Min första Vätternrunda!

us930

Aktiv medlem
Min första Vätternrunda!
Så var det då gjort, min första Vätternrunda! Sedan jag "återfrälstes“ till cyklismen för lite drygt 3 år sedan har det naturligtvis varit ett mål att genomföra en VR, men egentligen sedan långt, långt tidigare. Min Pappa och jag ängnade oss åt en del cykling under min tonårstid och VR och Vasaloppet blev något vi pratade en hel del om att göra tillsammans någon gång, men tyvärr så blev det aldrig av. Jag tappade intresset för cykling, tiden gick och när min Pappa gick bort alldeles för tidigt så förträngde jag allt detta under många år. Jag tror att jag lite svagt har lovat att skriva en tråd om allt detta, och om hur jag hittade tillbaka till cyklandet, men nu får det vara nog om det, nu ska det handla om Vätternrundan!

Nyligen 50 fyllda så köpte jag mig en plats under övergångsperioden i våras. Veckan före hade dominerats av pysslande med min gamla Miyata racer, försök till laddning av kolhydrater, och inte minst, noggrana studier av väderprognoser. Min starttid var 05:08, och kvällen före tvingade jag mig i säng 20:00 efter att ha intagit en Pizza från en av Nyköpings bättre pizzerior och två öl, klassisk cyklistmat och helt enligt tipsen (ja, vissa utvalda då…) i en tråd om kolhydratladdning som dök upp här på Happy förra veckan, gott var det dessutom…..

Anländer till parkeringen i Motala vid 3.30 tiden efter en dryg timmes bilresa, plockar ihop mina grejor och rullar in mot centrum. Det känns liksom i luften att det är något på gång i den lilla staden, i morgondimman ser jag cyklister dyka upp ur buskarna här och där, och på avstånd hörs högtalarröster ljuda. Jag känner den där härliga pirrande känslan av spänning i magen som man kände som barn när man skulle iväg på någon flygresa till ett avlägset semestermål….. mysigt och spännande! Det är lugnt vid nummerlappsutdelningen, och jag inser att jag har gott om tid till start. Fyller dricksflaskan till bredden med sportdryck och knallar lite sakteliga upp mot torget och starten. Här är full aktivitet, olika team och grupper kör sista taktiksnacket, andra funderar över vilka kläder de ska ha, tar på och tar av omvartannat, ivrigt diskuterande med kamraterna. Alla möjliga typer av cyklister finns här, proffsiga team som verkar som hämtade från Tour de France, familjer med cykelväskor och picknickkorgar, tjejgäng som ser ut som de kom direkt från gymet, ärrade veteraner med ännu mera ärrade cyklar, och det mesta mellan dessa ytterligheter. Jag funderar lite smått på var jag hör hemma, 50års-krisande unggubbe med en cykel som kanske kunde varit lite småhet när unggubben också kunde ha varit det…… Ser inte riktigt någon likasinnad i närheten så jag ställer mig lite vid sidan av starten och iaktar, inte utan visst nöje, skådespelet som pågår.

Minuterna tickar på och snart rullar 05:08 upp på en display vid startfållorna, rullar sakta in i fållan… nu är det nära!
Repet dras undan och äntligen är jag iväg på min första VR! Tempot börjar trappas upp redan efter de första svängarna ut från staden och teamen försöker samla ihop sig, jag håller mig lite vid sidan av för att lämna plats, men hittar snart en svans med ströåkare efter 2st team på kanske 10-15 cyklister i varje. Solen är på väg upp nu och bryter igenom dimbankarna, naturscenerna är helt bedårande, här swischar vi fram över de böljande gröna fälten, mellan små gårdar och små träddungar, jag känner en fantastisk lyckokänsla inombords, att få vara precis här och nu, delta i detta, och jag tänker på min Pappa som borde fått uppleva det här tillsammans med mig, men kanske finns han med någonstans, jag bestämmer mig för att det här loppet ska jag köra till hans minne!

