Hur motiverar du dig när det är läskigt?

Valhalla_

Aktiv medlem
Som rubriken lyder. När du står inför det där höga droppet eller det där hoppet som ser ut som en vägg... hur motiverar/peppar du dig, och hjälper det?

Själv hör jag denna fullständigt vansinniga karl i huvudet:
[Video]
Tyvärr får jag inte ut honom ur skallen men på något konstigt vis hjälper det ändå när jag försöker pusha mig att hoppa högre, längre osv. "It's gonna be a good day....just gonna send it!!"
 
Senast ändrad:

Tomcaten

Aktiv medlem
Hahahaha.


Du kan söka upp ditt drop som du bävar lite för. Hitta sedan ett annat lite lägre och skicka det så kan du sedan gå till ditt första dropp.

Jobba med landnings-tekniken också så spar du på cykeln.
 
Jag tänker på alla andra saker jag klarat, sen tänker jag hur det hindret bara är en samling av saker jag klarat tidigare.
Men visst fan är jag feg inför stora drop och ställen där jag inte ser hur jag skall klara mig oskadd om jag misslyckas med planen.
Är hindret farligt men landningen enkel så brukar jag köra för jag kan se hur jag skall göra när jag tabbat mig.
 

Mathias

Aktiv medlem
Jag har alltid gjort så att jag ställer mig vid kanten och stirrar. Sen kör jag hoppet tio gånger i huvudet, det hjälper att blunda för att visualisera det bättre. När jag känner att kan göra det så kör jag. Och det gäller att inte tveka minsta lilla. Om jag gör som en häst och vägrar eller något på run-in blir fel så upprepar jag det hela en gång till. Ofta blir jag lite arg då och det hjälper. Grupptryck är också bra. Lite polare som filmar kan få vem som helst (läs: jag) att göra dåraktiga saker.
Sen finns det saker som man inte kan eller ska köra och som är långt över ens nivå och då ska man inte tvinga sig. Men om du satt ett drop eller hopp på en viss nivå så kan man stega sig upp lite högre och högre gång för gång. Ingen som jag känner har i alla fall gått från 30cm till 3m på första försöket. Jag skulle säga att det krävs hundra försök mellan de höjderna.
 

D i U

Aktiv medlem
Jag måttar,mäter och tänker att eftersom stigen ser ut såhär så har väl alla andra klarat det och då ska Jag inte vara sämre.
Hittar Jag något utanför stig så planerar Jag avsats/landning och tänker "Jag tar de på 3 försök", går det inte blir de säkert ett nytt " Jag tar det på 3 försök" och kanske återkommer nån annan gång ifall det ändå inte skulle finnas tillräckligt med mod och pepp.

Självklart får man tänka på hur mycket hindret/droppet/hoppet etc eventuellt är utanför ens egna förmåga, om det är rimligt eller om man bör vänta ett tag.
 

H.

Aktiv medlem
Jag har gjort så mycket dumma saker på cykel tidigare, så jag kan nästan alltid tänka att det inte är värre än "x". Och sen köra. Oftast är jag mer ledsen över slitaget på cykeln än risken att slå mig.

Men inte när det gäller BMX. Där borde jag kunna tänka på samma sätt, men det gör så jäkla ont att göra fel och där märks det tydligare att jag tappat mycket finess sen åren jag körde mycket. Så där brukar jag oftast fega ur istället.
 

per_w_aberg

Ny medlem
Det är ok att backa av, det är både ett tecken på svaghet och på mognad. Sist det skar snett gick det åt en operationssal med 6 sköterskor och läkare. Jag gissar på att det kostade er minst en mille och för det är jag evigt tacksam! Helt fantastiskt egentligen att du blir lagad oavsett om du ramlar av en häst eller en hoj, eller åka kundvagn nerför en trappa, no questions asked.
Numera tar jag även hänsyn till mina nära och kära som är helt oskyldiga och som jag tidigare skrämt liver ur.

Per, numera nykter cyklist som är glad att ha fått bli 60
 

thomasb82

Ny medlem
Stannar, kollar, tänker "fan det där var högt", fegar ur, blir förbannad, tänker att fegisar får ingen glory, sen ba Braaaaapar jag på. Upprepar ibland processen innan själva braaaapandet.
 

Kristoffer R

Aktiv medlem
Jag fokuserar på tekniken och känslan av att cykla. Kan jag inte hitta det mentala läget skippar jag svårigheten.

När det gäller drop nöter jag små om och om igen tills de sitter och jag kan ”göra lite fel” och ändå klara dem. Klarar dock inget högt.... drygt 1m kanske. :)
 

theBrand

Aktiv medlem
Känns det inte bra så lämnar jag det till en annan dag.

Känns det inte bra så är det nog ganska stor chans att det inte blir så bra. De flesta jag känner som skadat sig rejält har gjort det i just såna situationer, där de försökt köra grejer som de kanske inte varit redo för.
 

H.

Aktiv medlem
theBrand sa:
Känns det inte bra så lämnar jag det till en annan dag.

