Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
- Trådstartare IVI
- Start datum
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Jag vet, slanglås är smidigt, men det är inte mycket till hinder för tjuven.
Samtidigt så bor vi i en liten håla som varit rätt förskonade från cykelstölder. Har klarat mig med slanglås på min pendlare i över ett och ett halvt år. Min lillebrorsas tidigare pendlare lämnade han olåst vid busstationen till klockan ett på en fredagsnatt. Den stod kvar.
Egentligen borde men väl sluta chansa och investera i något bättre lås.
cola
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Det sitter en distans i trissan- bara att dra åt så det sitter så har det inte varit några problem på mina. En droppe loctite kan man väl ha om oron kommer (är sällan orolig;)).
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Liten, något för lång, uppdatering och start av ett nytt miniprojekt.
Lillebrorsans Karakoram-härke som vi byggde ihop i höstas rullar fortfarande på klanderfritt genom misären som det svenska vintervädret är. Den må bestå av kasserade delar och den är inte direkt ihopsatt efter konstens alla regler, men den gör det den ska helt enkelt. Hittills har inget behövt göras på den, lillebrorsan cyklar på den till busstationen, 4km tur och retur, 5 dagar i veckan och det har han gjort sedan början av oktober. Nu börjar det väl kanske bli lägligt att smörja kedjan, men annars är det inte så mycket mer.
Nog om Karakoramen, den här uppdateringen är faktist inte tillägnad den cykeln. Nu har jag påbörjat ett nytt cykelprojekt. Återigen en pendlare, den här gången till mig.
Som lite kontext så har min åretruntpendlare i över ett och ett halvt år bestått av en Cyclepro Ultralite från 1994, eller ja, det var en Cyclepro Ultralite en gång i tiden innan jag fick tag i den. Numer återstår inte så mycket mer av den än ramen, hjulen och bromsarna. Ramen rawade jag och högglanspolerade. Drivlinan blev 1x11. Stuket blev något mer åt det klassiska hållet med cruiser-däck och något styre som gav mig porteur-vibbar. Sadeln har jag klätt om själv med fuskläder ifrån en väska som skulle slängas. Skärmarna är också egenhändigt modifierade för att passa på cykeln.
Så här ser den ut:
Och så här såg den ut när jag köpte den:
Det är en jättetrevlig cykel på alla sätt och vis och jag är mer än nöjd med den, även om den egentligen inte är bra till något. Det är stuk före bruk som gäller. Fast det gör inte mig så mycket, ibland handlar det inte om att vara bättre än andra, det handlar bara om att inte vara som alla andra.
Nu kommer vi dock till dilemmat. Den är rätt värdelös som vinterpendlare och den tar mycket stryk. Den 11-delade drivlinan behöver mycket kärlek under vinterhalvåret och cantileverbromsar måste vara djävulens påfund. Det går att få de att ta bra, men det varar bara i högst en vecka och skulle det råka vara blött försvinner all av den lilla bromsverkan som finns när det är torrt. Mycket bromsdamm lämnar de också på mina beige däck när det är blött och det brukar vara jävligt att få rent däcken.
Det blir skitigt fort:
Efter lite service:
Dessa faktum radade jag upp tyst för mig själv tidigare i veckan. Det var då jag kom på det, att jag ju har en cykel ståendes bakom garaget som skulle kunna bli en lämplig vinterpendlare. En redig skapelse på bastanta 27kg. En cykel där allt är gjort i stål, tillverkat i Sverige och grövre än vad det egentligen behöver vara. Nämligen en Monark m105, en militärcykel med andra ord.
Några bilder på tingesten:
Jag fick den av min fasters man som under många år haft den som brukscykel innan den slutligen blev ståendes utomhus bakom ett skjul i några år. Det är lite pyssel på den innan jag kan sätta den i tjänst som vinterpendlare. Men tanken är precis som med Karakoramen att inte göra något mer på den än det som krävs för att den ska fungera bra och vara pålitlig. Ett miniprojekt alltså.
Lillebrorsans Karakoram-härke som vi byggde ihop i höstas rullar fortfarande på klanderfritt genom misären som det svenska vintervädret är. Den må bestå av kasserade delar och den är inte direkt ihopsatt efter konstens alla regler, men den gör det den ska helt enkelt. Hittills har inget behövt göras på den, lillebrorsan cyklar på den till busstationen, 4km tur och retur, 5 dagar i veckan och det har han gjort sedan början av oktober. Nu börjar det väl kanske bli lägligt att smörja kedjan, men annars är det inte så mycket mer.
Nog om Karakoramen, den här uppdateringen är faktist inte tillägnad den cykeln. Nu har jag påbörjat ett nytt cykelprojekt. Återigen en pendlare, den här gången till mig.
Som lite kontext så har min åretruntpendlare i över ett och ett halvt år bestått av en Cyclepro Ultralite från 1994, eller ja, det var en Cyclepro Ultralite en gång i tiden innan jag fick tag i den. Numer återstår inte så mycket mer av den än ramen, hjulen och bromsarna. Ramen rawade jag och högglanspolerade. Drivlinan blev 1x11. Stuket blev något mer åt det klassiska hållet med cruiser-däck och något styre som gav mig porteur-vibbar. Sadeln har jag klätt om själv med fuskläder ifrån en väska som skulle slängas. Skärmarna är också egenhändigt modifierade för att passa på cykeln.
Så här ser den ut:
Och så här såg den ut när jag köpte den:
Det är en jättetrevlig cykel på alla sätt och vis och jag är mer än nöjd med den, även om den egentligen inte är bra till något. Det är stuk före bruk som gäller. Fast det gör inte mig så mycket, ibland handlar det inte om att vara bättre än andra, det handlar bara om att inte vara som alla andra.
Nu kommer vi dock till dilemmat. Den är rätt värdelös som vinterpendlare och den tar mycket stryk. Den 11-delade drivlinan behöver mycket kärlek under vinterhalvåret och cantileverbromsar måste vara djävulens påfund. Det går att få de att ta bra, men det varar bara i högst en vecka och skulle det råka vara blött försvinner all av den lilla bromsverkan som finns när det är torrt. Mycket bromsdamm lämnar de också på mina beige däck när det är blött och det brukar vara jävligt att få rent däcken.
Det blir skitigt fort:
Efter lite service:
Dessa faktum radade jag upp tyst för mig själv tidigare i veckan. Det var då jag kom på det, att jag ju har en cykel ståendes bakom garaget som skulle kunna bli en lämplig vinterpendlare. En redig skapelse på bastanta 27kg. En cykel där allt är gjort i stål, tillverkat i Sverige och grövre än vad det egentligen behöver vara. Nämligen en Monark m105, en militärcykel med andra ord.
Några bilder på tingesten:
Jag fick den av min fasters man som under många år haft den som brukscykel innan den slutligen blev ståendes utomhus bakom ett skjul i några år. Det är lite pyssel på den innan jag kan sätta den i tjänst som vinterpendlare. Men tanken är precis som med Karakoramen att inte göra något mer på den än det som krävs för att den ska fungera bra och vara pålitlig. Ett miniprojekt alltså.
Senast ändrad:
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Hehe! Den har varit med om en del. Några timmar nedlagda på den och inte så mycket kvar av originalet längre
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Mer än bekant, trots att det här med militärcykeln bara var ett miniprojekt har det redan spårat ur som fan.😂
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Absolut! Knåpar ihop en liten text om hur jag gick till väga för att klä om sadeln.
Hur sadeln såg ut till att börja med:
Väskan som blev sadelklädsel:
Sadelklädsel klippt till form med lite marginal:
Gamla sadelklädseln borttagen, de sitter oftast med några häftklamrar och lite lim;
Fusklädret i den gamla väskan var på tok för tjockt för att vara lämpligt till att klä sadlar, så därav hade jag och min farfar det riktigt svårt med att lyckas få lädret att följa sadeln form.
Testade att mjuka upp den i varmt vatten:
Det funkade dåligt eftersom det inte är riktigt läder. Hade det varit äkta läder hade det funkat.
Testade att pressa dit den med plastfolie:
Inte heller en fullträff.
