Tungur trail, drömmen om Island

Datum:
13 december 2018 10:55

Allt började för flera år sedan när jag läste om MTB-loppet Glacier 360. Ett tredagars etapplopp på cirka 30 mil. Trampa uppför, rulla nerför och kämpa med cykeln ute i isländska vildmarken, det ville jag absolut göra. Barsk och kraftfull natur, vindpinade och kulturavantgardistiska islänningar i konstiga mössor, det såg jag fram emot med puls i zon 3.

Text och foto: Kalle Lööw

När tillfälle gavs bad jag XCM-stjärnan Jennie Stenerhag om vägledning. Jennie hade kört premiärupplagan av Glacier 360 och gav tumme upp för cyklingen men jag kunde ana en viss reservation gällande logistiken. Såna där barnsjukdomar. Kändes i så fall ovärt att köra ett lopp med en prislapp på cirka 15 000 SEK om inte allt klaffar. Men jag ville verkligen dit. Med ett barns desperation tillfrågade jag min vän och äventyrare Thorgerdur, eller Tobba som hon nedhyvlat kallas, om ytterligare vägledning. Också med visst hopp om att Tobba skulle sätta mig i gräddfilen till Islands mytiska värld.

Absolutur sa Tobba, en sådan resa kan vi ordna mycket billigare. Och vips, två och ett halvt år senare satt vi på ett plan på väg till Reykjavik (ett mål med att skriva denna text är att lära mig stava till Reykjavik utan att behöva mumla för mig själva). Reykjavik.

Efter en inte alls sen natt down town Reykjavik anlände morgontaxin för att ta oss ut i vildmarken. Min vän och äventyrare Arnaldur (Tobbas make) hade inte sovit lika gott som oss andra under natten, eftersom han som en god värd, jagat bil och släp över hela ön. Att forsla sex äventyrare och fem skogsmaskiner cirka 17 mil på Island är en uppgift att jämföra med få Axl Rose att stanna kvar på Yasuragi en hel helg. Med hjälp av Arnaldurs familj och vänner (vilket omfattar imponerande 338 000 människor, landslaget i fotboll inkluderat) anlände vi Thórsmörk enligt tidtabell. Så gjorde också monsterbussen som skulle ta vår packning över/genom storälven med det fina namnet Krossa och vidare några kilometer bort till vårt boende på Vulcano Huts, detta samtidigt som vi själva premiärcyklade dit, hyfsat imponerade av omgivningen.

Tillfälligt utan cyklar på en bergskam som heter kattryggen, eller Kattarhyggir.

Inkvartering skedde i två mysiga hyttor av trä, detta trots att det knappt finns några träd på ön. Det finns knappt heller några fän eller kryp så om man råkat välta med sin skogsmaskin på väg till det sista trädet riskerar man i alla fall inte att bli uppäten av myror. Marken på Island gör inte mycket mer nytta än att dra dit horder med turister. Bara 1 procent är odlad. Markägarna tar redan nu inträde på platser som kändisar besökt (Justin Bieber besöker flygvraket i Solheimasandur, ka-ching, och bussturisterna strömmar till för att gå i hans fotspår). Och snart inför regeringen även ett ”naturpass” som ska generera stålar till stat och markägare. Förhoppningsvis är korruption och svågerpolitik ett avlägset minne och intäkterna kan gå till att förbättra den inhemska logistiken för oss tillresta turister.

Lavakamouflerad cykel mot skogsfri fond.

Tillbaka till inkvarteringen, i avvaktan på att ytterligare två äventyrare skulle dyka upp så bestämde vi oss för att testa medhavd utrustning. Vi enades om att inte ha för roligt eftersom detta kunde reta senkommarna och leda till dålig stämning resten av veckan. Den överenskommelsen höll föga länge.
Att kånka cykeln på ryggen uppför ett berg med vetskapen om att man blir fotad är utomordentligt trevligt för den som gillar Instagram. Corina som var utan cykel undrade förstås vad som var på gång, om vi ändå skulle cykla ner kunde vi väl lika väl skita i det och gå runt berget istället? Hon ställde ändå upp som fotograf högst uppe på toppen. Därefter rullade vi ner för vår första isländska stig, det var kort men fantastiskt. Sorry Henrik och Lisa.

Lägg cyklar och cyklister mot en vulkan och ta en bild. Funkar lika bra varje gång.

