Tack för en bra vecka i Stockholmstrakterna! Både jag och "nagge" körde Slottsrundan från Södertälje och gårdagens Tour de Africa och det var superkul. Särskilt tack till
@Mange. för dagens fina runda med alla roliga grusvägspartier. Som de nybörjar-randosar som vi är tar vi alldeles för lite bilder på våra turer och ska definitivt åtgärda det inför nästa runda.
Vi har tyvärr fått rykte om oss att vara "snabbisar" eller liknande. Det är ett olyckligt missförstånd och inte alls våra intentioner! Inför varje runda siktar jag och nagge på att ha en trevlig mysrunda och gör alltid en gedigen research om vilka cafeér som kan vara öppna och trevliga att besöka längs vägen. Men sen går starten och det är alltid något som brukar gå snett och grusa våra planer. Vi gillar bara att cykla i en lagom takt. Det är ju kul om någon vill slå följe och cykla med oss. Alla får vara med! Vi är trevliga, och snälla!
För dagen var det rätt lugnt till första kontrollen, (inte som typ Slottsrundans dödsbackar) så gruppen tunnades inte ut så mycket. Vi körde på bra på platten och i klassiska Övergransbacken fick jag feeling och tryckte till lite. Det knorrades lite i leden och på toppen på backen infann sig en spontan brist på motivation för att ta en förning hos nästa man på tur så jag fick fortsätta längst fram en stund till. Men alla bet sig envist fast och vi rullade in till Örsundsbro med dussintalet åkare cirka tio minuter före minimitiden. Alltid skönt med lite inköpsbuffert!
Kontrollen lämnades exakt på minimitiden som sig bör, minus några personer som redan ångrade valet av cykelsällskap för dagen. De kommande milen blev rätt händelsefattiga med halvjobbig kantvind. Tempot skruvades ner och jag började bli lite rastlös. Tio till tolv personer i klungan är lite för många för bra kantvindscykling, så jag tänkte att jag höjer tempot lite på gruspartiet för att komma loss och se vilka i gruppen som är sugna köra i alla fall lite snabbare. Första grusvägspartiet anländer och av en slump är jag längst fram just då så jag trycker på lite extra! Jag trodde för ett ögonblick att jag var på utbrytning i Strade Bianche och fortsätter trycka på med ett leende på läpparna. Kanske med lite för glada ben för när jag nyktrade till från mina vanföreställningar ser jag bara nagge bakom mig. Suck, inte nu igen.
Vi konstaterar att vi var sämst och att vi återigen hade lyckats dumpa klungan bakom oss av oförklarliga anledningar och ren otur. Men just innan vi ska slå ner på takten och vänta in klungan så dyker en oväntad hjälte upp bakom oss. Han har på gruspartiet lyckats stänga luckan upp till oss, och när han passerar oss mumlar han något om "bra kört" och utan att vänta tar han direkt en förning. Jag och nagge tittade överraskat på varandra och tänkte "wow, med det här tempomonstret med oss kan vi nog köra på!". Vi fortsatte och pumpade på rätt bra på väg mot nästa kontroll. Två mil senare tackar "tempomonstret" för sig och bonkar fullständigt just innan vi nådde Sala. (Bra kämpat Nemanja!). Jaha, då var vi ensamma igen då, men 15 mil borde väl gå bra tänkte vi.
I Sala anlände vi på minimitiden igen och vi hittade en pizzeria där vi snabbt fyllde på vattenflaskorna och tillskansade oss en signatur från en förvirrad dam och lämnade lika snabbt som vi kom i ett moln av sportdryckspulver. Eftersom vi har lärt oss att det fanns banrekord på varje bana så kollade vi upp rekordet och tänkte att det kanske inte är helt omöjligt att sikta på. Från Sala fick vi njuta av både medvind och finfin grusväg för att sedan komma in på mer bekanta vägar efter Heby och det kändes mycket bra i benen. Tills det inte gjorde det längre. Efter en snabbt nedåtgående spiral tvingades jag vid mil 20 inse att mina ben är rökta. Allt över 200W blev en omöjlighet och mina "förningar" vid det här laget fungerade endast som temporärt vindskydd åt nagge så han fick vila upp sig lite innan han kunde fortsätta ta oss framåt. Nästa kontroll i Storvreta blev det stora målet för mig, platsen där alla mina drömmar skulle slå in, eller där jag iaf kunde få vila lite, sträcka på mig och kanske bli människa igen.
Efter ett par mil med mörka tankar och mycket tvivel från min sida huruvida denna plats "Storvreta" faktiskt existerade så kom vi äntligen fram till Coop i byn. Jag tittade på klockan och blev mycket förvånad över att vi åter igen anlände på minimitiden. Hur var det möjligt?! Det var denna gång i alla fall inte min förtjänst på något sätt. Eventuellt banrekord var dock helt övergett vid det här laget och vi bestämde oss för en längre paus på 20 min för vila och nödproviant. Jag tog på mig rollen som cykelvakt utanför, inte för att man behöver vakta cykeln i Storvreta, utan mest för jag saknade kraft att gå in. Tio minuter senare kom nästa gäng, nu bara tre cyklister anförda av
@Schlocum . Jag bönade och bad till nagge om att vi ska köra tillsammans med dem andra nu när vi är samlade igen. "- Det är ju motvind ner till Stockholm och det kan ju bli jobbigt! Snälla nagge, visa nåd!". På något sätt övertalade han mig om att vi kan ju börja cykla, men långsamt, så att de andra hinner ikapp oss. Det lät rimligt just där och då. Spoiler: Vi såg dem aldrig mer igen.
Men det fina med randocykling är ju att man i bästa fall får uppleva hela känslospektrat under en tur, och att ens upplevda tillstånd kan förändras! Efter att ha varit nere i dödsskuggornas dal i dryga 5 mil fann jag äntligen ljuset i tunneln någonstans strax innan Knivsta. Resan mot Stockholm gick därför lite lättare, särskilt då den utlovade motvinden inte alls var så farlig. Vi rullade in i Stockholm och fick "njuta" av storstadskörning sista milen, (varför försvinner cykelbanor ibland helt plötsligt i Stockholm?!) och landade till slut på hotellet klockan 17:40 med ganska exakt 9h rulltid. Vi skulle gärna tagit en öl efteråt, men var ju tvungen köra hem till Uppsala.
Tack för oss! Nästa planerade runda i vår brevet-serie blir nog Borgafjälls 600k den 16:e juli, hoppas vi ses där!
(Som en liten fotnot och för att ta ner han lite på jorden så vill jag tillägga att för några veckor sedan när vi övade på 300km och körde distansen själva så var det nagge som var fullständigt förstörd under en period, och jag var pigg hela rundan. Det är sant!)