Det som funkade bäst i slutändan var att göra hål hela vägen runt och trä igenom tråd, så att man kunde spänna klädseln runt sadeln genom att dra i tråden:
Klippt material ur klädseln för att den ska gå att vika under sadelchassit snyggt samt haft på spraylim:
Sedan klämde jag fast överdraget och höll det spänt medans limmet torkade. Massor av häftklamrar är inte heller fel:
Et voilà, färdigt:
Resultatet är inte perfekt, det blev veck, vilket man ser längst fram på sadeln. Det beror främst på att jag använde så svårarbetat material.
Det var ungefär ett år sedan jag klädde om sadeln och den håller bra. Rätt nöjd med materialet ändå, det är vattentätt och behöver inte kärlek som riktiga lädersadlar. Att det är så tjockt gör det också hållbart.
Lite utav produkterna som användes:
Senast ändrad:
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
På något sätt lyckades jag cykla militärcykeln till den lokala OK-macken i början av oktober då jag fick den, även om att det var en skräckinjagande upplevelse. Det kändes ungefär som cyklarnas motsvarighet till ett godståg samtidigt som den var så ranglig och skev att det kändes som att vad som helst kunde ramla av närsomhelst.
Nu när jag skulle plocka fram den igen hittade jag dock problem på den som inte var riktigt lika allvarliga senast, bakdäcket var såpass torrsprucket att det gick att sticka hela näven genom däcket på ställen. Ett nytt bakdäck är garanterat hög prio.
Därav blev det först demontering av bakhjulet och däcket:
En hel del rost på insidan av fälgen och fälgbandet är av:
Sedan så sa förra ägaren att baknavet, ett Sachs HR 90 V, strulade och att det var därför den blev stående. Det var inget jag märkte på min provtur, men säger förra ägaren så, så är det nog så.
Drev, låsmutter, lagerkona och dammskydd lossat:
Drivaren urplockad:
Nu kan vi lyfta av hjulet med navhylsan ifrån hjulaxeln:
Bromskonstruktionen skiljer sig åt en del jämfört med många andra cykelnav. Istället för en bromshylsa så sitter det bromsbackar i navet som trycks ut i bromstrumman med en expander, precis som på många mopeder och motorcyklar. Så som jag förstått konstruerade Sachs dessa nav för att användas på mopeder från början, så det är därför de ser lite annorlunda ut. Jag har läst att Försvarsmakten valde dessa nav för de ansåg att den större bromsen lämpade sig för cykeltolkning.
Efter det demonterade jag bromsbackarna ifrån bromsskölden.
Kvar i navet har vi nu drivkonan och kopplingshylsan. För att få ur de behöver vi slå ut lagret på bromssidan:
Lagret urknackat, nu gick det att plocka ur drivkonan och kopplingshylsan:
Alla delar är rätt skitiga, men det är inte så illa egentligen. För att få rent delarna fick de bada i lacknafta följt av en avblåsning med tryckluften för att till sist torkas av med en trasa:
Nu kan vi lättare inspektera skicket:
Det är inget katastrofalt fel på navet i alla fall. Det har nog kommit in vatten någon gång som fått bromstrumman att rosta, jag slipade bromsytan med grovt slippapper och en del går bort, men inte allt. Som synes så är en lagerkona sopslut, men det låtsas jag som jag inte sett.
Då kan vi påbörja återmonteringen. Först ut ur är bromsen.
Jag började med att gå över bromsbackarna med gasbrännaren och spruta bromsrengöring på de:
Det ska inte vara fett på de, så jag ville se till att de inte var kontaminerade.
Sedan kan vi montera bromsdelarna på bromsskölden:
Enligt vad jag kunnat läsa mig till är det stora problemet på Sachs HR 90 V nav att bromsen låser sig och sedan inte släpper. Jag kan förstå det, för det enda som returnerar bromsbackarna är fjädern, så om något i navet börjar kärva är inte fjädern tillräckligt stark för att orka trycka tillbaka backarna. Jag såg till att putsa det bussade hålet för expandern med scotchbrite och fetta in alla rörliga delar. Jag testade bromsen innan jag monterade ihop resten av navet och kunde konstatera att den returnerade fint.
Härnäst packade jag alla lager med fett:
Det är en gammal skitcykel, så det är självklart att jag inte skämmer bort den med något dyrt specialfett. Jag kör Biltemas universalfett överallt och är glad.
Nästa steg är att stoppa tillbaks kopplingshylsan och drivkonan i navet. Fast först fick de sig ett bad i olja:
Jag kände mig lite äventyrligt och använde inget annat än 5w-40 motorolja från Biltema till de delarna som skulle oljas in. Oklart om det är rätt eller fel, den som lever får se. Generellt sett i alla cykelnav med fotbroms är det viktigt att men använder rätt smörjmedel på rätt ställe. Lagerna använder man fett till, men om man skulle fetta in drivaren blir det för mycket motstånd och bromsen kommer aldrig att ta.
Efter att ha oljat in kopplingshylsan och drivkonan och placerat de i navet är det dags att knacka tillbaks lagret på bromssidan igen:
Nu kan hjulaxeln med bromsdelarna föras in i navet igen. Nu är det bara att olja in drivaren och skruva in den från drivsidan, sedan gänga på lagerkonan som var gropig på hjulaxeln, ställa in lagerspelet och skruva dit låsmuttern och dra åt.
Klart:
Just nu har jag inget däck till cykeln så jag kan inte testa om navet fungerar till belåtenhet, men det verkar lovande än så länge.
Under det här projektet har jag haft stor hjälp av Försvarets reparationsmanual för Sachs HR 90 V nav. Det är en sådan där underbart övertydlig historia som vem som helst kan förstå sig på. Den innehåller allt från en sprängskiss, till en steg för steg guide, till ett smörjschema för varje individuell detalj. Den går att finna om man går med i den eminenta facebookgruppen: ”Militärcykel” under fliken filer.
Nu när jag skulle plocka fram den igen hittade jag dock problem på den som inte var riktigt lika allvarliga senast, bakdäcket var såpass torrsprucket att det gick att sticka hela näven genom däcket på ställen. Ett nytt bakdäck är garanterat hög prio.
Därav blev det först demontering av bakhjulet och däcket:
En hel del rost på insidan av fälgen och fälgbandet är av:
Drev, låsmutter, lagerkona och dammskydd lossat:
Drivaren urplockad:
Nu kan vi lyfta av hjulet med navhylsan ifrån hjulaxeln:
Bromskonstruktionen skiljer sig åt en del jämfört med många andra cykelnav. Istället för en bromshylsa så sitter det bromsbackar i navet som trycks ut i bromstrumman med en expander, precis som på många mopeder och motorcyklar. Så som jag förstått konstruerade Sachs dessa nav för att användas på mopeder från början, så det är därför de ser lite annorlunda ut. Jag har läst att Försvarsmakten valde dessa nav för de ansåg att den större bromsen lämpade sig för cykeltolkning.
Efter det demonterade jag bromsbackarna ifrån bromsskölden.
Kvar i navet har vi nu drivkonan och kopplingshylsan. För att få ur de behöver vi slå ut lagret på bromssidan:
Lagret urknackat, nu gick det att plocka ur drivkonan och kopplingshylsan:
Alla delar är rätt skitiga, men det är inte så illa egentligen. För att få rent delarna fick de bada i lacknafta följt av en avblåsning med tryckluften för att till sist torkas av med en trasa:
Nu kan vi lättare inspektera skicket:
Det är inget katastrofalt fel på navet i alla fall. Det har nog kommit in vatten någon gång som fått bromstrumman att rosta, jag slipade bromsytan med grovt slippapper och en del går bort, men inte allt. Som synes så är en lagerkona sopslut, men det låtsas jag som jag inte sett.
Då kan vi påbörja återmonteringen. Först ut ur är bromsen.
Jag började med att gå över bromsbackarna med gasbrännaren och spruta bromsrengöring på de:
Det ska inte vara fett på de, så jag ville se till att de inte var kontaminerade.
