet. Konstruktionen blev en succé i England och försäljning fick på bara några år ett rejält uppsving.

1967 finns även två modeller av Moultoncyklarna med i svenska Frams produktkatalog, vilka var 25 procent dyrare än Frams egna cyklar. Att priset var högt på Moultoncykeln berodde på att cykeln var tekniskt avancerad. Moultons framgångar sporrade dock många cykeltillverkare att ta fram egna mini-cyklar och då ofta vik- eller delbara. Framförallt cykelföretaget Raleigh följde trenden och lanserade i samma veva sin RSW 16.

Moultoncyklarna var dyra och konkurrensen hård. P.g.a ekonomiska svårigheter blev Moulton 1967 tvungen att sälja sin cykeltillverkning. Raleigh övertog tillverkningen och fortsatte att producera både Moultoncyklarna och sin egen RSW 16 fram till 1974. Raleigh kom även ut med en efterträdare till RSW 16 som fick namnet Raleigh Twenty. Den nya modellen blev mer populär än sin föregångare och modellen kunde fås i två utförande: vikbar och icke vikbar. Raleigh Twenty fortsatte att produceras de följande 16 åren. I början av 80-talet köper Moulton tillbaka rättigheterna till sina cyklar från Raleigh och startar sin egen produktion på nytt.

Ett nytt försök för de svenska cykeltillverkarna

I Sverige dröjde det ända till andra hälften av 60-talet innan mini-cykeln gör entré på den svenska marknaden. Under utställningen Fritid 66 presenterades 1967 års nyheter och bland dem återfanns tre delbara mini-cyklar: Raleigh RSW 16, Monark Petit och Crescent Mini. Den här gången går det något bättre för de svenska cykeltillverkarna och på något år har i stort sett alla svenska tillverkare sin egen eller någon importerad variant av vik- eller delbar mini-cykel i sitt sortiment. Monark Petit och Crescent Mini höll förvisso hög kvalitet men det svenska folket lockades mer av billiga priser. De små vikbara cyklarna sågs som ett komplement till vardagscykeln, en billig extracykel som kunde ligga bagageutrymmet på bilen eller användas i sommarhuset. Några större investeringar var svensken inte intresserad av att göra och det dröjde inte så länge innan den svenska marknaden fullkomligt översvämmades av billiga importcyklar av sämre kvalitet. Mot mitten av 1970-talet återstod i princip enbart de importerade cyklarna. Konstruktionerna på dessa cyklar var ofta så bristfälliga att ramar brast och cyklarna vek sig under cykelturen. Intresset dalar snabbt, inte minst efter att myndigheterna börjar ifrågasätta säkerheten hos de delbara och vikbara cyklarna.

Bickerton Portable By HBR Lenel - wikimedia

Bickerton Portable

 

Bickerton portable By HBR Lenel - Wikipedia

Bickerton portable

Utvecklingen fortsätter utomlands

Medan Sverige vänder de del- och vikbara cyklarna ryggen så fortsätter utvecklingen i England. 1971 börjar Harry Bickerton att producera en vikbar mini-cykel, kallad Bickerton Portable. Likt Raleigh Twenty, fälldes Bickerton Portable ihop genom flera moment men blev mycket mindre och mer behändig. Vikten hamnade dessutom på under 10kg. Portable ansågs vara något alldeles extra, ingen annan vikcykel hade tidigare blivit så liten och kompakt. Bickertons vikbara cykel marknadsfördes stort bland annat genom TV-reklam och inspirerade många inom branschen (Portable tillverkades fram till 1989).

Någon som sägs ha blivit extra inspirerad av Bickerton Portable var Andrew Ritchie som 1977 började utveckla en egen vikcykel. Han var fast övertygad om att han kunde göra en ännu bättre vikcykel än Bickerton. Ritchie arbetade flitigt hemma i sin lägenhet med att försöka få till en stabil vikcykel i hög kvalitet som kunde fällas ihop snabbt och enkelt, samtidigt som den skulle bli så kompakt som möjligt. Tre prototyper togs fram med några vänners hjälp och 1979 lämnades ett patent in.

Från sin lägenhet hade Ritchie utsikt över The Church of the Immaculate Heart of Mary, också känd som Brompton oratory. Vikcykeln förärades med namnet Brompton. 1981 började en småskalig produktion komma igång och intresset för Brompton ökade successivt. ca 500 cyklar producerades mellan 1982-1986 men ekonomin hade varit skakig. Ritchie insåg att om produktionen skulle fortsätta så var det tvunget att arbetet effektiviserades och efter investeringar öppnades den första Bromptonfabriken 1988. Företaget växte under de kommande åren och produktionen fick i två omgångar (2003 och 2008) flytta till större större lokaler för att kunna möta efterfrågan av cyklar. Ritchie fick även ta emot prestigefulla priser för sitt arbete, bland annat The Prince Philip Designer’s Award under 2009.

