Hygien för velocipedryttare
Under påsken bläddrade jag i gamla böcker och hittade en helt underbar artikel om cykling, i en bok från år 1897. Artikeln innehåller alldeles för mycket cykelkärlek för att inte bevaras till eftervärlden. Läs gärna om ni har en stund över. Jag har aldrig tidigare läst en text som hyllar cykling så mycket.
Artikeln är alltså skriven i samband med att cyklingen slog igenom på allvar under 1890-talet. Den innehåller förvånandsvärt många tankar som cirkulerar här på happy än idag:
- Förakt mot motoriserad trafik: då järnväg, idag bilister.
- Tyska laboratorietester
- Vad får jag ut av att köpa en dyrare cykel?
- Läkarråd
- Vilken subgrupp ska jag välja?
- Hur långt är rimligt att pendla?
- Vilken mat ska jag ha i fickorna?
- Vilken dryck ska jag ha i flaskorna?
- Hur ska jag klä mig?
- Är det ok att festa hårt dagen före ett träningspass?
- Vilken sittställning ska jag ha?
Hygien för velocipedryttare.
Af d:r F. O.
Nu hafva ungefär femtio år förflutit, sedan landsvägarnas trafik i hög grad aftog. Ett nytt masstransportmedel hade uppstått, järnvägarne, och hade detroniserat icke blott den gamla, väl endast i minnet poetiska postvagnen, utan hade äfven inskränkt det verkligt poetiska vandringslifvet mycket mera, än det var nyttigt för folkens lifsglädje och helsa. Hvem tänkte nu längre på att som den omtalade, hederlige vandringsmannen Seume till fots genomkorsa Europa? Vandradet inskränkte sig mer och mer till promenader i närheten af städerna och till bergsbestigningar. Och äfven här hafva tandhjuls- och linbanor, tunnlar och viadukter till den grad gjort bergverldens tjusning motbjudande, att det finnes hela alpdalar, från hvilkas upphöjda punkt den sanne naturvännen med fasa vänder sig bort: det förefaller honom som ett vanhelgande att höra de banala fraserna af hvardagsturister, hvilka ej förtjent utan köpt sig en imponerande bergstopp, och som därför icke veta nånting om den högtidliga stolthet, med hvilken den djärfve klättraren beträder dess hjässa.
Nu har åter uppstått ett nytt transportmedel, velocipeden, och det ser ut som om vår tids drottning, den högt utbildade tekniken, ville hela det sår, som hon slagit. Landsvägarne befolkas åter; värdshusen vid vägen härbergera åter gäster och en ny vandringslust drager åter genom verlden. En ström af friskt pulserande lif tränger in i de minsta byar, menniskan blir rörligare och friare. Så paradoxt det än låter, järnvägen hade ofattbart förökat afstånden för menniskornas känsla; den som tolf timmar i sträck måste sitta i ett framrusande iltåg, till dess han ankom till sin resas mål, för honom syntes det nära nog som en omöjlighet, att över hufvud taget komma dit på ett annat sätt.
Detta har nu blifvit annorlunda och bättre. På tre dagar genommäter den öfvade velocipedisten, på fyra den kraftige turisten, på fem den bekväme åkaren denna sträcka.
Nu synes det den passionerade vandrings- och naturvännen icke mera som någon omöjlighet att undgå det nervretande, skakande järnvägsväsendet, och därmed har åt resan blifvit återskänkt dess största behag, friheten. Man kan åter bryta upp, rasta, som det behagar en, stanna där godt vin och vänliga ansikten locka, fly, där en värdshusvärd döpt sina vinfat allt för grundligt; man kan göra en omväg, där ett vackert slott, en skuggig skog synes vid horisonten, kan hvila, intaga sin måltid i lugn och ro, icke hetsad af järnvägskonduktären och den moderna menniskans plågoande, uret! Och till denna fördel kommer en ny, snabbheten. Till dess vi stackars menniskor icke uppfunnit flygandet, likna vi fåglar med en tråd om benet: velocipeden har visserligen icke borttagit denna tråd, men förlängt den trefaldigt, och det är icke så illa det.
Därför har velocipedåkningen äfven mycket hastigt blifvit en betydande faktor i nutidens lif. Detta bevisas för hvar och en, som vågar sticka näsan ut i det fria genom den legion >>flygare>> och >>flygerskor>>, som nu befolka till och med de mest aflägsna landsvägar; det bevisar för den luftskygge >>stugugrisen>> vår tids manometer, kurssedeln, på hvilken velocipedfabrikernas aktier så snabbt klättra upp till en svindlande höjd, som velocipedisten sjelf aldrig skulle våga göra.
Den, som håller allt det, som vi hittills sagt om velocipedåkning, för en >>inledning>>, misstager sig. Tvärtom! Vi befinna oss här redan midt inne i vårt ämne. Det själsliga hos menniskan sammanfaller för nutidens läkare helt och hållet med det kroppsliga. Och så hör för honom till en sann dietik äfven, och framför allt, en dylik hos själen. En öfning, som skänker menniskan alla de upplyftande känslor, som det oförlikneliga vandringslifvet medför, som gör henne glad och stärker hennes själskrafter, som på andra sidan aflägsnar henne ur den moderna resmekaniskmens nervsöndermalande förhållanden, en sådan öfning är för henne redan af dessa skäl långt bättre än ett helt apotek fullt af gifter och andra medikamenter.