Vadstena passeras raskt och vidare ner mot Omberg, tempot är lite växlande, vi kan kanske inte kallas för klunga riktigt utan drar lite till och från när det känns bra, avslappat och skönt.
Plötsligt hörs rop framifrån och händer åker upp i luften, i en utförslöpa har det hänt något, men hjälp är på plats så vi passerar försiktigt, och börjar öka på igen. I vägkanten ser jag små skyltar som visar hur långt det är kvar, texten "Vätternrundan 270" inger viss respekt och jag börjar fundera på att släppa lite på tempot, i en liten uppförsbacke blir det så och jag slår följe med en annan ensamåkare sista biten in mot Ödeshög, vi hjälps åt i den svaga motvinden och växlar några ord innan det är dags för depå i Ödeshög.
Jag brukar alltid få svårt att komma igång igen om jag stannar för länge, så taktiken är att göra så korta och effektiva stopp som möjligt, lite tråkigt socialt sett, men jag vill inte ta risken att få för många svackor med tanke på loppets längd, så rask fyllning av flaskan, två bullar, och fyra bitar saltgurka och iväg, och ja, en bulle i ryggfickan också.

Det har blivit lite molnigare igen, men det är väldigt skönt att cykla ändå. Jag cyklar iväg ensam från Ödeshög, men en bit före Vida Vättern så bildas det det en enorm klunga av cyklister, förmodligen flera hundra. Tempot är bra, men det blir lite ryckigt, här och där hörs bromsskrik och rop, det känns inte helt säkert, men inget allvarligt händer. Det är en mäktig känsla i backarna ner mot Vätterns strand, lite som att åka i en jättestor bergochdalbana när man ser huvudena på cyklisterna framför! Klungan eller mera skocken av cyklister håller ihop hyfsat till Gränna där det splittras upp lite, gatstenarna blir en liten överraskning för många, så även för mig, armar och händer är lite krampiga efter att ha varit konstant bromsberedd ett par mil, och nu känns det som att hålla i två slagborrar och ha en under rumpan, ägnar en ängslig tanke åt mina gamla Arayafälgar som säkert får sig ett par hundratusen utmattningscykler extra, men inget händer och snart blir det slätt igen och lite ståtramp upp mot Gyllene Uttern. Det är riktigt skönt att köra solo en stund den småkuperade biten upp mot Ölmstad, jag känner mig stark och backarna passeras med bra driv, noterar att många tar det väldigt lugnt uppför, även lite snabbare cyklister saktar in betydligt. Jag undrar lite smått om detta är det rätta, och om jag kommer att straffas gruvligt för mitt övermod lite senare, men jag trotsar det och fortsätter pressa på lite i backarna. Nytt depåstopp vid Ölmstad, på nytt bullar, saltgurka och dryck, och sedan snabbt iväg. Taktiken verkar fungera, för jag hinner aldrig stelna till och känner mig fortfarande stark efteråt. Jag får en liten svans på 4-5 cyklister efter mig förbi sjön och in emot Kaxholmen, ingen vill komma upp och ta en förning, men det gör inget alls, det är näst intill vindstilla och jag håller mitt eget tempo, vilket de också tycks gilla. Vi splittras upp i backen inne i samhället samtidigt som det kommer en snabbare grupp och kör förbi, de verkar fokuserade och när de passerar en långsammare cyklist ett hundratal meter framför mig händer något. Jag ser inte riktigt vad som sker, men förmodligen hakar någon i gruppen i den omkörda, det blir lite kalabalik, rop och cykelskrammel, men inget allvarligt tycks ha hänt ändå, och när jag kommer fram så är de på väg upp igen.