Brompton och tillbehör Jennie Fasth

Brompton och tillbehör

Vikcykeln, inte längre enbart en billig extracykel

Med Brompton får vikcykeln en helt ny status. Cykeln handbyggs utanför London och sedermera helt efter kundernas önskemål. I takt med att utvecklingen av cykeln går framåt får kunderna också en rad olika alternativ att välja mellan vid beställning såsom färg, typ av styre, antalet växlar och tillbehör. Cyklarna massproduceras således inte, utan varje Bromptoncykel blir unik. Ritchie var delaktig i produktionen och såg till att cyklarna höll måttet. Brompton försågs med bra komponenter och kostade också därefter. Men till skillnad från de billiga importcyklarna tillverkades Brompton för att hålla i många år. Tanken var heller inte att cykeln skulle ligga och skräpa större delar av tiden i bagageutrymmet på bilen. Brompton skulle användas i ur och skur, och var konstruerad för det.

Vid det här laget hade kollektiv transport också blivit vanligare vilket gjorde att cykelturerna på Brompton och vikcykeln generellt, lätt kunde kombineras med både buss, tåg, spårvagn och tunnelbana. Cykeln kunde fällas ihop och tas med överallt, något som gjorde den extra populär bland affärsmän som allt mer kunde ses cykla runt på sina Bromptoncyklar i Londons hektiska stadstrafik.

Brompton Swedish championship i Göteborg Christian Fasth

Brompton Swedish championship i Göteborg

Subkultur

Brompton lyckades också med något som ingen annan vikcykel lyckats med och det var att skapa en subkultur runt märket. Under 2006 lanserades Brompton World Championship, en tävling där Bromptoncyklister från hela världen samlades i London för att tävla om vem som var den snabbaste mannen och kvinnan på Brompton. I en Le Mans-start fick deltagarna springa fram till sina hopfällda Bromptoncyklar och fälla upp dem för att sedan snabbt ge sig iväg runt banan. För att behålla den engelska touchen fanns kravet på att samtliga deltagare var tvungna att bära kavaj (gärna tweed) och även cykelhjälm. 2006 års Brompton World Championship blev startskottet för nationella Bromptontävlingar över hela världen och de officiella tävlingarna skickade sina vinnare (en kvinnlig och en manlig) till världsmästerskapet i London.

Sverige är inget undantag där både Stockholm, Göteborg och Malmö arrangerat SM i Brompton. (Tävlingarna arrangeras än idag) För att bredda märket ytterligare, har även samarbeten med olika företag inletts för att ta fram speciella Bromptontillbehör. Sedan 2011 har det exporterats mängder av Bromptoncyklar världen över och eftersom cyklarna handbyggs, har en kvot för varje land införts så att leverans inom 1-2 månader kan garanteras.

Dahon classic III, 1980-tal By Conollyb - Wikipedia

Dahon classic III, 1980-tal

Världens största tillverkare

Det var dock inte bara Andrew Ritchie som i slutet på 70-talet insåg vikcykelns potential. I Kalifornien började David T. Hon att experimentera i sitt garage. Hon ville främja en bättre folkhälsa och grönare transport och han var övertygad om att detta kunde nås med den ultimata vikcykeln. 1982 grundades Dahon och en prototyp togs fram. Vikcykeln presenterades för potentiella investerare och Hon lyckades få nog med finansiella medel för att tillsammans med sin bror Henry Hon, etablera en cykelproduktion. Huvudkontoret förlades i södra Kalifornien och produktionen hamnade i Taiwan. 1984 hade Dahon fått igång en välfungerande produktion och cyklar lämnade fabriken i rasande fart. Hon anlitade ett stort antal ingenjörer för att utveckla sin vikcykel. Företaget har under åren expanderat och Dahon har numera fabriker i både Taiwan, Kina och Bulgarien. Hon har satsat stort på att ständigt utveckla sina vikcyklar och komma med nya modeller. Dahon är idag världens största tillverkare av vikcyklar.

Vikcyklar i det moderna samhället

Intresset för de vikbara cyklarna har bestått och idag finns det en uppsjö med olika modeller och märken. Cyklarna används både i sommarstugorna, som i vardagen för att pendla till jobb. Speciellt populära är cyklarna som komplement till kollektivtrafiken då vikcyklar räknas som bagage då de är hopfällda och kan därmed tas med gratis.

I nästa del ser vi närmare på vilka vikcyklar som finns på dagens svenska marknad.

De vikbara cyklarna (Del 2) – cyklarna på den svenska marknaden

Senaste Kommentarer

scuda 2016-10-12 10:53

Tjeckoslovakien..?

Johan Falk 2016-10-12 11:04

Gammalt restlager..?

42Hz 2016-10-14 08:12

Tycker det är för lite FET på dom, att ingen saluför denna?!

[attachment 310497 fatfold2.jpg]

=)

Konkret 2016-10-14 08:57

Kommer ihåg den vita cresenten som var vikbar med bakåttramp växel som vi hade på sommarstället. Synd att den inte finns kvar.

Agorazo 2016-10-25 22:44

Har inte finska Polar vikbara cyklar?