Känns det inte bra så är det nog ganska stor chans att det inte blir så bra. De flesta jag känner som skadat sig rejält har gjort det i just såna situationer, där de försökt köra grejer som de kanske inte varit redo för.
Jag upplever tvärtom att folk skadar sig på rätt triviala saker, eller iaf sådant som de gjort många gånger. När man kör nåt stort/svårt är koncentrationen på högsta nivå. På "vardagliga" grejer kanske man däremot tappat respekten eller bara inte kan köra med högsta koncentration hela tiden.
 

Valhalla_

Aktiv medlem
Kul att höra hur alla tänker. För mig är det tydligt att det är skallen som sätter gränsen till stor del. Ibland är det skitläskigt och om man låter sig dras med i den känslan går det ofta illa för man blir helt förskräckt, slutar parera hojen i luften och då hamnar man snett i landningen.
Därav mitt interna peptalk...?
 
Klart det är skallen som sätter gränsen, har du provat att cykla utan skallen? Blir liksom problem med det mesta då. ;)

Skämt åsido, det är lika mycket muskelminne som det sitter i skallen. När cykeln blivit en del av kroppen (och nej, jag menar inte att du sjunkit ner för långt på sadeln) så känns det mer som det gör att gå eller springa.

Det finns tyvärr fortfarande många ställen där jag skulle kunna springa och hoppa ner men inte cykla. Men det kommer så sakteliga.

EDIT: Och det finns dom som är impade av hur bra vissa cyklar och håller balansen. Men ingen är imponerad över att vi kan gå, springa, hoppa och stå på ett ben. Eller för den delen hoppa på ett ben.
 
Senast ändrad:

D i U

Aktiv medlem
Men när man tagit det och känslan av att vara jävla bra sprider sig e inte så dum....tills man kommer på att alla andra också gjort det och det inte alls var särskilt stort ;). Ibland e de bara gott att istället skylla på åldern som egentligen kanske inte är högre än droppet och bara cykla vidare.
 

Makten

Aktiv medlem
Jag tar myrsteg framåt men cyklar väldigt mycket och ofta. Så även om utvecklingen är långsam så går det i alla fall framåt.
Saker som känns direkt läskiga funkar inte eftersom adrenalin gör att jag tappar all kontroll över kroppen och garanterat gör fel. Alltså måste jag vara lugn och säker på att med största sannolikhet lyckas, för att ens försöka. Huruvida detta sker beror mycket på sällskap och dagsform.
Större hopp och riktigt svåra branter kommer jag aldrig ens försöka. För stor risk att pajja sig totalt, och inte direkt något jag strävar efter att kunna heller. Då övar jag hellre på rena balansakter i låg fart. Svårt, men inte riskabelt.

/Gubbe
 

kais01

Aktiv medlem
kör ibland direkt bakom duktigt folk, och tänker att om de klarar hindret gör jag det också.

hittills funkat, och gjort mig mycket duktigare.

men ogillar avgrunder intill även en enklare stig, där ett misstag, ett uppslag av en gren eller punka mot någon vass sten kan få helt onödiga konsekvenser.
 
Senast ändrad:

theBrand

Aktiv medlem
H. sa:
theBrand sa:
Känns det inte bra så lämnar jag det till en annan dag.

Känns det inte bra så är det nog ganska stor chans att det inte blir så bra. De flesta jag känner som skadat sig rejält har gjort det i just såna situationer, där de försökt köra grejer som de kanske inte varit redo för.
Jag upplever tvärtom att folk skadar sig på rätt triviala saker, eller iaf sådant som de gjort många gånger. När man kör nåt stort/svårt är koncentrationen på högsta nivå. På "vardagliga" grejer kanske man däremot tappat respekten eller bara inte kan köra med högsta koncentration hela tiden.
Absolut, jag menar mer när folk försöker köra grejer de inte riktigt är redo för.

Typexempel är väl större hopp och drops i bike park, där det händer titt som tätt att folk försöker sig på betydligt större saker än vad de kört tidigare med varierat resultat.
 
Ja, att ha någon som kan att följa underlättar ju en hel del. Man ser vilken linje den personen tar och hur den placerar sig, vilken hastighet som är lämplig och så vidare.
Men man skall akta sig för att efterapa någon som kör bortom ens egna förmågor. Kan man be någon hålla så låg hastighet och så enkla linjer som möjligt som du sedan kan följa så klarar man nog alla hinder till slut.
 

C-dale

Aktiv medlem
Antingen gillar man utmaningar eller följer det Svenska Trygghetssyndromet.
Lite roligt att höra en norsk läkare i ett program om basejumping (hoppa fallskärm från höga klippor eller byggnader)
Han tyckte att om barnen inte har brutit en arm eller ben innan de fyllt 17, så har man misslyckats som förälder.
 

etnica

Medlem
Tycker det största problemet är att man tappar allt mellan cykelsäsongerna. Det man körde året innan i bikepark känns jäkligt läskigt varje ny säsong så man måste träna om..

Sen kommer man hem till backen i skogen hemma och allt går i snigelfart och hoppa från småstenar känns inte lika kul längre..

Men on topic. Börjar smått och går mot större saker. Jobbigt att man måste börja om varje säsong.
 
Topp
Happyride sparar data i cookies. Genom att använda våra tjänster godkänner du det. Läs mer