I Huskvarna står folk i sina trädgårdar och på trottoarerna och hejar, det är upplyftande, lite kontinental cykelloppskänsla, jag ställer mig upp och trampar på lite extra efter 90 gradaren inne stan för att glädja dem, lite får man ju ställa upp för publiken, de gånger man har någon……
I Jönköping vankas det Köttbullar med mos, mera gurka och lite extra sylt eftersom jag inbillar mig att det innehåller mycket energi. Måltiden intas på dryga 10 minuter och sedan iväg igen. När jag rullar efter Vätterstranden inne Jönköping ser jag att det är spegelblankt på sjön, otroligt vackert, men jag känner också att det smärtar på utsidan av högerknät. Det irriterar mig lite och jag tänker att det får f-n inte ta slut här efter bara 10 mil, helt i onödan skulle det kännas som, kanske var depåstoppet för långt ändå? Jag biter ihop lite och trotsar smärtan, men eftersom jag kör med gamla typen av clips och remmar så kan jag justera fotens läge lite på pedalen och det hjälper en aning, och efter första backen ut ur Jönköping upp mot Bankeryd så glömmer jag att det gör ont, och sen är det borta. De beryktade Habobackarna kommer och för första gången ser jag cyklister som kliver av och promemerar upp, jag fortsätter dock tjurskalligt med att pressa på uppför och får glada heja rop av publiken, kul och stärkande, om än lite svettigt! När det går nerför igen så märker jag att jag tydligen har väldigt bra rull, när de flesta andra får trampa nerför så rullar jag förbi och får bromsa för att hålla igen. Visst, ekipagevikten borde ligga på nästan exakt 100kg varav cykeln står för 11,5 vilket väl gör sitt till, men jag kör på 21mm Vittoria däck, tvärtemot trenden med bredare däck för bättre rull, och runda stålrör är väl inte helt idealiska aero-mässigt heller, möjligen är det min något konturlösa kropp som gör skillnaden, vad vet jag, hursomhelst så inger det visst hopp, det vore mycket sämre om det vore tvärt om…

Händelselös cykling vidare upp mot Fagerhult, lite solo, lite slumpvis klungcykling och så håller det på. Solen tittade fram en stund efter Jönköping, men nu känner jag för första gången några små regndroppar, men det är så lite att jag inte ens blir blöt, och vid stoppet i Fagerhult så är regnet borta igen. Många börjar bli lite trötta nu och den artiga stämningen från första depåerna är borta nu, lite buffligt vid vätske påfyllningen och i grupperna som stannat skriker man en aning irriterat på varandra. Ungefär halvvägs upp till Hjo så hittar jag en klunga på 15-20 cyklister som jag slår följe med, tempot är en smula lågt och jag funderar på om jag skall bryta mig loss och köra solo igen, men jag sparar lite på krafterna och kör tillsammans med dem, nästan ända fram till Hjo, det är trots allt halva loppet kvar…. I Hjo tar jag ett stopp igen medan de flesta av de andra fortsätter. Inser dock snart att det är kö till i princip allt, så i rädsla för att stelna till så forsätter jag utan Lasange eller andra läckerheter. Ångrar lite att jag släppte taget med klungan, men solen har kommit fram igen och jag cyklar i ganska måttligt tempo upp från Hjo och njuter av utsikten över Vättern istället. Det märks att det är en bit in i loppet för det är ganska utspritt nu, små grupper på 3-4cyklister här och där, och emellanåt susar större snabbgrupper förbi, med mycket gap och skrik, småler lite åt en aningen överspänd skåning som vrålar hela tiden "Håll linjen, håll linjen för h-vete", han hörs nog tvärs över hela vättern…..
Nu börjar det kännas lite monotont att trampa på för sig själv så när det kommer en, förmodligen spontant hopkommen, klunga på 20-25 cyklister förbi så tar jag chansen och hänger på. Det märks att de är betydligt snabbare cyklister, utom möjligen en eller två som hänger och slänger lite längst bak, dessa verkar dock ha samma tanke som jag, så vi blir kvar där nästan ända in i Karlsborg, jag får tacka för draghjälpen, det var välbehövligt, särskilt som vinden nu har tilltagit och växlar mellan mot, sida/mot!
Jag hoppar depåstoppet i Karlsborg, men oroar mig lite för om energin ska räcka till nästa stopp, det blev ju ingen Lasange i Hjo heller…Skall jag nu så småningom straffas dubbelt, för både övermodighet i backar och dåligt energiintag..? Huga….. Hittar dock en bortglömd bulle i ryggfickan och trycker i mig den i farten, får smulor i halsen, får nästan stanna och måste tömma nästan hela dricksflaskan istället…. f-n, nu börjar jag nog bli trött…..

