Veckans boktips – Historien om världens största cykellopp

Datum:
31 mars 2019 20:53

Boktipset på Happyride är ett försök att ungefär samtidigt som SVT sänder Babel kort tipsa om en bok som på något sätt har med cykling att göra. Förhoppningsvis räcker det som redan står i bokhyllan längre än Babels säsong. 

För en dryg månad sedan blev det klart att Tour de France-starten 2021 blir i vårt grannland Danmark. Som boktips denna vecka har vi valt Joakim Jakobsens Tour de France – Historien om världens största cykellopp. Detta är en gedigen skildring på över 700 sidor. Boken börjar, precis som touren den 1 juli 1903 då 60 cyklister för första gången i ett cykellopp, ska ta sig runt större delar av Frankrike. Bakom den smått galna idén låg Henri Desgrange med sporttidningen L´Auto och loppet fick ganska logiskt namnet: Le Tour de France.

Jennie Fasth

Ur: Tour de France – Historien om världens största cykellopp

Deltagarna skulle avverka sammanlagt 2425km och detta skedde inte på några kolfiber-racers. När de 60 cyklisterna ställde upp vid start, hade de alla väskor både på styret och bakom sadeln innehållandes proviant och verktyg. På styret satt även hållare för vatten och vin. Cyklarnas vikt låg i sig på 15 – 20kg och man räknar med att den sammanlagda vikten för hela ekipaget hamnade på 25 – 30kg.

Den stora favoriten bland deltagarna var Maurice Garin som vid sina 32 år redan kammat hem segern i 1901 års upplaga av Paris – Brest – Paris samt även tagit finalplats i Paris – Roubaix och Bordeaux – Paris. Le Tour de France var dock något helt nytt och blev krävande även för de mest rutinerade cyklisterna. Olyckor, sjukdom och svårigheter att navigera i mörker fick sammanlagt 39 deltagare att bryta. På sina håll var det över tio mil mellan kontrollerna och många körde vilse. Men trots detta så tycktes cyklisterna vara mycket nöjda med cykelloppet. Med flest etappsegrar och vinst i totalen blev Maurice Garin historisk. Tourens grundare Desgrange fortsatte att utveckla, omskapa och förfina Tour de France under hela sin livstid. Nya tävlingsinslag infördes, lika så bergsetapper och tekniska begränsningar. För Desgrange bestod det idealiska fältet av idel individualister, som var och en prövade gränserna för sin vilja och uthållighet.

Jennie Fasth

Ur: Tour de France – Historien om världens största cykellopp

Det är svårt att släppa Jakobsens bok när man väl börjat sätta sig in i tourens historia och utveckling. Tour de France lyckas ta sig igenom två världskrig som utan tvekan har stor påverkan på cykelloppet. Under 1939 års tävling är t.ex. deltagare från Tyskland, Spanien och Italien ”upptagna” på annat håll. Krigstiden gör det även svårt för L´Auto att trycka sina tidningar och 1940 går dessutom Henri Desgrange bort, 75 år gammal. Le Tour de France hamnade temporärt i träda. Efter krigsslutet tar L´Autos medarbetare upp produktionen på nytt under det nya namnet L´Èquipe = Laget. Första numret släpps i februari 1946. L´Èquipe äger fortfarande rättigheterna att arrangera Tour de France men väljer 1946/1947 att starta ett samarbete med bland annat tidningen Le Parisien. Medan Tour de France legat i träda, hade det gjorts en del försök att ordna substitut-lopp men utan några större framgångar. När Tour de France under 1947 väl körs igång på nytt, blir det startskottet på en kommande guldålder för cykelsporten.

I takt med att vi avverkar kapitel efter kapitel så kommer vi allt närmare nutid. 1986 följer en miljard tv-tittare i 72 länder cyklisternas framfart längs de franska landsvägarna. Tio år senare är det dubbelt så många länder som tar emot tv-sändningarna. Läsarna får inte bara stifta bekantskap med nya cyklister utan även följa cykelns utveckling i det hela. Nytt är också de återkommande dopingskandalerna. Under 1950-1960-talet var det amfetaminet som hjälpte till att skapa den magra och seniga gestalten. Under 1970 och 1980-talet skulle cyklisterna vara kompakta muskelpaket. Mest revolutionerande blev Epo och så kallad bloddoping. Det var inte förrän till OS i Sydney man kunde spåra Epo på något effektivt sätt, innan kunde läkarna enbart sätta en gräns för andelen röda blodkroppar, det så kallade hematokritvärdet. Det var många cyklister som i den vevan tröttnade på att tävla när det fanns så tvivelaktiga kontroller och det tillsynes var enkelt att glida igenom dem. Vilket såhär i efterhand blir än mer förståeligt, flera av de stora stjärnorna har idag erkänt att de cyklade med otillåtna medel i kroppen (bland annat Marco Pantani, Jan Ullrich och Lance Armstrong).

Jennie Fasth

Ur: Tour de France – Historien om världens största cykellopp

Joakim Jakobsens Tour de France – Historien om världens största cykellopp gör sitt avslut i den 100:e upplagan av Le Tour de France (2013). Antalet deltagare är då 198 varav 169 går i mål. Snitthastigheten som 110 år tidigare låg på 25,7 km/h, uppmäts nu till 40,3 km/h. Det har hänt mycket sedan Maurice Garin stod på pallen men en sak är oförändrad och det är den enorma populariteten. Detta är en bok som passar de med intresse för cykelsport och här väljer man själv om boken ska sträckläsas eller betas av under en längre tid. Eftersom boken är pedagogiskt uppdelad, dels efter år men även utifrån olika eror, så är det svårt att tappa bort sig. Boken behöver heller inte läsas från pärm till pärm, man får lika bra behållning av innehållet även om man exempelvis enbart väljer ut de tidigare åren i tourens historia.

Senaste kommentarer

Inga kommentarar