Sedan kan vi montera bromsdelarna på bromsskölden:
Enligt vad jag kunnat läsa mig till är det stora problemet på Sachs HR 90 V nav att bromsen låser sig och sedan inte släpper. Jag kan förstå det, för det enda som returnerar bromsbackarna är fjädern, så om något i navet börjar kärva är inte fjädern tillräckligt stark för att orka trycka tillbaka backarna. Jag såg till att putsa det bussade hålet för expandern med scotchbrite och fetta in alla rörliga delar. Jag testade bromsen innan jag monterade ihop resten av navet och kunde konstatera att den returnerade fint.
Härnäst packade jag alla lager med fett:
Det är en gammal skitcykel, så det är självklart att jag inte skämmer bort den med något dyrt specialfett. Jag kör Biltemas universalfett överallt och är glad.
Nästa steg är att stoppa tillbaks kopplingshylsan och drivkonan i navet. Fast först fick de sig ett bad i olja:
Jag kände mig lite äventyrligt och använde inget annat än 5w-40 motorolja från Biltema till de delarna som skulle oljas in. Oklart om det är rätt eller fel, den som lever får se. Generellt sett i alla cykelnav med fotbroms är det viktigt att men använder rätt smörjmedel på rätt ställe. Lagerna använder man fett till, men om man skulle fetta in drivaren blir det för mycket motstånd och bromsen kommer aldrig att ta.
Efter att ha oljat in kopplingshylsan och drivkonan och placerat de i navet är det dags att knacka tillbaks lagret på bromssidan igen:
Nu kan hjulaxeln med bromsdelarna föras in i navet igen. Nu är det bara att olja in drivaren och skruva in den från drivsidan, sedan gänga på lagerkonan som var gropig på hjulaxeln, ställa in lagerspelet och skruva dit låsmuttern och dra åt.
Klart:
Just nu har jag inget däck till cykeln så jag kan inte testa om navet fungerar till belåtenhet, men det verkar lovande än så länge.
Under det här projektet har jag haft stor hjälp av Försvarets reparationsmanual för Sachs HR 90 V nav. Det är en sådan där underbart övertydlig historia som vem som helst kan förstå sig på. Den innehåller allt från en sprängskiss, till en steg för steg guide, till ett smörjschema för varje individuell detalj. Den går att finna om man går med i den eminenta facebookgruppen: ”Militärcykel” under fliken filer.
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Med tanke på hur rostig insidan av bakfälgen var ville jag även kontrollera hur framfälgen såg ut.
På framfälgen sitter detta underbara Trelleborgsdäck:
Gummikvaliten på dessa äldre däck är bra mycket bättre än allt annat som säljs idag, så det är bara att återanvända däcket. Visst, den har mer torrsprickor än mönster, men allt sådant är helt okej. Dubbdäck på vintern är för töntar, sådana som jag, som är unga och dumma och gillar spänning i vardagen kör på utslitna Trelleborgsdäck.
Det var ungefär lika illa med rosten på framfälgen:
Slangen framtill var i likhet med däcket från Trelleborg:
Väldigt tjockt och mjukt gummi i slangen. Dagens slangar har inte den här kvaliteten. Slangen håller luft också, så det är självklart den ska återanvändas.
Slangen baktill var också smått antik och kom från finska Nokia. Den åker såklart på cykeln igen när det är dags:
Eftersom båda fälgbanornas insidor var skapligt rostiga ville jag göra något åt de för att förhindra att det blir värre.
Jag började med att slipa lite:
När det var klart tog jag fram maskeringstejpen:
Till sist plockade jag fram penselfärgen och strök på ett tjockt lager svart färg:
När jag ändå höll på med framhjulet tog jag en titt på framnavet. Det var mycket glapp i navet och jag tänkte att den kan knappast må sämre av lite nytt fett:
Det blev genast väldigt tydligt varför lagerspänningen var så dålig, låsmuttern till ena lagerkonan hade släppt och det fanns inget som hindrade lagerkonan från att gänga ur sig.
Demontering:
Rengöring i lacknaftan:
Efter att ha blåst av delarna med tryckluften över en soptunna insåg jag till min stora förskräckelse att jag saknade en av kulringarna. Jag ålade mig över hela det dammiga garagegolvet på span efter lagret, men mitt ålande var fruktlöst. Ingen kulring gick att finna.
Efter det tömde jag systematiskt ur hela soptunnan, funderade om jag tappat ner den där när jag blåste av den med tryckluften:
Soptunnan är stor och var tämligen välfylld, det hela liknade mest en arkeologisk utgrävning. Men tyvärr kunde jag inte hitta den förbannade kulringen där heller.
Det var då jag upptäckte det:
Ser ni det? Kulringen hade aldrig varit försvunnen, den hade hela tiden legat under en pensel på bakplåten för rengöring. Jag hade med andra ord glömt att ta med mig den för att blåsa av den med tryckluften. Det är i sådana här stunder man inte känner sig så smart och man inser att man kunde ha lagt ner den halvtimman av sitt liv på något vettigare. Fast mest av allt är man lättad för att man lyckats hitta vad det nu än är man försnillat.
Nåväl, tillbaka till vad jag nu än egentligen är jag försöker skriva om. (Att följa den röda tråden och hålla mig till saken är inte riktigt min grej.)
Ja, just det, det är framnav jag skriver om.
Nu är allting rengjort:
Konorna är klappkassa:
Men det är så jobbigt att ta tag i sina problem i livet, det är mycket enklare att bara undvika de och låtsas som att de inte finns. Så jag tyckte det lät mycket mer lockande att intala mig själv att konorna är som nya, att det inte finns något att oroa sig och montera ihop navet.
Jag gjorde så helt enkelt, så där ja, packat lagerna med lite mer av Biltemas fina universalfett:
Och då kan vi justera lagerspänningen:
Som nytt, säger vi i alla fall.
På framfälgen sitter detta underbara Trelleborgsdäck:
Gummikvaliten på dessa äldre däck är bra mycket bättre än allt annat som säljs idag, så det är bara att återanvända däcket. Visst, den har mer torrsprickor än mönster, men allt sådant är helt okej. Dubbdäck på vintern är för töntar, sådana som jag, som är unga och dumma och gillar spänning i vardagen kör på utslitna Trelleborgsdäck.
Det var ungefär lika illa med rosten på framfälgen:
Slangen framtill var i likhet med däcket från Trelleborg:
Väldigt tjockt och mjukt gummi i slangen. Dagens slangar har inte den här kvaliteten. Slangen håller luft också, så det är självklart den ska återanvändas.
Slangen baktill var också smått antik och kom från finska Nokia. Den åker såklart på cykeln igen när det är dags:
Eftersom båda fälgbanornas insidor var skapligt rostiga ville jag göra något åt de för att förhindra att det blir värre.
Jag började med att slipa lite:
När det var klart tog jag fram maskeringstejpen:
Till sist plockade jag fram penselfärgen och strök på ett tjockt lager svart färg:
När jag ändå höll på med framhjulet tog jag en titt på framnavet. Det var mycket glapp i navet och jag tänkte att den kan knappast må sämre av lite nytt fett:
Det blev genast väldigt tydligt varför lagerspänningen var så dålig, låsmuttern till ena lagerkonan hade släppt och det fanns inget som hindrade lagerkonan från att gänga ur sig.
Demontering:
Rengöring i lacknaftan:
Efter att ha blåst av delarna med tryckluften över en soptunna insåg jag till min stora förskräckelse att jag saknade en av kulringarna. Jag ålade mig över hela det dammiga garagegolvet på span efter lagret, men mitt ålande var fruktlöst. Ingen kulring gick att finna.
Efter det tömde jag systematiskt ur hela soptunnan, funderade om jag tappat ner den där när jag blåste av den med tryckluften:
Soptunnan är stor och var tämligen välfylld, det hela liknade mest en arkeologisk utgrävning. Men tyvärr kunde jag inte hitta den förbannade kulringen där heller.
Det var då jag upptäckte det:
Ser ni det? Kulringen hade aldrig varit försvunnen, den hade hela tiden legat under en pensel på bakplåten för rengöring. Jag hade med andra ord glömt att ta med mig den för att blåsa av den med tryckluften. Det är i sådana här stunder man inte känner sig så smart och man inser att man kunde ha lagt ner den halvtimman av sitt liv på något vettigare. Fast mest av allt är man lättad för att man lyckats hitta vad det nu än är man försnillat.