Naturligtvis förutsättes härvid, att denna kroppsöfning jämte vissa förtjenster äfven har sina faror. Allmänheten har rättighet att af sina läkare begära förklaring öfver denna viktigaste punkt, af sina läkare, hvilka den, gud vare lof, lärt att allt mindre anse som indianska medicinmän, som sjukdomsborthäxande personer, utan allt mera som helsovaktare och sjukdomsförebyggare. Den stora allmänheten har rätt att fråga, och få veta, om velocipedåkandet, utöfvadt i måttlig grad av friska menniskor, kan åstadkomma skada.
Nåväl - om denna afgörande punkt äro väl nu de samvetsgranna forskarnes åsikter så eniga, att man lugnt kan svara ett allvarligt: nej! Man kan helt lugnt, med iakttagande af måttlighet, idka velocipedsporten, om man är frisk.
Om man är oviss, huru härmed förhåller sig, bör man rådfråga sin läkare. Såvida inga tvifvel råda, om en ung man eller ung kvinna besitta en kroppsstorleken motsvarande vikt, äro rödkindade, hafva god aptit och god sömn, vid trappbestigande icke få någon hjärtklappning, icke hafva hosta eller andra sjukdomssymptomer, så behöva de icke rådfråga någon läkare.
Svårare är frågan, hvad som är att anse som måttlighet i denna sak. De låter i allmänhet alls icke bestämma sig, lika så litet som man kan besvara frågan om, huru tunga velocipeder man ska använda. Man kan där endast bestämma en ungefärlig öfver- och undergräns, mellan hvilka allt efter kroppsanlag, öfning och ögonblickets stämning kroppsöfningen får sträcka sig. Men i allmänhet kan man afmäta den sträcka, som någon utan men kan tillryggalägga och den tid han därpå har att använda, efter det afstånd och den tid, hvilka han som fotgängare lägger bakom sig, och detta genom att man tredubblar hela sträckan och med tre dividerar tiden för öfvervinnandet af de enskilda afdelningarne.
Författaren till exempel tillryggalägger mycket bekvämt som fotgängare 40 kilometer om dagen, men har äfven flere gånger utan någon som helst skada stegrat denna öfning till 65 kilometer och därutöfver. Gåtiden pro kilometer uppgår precis till tio minuter. Däremot åstadkommer han bekvämt på velociped 120 kilometer, som han till ungefär 3,3 minuter på hvarje, tillryggalägger på 4 timmar om morgonen och 4 timmar om kvällen. Muskelansträngningen och trötthetskänslan äro därvid förr mindre, än efter den motsvarande marschen, sannolikt emedan hjulryttaren kan lasta sin packning och den öfverflödiga delen af sin beklädnad, i stället för på ryggen, på sin stålhäst.
Denna subjektiva erfarenhet öfverensstämmer mycket noga med de sifferuppgifter, som nyligen framgått från den berömde fysiologen Zuntz laboratorium. Denna har som bekant tagit till sin specialitet studiet af muskelrörelsen och dess återverkan på hela organismen. Härvid har visat sig, att velocipedisten på jämn, god väg endast presterar en tredjedel af det arbete, som fotgängaren har att förrätta, d. v. s., att han kan tillryggalägga samma väg på samma tid med en tredjedel af kraftförbrukningen eller samma väg med samma kraftförbrukning på en tredjedel af tiden.
Författaren har äfven genom trefaldiga iakttagelser på sig sjelf och andra af det starka och svaga könet gjort den erfarenheten, att denna regel gäller nästan med absolut säkerhet. Men därtill kommer, att den kraftmaskin, hvilken vi beteckna som vår käraste i likhet med hvarje välbyggd maskin besitter en känslig manometer, dubbelarbetet af hjärtats slag och andningen.
Liksom ingen sund ångpanna exploderar, om maskinisten icke blott behåller manometervisaren i ögonsikte, utan äfven pliktenligt öppnar ventilen när trycket blir för hotande, så skall heller ingen sportsman och säkerligen ingen bicyklist erfara helsoskador, om han vid första tecken till en oangenäm andnöd eller hjärtklappning saktar in sin hastighet eller helt och hållet stiger ur sadeln för att på ett skuggigt ställe hvila sig. Men tyvärr likna många velocipedister det våghalsiga kaptener på Mississippiångbåtar, som företogo kapplöpningar på floden och tillskrufvade ångpanneventilen för att bringa ångan till allt högre spänning och fartyget till allt högre snabbhet. Dylika dårar böra icke beklaga sig, om de från sådana experiment medföra död eller sjukdom: men velocipedåkandet i och för sig sjelf kan man göra lika litet ansvarigt därför, som ångbåtsfarten för dessa genom öfvermod framkallade ångpanneexplosioner.
Aktgifvandet på vår manometer, hjärtat, bör i synnerhet ske, när farvägen stiger. Då blir nämligen arbetsproduktionen ofantligt höjd, redan vid måttlig stigning mycket starkare, än för fotgängaren. De teoretiska beräkningar, som tyckas tala däremot, bevisa här ingenting af det enkla skäl, att det gifves en minimalhastighet, som vid åkningen ej kan underskridas, om den åkande ej vill förlora herraväldet öfver sitt instrument och nödgas stiga af. Denna minsta hastighet är mycket olika allt efter den åkandes öfning - att fara långsamt uppför en brant stigning är en konst, som måste läras - och för det andra och i synnerhet allt efter maskinens kvalitet.