Dag 2 var vi sju lavacyklister som skulle våga livet och cykla vandringsleden Laugavegur mot Landmannalaugar. Detta är en av Islands mest populära leder så det var gott om vandrande vägpinnar som markerade vår färd. Egentligen inte mycket till stig utan fritt fram att improvisera i det karga landskapet. Lavasten, lavasand och hårt packad jord. Alla underlag var förvånansvärt bra att cykla på. Landskapet som helhet var fruktansvärt bra att cykla i. Thórsmörk är ingen grävd mtb-park direkt och därför får vi även kånka på cyklarna då och då. Det förstärker känslan av vildmark, vilket är en vuxen och bra känsla.   

Vid botten av Hrafntinnusker (jag skämtar inte) intog vi vår medhavda lunch; mackor, smågodis och kaffe. Landskapet är så speciellt att det nästan är svårt att ta in; nyanserna av grönt och grått, stillheten, ödsligheten. Fult och smärtsamt vackert på en och samma gång.

Spaanläggningen har jobbat mer på läget och utsikten än ytskikten.

”Nä inte ditåt, det är glacialt och halt. Bättre då att trampa vidare mot det klassiskt pyroklastiska”.

Ur eld och vatten reste sig en ö. Formad med stora penseldrag för ett folk som lever endast utifrån Rule #5. Som alla öbor.

Ännu en paus med utsikt över Kettlajäkkel och Hafsörretflodir.

Ingen gillar kallt vatten, allt annat är lögn. Men kan det kallas ett vad när det bara är ankeldjupt?

Tillbaka samma väg och ungefär 30 minuter från homebase så börjar det regna lätt. Första och enda regnet under våra cykeldagar. Blött var det också i älven som vi var tvungna att vada igenom gånger två. Jag hade med mig flipflops för att bespara mina känsliga fossingar men helvete vad kallt i vattnet det var, fyra grader. 

Bära cykel, ofta var klättringarna så branta att pushbike inte var något alternativ.

Dag 3. Idag skulle vi inte cykla särskilt långt men högt, Fimmvörduhals hiking trail. Ursprungliga planen var att vi skulle ta oss över hela passet men det skulle kräva cirka fyra timmar av kånka cykel i snö så det förslaget bordlades enigt. Vi klubbade istället en snabb attack halvvägs upp för berget och sedan fly hals över huvud samma väg tillbaka. Vi trampade och ömsom bar cyklarna med det karga landskapet som ständig och ofattbar kuliss. Är detta på riktigt? Ibland väldigt smalt och knivigt med stora möjligheter att testa funktionalitet i både MIPS-hjälm och EVOC-ryggan. Spatserandet över Kattarhyggir (Cat´s spine) krävde tungan rätt i mun. Fritt fall några hundra meter både till vänster och höger. Uppe vid vår vändpunkt hade vi otrolig utsikt över Eyjafjallajökull och Myrdalsjökull. Och helt vindstilla, magi. Sedan bråttom ner för berget för att hinna se Sverige spöa Schweiz.

Möter du en annan bil på askvägen så stannar man och snackar lite.

Jag var snabb nog ner för en bastu innan match. Först i sällskap av en skrävlande amerikan iklädd gigantiska basketskor och basketshorts (inne i bastun). Det var ny vinkällare hit och heli rides dit. Sedan byttes sällskapet ut mot två nakna tyskor som var fulla av blåmärken och skavsår efter 15 dagars hiking. Hårt. Efter det fick jag sällskap av en slovak men jag minns inte riktigt vad han pratade om för nu började det bli varmt och jag yrslig.

Vädret på Island är så som väder i Nordatlanten är för det mesta.

På kvällen upprepad procedur med middag och ny hantverksmässigt brygd bärs i stugan. Ölransonering inledd. Det fanns både frukost och middag att köpa i restaurangen på Vulcano Huts men kändes ovärt. Och vi ville inte umgås med lufsarna, de oupplysta.  

Dag 4 rörde vi oss inte särskilt långt från basecamp på grund av vädret som var under ständig utredning. Vi gjorde några halvjobbiga klättringar med påföljande nedförskörningar. Uppe på ryggarna rullade vi fram som Lars Lagerbäck med fantastiska vyer åt alla håll. 

Lite cykling hann vi med mellan bastupassen. Oftast oförskämt bra cykling.