Nåväl, tillbaka till vad jag nu än egentligen är jag försöker skriva om. (Att följa den röda tråden och hålla mig till saken är inte riktigt min grej.)
Ja, just det, det är framnav jag skriver om.
Nu är allting rengjort:
Konorna är klappkassa:
Men det är så jobbigt att ta tag i sina problem i livet, det är mycket enklare att bara undvika de och låtsas som att de inte finns. Så jag tyckte det lät mycket mer lockande att intala mig själv att konorna är som nya, att det inte finns något att oroa sig och montera ihop navet.
Jag gjorde så helt enkelt, så där ja, packat lagerna med lite mer av Biltemas fina universalfett:
Och då kan vi justera lagerspänningen:
Som nytt, säger vi i alla fall.
Senast ändrad:
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Vi tänker rätt lika! Jag skruvade medvetet ihop det lite glappt👍
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Jag mätte slitaget på kedjan som satt på cykeln och den var sträckt över en 1mm, så jag bestämde mig för att det får bli en ”ny” drivlina på cykeln också. (Ni märker, det är nu det börjar spåra ur, vi börjar röra oss allt längre ifrån miniprojektet den här cykeln egentligen skulle vara.)
Kedja har jag redan, för den som minns inhandlade jag en singlespeed kedja till GT Karakoramen som aldrig blev använd.
Jag provade att lägga den nya kedjan över det gamla bakdrevet:
Det kommer inte fungera, drevet har gått för långt. Det får bli en tur till min lbs.
Eller, nej men titta vad jag råkade hitta bakom boden:
Den cykeln hade jag glömt bort att jag hade, trodde den var slängd för länge sedan.
Hur är denna cykel då relevant till den här uppdateringen? Jo, för att Shimano Nexus 7 använder samma typ av bakdrev som Sachs-navet på militärcykeln. Dessutom visade sig drivlinan vara riktigt frisk.
De två olika dreven har något annorlunda offset, men det går att lösa genom att placera om en distans:
Och så en rengöring:
Monterat och klart:
Det nya drevet är en kugg mindre än det gamla, men att cykla tungt utväxlad militärcykel måste väl vara sådant som bygger karaktär.
Det var ungefär nu jag insåg att även kedjehjulet var på tok för slitet för att funka med en ny kedja. Att byta kedjehjulet på Fauber vevpartier är en aning jobbigt för hela vevpartiet måste isär för att få loss den. Dessutom brukar de efter en sisådär 50 år sitta rätt bra har jag läst och det här vevpartiet visade sig inte vara ett undantag.
Började med låsmuttern och lagerkonan:
Efter det kom jag på att det nog är bra att lossa pedalerna och kedjeskyddet:
Härnäst står lagerskålarna på tur:
Längre än så har jag tyvärr inte kommit, lagerskålarna har varit riktigt utmanande. Jag har försökt få de att släppa sedan i söndags, jag har dränkt de i rikliga mängder 5-56, jag har värmt med gasbrännare tills lacken började bubbla upp och jag har slagit med slägghammare och dorn till den grad att dornet inte längre har samma form som när jag började. De vill verkligen inte lossna.
Till helgen får jag förstärkning av farsan i alla fall, han har någon sådan där magisk förmåga av att kunna få saker, som jag inte lyckas lossa, att släppa som om de aldrig suttit fast överhuvudtaget. Det är det där med erfarenhet, han har lite mer av det än vad jag har.
Jag känner mig rätt så hoppfull att vi får väck de på något vis, oklart hur pass destruktiva metoder man får ta till bara
Kedja har jag redan, för den som minns inhandlade jag en singlespeed kedja till GT Karakoramen som aldrig blev använd.
Jag provade att lägga den nya kedjan över det gamla bakdrevet:
Det kommer inte fungera, drevet har gått för långt. Det får bli en tur till min lbs.
Eller, nej men titta vad jag råkade hitta bakom boden:
Den cykeln hade jag glömt bort att jag hade, trodde den var slängd för länge sedan.
Hur är denna cykel då relevant till den här uppdateringen? Jo, för att Shimano Nexus 7 använder samma typ av bakdrev som Sachs-navet på militärcykeln. Dessutom visade sig drivlinan vara riktigt frisk.
De två olika dreven har något annorlunda offset, men det går att lösa genom att placera om en distans:
Och så en rengöring:
Monterat och klart:
Det nya drevet är en kugg mindre än det gamla, men att cykla tungt utväxlad militärcykel måste väl vara sådant som bygger karaktär.
Det var ungefär nu jag insåg att även kedjehjulet var på tok för slitet för att funka med en ny kedja. Att byta kedjehjulet på Fauber vevpartier är en aning jobbigt för hela vevpartiet måste isär för att få loss den. Dessutom brukar de efter en sisådär 50 år sitta rätt bra har jag läst och det här vevpartiet visade sig inte vara ett undantag.
Började med låsmuttern och lagerkonan:
Efter det kom jag på att det nog är bra att lossa pedalerna och kedjeskyddet:
Härnäst står lagerskålarna på tur:
Längre än så har jag tyvärr inte kommit, lagerskålarna har varit riktigt utmanande. Jag har försökt få de att släppa sedan i söndags, jag har dränkt de i rikliga mängder 5-56, jag har värmt med gasbrännare tills lacken började bubbla upp och jag har slagit med slägghammare och dorn till den grad att dornet inte längre har samma form som när jag började. De vill verkligen inte lossna.
Till helgen får jag förstärkning av farsan i alla fall, han har någon sådan där magisk förmåga av att kunna få saker, som jag inte lyckas lossa, att släppa som om de aldrig suttit fast överhuvudtaget. Det är det där med erfarenhet, han har lite mer av det än vad jag har.
Jag känner mig rätt så hoppfull att vi får väck de på något vis, oklart hur pass destruktiva metoder man får ta till bara
Senast ändrad:
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Glada nyheter så här på en fredagskväll, till ni alla som mot all förmodan frekventerar denna något spretiga, hyfsat oseriösa, slashasiga och garanterat snåla tråd! (Alla interaktioner uppskattas verkligen förresten) Vevlagerskålarna är äntligen loss!
Farsan provade ikväll med slägghammaren och dornet, men vevlagerskålarna ville verkligen inte. Jag tvekar på att någon hade kunnat få de att släppa med den metoden.
Jag tyckte jag hade provat allt, men dock hade jag glömt ett verktyg i arsenalen, den allsmäktiga tryckluftshammaren. Farsan plockade fram den och visserligen var vevlagerskålarna riktigt bråkiga, men efter mycket om och men gick det att få rörelse i de. Även efter han fått vevlagerskålarna att initialt släppa med tryckluftshammaren satt de så pass hårt att hammaren och dornet inte kunde rubba de överhuvudtaget, det styrker ytterligare min tes att det inte hade gått med bara hammare och dorn. Tryckluftshammaren fick användas för att driva ut de nästan hela vägen.
Fanskapet på vänster sida äntligen väck, en jävel till att bråka var den:
Fanskapet till höger släppt och inte var den så mycket bättre än sitt totala arsle till polare på vänstersidan:
Ramen fick sig några ärr i processen, men det är det som kallas patina:
Det skiter jag fullständigt i dock, det var ingen fin cykel till att börja med och nu kommer den i alla fall att få leva vidare.
Gängorna i vevlagerhylsan ser friska ut:
Veven ser ut som faubervevar mest gör:
Tyvärr har jag orsakat att ett av lagerna inte längre har den form lager ska ha och inte heller det antal kulor den kom ut ur fabriken med:
För ni förstår, jag har ett alter ego, jag väljer att benämna honom som Ugga dugga och jag har kommit fram till att han är någon slags förhistorisk grottmänniska. Ugga dugga kommer fram när jag ska försöka lossa saker som sitter riktigt ordentligt. Ugga dugga är tyvärr inte vad man brukar definiera som intelligent. Ugga dugga gillar att slå på saker riktigt hårt med slägghammaren. När Ugga dugga är i farten går saker i regel sönder. Ugga dugga är ett riktigt rövhål för han löser aldrig heller den oredan han ställer till med. Det är alltid mig själv, vanliga normalbegåvade Emil som inte är riktigt lika benägen att ta till finesslöst grovt våld i garaget, eller vanliga normalbegåvade Emils stackars farsa som får lösa det Ugga dugga ställer till med.