En exakt utarbetad mönstervelociped, som icke gör något onödigt gnidningsmotstånd, icke vacklar i fogarna och med noggrant inriktad ställning är utbalanserad i fullkomlig jämnvikt, tillåter ett mycket långsammare tempo samt medger just därför bestigandet af mycket längre och brantare höjder än ett af de så vanliga godtköpsfabrikaten, som, nödtorftigt sammanflikade, betaga andedräkt och helsa för den i onödan sparsamma velocipedåkaren. Onödigt sparsamme! Ty en sådan >>karet>> kostar under första året mera i reparationer, än differensen i anskaffningspris till ett förstklassigt instrument uppgår till. Endast den, som efter ett första missköp kommit i besittning af en felfri maskin, kan bedöma, hvilken oerhört skillnad här råder.
Hufvudfaran ligger här, som vid hvarje sport, i den äregiriga önskan att >>hålla ut>> i åkningen i kraftigare sällskap. Den enskilde ryttaren öfveranstränger sig icke så lätt, han kommer att sakta farten eller rasta, om han märker öfveransträngning. Den åter, som är i sällskap med en kraftigare eller bättre beriden kamrat, är mycket benägen att bortvända sin uppmärksamhet från sitt kroppstillstånd och endast hängifva sig åt täflingslystnaden. Och likväl är det kändt, att de bästa ryttare på längre sträckor slå rekord endast, när de använda en stegräknare och därefter beräkna hastigheten.
Yrkesvelocipedister må gärna förstöra sin helsa genom sådana >>tricks>>, det är deras sak och slutligen ingenting annat än en med nästa hvarje sysselsättning tyvärr oskiljbart förbunden >>yrkessjukdom>>. Men den för sitt nöjes skull resande har att på det allvarligaste akta sig därför. Vid velocipedfart som vid vandringsfärder och i synnerhet vid bergsbestigning är därför val af reskamrat nästan den viktigaste förberedelsen. Man bör hellre afslå sin bäste väns sällskap, än utsätta sig för faran att blifva jäktad, om han är starkare och därför hänsynslösare, eller det andra obehaget att på ett olidligt sätt uppehållas, om han är svagare. En pony och en fullblodshäst passa icke för samma vagn, och flere resors behag har blifvit förstördt genom olämpligt ressällskap än genom dåligt väder. Den, som i likhet med författaren, ena gången under Tyrolens skönaste utsiktstopp, Weisskugel, måste vända om, emedan kamraten icke vågade sig öfver en klippremna; som en annan gång, flämtande och plågad af mjälthugg, blef jäktad uppför en kristallvägg af en klen isgångare men utmärkt klippklättrare - den har lärt sig, att en lämplig reskamrat är mycket viktigare än en passande stöfvel.
Till denna hufvudregel komma de bekanta föreskrifterna om klädedräkt, föda och tidsindelning. Klädedräkten skall icke vara för lätt, icke för tung, i viss mån vattentät och likväl porös.
Bäst tjenar till detta ändamål äkta ylletyg eller för mera välbergade impregnerad, engelsk cheviot. Till tvättkläder väljer man lätt flanell eller halfylle, sportskjortor med starkt urringade kragar, för turer under kyligare årstid en stickad ytterhalsduk. Underkläder bär författaren icke mera under sommaren, man har en lätt uppsättning underkläder i hjulfickan för uppehåll i kvarter och för inträdande kall väderlek. Då man transpirerar desto mindre, ju lättare man är klädd, då denna ringa fuktighet vid den hastiga luftrörelsen mycket hastigare uppsuges och då ränseln icke upphettar ryggen, kan velocipedåkaren utan fara för förkylning kläda sig mycket lättare, än fotgängaren. Till skydd mot regn medför man en vid kappa af ylle eller gummi, hvilken skyddar öfverkroppen, benen, till och med styrstången och framhjulet.
Hvad födan beträffar, kommer följande i betraktande: man skall intaga kraftig, men lätt mat. Kroppen behöfver ersättning för den förbrukade kraften och värme, ugnen måste eldas. Om mage och tarmar - under matsmältningen - behöfva mycket blod, så får muskulaturen icke nog; och om muskulaturen under matsmältningen arbetar strängt, så komma mage och tarmar tillkorta med sin blodförsörjning. Resultatet blir då vanligen att båda strejka, muskulaturen med utmattning och matsmältningsapparaten med nedstämning och katarr.
Man intager alltså inga starka måltider, om man icke har flere timmars hvila framför sig. Det bästa är att äta ofta, men ständigt endast litet. Författaren har ständigt något svagt sockerhaltigt choklad i den ena och ett par kryddskorpor i den andra jackfickan, hvarmed han stillar det vaknande näringsbehofvet. Särskildt bör varnas för vissa utpuffade medel, varm korf, etc. och i synnerhet för alkohol under färden. Några droppar konjak i källvatten eler också en mycket liten klunk vid kylig väderlek och nattfärder är angenämt och nyttigt: men de omtyckta suparna och stora ölkvatiteter äro afgjordt skadliga. De sistnämnda dubbelt, emedan de, som alkoholhaltiga, först reta hjärtnerverna och sedan förlama dem, och emedan de föröka kroppens flytande massa, höja blodtrycket, pålägga hjärtat ett onödigt stegradt arbete, stegra transpirationen och på så sätt äfven låta faran af en svår förkylning rycka närmare.