Därefter återigen bastu, middag och lättare kvällscykling på platten i syfte att ta några fina bilder på ett vattenfall. Jag är inte särskilt imponerad av vattenfall. Det är vatten som faller neråt och sprider fukt och oljud. Tyvärr hade vattennivån stigit så pass högt att vi inte kunde ta oss ända fram men det var en fantastisk kväll. Även om det egentligen var läggdags blev det inte mörkt, istället föll ett märkligt och vackert sken över landskapet. Det var onsdag men på något sätt kändes det som lördag.

Dag 5, halvdag cykling innan färd tillbaka till Reykjavik. Vi hann med några åsar med härlig cykling och fantastiska vyer. Sedan mötte vi upp bussen och hoppade på, tyvärr fick inte cyklarna plats så Arnuldur måste fixa en ny bil med släp och köra 35 mil fram och tillbaka för att hämta. Vi var generat tacksamma för det. 

Sammantaget klarade vi cyklingen utan större missöden, förutom Karin som kraschade baklänges vid två tillfällen. John Cleese hade varit stolt över Karins stappliga steg i slutet av resan. Men att cykla gick bra.

Vi avslutar vår resa med rehab på halvön Snaefellsjökull. På vägen tillbaka till Reykjavik undviker vi med några timmars marginal landets största jordskred någonsin och vi hinner precis i tid för att hinna se England spöa Sverige på en pub. Förnedringen är total när jag måste betala 597 SEK för två pizzor och en cola innan vi traskar hem i duggregnet. 

En länge efterlängtad resa är slut och det är många intryck att smälta. Hur dyrt kan ett land egentligen bli? Cyklingen var fantastisk men det är en form av turcykling, inga doserade kurvor och så vidare. Inte många KOM´s att jaga. Det går att braka på ganska duktigt både över ryggar och nerför, otroligt roligt men det är framförallt för den unika miljön man åker till Island. Och den upplevs såklart bäst från en heldämpad cykel. 

Jag är väldigt tacksam för den hjälp vi fick av Tobba och Arnaldur med att organisera resan, annars hade det aldrig blivit samma otroliga upplevelse. Känner man inga lokala hjältar är förmodligen bästa alternativet att köpa en organiserad resa, finns flera arrangörer, exempelvis Bike Company.   

Yes, och det finns en stig på Island som heter Tungur, såklart. 

Resa: Flyg med Icelandic Air 3 550kr plus cykel 1 200kr.  

Buss Thorsmörk – Reykjavik 700kr utan cykel. Vi fick mestadels resa ”privat” p.g.a. dyra biljettpriser samt att cyklar inte är välkomna ombord på bussarna.

Boende: Aurora Guesthouse i Reykjavik, Volcano Huts vid Thorsmörk och Freezer Hotel och Kulturcentrum i Rif, Snaefellsjökull. Enkelt men funktionellt hela vägen, cirka 700kr per person och natt.  

Mat: Pizza cirka 300 kronor

Utrustning

Cykel: Specialized S-Works Camber. 

Däck: Specialized Fast Trak 2Bliss GRID, slanglöst med förstärkta sidor.  

Kläder: Varierade mellan kort/kort och jacka/shorts i Gore-Tex. Vattentäta handskar och strumpor. Lufttemperatur mellan 10 och 20 grader. Skönt med en tjockare hoodie och mössa på kvällarna. Inga tvättmöjligheter. 

Ryggsäck: EVOC Enduro Blackline 16XL.  

Skor: Fizik M3B.  (ej bästa valet, upplever att Boa-spännet inte är bra att gå uppför med)

Kamera: GoPro Hero 5 Session och DJI Mavic 2 Pro drönare.  (mycket bra)

Text och foto: Kalle Lööw

Senaste kommentarer

Skogling 2018-12-14 10:42

Själv börjar jag tänka lite på sametråden.

Hoppas folk sköter sig och inte cyklar sönder naturen på Island.

bjorre 2018-12-14 13:39

Finns väl inga samer på Island?!

gerrardsdobbar 2018-12-14 13:40

Tungur trailúr.

Skogling 2018-12-14 13:58

Nä. Men sjömän och små snela hestar.

ulfalf 2018-12-14 15:52

Trodde det skulle handla om 30 mil misär men det verkar ju varit rätt trevligt. Aningens stökig text bara med all kursivering!