Jackson och Marran i Arktis - Del I - V [Jackson tar död på myror i brallorna på Tromsdalstinden]
När så cykelsäsongen officiellt har gått och döden dött och isen lagt sig över Troms nejd (hm, nu regnade visst all is bort, men typ iaf och polarnatten sänker sig iaf sakta men säkert) så tänkte jag att det var dags att lirka loss tummen ur det berömda rövhålet och skriva ihop ett blygsamt epos om utvandringen från Norrlands platta kustland till Arktis taggiga toppar.
[Varning: Detta kommer att bli vädligt långt, jag har ingen som helst plan så det kan sluta precis hur som helst och från början kommer det att bli väldigt lite cykel för jag måste ordbajsa jättemycket för att få ut den där tummen.]
Först, ett intro. Alla epos måste ha ett intro.
Del I - Introt: Utvandrarna
Jag vill att introt ska börja med ett snyggt montage. Jag tänker mig montaget innehåller följande: en persons strävsamma arbete med att under två veckor sanera lägenhetsvind (från skolaster och kläder från ca 7 års ålder och framåt samt av diverse bra-att-ha-för-man-vet-ju-aldrig-när-det-kommer-till-pass-grejer) och noggranna (host host) packning av det-här-kan-nog-fortfarande-vara-bra-att-ha-saker (host host) i garage uppblandat med lite springa-som-ett-skållat-ollon mellan datalabb och kontor i ett regnigt och kallt Umeträsk, kombinerat med panoreringar över en glad hob som skuttar runt i skogen medan solen dansar med löven.
Och så, en presentation av de medverkande i detta enorma epos.
Epos-medverkande-person nr 1: Jackson a.k.a “jag”, som genomgått en medelålderskris eftersom hon ju faktiskt typ ÄR medelålders och alla vänner skaffat barn och familj och hus och ibland till och med hund medan hon själv inte skaffat så mycket annat än ganska mycket cykel- och skidutstyr samt en och annan kroppslig blesyr, och i och med denna kris insett att hon måste hitta på nåt och då kommit på den briljanta idén att flytta till nordligaste Norge (och helt missat att i Norge är ölen och snusen och osten jättedyr, och att det ju innebär total misär och tandagnisslan).
Ännu en smärre kroppslig blesyr som gav en ypperlig möjlighet att uppleva redig norrländsk sjukvård: Först gaffa och sen 9 glada stygn.
Epos-medverkande-person 2: Marran, som abslout inte gått igenom någon medelålderskris eftersom han är hob och därför blir medelålders först när han är runt 100, men som alltid befinner sig i lätt kris när han tvingas befinna sig på planmark, hur skenbar den än må vara.
rran gör sitt bästa för att se medelålders ut. Det går sådär.
Epos-medverkande-bil: Ralf, som på ålderns höst fortfarande skiner som solen, spinner som en katt och bara går sönder lite (och ibland lite mer) ibland.
Ralfie-boy i Svappavaara
Introt avslutas med att en gul buss lastad med 7 cyklar, 4 par skidor, ganska många shorts, och eventuellt något enstaka annat klädesplagg, en hel del ost och korv men på tok för lite öl, och slutligen ett stycke Ent och Hob, rullar ifrån Norrlandskustens välkända planmark och mot de dimhöljda (regndränkta) bergens Arktis.
Gul Ralf och marran, som efter att ha packat in 6 cyklar inser att det fortfarande finns ett hob-stort hål i Ralf och därför bestämmer sig för att det är bäst att ta med en cykel till.
Del II: Invandrarna
I Troms fylke finns det jättemånga berg och jättemånga får och jättemycket ren och ganska få människor. Eftersom de få människorna är norrmän, eller norrkvinnor, så betyder dock fåtaligheten inte ett jota i termer av brist på fjellstig. Folk knatar upp på närmsta och mindre närmsta pigg etterpå och förepå (och ibland mittpå) jobb typiskt varje dag, helt oavsett vær. Om man till exempel vaknar upp i Ralf den första morgonen i Troms och tittar ut, och tittar rätt in i en väldigt blöt mjölpåse så kan man ta sig faan på att man ändå skymtar minst tre färglada jackor på väg upp på fjellet.
Här ligger han och gonar sig medan norrmännen, och kvinnorna, är ute och plogar stig.
Det finns inget förstås inget alternativ annat än att ta seden dit man kommer och börja ploga lite stig själv. Fast vi är ju svensk så vi tog det lite lugnt från början. Det tar tid att bli stor och norsk.
Vi började med brunosten.
Bestemorsost, inte för folk med svaga smaklökar.
