Mini-RR
Skrivklådan kom plötsligt, fast nu kanske alla har lämnat tråden.
En längre tid har jag känt ett sug till att cykla långt och det oavsett väder och vind. Som ung orienterare sprang man ju runt i nylonbrallor på vintern så varför skulle man inte kunna cykla i lite halvtaskigt väder också? Efter att ha följt ett antal olika brevets via nätet och GoranS eminenta rapportering var det således tidigt i höstas dags att gå på intromöte hos Randonneur Stockholm. Bengt, Åsa, mfl berättade ingående alla detaljer och det var ju bara att sikta på att till våren köra igång även denna form av cykling. Efter att har kört ett antal VR samt en Köpenhamn-Stockholm på fyra dagar med vårt Sumo-gäng i somras kändes breveternas olika rundor som en fin utmaning.
Eftersom jag och mina avsevärt yngre cykelkompisar råkat gå med i en av Fredrikshofs SUB8 satsningar blev det sedan i höstas läge att införskaffa varsin CX. De har vi sedan harvat på hela vintern både i egna små grupper eller på klubbens ordinarie träningar så formen har varit något stegrande.
När så första Stockholmsrundan för våren annonserades på nätet var jag snabbt på och övertygade "kidsen" att vi borde testa. Nu var stora frågan om det var CX eller rejser som gällde. Eftersom min LBS (som även råkar ha ett café/lunchställe med cykellandsinspirerad mat) hade haft min rejser där för resurrection sedan en krasch på Velotonen blev det nu till att tjata att kanske kunde den bli klar efter sex månader?
Precis när jag så i torsdags klev in genom dörren visade det sig att de högre makterna hört min bön och hojen var klar. Daniel visade på alla fina dragningar han gjort av DI2-systemet och jag blev väl ändå ganska nöjd trots att det tagit ett halvår. Får väl erkänna att jag inte tjatade så mycket i vintras, var ju inte precis rejserföre då men så här till påsk vart man ju sugen och speciellt när vädret såg någorlunda ok ut inför 20-milaren.
Kollade kartan några dagar innan och såg att enbart från Trosa upp till Gnesta var det för mig okända vägar. Nå, det löser väl sig även den delen tänkte jag och skrev ut nötterna och läste någorlunda in mig på förkortningarnas betydelse.
Samlade ihop 3-mannagruppen på morgonen och vi anlände i god tid till Statoil. Som vanligt kul att hälsa på för oss okända cyklister med en känsla av samhörighet. Alla gjorde sig i ordning och vi fick en snabbinfo på hur startkorten fungerade. Samling för start, några lycka till och så sakta började vi glida ut på vägen. Eftersom vi var helt och hållet newbies låg vi lite i mitten av klungan och avvaktade. Hur skulle nu det här gå till egentligen? Någon snabb cyklist, (visade sig senare vara Marcus), längst fram låg och drog lite halvfort. Jag förstod att det ryckte lite i benen på mina kompisar och plötsligt låg vi där framme och farten drogs upp. Ut på väg 225 var vi plötsligt bara fem gubs men körde egentligen inte superfort, det var ju trots allt 20 mil som skulle avverkas.
Färden gick sedan ner via Södertörns fina och något backiga vägar. Det var lite smådugg och blött på vägen så glasögon och visir slammade igen så man fick torka av dem emellanåt. Marcus gjorde långa förningar och vi andra något kortare. Det hela flöt på bra även om motvinden var lite trist och efter 63km var vi så framme vid Torö handel 10.57 och det var redan öppet. En rask presentation av gruppens medlemmar, lite stress vid stämpling och snabba köp av snickers, mm och så drog vi ut igen. Då dök nästa grupp upp och vi morsade, tog en snabb i buskarna och så upp på cyklarna igen. Nu väntade medvinden!