Nåväl, så illa kanske det inte är, inte den här gången, nya lager till en faubervev borde gå att finna.
Farsan provade ikväll med slägghammaren och dornet, men vevlagerskålarna ville verkligen inte. Jag tvekar på att någon hade kunnat få de att släppa med den metoden.
Jag tyckte jag hade provat allt, men dock hade jag glömt ett verktyg i arsenalen, den allsmäktiga tryckluftshammaren. Farsan plockade fram den och visserligen var vevlagerskålarna riktigt bråkiga, men efter mycket om och men gick det att få rörelse i de. Även efter han fått vevlagerskålarna att initialt släppa med tryckluftshammaren satt de så pass hårt att hammaren och dornet inte kunde rubba de överhuvudtaget, det styrker ytterligare min tes att det inte hade gått med bara hammare och dorn. Tryckluftshammaren fick användas för att driva ut de nästan hela vägen.
Fanskapet på vänster sida äntligen väck, en jävel till att bråka var den:
Fanskapet till höger släppt och inte var den så mycket bättre än sitt totala arsle till polare på vänstersidan:
Ramen fick sig några ärr i processen, men det är det som kallas patina:
Det skiter jag fullständigt i dock, det var ingen fin cykel till att börja med och nu kommer den i alla fall att få leva vidare.
Gängorna i vevlagerhylsan ser friska ut:
Veven ser ut som faubervevar mest gör:
Tyvärr har jag orsakat att ett av lagerna inte längre har den form lager ska ha och inte heller det antal kulor den kom ut ur fabriken med:
För ni förstår, jag har ett alter ego, jag väljer att benämna honom som Ugga dugga och jag har kommit fram till att han är någon slags förhistorisk grottmänniska. Ugga dugga kommer fram när jag ska försöka lossa saker som sitter riktigt ordentligt. Ugga dugga är tyvärr inte vad man brukar definiera som intelligent. Ugga dugga gillar att slå på saker riktigt hårt med slägghammaren. När Ugga dugga är i farten går saker i regel sönder. Ugga dugga är ett riktigt rövhål för han löser aldrig heller den oredan han ställer till med. Det är alltid mig själv, vanliga normalbegåvade Emil som inte är riktigt lika benägen att ta till finesslöst grovt våld i garaget, eller vanliga normalbegåvade Emils stackars farsa som får lösa det Ugga dugga ställer till med.
Nåväl, så illa kanske det inte är, inte den här gången, nya lager till en faubervev borde gå att finna.
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Militärcykeln tror jag inte längre att man kan klassificera som ett miniprojekt. En hel del av cykelns mekaniska delar är nu servade eller är i processen av att bli det. Baknavet är renoverat, framnavet är renoverat och vevpartiet är på god väg (Mer om vevpartiet i en kommande uppdatering).
Faktum är att jag varit så glad i att serva lager att det nu bara återstår två stycken, styrlagret och pedalerna. Ska man ändå spåra ur, så kan man väl lika gärna spåra ut i begreppets fulla bemärkelse.
Vi fixar väl styrlagret och pedalerna då med när vi ändå är igång och efter det kan jag med all rätt skryta om att jag servat varenda mekaniska pinal på cykelfanskapet.
Jag lossade på låsmuttern och lagerkonan till styrlagret samt klämman som håller fast styrstammen:
Men styrstammen satte till ingens förvåning hopplöst fast. Jag försökte banka styrstammen både uppåt och neråt samt vrida loss den. Efter en halvtimma gav jag upp.
För vem säger att man måste ta bort framgaffeln för att serva styrlagret? Det går väl lika bra att fetta in det med allt på plats?
Sagt och gjort, tog en trasa med lite lacknafta och torkade bort allt gammalt fett:
Kladdade sedan på lite nytt fett till bästa förmåga och till sist skruvade jag fast kalaset igen:
Fixat!
Pedaler nu då, något jag fascineras av är hur tungt allt är på en militärcykel. Bara pedalerna väger nästan ett kilo:
Demonterat:
Rengjort:
Och sedan var det bara att montera ihop allt igen.
Ingen som råkar sitta på två stycken trevliga 27.5” däck som de kan tänka sig att sälja förresten? Såväl citydäck som mtbdäck funkar. Från början hade jag ju tänkt att bara byta ett däck, men jag byter nog båda ändå.
Faktum är att jag varit så glad i att serva lager att det nu bara återstår två stycken, styrlagret och pedalerna. Ska man ändå spåra ur, så kan man väl lika gärna spåra ut i begreppets fulla bemärkelse.
Vi fixar väl styrlagret och pedalerna då med när vi ändå är igång och efter det kan jag med all rätt skryta om att jag servat varenda mekaniska pinal på cykelfanskapet.
Jag lossade på låsmuttern och lagerkonan till styrlagret samt klämman som håller fast styrstammen:
Men styrstammen satte till ingens förvåning hopplöst fast. Jag försökte banka styrstammen både uppåt och neråt samt vrida loss den. Efter en halvtimma gav jag upp.
För vem säger att man måste ta bort framgaffeln för att serva styrlagret? Det går väl lika bra att fetta in det med allt på plats?
Sagt och gjort, tog en trasa med lite lacknafta och torkade bort allt gammalt fett:
Kladdade sedan på lite nytt fett till bästa förmåga och till sist skruvade jag fast kalaset igen:
Fixat!
Pedaler nu då, något jag fascineras av är hur tungt allt är på en militärcykel. Bara pedalerna väger nästan ett kilo:
Demonterat:
Rengjort:
Och sedan var det bara att montera ihop allt igen.
Ingen som råkar sitta på två stycken trevliga 27.5” däck som de kan tänka sig att sälja förresten? Såväl citydäck som mtbdäck funkar. Från början hade jag ju tänkt att bara byta ett däck, men jag byter nog båda ändå.
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Ser till att göra det! Blir ju lite tydligare så. Ertromåttet är 584. Så vitt jag vet har 27.5” alltid varit 584. Däck är väldigt förvirrande som du säger. För det som idag är 27.5”, alltså 584 hette förr 26”. 26” idag är ju istället 559.
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Idag blev det inget mek alls, saknar lite delar till militärcykeln.
Däremot blev det en cykeltur med lillebrorsan i trevligt vinterväder, det var några minusgrader, lätt snöfall och några centimeter snö på backen. Jag på min brukscykel som jag tidigare visat upp i tråden, min Cyclepro Ultralite från 1994 och min lillebrorsa på sin GT Karakoram från 1996 som vi byggde tillsammans i höstas.
Målet med turen var att hitta en banvall som finns kvar efter en uppriven järnväg. Järnvägen ska förr i tiden ha levererat torv från en mosse ute i skogen till ett järnbruk. Sista tåget gick tydligen 1926 och idag är banvallen cykelbar stig.
Banvallen hittade vi och cyklade längs nästan hela sträckningen. På ställen syntes det tydligt ett det var en gammal järnvägsträcka, men en stor del var numera en grusväg genom ett sommarstugeområde.
Mer än bara cykling på banvall gick rundan även på kurviga landsvägar genom det mellansvenska jordbrukslandskapet, på små grusvägar i skogen, på singletrack och förbi gammal bruksort. En timmerbilsväg vi cyklade på tog slut vid en vändplan ca 3km rätt in skogen. Det var ungefär 1 km obanad terräng tills nästa timmerbilsväg, så vi bestämde oss för att släpa våra cyklar rätt genom skogen. Det var till större delen gammal men snårig granskog med tjock mossa under snön, men ett parti var frusen sumpmark med is som underlag. Totalt tre vattenfyllda diken med ett tunt lager is på fick vi också ta oss över. Förutom det så har vi förstås även sett mycket intressant längs vägen.