Man bör stilla sin törst genom att gurgla munnen och svalget med kallt vatten, samt med små klunkar af en alls icke eller blott svagt alkoholhaltig dryck, som t. ex. seltersvatten med konjak, mousserande öl (weissbier), etc., och uppskjuta grundligare törtststillning till måltiderna framför längre hvilostunder. Då fröjdar en flaska vin eller några sejdlar öl menniskans hjärta och skadar det ej heller.
Att det naturligtvis är en förbrytelse att om kvällen >>festa>> så, att man nästa morgon har ens den ringaste känning af >>kopparslagare>>, förstås af sig sjelf, men beaktas tyvärr ofta alls icke. Vi råda enträget till att åtminstone icke låta den första förbrytelsen mot turistlifvets helige ande, det där >>för mycket Bacchus>>, följas af den andra nämligen att programmässigt hjula vidare. Plikta då hellre för din föreseelse med förlusten af en half resdag, än med en skada för din helsa, med en öfveransträngning af ditt giftsjuka nervsystem, ditt giftsjuka hjärta.
Den bästa tidsindelningen är den samma, som vid fotvandring: uppstigande med solen, åkande med två korta pauser från ungefär kl. 4 till kl. 10, då har man vackraste delen af dagen, i kylig morgondagg och vid fågelkonsert nästa lagt sitt dagspensum bakom sig, 75-120 kilometer, allt efter egen kraft, öfning och vägförhållanden. Sedan tager man in på något ställe, förtär en kraftig måltid, röker sin pipa och lägger sig helst på sitt öra. Omkring kl. 4 eller 5 stiger man åter i sadeln och tillryggalägger sedan med nyförvärfvad kraft sina 45-60 kilometer, till dess skymningen inbryter.
Med denna dagsindelning undviker man den egentliga turisttidens middagstid och behöfver aldrig öfveranstränga sig, emedan man så att säga delar dagen i två dagar. Men om det någon gång gäller skyndsamhet, så kan velocipedryttaren mycket förr än fotgängaren äfven under hetaste middagstiden passera en skugglös väg. Han har ju icke att uthärda tyngden, ej heller trycket af sin packning; han hänger till och med jackan öfver styrstången och åker endast desto hastigare, ju mera solen bränner. På så sätt åstadkommer han åt sig äfven vid fullkomlig vindstilla en kylande fläkt. 300 meter i minuten äro 5 meter i sekunden.
Emedan det är fullkomligt likgiltigt, om menniskan rör sig emot luften eller luften rör sig emot människan, så framkallar velocipedisten vid detta tempo åt sig en zefyr af 5 meters sekundhastighet, en mycket härlig vind, som afkyler honom och med sin solfjäder torkar svetten. Detta är utan tvifvel velocipedåkningens största fördel framför vandrandet.
Visserligen har medaljen äfven sin frånsida. Det finnes ingenting fullkomligt här i verlden. Hjulryttaren kan icke afvika från vägen, sväfva genom skog och ängar, redan en sandväg är för honom ett oöverstigligt hinder, som han endast kan öfvervinna genom att skjuta maskinen. Men detta är äfven det enda.
Den ofta hörda klagan, att man på velociped icke kan njuta af naturens skönhet, härstammar blott från nybörjare, som måste koncentrera hela sin uppmärksamhet på väg och hållning. Den öfvade velocipedryttaren skådar lika så hänryckt ut i det fjärran blå, inandas lika så förtjust doften från skog och sjö, svalkar lika hänryckt sina ögon mot himmelsblått och löfgrönt som vandraren. Med händerna på ryggen, ilar han gladt och pilsnabbt framåt utan att akta på vägen, alldeles som fotgängaren. Han vet ju, att hans maskin icke mera eger några svekfullheter för honom. Den lättaste bergtur fordrar mera uppmärksamhet och försiktighet, än hjulfart på jämn väg.
Endast när det bär nedför berg, gäller det att hålla fast styrstång och pedal. Nästan alla olyckor ske vid färder utför höjder.
Ännu en regel på vägen! Krokigsittandet har sitt ändamål för kapplöparen på korta sträckor. För dem möjliggör styrstångens djupa ställning att lägga hela kroppsvikten på de utsträckta armarna samt koncentrera hela kroppens energi på trampmuskulaturen. För velocipedryttare på långa sträckor är däremot den krokiga ställningen lika ful och helsofarlig som ändamålslös.
Den stör genom magens hoptryckning matsmältningen, hopklämmer bröstkorgen samt hindrar alltså andningen (och besvärar därigenom åter hjärtat) genom framträngande af bukinelfvorna, isynnerhet lefvern. Den medför retningar i bäckenets ömtåliga organ, i synnerhet kvinnor. Men den är äfven ändamålslös, emedan vinden uppfångas vida mera i den krökta kroppens tomrum än på ytan af den utsträckta, och emedan den utsträckta bålen medgifver benmuskulaturen en större kraftansträngning, än den böjda.
Ryggkrökeriet hos en åkande hör lika litet till velocipedfart som krokiga ben till ridning.
Den, som uppfyller alla dessa villkor, iakttager alla dessa regler, den, hvilken som en god ryttare drager försorg om sin häst med uppehåll och foder (alltså maskinolja), han kan lugnt fara från Haparanda till Palermo, från Petersburg till Lissabon genomsväfva vårt gamla Europa. Hans själ kommer att blifva glad, hans ande vidga sig, hans vilja att få stål och hans kropp kommer att tacka honom därför genom kraft och helsa.
