Cykeläventyr i den kanadensiska vildmarken

Datum:
10 februari 2017 14:55

“Undrar hur många grizzlybjörnar det bor där nere?” Det tänker jag medan vi flyger över de orörda kanadensiska skogarna. Sjöar och bara några få byggnader skymtar långt där nere. Det här stället är verkligen oändligt – oändliga skogar, oändliga vidder och otroligt få människor. Jag befinner mig i ett amfibieplan högt ovanför den kanadensiska vildmarken tillsammans med tre kompisar, en guide, en pilot och fem cyklar. Vi är ute på ett dagsäventyr i Chilcotin, en platå- och bergsregion i västra Kanada med fjordliknande sjöar och fler vilda djur än människor. ”Välkommen till vildmarken”, säger vår guide Anne när vi lämnar bebyggelsen bakom oss. Genom de små fönstren i planet ser vi natur så långt ögat kan nå. ”Här finns cowboys, grizzlybjörnar och en fantastisk natur – och ingen som helst mobiltäckning, wifi eller civilisation”.

Robin Wallner, Lina Skoglund, Steve Murphy och jag andas in i ett unisont ”gulp” när vinden får planet att kränga till nära en stenig bergsvägg. Att sitta i ett litet plan högt ovanför ett vildmarksområde är häftigt och läskigt på samma gång. Planet känns otroligt litet och aningen gammalt. Piloten förklarar stolt att det är från 1963 och försäkrar oss om att det är betydligt bättre och säkrare än dagens modeller. Det är häftigt att se hur han behärskar det lilla planet och styr det med säker hand genom steniga bergsplatåer och över blåsiga bergstoppar.

Vi började resan en halvtimme tidigare från Whistlers kallaste och grönaste sjö – Green Lake – och är nu på väg ut till Chilcotins vildmarker. Chilcotin är ett ställe som det snackats mycket om de senaste åren och cykelsidor har bombarderats med video- och fotoreportage från både proffs- och vardagscyklister. Stället har länge legat högt på min önskelista och jag trodde det skulle dröja många år innan jag skulle få uppleva det på riktigt. Det vill säga, ända till Lina ringde från Kanada och sa att hon fixat ihop en resa för oss tillsammans med Bikester och Addnature. Jag satt då hemma i ett sommarregnigt Stockholm och bara längtade till Kanada. En resa ut i vildmarken blev pricken över i – jag kunde knappt bärga mig. Kanada, Whistler och Chilcotin!

Kanadaresan började knaggligt med en borttappad cykel, men som om ödet var på min sida, dök cykeln upp klockan tre natten innan vi skulle iväg. Efter att halvsovande ha satt ihop den bar det iväg och nu sitter vi alltså här – fyra ivriga cyklister och tar en miljon foton från de små fönstren på planet. Efter drygt 45 minuter går vi in för landning. Piloten styr planet mot en klar blågrön sjö högt uppe på en bergsplatå. Han cirklar ett halvt varv runt sjön medan han sjunker i höjd. När det känns som om vi ska nudda grantopparna, styr han planet rakt ut mot sjön, gör en perfekt landning, och lägger till vid sjöns enda lilla brygga. Hjärtat slår i 200 km/h under hela landningen. Det är så häftigt och samtidigt så otroligt läskigt.

Efter att ha packat ur oss själva, våra cyklar och dubbelkollat att vi inte glömt något så glider planet tillbaka ut över sjön och vi ser hur det lyfter och försvinner bort. Vi står ensamma kvar mitt ute i ingenstans. Naturen vräker ut sin skönhet med blåa sjöar och gröna skogar mot en klarblå himmel och framför oss vilar 40 km kuperad cykelterräng. Det är alltid en speciell känsla när man är ute på cykeläventyr – det pirrar i hela kroppen av förväntning, nervositet och adrenalin. Jag insuper varje ögonblick av solsken, värme och cyklar.