Hur långt vi cyklade och hur länge vi var ute är oklart, men jag skulle inte vara förvånad om det blev 5-6 mil och vi var nog åtminstone ute i 5 timmar.
Min bestämda uppfattning är att man inte behöver ha fina cyklar för att kunna ta sig ut och njuta av naturen. Ibland tror jag nästan att man har det roligare på budgetcyklar som verkligen inte är lämpade för det man brukar de till.
Däremot blev det en cykeltur med lillebrorsan i trevligt vinterväder, det var några minusgrader, lätt snöfall och några centimeter snö på backen. Jag på min brukscykel som jag tidigare visat upp i tråden, min Cyclepro Ultralite från 1994 och min lillebrorsa på sin GT Karakoram från 1996 som vi byggde tillsammans i höstas.
Målet med turen var att hitta en banvall som finns kvar efter en uppriven järnväg. Järnvägen ska förr i tiden ha levererat torv från en mosse ute i skogen till ett järnbruk. Sista tåget gick tydligen 1926 och idag är banvallen cykelbar stig.
Banvallen hittade vi och cyklade längs nästan hela sträckningen. På ställen syntes det tydligt ett det var en gammal järnvägsträcka, men en stor del var numera en grusväg genom ett sommarstugeområde.
Mer än bara cykling på banvall gick rundan även på kurviga landsvägar genom det mellansvenska jordbrukslandskapet, på små grusvägar i skogen, på singletrack och förbi gammal bruksort. En timmerbilsväg vi cyklade på tog slut vid en vändplan ca 3km rätt in skogen. Det var ungefär 1 km obanad terräng tills nästa timmerbilsväg, så vi bestämde oss för att släpa våra cyklar rätt genom skogen. Det var till större delen gammal men snårig granskog med tjock mossa under snön, men ett parti var frusen sumpmark med is som underlag. Totalt tre vattenfyllda diken med ett tunt lager is på fick vi också ta oss över. Förutom det så har vi förstås även sett mycket intressant längs vägen.
Hur långt vi cyklade och hur länge vi var ute är oklart, men jag skulle inte vara förvånad om det blev 5-6 mil och vi var nog åtminstone ute i 5 timmar.
Min bestämda uppfattning är att man inte behöver ha fina cyklar för att kunna ta sig ut och njuta av naturen. Ibland tror jag nästan att man har det roligare på budgetcyklar som verkligen inte är lämpade för det man brukar de till.
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Dags att montera ihop vevpartiet igen.
Efter att ha demonterat vevpartiet och gjort rent delarna kunde jag konstatera att jag, förutom att ha deformerat den ena kulringen, även lyckats spräcka den ena vevlagerskålen på inte mindre än tre ställen:
Syns lite taskigt på bilden, men sprickorna är rätt imponerande. Syns bättre om man zoomar in.
Hittade ett vevparti komplett med bra lager som jag köpte:
Den ena lagerskålen fick jag bort färgen på med aceton och morakniv, men på den andra satt färgen bättre, så den får förbli kopparfärgad, det stör inte mig:
Anledningen till varför jag köpte ett helt vevparti var som sagt för att jag trodde att kedjehjulet på det gamla vevpartiet var slut.
Så här såg det ut när jag testade det gamla kedjehjulet med den kedjan jag tänkt använda:
Det ser ju inget vidare ut, men tillslut kom jag fram till att det var jag som klantat till mig. Jag upptäckte att den kedja jag hade hemma var för smal och därför inte kuggade i drevet som den skulle. Inte direkt tänkt på att ss-kedjor kommer i olika bredder tidigare, men nu blev det väldigt uppenbart.
Jag testade igen med en snutt kedja jag också hade hemma som jag vet är 1/8” bred, den bredd det ska vara:
Mycket bättre, klingan lär gå många mil till, inga fel alls på den.
Nu vet vi vilka delar vi ska använda, den gamla veven med lagerna från den jag köpt. Återmonteringen kan inledas!
Vevlagerhylsan tillsnyggad med stålborste och scotchbrite:
Lagerna packade med fett:
Hade lite kopparpasta på gängorna med så att det går att få loss allting om man vill i framtiden:
Sedan var det bara att knacka dit lagerskålarna igen och skruva dit resterande delar.
Iordninggjort:
Efter att ha demonterat vevpartiet och gjort rent delarna kunde jag konstatera att jag, förutom att ha deformerat den ena kulringen, även lyckats spräcka den ena vevlagerskålen på inte mindre än tre ställen:
Syns lite taskigt på bilden, men sprickorna är rätt imponerande. Syns bättre om man zoomar in.
Hittade ett vevparti komplett med bra lager som jag köpte:
Den ena lagerskålen fick jag bort färgen på med aceton och morakniv, men på den andra satt färgen bättre, så den får förbli kopparfärgad, det stör inte mig:
Anledningen till varför jag köpte ett helt vevparti var som sagt för att jag trodde att kedjehjulet på det gamla vevpartiet var slut.
Så här såg det ut när jag testade det gamla kedjehjulet med den kedjan jag tänkt använda:
Det ser ju inget vidare ut, men tillslut kom jag fram till att det var jag som klantat till mig. Jag upptäckte att den kedja jag hade hemma var för smal och därför inte kuggade i drevet som den skulle. Inte direkt tänkt på att ss-kedjor kommer i olika bredder tidigare, men nu blev det väldigt uppenbart.
Jag testade igen med en snutt kedja jag också hade hemma som jag vet är 1/8” bred, den bredd det ska vara:
Mycket bättre, klingan lär gå många mil till, inga fel alls på den.
Nu vet vi vilka delar vi ska använda, den gamla veven med lagerna från den jag köpt. Återmonteringen kan inledas!
Vevlagerhylsan tillsnyggad med stålborste och scotchbrite:
Lagerna packade med fett:
Hade lite kopparpasta på gängorna med så att det går att få loss allting om man vill i framtiden:
Sedan var det bara att knacka dit lagerskålarna igen och skruva dit resterande delar.
Iordninggjort:
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Däck är en annan grej som är rätt viktigt på en cykel.
Den ursprungliga planen för däck till militärcykeln var ju att vara snål och bara köpa ett nytt däck och återanvända det som satt fram.
Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att jag skulle sätta på mig spenderarbyxorna och köpa hela två stycken däck ändå. Men jag är fortfarande äckligt snål, så min budget för sulor tog mig inte längre än till Biltema.
Hela 270 spänn fick jag punga ut för paret:
Nya fälgband blev det också:
Men nu tycker jag att jag har spenderat så det räcker, någon måtta på shoppandet får det vara, så de gamla innerslangarna från 70-talet får duga:
Krängt på däcken:
Trots att de är Biltemadäck tycker jag att de är riktigt schyssta.
Hjulen är tillräckligt raka också, så jag har inte brytt mig om att rikta de.
Bara för mitt eget nöje passade jag på att väga hjulparet på badrumsvågen:
Den ursprungliga planen för däck till militärcykeln var ju att vara snål och bara köpa ett nytt däck och återanvända det som satt fram.
Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att jag skulle sätta på mig spenderarbyxorna och köpa hela två stycken däck ändå. Men jag är fortfarande äckligt snål, så min budget för sulor tog mig inte längre än till Biltema.
Hela 270 spänn fick jag punga ut för paret:
Nya fälgband blev det också:
Men nu tycker jag att jag har spenderat så det räcker, någon måtta på shoppandet får det vara, så de gamla innerslangarna från 70-talet får duga:
Krängt på däcken:
Trots att de är Biltemadäck tycker jag att de är riktigt schyssta.
Hjulen är tillräckligt raka också, så jag har inte brytt mig om att rikta de.
Bara för mitt eget nöje passade jag på att väga hjulparet på badrumsvågen:
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Och hela cykeln ska enligt rykte väga någonstans mellan 24 och 27kg. Stenhårt.
Om det är något som överlever apokalypsen så är det tamejfan kackerlackor och militärcyklar😂
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Igår lade jag in ett ryck för att bli klar med cykeln.