Med magar fulla av brun ost vågade vi oss så på att utforska nejden baki huset på Kvaløysletta.
Marran utforskar nejden baki huset.
Kvaløysletta är ganska slätt med Tromsø-mått mätt. Här finns bara ganska många 100 höjd att leka med. Det finns också ganska många 100 ren att spana på.
Jag utforskar ren.
Och så finns det ganska många stigar att leka på. Hittills har vi plogat Arntuva, Slaktarhaugen, Lilla Finale, Stök-Flow, Den raka på Finlandsfjellet, Den oraka och støkiga på Finlandsfjellet, Akselkollen, Herr Melin (eftersom det låg en död hermelin på den, hö hö), Rødtinden, den flacka på Sørtinden, den branta på Sørtinden, Storkjølen, och Trehørningen på Kvaløysletta (dvs en flugfjärt i fjorden).
Finlandsfjellet.
Trehörningen.
Min favvo-stigar på Kvaløysletta är Slaktarhaugen och Lilla Finale. Lilla Finale heter Lilla Finale för att marran tycker att stigen är lite som en miniatyr av Finale Ligure, minus ost och vin och vitt bröd och korv och kaffe och italienare och så har bara Lilla Finale bara typ 150 höjd, så ja eh.. Men ändå! Ack så naggande go den lilla finalen är! För på Lilla Finale får man först får man cykla på hero dirt, a.k.a trampad ljung. Där vill man köra hur fort som helst.
Marran kör hur fort som helst på Lilla Finale.
När man kört hur fort som helst i kanske 10 meter kommer man in i fall-mot-dina-egna-utslagna-tänder-terräng. Där vill man inte köra hur fort som helst. Det är jättesdumt att köra hur fort som helst på berghäll och hajtänder täckta av grovgrus.
Marran kör fortfarande hur fort som helst på Lilla Finale.
Sammantaget har Lilla Finale har mkt go slå-dig-sönder-och-samman-potential per meter och ger även god möjlighet till vitnande knogar. Med andra ord är den exakt hur kul som helst.
Jag vet inte vem som har slaktats på Slaktarhaugen förritin, men nuförrtin erbjuder stigen mest slakt av fjellbjörskrötter och småstenar. Slaktarhaugen erbjuder inte riktigt lika stora möjligheter till att slå ut tänderna som Lilla Finale, eller jo, det gör den nog, för på Slaktarhaugen vill man köra fortfort bland ganska många fjällbjörkar och det lär ju gå åt helvete förr eller senare. Jag gillar Slaktarhaugen kjempemycket för där har nån rask gutt byggt blandade småhopp, och så kan man gå upp och köra ned tre gånger på under en timme och få 450 höjd på köpet. Det tycker jag är flott.
Tyvärr visar det sig att jag brukar ha så kul på Slaktarhaugen att jag inte tar några bilder. Jag hittar bara en. Å andra sidan finns det en hel film om stället istället ...
Linnea rullar runt med Slaktaren.
Marrans favorit på Kvaløysletta tror jag, vis av erfarenhet, är brantsidan på Sørtinden.
Marran på väg uppför flatsidan på Sørtinden.
Brantsidan på Sørtinden är vad Marran kallar för typ-II-kul stig (dvs borderline till typ-III för mig). På brantsidan av Sørtinden finns det gott om möjligheter för cyklister med svaga nerver, eller bara rent i allmänhet svag förmåga, att krampaktigt knipa ihop rövhålet.
Cyklist med ihopknipet rövhål.
Marran tycker att brantsidan på Sørtinden är livets salt.
Jätteglad hob.
Men alltså förlåt! Jag har helt glömt bort att ta till mig av tidigare kritik om att ha med mer misär i mina RR:S. Jag får avsluta första delen av eposet med det då. Misär i Norge del I: Det finns ingen folköl! !! !!!!! DET FINNS INGEN FOLKÖL!!!! Alltså, ingen Falcon Bayersk 2.8! HUR KAN MAN LEVA UTAN FALCON BAYERSK 2.8? Det är ju mitt livssalt! Minst en om dagen håller doktorn borta från magen, håret fint och blankt och musklerna som nymasserade små lammelår.
Åh follen, vad du är goo!
I Norge får man istället dricka alkoholfri Munkholms øl. Den är visserligen väldigt go den med, men den kostar ungefär lika orättfärdigt mkt som knugens appanage. I nästa epos-del ska jag beskriva mer misär. Då tänkte jag dels skriva om ost, och dels om att först bära cykel uppförs och sen utförs, jättelångt. Till dess, Hejsvej leverpastej (som det f.ö. också är mkt skralt med i Norge, och så har de ingen Bea!).