Artikeln är alltså skriven i samband med att cyklingen slog igenom på allvar under 1890-talet. Den innehåller förvånandsvärt många tankar som cirkulerar här på happy än idag:
- Förakt mot motoriserad trafik: då järnväg, idag bilister.
- Tyska laboratorietester
- Vad får jag ut av att köpa en dyrare cykel?
- Läkarråd
- Vilken subgrupp ska jag välja?
- Hur långt är rimligt att pendla?
- Vilken mat ska jag ha i fickorna?
- Vilken dryck ska jag ha i flaskorna?
- Hur ska jag klä mig?
- Är det ok att festa hårt dagen före ett träningspass?
- Vilken sittställning ska jag ha?
Hygien för velocipedryttare.
Af d:r F. O.
Nu hafva ungefär femtio år förflutit, sedan landsvägarnas trafik i hög grad aftog. Ett nytt masstransportmedel hade uppstått, järnvägarne, och hade detroniserat icke blott den gamla, väl endast i minnet poetiska postvagnen, utan hade äfven inskränkt det verkligt poetiska vandringslifvet mycket mera, än det var nyttigt för folkens lifsglädje och helsa. Hvem tänkte nu längre på att som den omtalade, hederlige vandringsmannen Seume till fots genomkorsa Europa? Vandradet inskränkte sig mer och mer till promenader i närheten af städerna och till bergsbestigningar. Och äfven här hafva tandhjuls- och linbanor, tunnlar och viadukter till den grad gjort bergverldens tjusning motbjudande, att det finnes hela alpdalar, från hvilkas upphöjda punkt den sanne naturvännen med fasa vänder sig bort: det förefaller honom som ett vanhelgande att höra de banala fraserna af hvardagsturister, hvilka ej förtjent utan köpt sig en imponerande bergstopp, och som därför icke veta nånting om den högtidliga stolthet, med hvilken den djärfve klättraren beträder dess hjässa.
Nu har åter uppstått ett nytt transportmedel, velocipeden, och det ser ut som om vår tids drottning, den högt utbildade tekniken, ville hela det sår, som hon slagit. Landsvägarne befolkas åter; värdshusen vid vägen härbergera åter gäster och en ny vandringslust drager åter genom verlden. En ström af friskt pulserande lif tränger in i de minsta byar, menniskan blir rörligare och friare. Så paradoxt det än låter, järnvägen hade ofattbart förökat afstånden för menniskornas känsla; den som tolf timmar i sträck måste sitta i ett framrusande iltåg, till dess han ankom till sin resas mål, för honom syntes det nära nog som en omöjlighet, att över hufvud taget komma dit på ett annat sätt.
Detta har nu blifvit annorlunda och bättre. På tre dagar genommäter den öfvade velocipedisten, på fyra den kraftige turisten, på fem den bekväme åkaren denna sträcka.
Nu synes det den passionerade vandrings- och naturvännen icke mera som någon omöjlighet att undgå det nervretande, skakande järnvägsväsendet, och därmed har åt resan blifvit återskänkt dess största behag, friheten. Man kan åter bryta upp, rasta, som det behagar en, stanna där godt vin och vänliga ansikten locka, fly, där en värdshusvärd döpt sina vinfat allt för grundligt; man kan göra en omväg, där ett vackert slott, en skuggig skog synes vid horisonten, kan hvila, intaga sin måltid i lugn och ro, icke hetsad af järnvägskonduktären och den moderna menniskans plågoande, uret! Och till denna fördel kommer en ny, snabbheten. Till dess vi stackars menniskor icke uppfunnit flygandet, likna vi fåglar med en tråd om benet: velocipeden har visserligen icke borttagit denna tråd, men förlängt den trefaldigt, och det är icke så illa det.
Därför har velocipedåkningen äfven mycket hastigt blifvit en betydande faktor i nutidens lif. Detta bevisas för hvar och en, som vågar sticka näsan ut i det fria genom den legion >>flygare>> och >>flygerskor>>, som nu befolka till och med de mest aflägsna landsvägar; det bevisar för den luftskygge >>stugugrisen>> vår tids manometer, kurssedeln, på hvilken velocipedfabrikernas aktier så snabbt klättra upp till en svindlande höjd, som velocipedisten sjelf aldrig skulle våga göra.
Den, som håller allt det, som vi hittills sagt om velocipedåkning, för en >>inledning>>, misstager sig. Tvärtom! Vi befinna oss här redan midt inne i vårt ämne. Det själsliga hos menniskan sammanfaller för nutidens läkare helt och hållet med det kroppsliga. Och så hör för honom till en sann dietik äfven, och framför allt, en dylik hos själen. En öfning, som skänker menniskan alla de upplyftande känslor, som det oförlikneliga vandringslifvet medför, som gör henne glad och stärker hennes själskrafter, som på andra sidan aflägsnar henne ur den moderna resmekaniskmens nervsöndermalande förhållanden, en sådan öfning är för henne redan af dessa skäl långt bättre än ett helt apotek fullt af gifter och andra medikamenter.