Jag monterade dit hjulen på cykeln och då kunde jag korta kedjan till längd och hänga dit den med, kedjan köpte jag på Biltema tillsammans med däcken:
Efter det skruvade jag dit pedalerna, men först gjorde jag rent gängorna och hade på lite kopparpasta så att man får loss de i framtiden:
I och med detta är cykeln nu körbar. Men det fanns även en del saker som jag ville göra med cykeln som inte direkt påverkar funktionen, bling bling grejor med andra ord. Dessa processer har pågått parallellt med andra saker under byggets gång, så ordningen stämmer inte så bra.
Det som stod högst upp på listan var en tvätt, tvättmöjligheterna är lite begränsade såhär på vintern, så det bästa jag kunde ordna var att torka av den med våtservetter.
Jag ville även göra något åt lacken. Den kanske inte verkar så dålig och för att vara en välanvänd militärcykel är den rätt bra, men eftersom cykeln alltid stått utomhus var den väldigt solblekt:
Något jag inte ville göra var att polera cykeln, man vill ju inte riskera att den härliga strukturen, skrovligheten i lacken försvinner. Det vore ju hemskt om cykeln mot all förmodan skulle bli blank också, det vill man ju verkligen inte. En militärcykel ska vara matt.
Det jag gjorde vara att köra på min sedan tidigare beprövade metod av att olja in ramen med 5-56. Det har jag ingen bild på, men nyansen blev mörkare efteråt, mer likt originalet och lacken fick en fin lyster.
En annan sak som jag ville åtgärda var handtagen, de såg riktigt omysiga ut:
Det finns säkert de som har betydligt bättre metoder än vad jag har, men min beprövade metod för muggiga handtag består av att slipa de med scotchbrite och våtslippapper.
Så här blev resultatet, fortfarande solblekta och fel nyans, men inte riktigt lika äckliga:
Stödet som satt på cykeln var skräp och i Försvarets tjänst hade de ändå inte stöd, så den åkte i soptunnan:
Något som har stört mig är att cykeln saknat bärhandtaget på ramen och framlyktan. Det lär inte vara främmande för någon som läser den här tråden att jag tenderar att vara riktigt snål, men i det här fallet kostade jag faktist på cykeln en framlykta och ett bärhandtag, jag köpte de av samma kille som jag köpte vevpartiet av:
Bärhandtaget monterat:
Eftersom det inte är grönkromaterat tror jag inte det härstammar ifrån en militärcykel. Förövrigt sitter det en massa färgrester på bärhandtaget, men jag ville absolut inte försöka snygga till den, det får ju inte se för blankt ut.
Lyktan ditstoppad:
Jag gjorde några tafatta försök till att leka elektriker och få dynamosystemet att fungera.
Ett slarvigt elschema ritat på 30 sekunder, kan vara felaktigt:
Skarvade kabeln till baklampan, då den var för kort för att nå dynamon:
Kopplade båda kablarna till dynamon:
Justerade positionen på dynamon senare.
Det fungerade inte, så jag mätte lite med multimeter och jag verkar i alla fall ha resistans över lamporna, men jag får inte dynamon att ge ut mer än 0,2V. Testade att byta dynamo, men det hjälpte föga. Taskig jord kanske?
Efter det blev jag less och gav upp. Det är ett problem för en annan dag.
Nu är cykeln i alla fall klar efter två veckors arbete på den:
Det var som sagt igår jag gjorde klart den och i samband med det tog jag en första provtur, mer om hur det gick i nästa uppdatering.
Jag monterade dit hjulen på cykeln och då kunde jag korta kedjan till längd och hänga dit den med, kedjan köpte jag på Biltema tillsammans med däcken:
Efter det skruvade jag dit pedalerna, men först gjorde jag rent gängorna och hade på lite kopparpasta så att man får loss de i framtiden:
I och med detta är cykeln nu körbar. Men det fanns även en del saker som jag ville göra med cykeln som inte direkt påverkar funktionen, bling bling grejor med andra ord. Dessa processer har pågått parallellt med andra saker under byggets gång, så ordningen stämmer inte så bra.
Det som stod högst upp på listan var en tvätt, tvättmöjligheterna är lite begränsade såhär på vintern, så det bästa jag kunde ordna var att torka av den med våtservetter.
Jag ville även göra något åt lacken. Den kanske inte verkar så dålig och för att vara en välanvänd militärcykel är den rätt bra, men eftersom cykeln alltid stått utomhus var den väldigt solblekt:
Något jag inte ville göra var att polera cykeln, man vill ju inte riskera att den härliga strukturen, skrovligheten i lacken försvinner. Det vore ju hemskt om cykeln mot all förmodan skulle bli blank också, det vill man ju verkligen inte. En militärcykel ska vara matt.
Det jag gjorde vara att köra på min sedan tidigare beprövade metod av att olja in ramen med 5-56. Det har jag ingen bild på, men nyansen blev mörkare efteråt, mer likt originalet och lacken fick en fin lyster.
En annan sak som jag ville åtgärda var handtagen, de såg riktigt omysiga ut:
Det finns säkert de som har betydligt bättre metoder än vad jag har, men min beprövade metod för muggiga handtag består av att slipa de med scotchbrite och våtslippapper.
Så här blev resultatet, fortfarande solblekta och fel nyans, men inte riktigt lika äckliga:
Stödet som satt på cykeln var skräp och i Försvarets tjänst hade de ändå inte stöd, så den åkte i soptunnan:
Något som har stört mig är att cykeln saknat bärhandtaget på ramen och framlyktan. Det lär inte vara främmande för någon som läser den här tråden att jag tenderar att vara riktigt snål, men i det här fallet kostade jag faktist på cykeln en framlykta och ett bärhandtag, jag köpte de av samma kille som jag köpte vevpartiet av:
Bärhandtaget monterat:
Eftersom det inte är grönkromaterat tror jag inte det härstammar ifrån en militärcykel. Förövrigt sitter det en massa färgrester på bärhandtaget, men jag ville absolut inte försöka snygga till den, det får ju inte se för blankt ut.
Lyktan ditstoppad:
Jag gjorde några tafatta försök till att leka elektriker och få dynamosystemet att fungera.
Ett slarvigt elschema ritat på 30 sekunder, kan vara felaktigt:
Skarvade kabeln till baklampan, då den var för kort för att nå dynamon:
Kopplade båda kablarna till dynamon:
Justerade positionen på dynamon senare.
Det fungerade inte, så jag mätte lite med multimeter och jag verkar i alla fall ha resistans över lamporna, men jag får inte dynamon att ge ut mer än 0,2V. Testade att byta dynamo, men det hjälpte föga. Taskig jord kanske?
Efter det blev jag less och gav upp. Det är ett problem för en annan dag.
Nu är cykeln i alla fall klar efter två veckors arbete på den:
Det var som sagt igår jag gjorde klart den och i samband med det tog jag en första provtur, mer om hur det gick i nästa uppdatering.
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Första provturen var på bara några kilometer i solnedgången under lördagseftermiddagen, mest bara för att känna lite på cykeln och få några snygga bilder.
Jag tar tillbaka det där jag skrev om att det bygger karaktär att cykla tungt utdrevad militärcykel, den är helt och hållet ocykelbar med det 19-tandade bakdrevet, blev till att byta till ett större drev. Sedan så satt sadeln inte ordentligt fast, så den fick jag skruva fast efteråt.
Annars så fanns det inte så mycket att anmärka på, verkade funka fint.
Det är faktist som så att jag testade att ta hojen på en riktig långtur idag, kommer säkert en uppdatering om det imorgon med en lite utförligare utvärdering av cykeln.
Annars så fanns det inte så mycket att anmärka på, verkade funka fint.
Det är faktist som så att jag testade att ta hojen på en riktig långtur idag, kommer säkert en uppdatering om det imorgon med en lite utförligare utvärdering av cykeln.
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Igår var det äntligen dags militärcykeln att genomgå sitt eldprov.
Och vad kunde då ha varit lämpligare för en cykel från det förgångna än att upptäcka en svunnen tid? Det blev ödehussafari, med lantmäteriets kartor hade jag mest av en slump funnit totalt sju stycken hus inom en radie av två mil som jag misstänkte kunde vara öde. (Med facit i hand kan jag säga att av det bara var två av de sju husen som var öde.)