Vi körde tillbaks samma väg och tempot höjdes, medvinden måste ju utnyttjas. Mina händer tog en kvart att få varma igen, handskarna var dyblöta. Efter några mil tyckte Stefan att han skulle cykla med nästa gäng så han tackade för sig. Vi fortsatte och försökte lista ut hur vi låg till versus färjan vid Skanssundet. Jo, en snabbfika vid Eldtomta handel borde fungera. När vi vände söderut igen efter Kagghamra, och den roliga backen där man brukar ha lättaste utväxlingen, blev vinden ganska isande. Det var skönt att hoppa in i den gamla affären och köpa lite mackor och drickbart. Det mesta i affären vad gäller kakor/tårtor är tillverkat i caféet. Vi tvättade av glasögon och fyllde vatten. Nu var det en knapp kvart till färjan så ut igen och högt tempo. Lillkillen Emil drack både cola och käkade macka i farten - imponerande. Vi hann lätt fram i tid och klev in i det varma passagerarutrymmet för lite värmning och fotograferande.
Nu kom så den "efterlängtade" rakan på Mörkö med motvind. Tror vi klarade den på 4 förningar innan vi närmade oss gamla E4. Marcus var lite sliten. Vi lockade med att han kunde ligga i rygg men han önskade ta det lite lugnare ett tag. Kändes inte bra men vi tänkte att han hittar säkert och har ju en enorm CV vad gäller långlopp. Vi fortsatte mot Trosa.
I Trosa blev det lite yrande inne på torget innan vi hittade in på ett fik för lite snabbt energiintag. Här var alla Trosabor eller om det var turister och fikade på långfredagen. Kön till kassan var egentligen inte lång men tog en jäkla tid. Verkade som alla skulle äta och dricka alla möjliga maträtter och även hade svårt med att betala. Till slut fick vi ut några bullar och chokladbollar samt även en stämpling. Under tiden hade Marcus dykt upp vilket var trevligt. Han ställde sig också i kön. Blev lite oklart hur vi skulle göra men vi fortsatte halvt om halvt mumsandes på bullarna.
Nu blev det till att navigera på nötter och gps. Gick halvbra direkt men så hittade vi ut på vägen mot Västerljung. Att ha notpapperet i handen när man cyklar är sådär. Kanske inplastning och uppklistring av kluriga partier på ramen nästa gång?
Vi kom ut på grusvägarna efter kyrkan och det gick väl OK även om navigeringen var trög. Efter en högersväng skulle man ta höger i en T-korsning, det gjorde vi och hamnade i skogen. Emil drog iväg längre in och samtidigt kollade jag lite extra på noterna och såg att den T-korsning vi valt var alltför tidigt. Vi ropade efter Emil och han dök upp igen. Vi vände och körde tillbaks och sedan flöt det något bättre med notnavigering. GPSerna visade inte riktigt alla detaljer så här har vi kanske något att lära....
Vi kom in till Gnesta och såg Statoil och när vi parkerade cyklarna stod en annan cykel där, jag fattade först inte att det var Marcus men inne på macken stod han livs levande, festligt! Vi dividerade lite om vi skulle käka en korv eller inte men nu började folket längta hem till påskmaten. Vi drog ut igen och körde nu åter i 4-mannagrupp. Vägen var trevlig och kurvig och vad jag minns gick väl Södertälje Gran Fondo på de där vägarna för några år sedan.
Vi körde på i hyfsat tempo och Marcus var som vanligt igen, dvs jäkligt stark. Vi tog lite olika långa förningar och jag började känna mig något seg. I en backe verkade benen helt tröttna så min förning blev minimal. Kanske dags för lite "god" liquid? Eftersom vi närmade oss en T-korsning ansökte jag om ett litet stopp och det verkade alla tycka var en bra idé. Slurp, svälj och så vidare.
Rakan mot Södertälje flöt sedan på bra även om alla nu räknade ned antalet kilometer. Blev ganska långa förningar. Vid Scania kom vi ikapp en lirare på rejser. Vi körde om men då la han sig inte sist utan klämde in sig i vår grupp. Anders blev förbenad och gick upp i täten och ökade. Liraren hängde på och gick även han upp, irriterande. Alltid stökigt när helt okända cyklister kommer/bryter sig in i en vältrimmad grupp. Nå, vi tog höger efter motorvägen och han fortsatte rakt fram.
Nu var det ganska skönt att se broarna över farleden och snart så gled vi så in på Statoil igen. Vi fick en ung dam att ta några gruppbilder och sedan gick vi in och käkade korv och fick varsin milkshake on the house.
Vår första Randonné var över, men mycket troligt inte den sista.
Tack för ett bra arrangemang!