Edit: Precis som marran helt korrekt påpekar så heter det Bea i Norrland och inget annat. I Norge finns det inget ord før Béarnaise, her finns det bare syv sorters rømme.
[Varning: Detta kommer att bli vädligt långt, jag har ingen som helst plan så det kan sluta precis hur som helst och från början kommer det att bli väldigt lite cykel för jag måste ordbajsa jättemycket för att få ut den där tummen.]
Först, ett intro. Alla epos måste ha ett intro.
Del I - Introt: Utvandrarna
Jag vill att introt ska börja med ett snyggt montage. Jag tänker mig montaget innehåller följande: en persons strävsamma arbete med att under två veckor sanera lägenhetsvind (från skolaster och kläder från ca 7 års ålder och framåt samt av diverse bra-att-ha-för-man-vet-ju-aldrig-när-det-kommer-till-pass-grejer) och noggranna (host host) packning av det-här-kan-nog-fortfarande-vara-bra-att-ha-saker (host host) i garage uppblandat med lite springa-som-ett-skållat-ollon mellan datalabb och kontor i ett regnigt och kallt Umeträsk, kombinerat med panoreringar över en glad hob som skuttar runt i skogen medan solen dansar med löven.
Och så, en presentation av de medverkande i detta enorma epos.
Epos-medverkande-person nr 1: Jackson a.k.a “jag”, som genomgått en medelålderskris eftersom hon ju faktiskt typ ÄR medelålders och alla vänner skaffat barn och familj och hus och ibland till och med hund medan hon själv inte skaffat så mycket annat än ganska mycket cykel- och skidutstyr samt en och annan kroppslig blesyr, och i och med denna kris insett att hon måste hitta på nåt och då kommit på den briljanta idén att flytta till nordligaste Norge (och helt missat att i Norge är ölen och snusen och osten jättedyr, och att det ju innebär total misär och tandagnisslan).
Ännu en smärre kroppslig blesyr som gav en ypperlig möjlighet att uppleva redig norrländsk sjukvård: Först gaffa och sen 9 glada stygn.
Epos-medverkande-person 2: Marran, som abslout inte gått igenom någon medelålderskris eftersom han är hob och därför blir medelålders först när han är runt 100, men som alltid befinner sig i lätt kris när han tvingas befinna sig på planmark, hur skenbar den än må vara.
rran gör sitt bästa för att se medelålders ut. Det går sådär.
Epos-medverkande-bil: Ralf, som på ålderns höst fortfarande skiner som solen, spinner som en katt och bara går sönder lite (och ibland lite mer) ibland.
Ralfie-boy i Svappavaara
Introt avslutas med att en gul buss lastad med 7 cyklar, 4 par skidor, ganska många shorts, och eventuellt något enstaka annat klädesplagg, en hel del ost och korv men på tok för lite öl, och slutligen ett stycke Ent och Hob, rullar ifrån Norrlandskustens välkända planmark och mot de dimhöljda (regndränkta) bergens Arktis.
Gul Ralf och marran, som efter att ha packat in 6 cyklar inser att det fortfarande finns ett hob-stort hål i Ralf och därför bestämmer sig för att det är bäst att ta med en cykel till.
Del II: Invandrarna
I Troms fylke finns det jättemånga berg och jättemånga får och jättemycket ren och ganska få människor. Eftersom de få människorna är norrmän, eller norrkvinnor, så betyder dock fåtaligheten inte ett jota i termer av brist på fjellstig. Folk knatar upp på närmsta och mindre närmsta pigg etterpå och förepå (och ibland mittpå) jobb typiskt varje dag, helt oavsett vær. Om man till exempel vaknar upp i Ralf den första morgonen i Troms och tittar ut, och tittar rätt in i en väldigt blöt mjölpåse så kan man ta sig faan på att man ändå skymtar minst tre färglada jackor på väg upp på fjellet.
Här ligger han och gonar sig medan norrmännen, och kvinnorna, är ute och plogar stig.
Det finns inget förstås inget alternativ annat än att ta seden dit man kommer och börja ploga lite stig själv. Fast vi är ju svensk så vi tog det lite lugnt från början. Det tar tid att bli stor och norsk.
Vi började med brunosten.
Bestemorsost, inte för folk med svaga smaklökar.
Med magar fulla av brun ost vågade vi oss så på att utforska nejden baki huset på Kvaløysletta.
Marran utforskar nejden baki huset.
Kvaløysletta är ganska slätt med Tromsø-mått mätt. Här finns bara ganska många 100 höjd att leka med. Det finns också ganska många 100 ren att spana på.