Naturligtvis förutsättes härvid, att denna kroppsöfning jämte vissa förtjenster äfven har sina faror. Allmänheten har rättighet att af sina läkare begära förklaring öfver denna viktigaste punkt, af sina läkare, hvilka den, gud vare lof, lärt att allt mindre anse som indianska medicinmän, som sjukdomsborthäxande personer, utan allt mera som helsovaktare och sjukdomsförebyggare. Den stora allmänheten har rätt att fråga, och få veta, om velocipedåkandet, utöfvadt i måttlig grad av friska menniskor, kan åstadkomma skada.
Nåväl - om denna afgörande punkt äro väl nu de samvetsgranna forskarnes åsikter så eniga, att man lugnt kan svara ett allvarligt: nej! Man kan helt lugnt, med iakttagande af måttlighet, idka velocipedsporten, om man är frisk.
Om man är oviss, huru härmed förhåller sig, bör man rådfråga sin läkare. Såvida inga tvifvel råda, om en ung man eller ung kvinna besitta en kroppsstorleken motsvarande vikt, äro rödkindade, hafva god aptit och god sömn, vid trappbestigande icke få någon hjärtklappning, icke hafva hosta eller andra sjukdomssymptomer, så behöva de icke rådfråga någon läkare.
Svårare är frågan, hvad som är att anse som måttlighet i denna sak. De låter i allmänhet alls icke bestämma sig, lika så litet som man kan besvara frågan om, huru tunga velocipeder man ska använda. Man kan där endast bestämma en ungefärlig öfver- och undergräns, mellan hvilka allt efter kroppsanlag, öfning och ögonblickets stämning kroppsöfningen får sträcka sig. Men i allmänhet kan man afmäta den sträcka, som någon utan men kan tillryggalägga och den tid han därpå har att använda, efter det afstånd och den tid, hvilka han som fotgängare lägger bakom sig, och detta genom att man tredubblar hela sträckan och med tre dividerar tiden för öfvervinnandet af de enskilda afdelningarne.
Författaren till exempel tillryggalägger mycket bekvämt som fotgängare 40 kilometer om dagen, men har äfven flere gånger utan någon som helst skada stegrat denna öfning till 65 kilometer och därutöfver. Gåtiden pro kilometer uppgår precis till tio minuter. Däremot åstadkommer han bekvämt på velociped 120 kilometer, som han till ungefär 3,3 minuter på hvarje, tillryggalägger på 4 timmar om morgonen och 4 timmar om kvällen. Muskelansträngningen och trötthetskänslan äro därvid förr mindre, än efter den motsvarande marschen, sannolikt emedan hjulryttaren kan lasta sin packning och den öfverflödiga delen af sin beklädnad, i stället för på ryggen, på sin stålhäst.
Denna subjektiva erfarenhet öfverensstämmer mycket noga med de sifferuppgifter, som nyligen framgått från den berömde fysiologen Zuntz laboratorium. Denna har som bekant tagit till sin specialitet studiet af muskelrörelsen och dess återverkan på hela organismen. Härvid har visat sig, att velocipedisten på jämn, god väg endast presterar en tredjedel af det arbete, som fotgängaren har att förrätta, d. v. s., att han kan tillryggalägga samma väg på samma tid med en tredjedel af kraftförbrukningen eller samma väg med samma kraftförbrukning på en tredjedel af tiden.
Författaren har äfven genom trefaldiga iakttagelser på sig sjelf och andra af det starka och svaga könet gjort den erfarenheten, att denna regel gäller nästan med absolut säkerhet. Men därtill kommer, att den kraftmaskin, hvilken vi beteckna som vår käraste i likhet med hvarje välbyggd maskin besitter en känslig manometer, dubbelarbetet af hjärtats slag och andningen.
Liksom ingen sund ångpanna exploderar, om maskinisten icke blott behåller manometervisaren i ögonsikte, utan äfven pliktenligt öppnar ventilen när trycket blir för hotande, så skall heller ingen sportsman och säkerligen ingen bicyklist erfara helsoskador, om han vid första tecken till en oangenäm andnöd eller hjärtklappning saktar in sin hastighet eller helt och hållet stiger ur sadeln för att på ett skuggigt ställe hvila sig. Men tyvärr likna många velocipedister det våghalsiga kaptener på Mississippiångbåtar, som företogo kapplöpningar på floden och tillskrufvade ångpanneventilen för att bringa ångan till allt högre spänning och fartyget till allt högre snabbhet. Dylika dårar böra icke beklaga sig, om de från sådana experiment medföra död eller sjukdom: men velocipedåkandet i och för sig sjelf kan man göra lika litet ansvarigt därför, som ångbåtsfarten för dessa genom öfvermod framkallade ångpanneexplosioner.
Aktgifvandet på vår manometer, hjärtat, bör i synnerhet ske, när farvägen stiger. Då blir nämligen arbetsproduktionen ofantligt höjd, redan vid måttlig stigning mycket starkare, än för fotgängaren. De teoretiska beräkningar, som tyckas tala däremot, bevisa här ingenting af det enkla skäl, att det gifves en minimalhastighet, som vid åkningen ej kan underskridas, om den åkande ej vill förlora herraväldet öfver sitt instrument och nödgas stiga af. Denna minsta hastighet är mycket olika allt efter den åkandes öfning - att fara långsamt uppför en brant stigning är en konst, som måste läras - och för det andra och i synnerhet allt efter maskinens kvalitet.