Lillebrorsan och jag begav sig av någonstans efter klockan elva på förmiddagen. Genast blev det tydligt att jag romantiserat bilden av hur det skulle vara att cykla på en militärcykel. Jag fick respekt för de arma stackarna som jämt och ständigt var tvungna att forcera sig fram i eländig terräng på dessa bojsänken när de gick i förvarets tjänst. Motvinden under den första halvan av turen gjorde inte upplevelsen bättre heller. Helt enkelt, jag insåg att militärcyklar är trögtrampade as och den där känslan av flyt och eufori ville inte riktigt infinna sig.
Man vet att det är en bra väg när Google Maps inte anser att det är en väg överhuvudtaget och det sitter en blek och mossig skylt som förbjuder obehörig trafik tillsammans med en bom i båda ändar:
Här har inga människor gått den senaste veckan, men desto fler djur:
På plussidan betedde sig cykeln klanderfritt, om man bortser från att det är ett trögtrampat as. Cykeln gav inte ifrån sig ett enda skrammel, gnissel eller knak. Knäpptyst rullar den. Det var nästan så att det i någon stund inföll sig något som kan liknas vid harmoni, där på de små landsvägarna, där det var så där tyst och ödsligt som det bara kan vara ute på landet.
Hittade en Monark lättviktare(?) i en raserad uthuslänga:
En gårdspump innästlad i vegetationen:
En till motorcykel, i ett skogsbryn tvåhundra meter bort från den första:
Det första riktiga ödehuset, en knuttimrad torpstuga med två kammare och en farstu. Tyvärr helt plundrat, inte ens fönsterna fanns kvar. Av den anledningen inte ett så spännande fynd. Men trähantverket var fint och stugan inte i så dåligt skick ändå:
Uppgraderade oss ifrån förra veckans fika som kom från en Willysbutik och förtärdes på en parkbänk utanför, till något så lyxigt som en fika på en ok-mack:
Efter fikat vek lillebrorsan av och tog raka vägen hem medan jag fortsatte turen.
En gammal skördetröska i skogsbrynet till den åker den säkert skördat en gång i tiden:
Men nu är även åkern övervuxen med sly:
En militärcykel görs sig bra med skogen som bakgrund:
Solen började gå ner:
En övergiven sommarstuga som en stor björk fallit över och knäckt taket på:
Fram tills stugan fanns det knappt någon väg längre, men sådan här lätt terräng är ingen match för en militärcykel, det är det här de gjordes för:
På hemvägen började den inre harmonin infinna sig, jag och cykeln började trivas i varandras sällskap, visst, den är sävlig och seg, men det behöver väl inte alltid gå så fort. Komforten är god och den är riktigt stabil med lång hjulbas. Fast harmonin kan ju haft någonting att göra med att det lutade nerför, var medvind och barmark.
Lagom tills det var beckmörkt var jag hemma igen, runt sex timmar efter jag lämnade huset. Sträckan blev nog kortare än förra gången, eftersom farten var betydligt lägre och upplevelserna runt vägen fler. En lyckad tur skulle jag vilja säga. Cykeln skötte sig utmärkt och tog mig till outforskade hörn av hembygden, trots att lilla jag skruvat isär den i molekyler och sedan ihop den igen. Återstår bara att se hur jag och cykeln kommer trivas i varandras sällskap.
Och vad kunde då ha varit lämpligare för en cykel från det förgångna än att upptäcka en svunnen tid? Det blev ödehussafari, med lantmäteriets kartor hade jag mest av en slump funnit totalt sju stycken hus inom en radie av två mil som jag misstänkte kunde vara öde. (Med facit i hand kan jag säga att av det bara var två av de sju husen som var öde.)
Lillebrorsan och jag begav sig av någonstans efter klockan elva på förmiddagen. Genast blev det tydligt att jag romantiserat bilden av hur det skulle vara att cykla på en militärcykel. Jag fick respekt för de arma stackarna som jämt och ständigt var tvungna att forcera sig fram i eländig terräng på dessa bojsänken när de gick i förvarets tjänst. Motvinden under den första halvan av turen gjorde inte upplevelsen bättre heller. Helt enkelt, jag insåg att militärcyklar är trögtrampade as och den där känslan av flyt och eufori ville inte riktigt infinna sig.
Man vet att det är en bra väg när Google Maps inte anser att det är en väg överhuvudtaget och det sitter en blek och mossig skylt som förbjuder obehörig trafik tillsammans med en bom i båda ändar:
Här har inga människor gått den senaste veckan, men desto fler djur:
På plussidan betedde sig cykeln klanderfritt, om man bortser från att det är ett trögtrampat as. Cykeln gav inte ifrån sig ett enda skrammel, gnissel eller knak. Knäpptyst rullar den. Det var nästan så att det i någon stund inföll sig något som kan liknas vid harmoni, där på de små landsvägarna, där det var så där tyst och ödsligt som det bara kan vara ute på landet.
Hittade en Monark lättviktare(?) i en raserad uthuslänga:
En gårdspump innästlad i vegetationen:
En till motorcykel, i ett skogsbryn tvåhundra meter bort från den första:
Det första riktiga ödehuset, en knuttimrad torpstuga med två kammare och en farstu. Tyvärr helt plundrat, inte ens fönsterna fanns kvar. Av den anledningen inte ett så spännande fynd. Men trähantverket var fint och stugan inte i så dåligt skick ändå:
Uppgraderade oss ifrån förra veckans fika som kom från en Willysbutik och förtärdes på en parkbänk utanför, till något så lyxigt som en fika på en ok-mack:
Efter fikat vek lillebrorsan av och tog raka vägen hem medan jag fortsatte turen.
En gammal skördetröska i skogsbrynet till den åker den säkert skördat en gång i tiden:
Men nu är även åkern övervuxen med sly:
En militärcykel görs sig bra med skogen som bakgrund:
Solen började gå ner:
En övergiven sommarstuga som en stor björk fallit över och knäckt taket på:
Fram tills stugan fanns det knappt någon väg längre, men sådan här lätt terräng är ingen match för en militärcykel, det är det här de gjordes för:
På hemvägen började den inre harmonin infinna sig, jag och cykeln började trivas i varandras sällskap, visst, den är sävlig och seg, men det behöver väl inte alltid gå så fort. Komforten är god och den är riktigt stabil med lång hjulbas. Fast harmonin kan ju haft någonting att göra med att det lutade nerför, var medvind och barmark.
Lagom tills det var beckmörkt var jag hemma igen, runt sex timmar efter jag lämnade huset. Sträckan blev nog kortare än förra gången, eftersom farten var betydligt lägre och upplevelserna runt vägen fler. En lyckad tur skulle jag vilja säga. Cykeln skötte sig utmärkt och tog mig till outforskade hörn av hembygden, trots att lilla jag skruvat isär den i molekyler och sedan ihop den igen. Återstår bara att se hur jag och cykeln kommer trivas i varandras sällskap.
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
kul projekt du har och fin RR från ödehusen. En idé- ta hand om den gamla mc:n och bygg om den till en modern elcykel/elmoped såna som är så inne nu. Vore fräckt med en restomod av en Husqvarna (eller vad det kan vara)
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Hehe! Motorcykeln var lite väl dålig, det mesta var sönderrostat, inte så mycket kvar av den som går att rädda. Bättre att den står kvar där den står.
El kan ju vara trevligt, men ljudet av en tvåtaktare är svårslaget.
Sachsmotorer, det är grejer det:
(Fast nu ligger moppen i bitar, håller på att byta ram och bygga en ny motor, så det är väl nästa projekt.)
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Japp, tvåpet med Bing 17 kyrkport. Bara 5.5hk på den, men blir värre doningar tills den här säsongen😁
IVI
Aktiv medlem
Byggtråd: Dumpad och uttjänt GT Karakoram får en andra chans
Japp, en Karakoram från 1996. Trådtiteln heter till och med så😜
Liknande trådar
Köp & Sälj
-
Säljes i Stockholm -
Köpes i Östergötland -
Säljes i Gävleborg -
Säljes i Älvsborg -
Säljes i Älvsborg