Vi börjar trampa längs med den småsteniga stigen. Vår guide ligger snäppet före gruppen och skriker ”Hey Bear” högt och tydligt för att skrämma bort oönskat cykelsällskap. Efter henne ligger Steve och Robin och jagar varandra med Lina strax efter. Själv är jag inte i superform och hamnar direkt lite efter. Det gör mig inte speciellt mycket, vi (dvs. de andra) stannar ofta för att samla ihop gruppen. Dock får jag kämpa emot den lilla rösten i mitt huvud som konstant påminner mig om att det kan finnas en hungrig grizzlybjörn i närheten. Man brukar skämta och säga ”så länge jag inte är långsamt i gruppen så klarar jag mig”, men nu är ju jag faktiskt långsammast. Hmm…

Stigen slingrar sig längs med steniga bergssidor. Framför oss skymtar en grön dal och bakom oss höjer sig bergen ur det klara vattnet och gröna ängarna och skapar landskap man bara ser på ett fåtal ställen i den här världen. Stigen fortsätter in i skogen och ut i öppna landskap. Vi trodde att största delen var utförsorienterad men det visar sig snart att stigen går lika mycket uppför som utför. Trots det finns en del riktigt fina och flowiga partier där stora leenden sprider sig på allas läppar.

När vi svänger runt ett krön mitt i ett ganska snabbt och flowigt parti får vi plötsligt tvärnita. Framför oss på stigen kommer tre cowboys lunkande med sina hästar. Otroligt otippat, men ändå känns det helt rätt här ute. Vår guide förklarar att stigarna används av rangers och lokalbefolkningen för att ta sig mellan olika platser. Det finns en hel del små campingställen och övernattningsstugor i området som de använder och som även används av cyklister som är ute på flerdagsäventyr. Där erbjuds både mat och tak över huvudet, så att man slipper packa med sig full campingutrustning. Optimalt för dem som vill ha ut mycket av cyklingen.

Vi låter männen och hästarna passera. De hälsar glatt, småpratar lite och rider sedan vidare. Vi fortsätter ner för stigen som innehåller både uppför och nedför, flow och ”oflow”, sten och rötter och vid ett tillfälle är vi tvungna att bära cyklarna igenom ett igenväxt parti med omkullvälta träd. Efter att ha trampat i några timmar hittar vi en träddunge där vi njuter av den medpackade lunchen och vilar benen. Allt är så otroligt lugnt och stilla här ute. Det finns inget annat att göra än att andas och lyssna på naturen. Och njuta av värmen.

Eftermiddagen ser mycket ut som förmiddagen och vi stöter endast på ett annat gäng cyklister. Jag kan verkligen se tjusningen med att vara ute i flera dagar – cykla ännu längre bort och upptäcka mer vildmark för att sedan ta in på ett av de mysiga campingställena och fördriva kvällen med att sitta under en stjärnklar himmel. Framåt sen eftermiddag rullar vi in på ett mysigt hotellkomplex vid en sjö, där vårt plan guppande står och väntar på att ta oss tillbaka till Whistler. Vid det här laget är jag helt slut och på något vis är jag den enda i gruppen som är helt täckt av lera. Vi breder ut oss på den lilla bryggan och njuter av dagen som varit och den värmande kvällssolen.

Men äventyret är ju faktiskt inte slut än. Vi är alla fyra otåliga och vill hoppa in i det lilla amfibieplanet för att åter igen få uppleva Chilcotin från ovan. Vi klättrar in, spänner fast oss och snart blir marken under oss mindre och mindre. Något tystare och tröttare än när vi flög ut, sitter vi nu och beundrar naturen under oss. Vilket fantastiskt ställe, vilken fantastiskt natur och vilken fantastisk upplevelse. När vi något senare landar i Whistler och möts av civilisation, folkmassor och mobiltäckning känner jag hur viktigt det varit att faktiskt få komma bort ett tag. Nästa gång tänker jag packa med lätt campingutrustning, ordentligt med björnspray och ge mig ut i flera dagar i Chilcotins orörda och vilda paradis. ”Till nästa gång”, tänker jag, innan jag slungas tillbaka in i den uppkopplade cykelcirkusen som heter Whistler.

Senaste Kommentarer

tmalm 2017-02-13 07:07

Gu va fint där är! Vilket vatten!

/T

42Hz 2017-02-13 08:47

Sjukt magiskt! Vilket äventyr!

robert_h 2017-02-14 08:56

Så inspirerande!

ErikH 2017-02-14 13:17

Det såg ju helt underbart ut!