En exakt utarbetad mönstervelociped, som icke gör något onödigt gnidningsmotstånd, icke vacklar i fogarna och med noggrant inriktad ställning är utbalanserad i fullkomlig jämnvikt, tillåter ett mycket långsammare tempo samt medger just därför bestigandet af mycket längre och brantare höjder än ett af de så vanliga godtköpsfabrikaten, som, nödtorftigt sammanflikade, betaga andedräkt och helsa för den i onödan sparsamma velocipedåkaren. Onödigt sparsamme! Ty en sådan >>karet>> kostar under första året mera i reparationer, än differensen i anskaffningspris till ett förstklassigt instrument uppgår till. Endast den, som efter ett första missköp kommit i besittning af en felfri maskin, kan bedöma, hvilken oerhört skillnad här råder.
Hufvudfaran ligger här, som vid hvarje sport, i den äregiriga önskan att >>hålla ut>> i åkningen i kraftigare sällskap. Den enskilde ryttaren öfveranstränger sig icke så lätt, han kommer att sakta farten eller rasta, om han märker öfveransträngning. Den åter, som är i sällskap med en kraftigare eller bättre beriden kamrat, är mycket benägen att bortvända sin uppmärksamhet från sitt kroppstillstånd och endast hängifva sig åt täflingslystnaden. Och likväl är det kändt, att de bästa ryttare på längre sträckor slå rekord endast, när de använda en stegräknare och därefter beräkna hastigheten.
Yrkesvelocipedister må gärna förstöra sin helsa genom sådana >>tricks>>, det är deras sak och slutligen ingenting annat än en med nästa hvarje sysselsättning tyvärr oskiljbart förbunden >>yrkessjukdom>>. Men den för sitt nöjes skull resande har att på det allvarligaste akta sig därför. Vid velocipedfart som vid vandringsfärder och i synnerhet vid bergsbestigning är därför val af reskamrat nästan den viktigaste förberedelsen. Man bör hellre afslå sin bäste väns sällskap, än utsätta sig för faran att blifva jäktad, om han är starkare och därför hänsynslösare, eller det andra obehaget att på ett olidligt sätt uppehållas, om han är svagare. En pony och en fullblodshäst passa icke för samma vagn, och flere resors behag har blifvit förstördt genom olämpligt ressällskap än genom dåligt väder. Den, som i likhet med författaren, ena gången under Tyrolens skönaste utsiktstopp, Weisskugel, måste vända om, emedan kamraten icke vågade sig öfver en klippremna; som en annan gång, flämtande och plågad af mjälthugg, blef jäktad uppför en kristallvägg af en klen isgångare men utmärkt klippklättrare - den har lärt sig, att en lämplig reskamrat är mycket viktigare än en passande stöfvel.
Till denna hufvudregel komma de bekanta föreskrifterna om klädedräkt, föda och tidsindelning. Klädedräkten skall icke vara för lätt, icke för tung, i viss mån vattentät och likväl porös.
Bäst tjenar till detta ändamål äkta ylletyg eller för mera välbergade impregnerad, engelsk cheviot. Till tvättkläder väljer man lätt flanell eller halfylle, sportskjortor med starkt urringade kragar, för turer under kyligare årstid en stickad ytterhalsduk. Underkläder bär författaren icke mera under sommaren, man har en lätt uppsättning underkläder i hjulfickan för uppehåll i kvarter och för inträdande kall väderlek. Då man transpirerar desto mindre, ju lättare man är klädd, då denna ringa fuktighet vid den hastiga luftrörelsen mycket hastigare uppsuges och då ränseln icke upphettar ryggen, kan velocipedåkaren utan fara för förkylning kläda sig mycket lättare, än fotgängaren. Till skydd mot regn medför man en vid kappa af ylle eller gummi, hvilken skyddar öfverkroppen, benen, till och med styrstången och framhjulet.
Hvad födan beträffar, kommer följande i betraktande: man skall intaga kraftig, men lätt mat. Kroppen behöfver ersättning för den förbrukade kraften och värme, ugnen måste eldas. Om mage och tarmar - under matsmältningen - behöfva mycket blod, så får muskulaturen icke nog; och om muskulaturen under matsmältningen arbetar strängt, så komma mage och tarmar tillkorta med sin blodförsörjning. Resultatet blir då vanligen att båda strejka, muskulaturen med utmattning och matsmältningsapparaten med nedstämning och katarr.
Man intager alltså inga starka måltider, om man icke har flere timmars hvila framför sig. Det bästa är att äta ofta, men ständigt endast litet. Författaren har ständigt något svagt sockerhaltigt choklad i den ena och ett par kryddskorpor i den andra jackfickan, hvarmed han stillar det vaknande näringsbehofvet. Särskildt bör varnas för vissa utpuffade medel, varm korf, etc. och i synnerhet för alkohol under färden. Några droppar konjak i källvatten eler också en mycket liten klunk vid kylig väderlek och nattfärder är angenämt och nyttigt: men de omtyckta suparna och stora ölkvatiteter äro afgjordt skadliga. De sistnämnda dubbelt, emedan de, som alkoholhaltiga, först reta hjärtnerverna och sedan förlama dem, och emedan de föröka kroppens flytande massa, höja blodtrycket, pålägga hjärtat ett onödigt stegradt arbete, stegra transpirationen och på så sätt äfven låta faran af en svår förkylning rycka närmare.