Jag utforskar ren.
Och så finns det ganska många stigar att leka på. Hittills har vi plogat Arntuva, Slaktarhaugen, Lilla Finale, Stök-Flow, Den raka på Finlandsfjellet, Den oraka och støkiga på Finlandsfjellet, Akselkollen, Herr Melin (eftersom det låg en död hermelin på den, hö hö), Rødtinden, den flacka på Sørtinden, den branta på Sørtinden, Storkjølen, och Trehørningen på Kvaløysletta (dvs en flugfjärt i fjorden).
Finlandsfjellet.
Trehörningen.
Min favvo-stigar på Kvaløysletta är Slaktarhaugen och Lilla Finale. Lilla Finale heter Lilla Finale för att marran tycker att stigen är lite som en miniatyr av Finale Ligure, minus ost och vin och vitt bröd och korv och kaffe och italienare och så har bara Lilla Finale bara typ 150 höjd, så ja eh.. Men ändå! Ack så naggande go den lilla finalen är! För på Lilla Finale får man först får man cykla på hero dirt, a.k.a trampad ljung. Där vill man köra hur fort som helst.
Marran kör hur fort som helst på Lilla Finale.
När man kört hur fort som helst i kanske 10 meter kommer man in i fall-mot-dina-egna-utslagna-tänder-terräng. Där vill man inte köra hur fort som helst. Det är jättesdumt att köra hur fort som helst på berghäll och hajtänder täckta av grovgrus.
Marran kör fortfarande hur fort som helst på Lilla Finale.
Sammantaget har Lilla Finale har mkt go slå-dig-sönder-och-samman-potential per meter och ger även god möjlighet till vitnande knogar. Med andra ord är den exakt hur kul som helst.
Jag vet inte vem som har slaktats på Slaktarhaugen förritin, men nuförrtin erbjuder stigen mest slakt av fjellbjörskrötter och småstenar. Slaktarhaugen erbjuder inte riktigt lika stora möjligheter till att slå ut tänderna som Lilla Finale, eller jo, det gör den nog, för på Slaktarhaugen vill man köra fortfort bland ganska många fjällbjörkar och det lär ju gå åt helvete förr eller senare. Jag gillar Slaktarhaugen kjempemycket för där har nån rask gutt byggt blandade småhopp, och så kan man gå upp och köra ned tre gånger på under en timme och få 450 höjd på köpet. Det tycker jag är flott.
Tyvärr visar det sig att jag brukar ha så kul på Slaktarhaugen att jag inte tar några bilder. Jag hittar bara en. Å andra sidan finns det en hel film om stället istället ...
Linnea rullar runt med Slaktaren.
Marrans favorit på Kvaløysletta tror jag, vis av erfarenhet, är brantsidan på Sørtinden.
Marran på väg uppför flatsidan på Sørtinden.
Brantsidan på Sørtinden är vad Marran kallar för typ-II-kul stig (dvs borderline till typ-III för mig). På brantsidan av Sørtinden finns det gott om möjligheter för cyklister med svaga nerver, eller bara rent i allmänhet svag förmåga, att krampaktigt knipa ihop rövhålet.
Cyklist med ihopknipet rövhål.
Marran tycker att brantsidan på Sørtinden är livets salt.
Jätteglad hob.
Men alltså förlåt! Jag har helt glömt bort att ta till mig av tidigare kritik om att ha med mer misär i mina RR:S. Jag får avsluta första delen av eposet med det då. Misär i Norge del I: Det finns ingen folköl! !! !!!!! DET FINNS INGEN FOLKÖL!!!! Alltså, ingen Falcon Bayersk 2.8! HUR KAN MAN LEVA UTAN FALCON BAYERSK 2.8? Det är ju mitt livssalt! Minst en om dagen håller doktorn borta från magen, håret fint och blankt och musklerna som nymasserade små lammelår.
Åh follen, vad du är goo!
I Norge får man istället dricka alkoholfri Munkholms øl. Den är visserligen väldigt go den med, men den kostar ungefär lika orättfärdigt mkt som knugens appanage. I nästa epos-del ska jag beskriva mer misär. Då tänkte jag dels skriva om ost, och dels om att först bära cykel uppförs och sen utförs, jättelångt. Till dess, Hejsvej leverpastej (som det f.ö. också är mkt skralt med i Norge, och så har de ingen Bea!).
Edit: Precis som marran helt korrekt påpekar så heter det Bea i Norrland och inget annat. I Norge finns det inget ord før Béarnaise, her finns det bare syv sorters rømme.
Senast ändrad:
