Bikingman Corsica – ultrapremiär på 70 mil

Datum:
06 maj 2018 23:41

.

Bikingman Corsica är en del av en ny ultracyklingsserie med lopp på flera kontinenter. Loppet på Korsika det kortaste loppet i serien och startar i Bastia på nord-östra delen av ön och går medsols runt ön tillbaka till Bastia. Loppet är officiellt 69 mil långt och har cirka 13 000 höjdmeter klättring. På grund av en vägomläggning blev det något längre i år och distansen justerades till kring 72 mil. Loppet genomförs med självnavigering utifrån officiella gps-filer men sträckningen var också mycket bra utmärkt med skyltar längs vägen i de avgörande vägkorsningarna. På ett lopp av den här typen får man en karta som man stämplar vid kontroller. Detta delade upp loppet i fyra delsträckor á ca 200, 171, 185 och 154 km. Nedan följer lite reflektioner från mitt eget deltagande och några tankar om långdistanstävlande och vad som krävs.

Först och främst vill jag betrakta mig som amatör i detta sammanhang trots tjugotalet år som tävlingsaktiv cyklist. Mitt eget deltagande skedde av en slump då jag och den mer erfarna ultraatleten Filip Larsen på Gymnastik- och idrottshögskolan blev inbjudna till loppet av arrangören vilket öppnade upp för att samla in data som angränsar och utvecklar de forskningsprojekt vi sysselsätter oss med. Den primära anledningen och också fokus för mitt eget deltagande blev därför att sköta denna uppgift och inte att aktivt vara med och tävla utan bara enkelt beskrivet bli väldigt väldigt trött. Men ett lopp är ju ett lopp…

Mina intryck från tävlingen som deltagare är många. Först och främst blir det en stor eloge till Korsika och Arrangören. Loppet hade en fantastisk sträckning i fina miljöer. Vägarna var varierande från sämre asfalt till perfekt asfalt. Över lag var det fint underlag och utförskörningarna var ganska snälla och gick att cykla med god fart i utan att behöva bromsa allt för mycket som det lätt blir när det är brant och mycket serpentinsvängar. Vägarna i bergen bjöd på fina vyer och en god dos naturupplevelse och längs kusten var det plattare men också småkuperat och blåsigt. Ibland delade jag vägen med kor, grisar och getter, passerade igenom gamla ekskogar i bergen och njöt av snötäckta berg som vyer. Över lag var det bra väder under tävlingen och det fungerade bra med arrangemanget tyckte jag. En tävling som sträcker sig uppåt 30 timmar för min del bjuder så klart på lite olika miljöer och faser när det gäller trötthet och motivation.

Själva genomförandet är jag nöjd med. Speciellt att jag höll humöret uppe under alla timmar i sadeln. De första 20 milen av loppet fram till checkpint (CP) 1 var de mil med mest berg på. Det var en fantastisk miljö att cykla och humöret var på topp. Vi startade kl. 06:30 Tempot under de första milen av tävlingen tycket jag var lite högt i täten med respekt av längden på arrangemanget. Jag hade förväntat mig lite mer återhållsamhet men det var aldrig ett tempo som jag själv upplevde som jobbigt. Vi var under de första 3 milen en grupp på sex som sedan blev till tre och vid ungefär 6-7 mil körda slog de bakomvarande av på tempot när jag låg i täten. Jag fortsatte då cykla på i eget tempo och milen flöt på. Efter en omdirigering på grund av vägarbete kom jag fram till CP1 som var obemannad och svår att hitta då vi anlände från motsatt håll in i byn där den fanns. Min gissning var att depåpersonalen också blivit hindrade av den avstänga vägen så jag självvaliderade med en selfie. I frustration över tidstappet och ovan vid tävlingsformatet så cyklade jag vidare utan att bunkra upp med vatten och mat.

 

Vägen mot CP2 fortsatte över bergen och jag började känna av vätskebristen. Jag var nu i ganska obebodda trakter och hade cyklat i cirka nio timmar på tre flaskor vatten så det började kännas kritiskt med påfyllnad. Som tur var dök det upp en livsmedelsbutik i en by där jag provianterade och drack mig otörstig, ivrigt påhejad av affärsägarna och folket som hängde utanför som var imponerade över sadelväskan, kolfiberhjulen och att jag cyklat ända från Bastia. Andreas från organisationen som bilburen bevakade oss i täten kom snart ikapp mig och informerade om läget vid tidigare CP1 och hur loppet utvecklats. Allt kändes bra vid det laget och jag cyklade vidare med sikte på CP2 men fick snart problem med navigeringen då jag fick ladda garminen och den då vägrade att ta in satelliterna i samband med det. Efter flera stopp och hantering av problemen rullade jag den sista timmen i mörker och lättare regn in till CP2 där bjöds mat och den långa nattetappen sedan tog vid.

Under nattens cykling mot CP3 (mil 38-57) tuggade jag bara på i lugnt tempo. Tanken var att hålla igång hela tiden och inte tappa tid i mörkret i onödan utan ha lite krafter kvar till sista etappen till mål. Detta var nog den mentalt mest krävande etappen där jag inte riktigt visste om jag skulle tappa tid till de bakomvarande och hur jag skulle hantera tröttheten och sömnbristen som skulle komma. Men den kom aldrig riktigt. Jag hamnade bara i en trötthetszon där jag trampade på. Bitvis var det riktigt fint och lugnande att cykla i månskenet helt ensam på vägarna. Vid två tillfällen var det vildsvin på vägen. En miss jag gjorde var att glömma adapterkabel för att kunna ladda framlampan hemma i Sverige. Reservlampan slukade batteriet som satt i på ett nafs och extrabatterierna jag plockade från en fjärrkontroll innan avresa räckte några minuter. För att inte helt hamna utan belysning cyklade jag utan frambelysning i månskenet stora delar av natten. Riktigt fridfullt men inte helt optimalt trygghetsmässigt och jag var orolig för att det skulle mulna på och lampan skulle dö när det var utförskörningar att genomföra. Som tur var fanns det ingen trafik på vägarna.

Vid CP3 var jag såklart trött, men det var en beständig trötthet som jag var rätt bekväm med. Benen snurrade på motvilligt men fungerade och jag verkade ha en trygg tidslucka till de bakom. Sadelskavet som på allvar kom under natten var det värre med. All uppmärksamhet gick åt till obehaget av att sitta på sadeln och om någonting var värst med tävlingen så var det detta. Den sista etappen var väldigt vacker i soluppgången men tyvärr kunde jag inte njuta så mycket utan räknade långsamt ner milen och timmarna kvar till mål. Detta gjorde att jag inte åt så mycket som kanske behövdes utan jag trampade bara på för att få det överstökat utan att tänka så mycket på att komma fort fram. Sista biten in mot Bastia bjöd på loppets egentliga upplevelse av trafik när jag vid lunchtid åkte in i staden mot torget där målgången var. En välkommen kall öl, ryggdunkningar och massage följde innan jag åkte hem, duschade och stupade i sängen för en powernap. Nöjd.

Att tävla för att komma först var aldrig min tanke med deltagandet. Min egen ambition var bara att cykla och bli trött och jag hade inte räknat med att utmana erfarna ultracyklister om de främsta placeringarna. Äventyret var belöningen. Nu cyklade jag igenom loppet utan att stanna för mer än lite matintag på grund av att jag låg ensam i ledning. Det kändes fel att ta det lugnt i onödan då jag hade blivit en del av hur tävlingen faktiskt utvecklades. Ursprungsplanen var att stanna ett tag under natten och förmodligen cykla snabbare men med mer vilotid vid CP’s.

Fler lopp?
Visst fick jag blodad tand. Äventyrsmomentet var anledningen till att jag en gång började cykla och den här typen av lopp bjuder på mycket av den varan. Jag tycker det var jättekul och någonting jag kommer minnas för livet. Jag kommer säkerligen cykla fler lopp framöver. Då med mer rutin och ambition att cykla fort. Med erfarenheterna från detta lopp borde jag nog kunna optimera och cykla 1-1,5 h snabbare i en nästa start av den här tävlingen bara genom att ha koll på belysning, gps-laddning och strukturera energiintaget på ett bättre vis. Viktig är nog också att ha med sig ett rent och torrt ombyte och att hela tiden säkra upp med vätska ur de källor som finns längs vägen för att inte tömma flaskorna och hamna i vätskebrist. Med rutin kommer förmågan att planera.

Vill man cykla ett längre lopp i ett svep så fungerar loppet på Korsika bra. Längden är hanterbar. Det går också att dela upp loppet i deletapper och sova på campingar vid CP’s eller fritt längs vägen. Maxtiden är fem dygn. Loppet blir då kanske mer av cykelsemester och ger mer njutning av cyklingen vilket absolut tilltalar många. Att dela upp cyklingen i två till fyra etapper och bo och äta vid CP’s och ha energi för cyklingen är nog en riktigt njutbar strategi och ett bra sätt att få cykla runt ön på fina vägar.

Prestationsmässigt så såg effektfördelning ut så här på Strava. I backig terräng blir det lätt lite hårdare distanstempo när det bär uppför och väldigt lugnt med mycket rulltid när det går utför. Det går åt mycket energi under ett sådant här lopp. Mycket mer än man kan äta vilket gör att det blir väldigt viktigt att hela tiden se till att få i mat i kroppen för att hålla energibalans – även när man inte är hungrig och är för trött för att vilja äta. Det är också viktigt att inte gå ut för hårt. Det leder bara till att det stora tröttheten kommer tidigare och att tempot blir mer ojämnt.

Alla foton: Andreas Fabricius och organisationen knuten till Bikingman Corsica

Senaste kommentarer

A.Nilsson 2018-05-07 09:24

Fantastiskt kul läsning!

Mange. 2018-05-07 10:11

Grymt bra av dig!
Korsika vill man ju cykla och det där evenemanget berkar ju toppen, får hålla koll på det till framtiden.

T0TTE 2018-05-07 22:43

Häng med och kör 6 + 6 Isole nästa år. Ett ultralopp runt både Sicilien och Korsika. Två flugor i en smäll helt enkelt. https://www.audaxitalia.it/index.php?pg=grand_tour_italia

Petert 2018-05-09 21:53

Underbart kört, bra berättat! Och vilken natur det är på Korsika. Man har mycket att upptäcka på detta klot.

CK Distans (Sverigetempot) arrangerar Sveriges enda både följebilsultra och klarasigsjälvultra. Man måste inte resa långt bort...

Purchaser 2018-05-22 08:27

Ser ju mycket trevligt ut!

Lockas mycket av ultratänket både i löpning och cykling. Absolut något jag ska ha i åtanke att göra. Vad är det för däck som gäller på ett lopp som dessa, är det "vanliga" race eller grövre?

KALENDER