Man bör stilla sin törst genom att gurgla munnen och svalget med kallt vatten, samt med små klunkar af en alls icke eller blott svagt alkoholhaltig dryck, som t. ex. seltersvatten med konjak, mousserande öl (weissbier), etc., och uppskjuta grundligare törtststillning till måltiderna framför längre hvilostunder. Då fröjdar en flaska vin eller några sejdlar öl menniskans hjärta och skadar det ej heller.
Att det naturligtvis är en förbrytelse att om kvällen >>festa>> så, att man nästa morgon har ens den ringaste känning af >>kopparslagare>>, förstås af sig sjelf, men beaktas tyvärr ofta alls icke. Vi råda enträget till att åtminstone icke låta den första förbrytelsen mot turistlifvets helige ande, det där >>för mycket Bacchus>>, följas af den andra nämligen att programmässigt hjula vidare. Plikta då hellre för din föreseelse med förlusten af en half resdag, än med en skada för din helsa, med en öfveransträngning af ditt giftsjuka nervsystem, ditt giftsjuka hjärta.
Den bästa tidsindelningen är den samma, som vid fotvandring: uppstigande med solen, åkande med två korta pauser från ungefär kl. 4 till kl. 10, då har man vackraste delen af dagen, i kylig morgondagg och vid fågelkonsert nästa lagt sitt dagspensum bakom sig, 75-120 kilometer, allt efter egen kraft, öfning och vägförhållanden. Sedan tager man in på något ställe, förtär en kraftig måltid, röker sin pipa och lägger sig helst på sitt öra. Omkring kl. 4 eller 5 stiger man åter i sadeln och tillryggalägger sedan med nyförvärfvad kraft sina 45-60 kilometer, till dess skymningen inbryter.
Med denna dagsindelning undviker man den egentliga turisttidens middagstid och behöfver aldrig öfveranstränga sig, emedan man så att säga delar dagen i två dagar. Men om det någon gång gäller skyndsamhet, så kan velocipedryttaren mycket förr än fotgängaren äfven under hetaste middagstiden passera en skugglös väg. Han har ju icke att uthärda tyngden, ej heller trycket af sin packning; han hänger till och med jackan öfver styrstången och åker endast desto hastigare, ju mera solen bränner. På så sätt åstadkommer han åt sig äfven vid fullkomlig vindstilla en kylande fläkt. 300 meter i minuten äro 5 meter i sekunden.
Emedan det är fullkomligt likgiltigt, om menniskan rör sig emot luften eller luften rör sig emot människan, så framkallar velocipedisten vid detta tempo åt sig en zefyr af 5 meters sekundhastighet, en mycket härlig vind, som afkyler honom och med sin solfjäder torkar svetten. Detta är utan tvifvel velocipedåkningens största fördel framför vandrandet.
Visserligen har medaljen äfven sin frånsida. Det finnes ingenting fullkomligt här i verlden. Hjulryttaren kan icke afvika från vägen, sväfva genom skog och ängar, redan en sandväg är för honom ett oöverstigligt hinder, som han endast kan öfvervinna genom att skjuta maskinen. Men detta är äfven det enda.
Den ofta hörda klagan, att man på velociped icke kan njuta af naturens skönhet, härstammar blott från nybörjare, som måste koncentrera hela sin uppmärksamhet på väg och hållning. Den öfvade velocipedryttaren skådar lika så hänryckt ut i det fjärran blå, inandas lika så förtjust doften från skog och sjö, svalkar lika hänryckt sina ögon mot himmelsblått och löfgrönt som vandraren. Med händerna på ryggen, ilar han gladt och pilsnabbt framåt utan att akta på vägen, alldeles som fotgängaren. Han vet ju, att hans maskin icke mera eger några svekfullheter för honom. Den lättaste bergtur fordrar mera uppmärksamhet och försiktighet, än hjulfart på jämn väg.
Endast när det bär nedför berg, gäller det att hålla fast styrstång och pedal. Nästan alla olyckor ske vid färder utför höjder.
Ännu en regel på vägen! Krokigsittandet har sitt ändamål för kapplöparen på korta sträckor. För dem möjliggör styrstångens djupa ställning att lägga hela kroppsvikten på de utsträckta armarna samt koncentrera hela kroppens energi på trampmuskulaturen. För velocipedryttare på långa sträckor är däremot den krokiga ställningen lika ful och helsofarlig som ändamålslös.
Den stör genom magens hoptryckning matsmältningen, hopklämmer bröstkorgen samt hindrar alltså andningen (och besvärar därigenom åter hjärtat) genom framträngande af bukinelfvorna, isynnerhet lefvern. Den medför retningar i bäckenets ömtåliga organ, i synnerhet kvinnor. Men den är äfven ändamålslös, emedan vinden uppfångas vida mera i den krökta kroppens tomrum än på ytan af den utsträckta, och emedan den utsträckta bålen medgifver benmuskulaturen en större kraftansträngning, än den böjda.
Ryggkrökeriet hos en åkande hör lika litet till velocipedfart som krokiga ben till ridning.
Den, som uppfyller alla dessa villkor, iakttager alla dessa regler, den, hvilken som en god ryttare drager försorg om sin häst med uppehåll och foder (alltså maskinolja), han kan lugnt fara från Haparanda till Palermo, från Petersburg till Lissabon genomsväfva vårt gamla Europa. Hans själ kommer att blifva glad, hans ande vidga sig, hans vilja att få stål och hans kropp kommer att tacka honom därför genom kraft och helsa.
