Nedanstående har inte direkt med Lofsdalen att göra, utan är en allmän reflektion.
Jag har en känsla av att grusningen av den här typen av leder ofta beror på hur finanserna fördelas. Man söker pengar och får en stor klumpsumma, då gäller det att bygga ”hållbart” för sen är pengarna slut. Det hade sannolikt blivit roligare, billigare, snyggare, fler arbetstillfällen och bätttre naturvård om en del av pengarna sattes av till långsiktigt underhåll. Men så fungerar inte projektpengar, de har ett slutdatum.
Eftersom detta oftast är kommunal verksamhet brukar tillgänglighet och säkerhet väga tyngre än det kanske borde. Spenderar man skattemedel är tanken att det ska vara för massorna. Och bland tjänstemän som inte förstår vår sport finns ibland lite väl låga trösklar för vad som är farligt, man vill ju inte att barnen ska skada sig, och då riskerar roliga features att byggas bort.
Ska tillägga att jag tycker att Lofsdalen byggt riktigt bra. Det finns få andra ställen där en nybörjare har möjlighet att uppleva kalfjället på cykel. För den som önskar något mer avancerat finns massor av alternativ.