Återigen solocykling vidare upp på västsidan, men för första gången börjar det faktiskt kännas som målet närmar sig, de gula skyltarna i vägkanten börjar nu komma ner på tvåsiffrigt vilket känns stärkande, men den glädjen dämpas av att den befarade energibristen börjar sättta in på allvar, cyklister som jag passerat på platten och nerför kommer i fatt och förbi när jag segar mig uppför backarna på låga växlar med pinsamt låg fart, planen var att orka fram till Boviken men jag dristar mig till att stanna någon mil innan ändå. Tar två druvsockertabletter som egentligen var nödproviant (men jag är väl i nöd nu eller..?), Hittar också till min glädje en Twix som jag stal ur barnens godisburk innan jag åkte hemifrån, den har legat där i pumpfickan hela tiden och jag har inte tänkt på den! Tömmer de sista dropparna i flaskan och så iväg igen, lite krafter får jag faktiskt tillbaka och rullar i någorlunda hyfsat tempo in mot Bovikens depå.
Här är det gorillornas julfirande, folk trängs och bråkar, en cyklist kommer farande rakt in bland tälten, glömmer klicka ur eller så ramlar han av ren trötthet, hursomhelst håller han på att riva ett helt tält på kuppen. För att över huvudtaget få något så måste jag också buffla mig lite, sliter åt mig ett antal bullar, slafsar åt mig en näve gurka och försöker trycka i mig så mycket som möjligt på en gång, lyckas också hugga en kopp kaffe men blir omedelbart knuffad och spiller ut mer än hälften över skorna. Stämningen är knappast gemytlig och jag ger mig av så fort som möjligt med gurkspadet drällande nerför halsen och kaffe i skorna….som praktfull avslutning så vägrar en nitisk flaggvakt släppa ut någon ur depån om det så är 1 km till närmaste analkande cyklist eller annat fordon, irritationen och kön växer och tillslut så är det några som "missförstår" honom och sticker ändå och efter att noga ha sett mig om så hänger jag på, allt ackompanjerat av vaktens glada jubelrop, eller så skrek han något annat, jag vet inte…..

Kanske är det är målvittring, eller irritationen över folks beteende i depån eller om verkligen matintaget hjälpte så snabbt, troligen en kombination av allt, för nu finns en helt ny känsla i kroppen. Jag ställer mig upp och bryter i även lite mindre backar, pressar på både utför och på platten, struntar fullständigt i att söka klungor eller att försöka växeldra med någon, nu ska här cyklas i mål! När banan viker av på den gamla vägen vid Aspa så vet jag att det inte är långt kvar till avtaget söderut, så jag fortsätter att slugga mig fram, huvudet känns helt bortkopplat från benen, de liksom bara går runt, runt av sig själva, bortdomnade från hjärnan, någon gång funderar jag på om jag egentligen KAN stanna, ens om jag skulle vilja…

Minnena är suddiga från den här biten, men jag minns att jag ser skyltar med „Vätternrundan 50“ och sedan 40, jag ser cyklister promenera barfota ledandes sina cyklar över Hammarsundsbroarna, solen värmer på ordentligt och jag undrar om jag är på väg att tuppa av eftersom jag inte känner min kropp längre, och bara en flummig berusningskänsla i huvudet…… Helt plötsligt kommer en skylt om Depå, jag har tydligen missat både 5 och 1km skylten, tvingar mig att vika in där och stanna, vinglar av cykeln, tömmer i mig det sista i flaskan och fyller den på nytt, tror att jag äter bullar och gurka igen, men jag vet inte säkert, de sista druvsockertabletterna slinker ner i allafall, och så iväg……

Hjärnan verkar återigen ha fått lite kontakt med kroppen, på gott och ont, för nu känns en svidande smärta i låren, axlarna värker och ja, det gör helt enkelt ont lite varstans. Försöker återigen trotsa smärtan, ställer mig upp och pressar på uppför en lång backe med ett långt namn som jag inte minns, men många promenerar upp här också. Det känns lite som om Motala finns där bakom nästa skogklädda kulle, men istället kommer en ny liten kulle, och ännu en o.s.v. upp och ner…. Jag lyckas hålla ett någorlunda skapligt tempo och kommer så småningom tillbaka till den där känslan där benen bara går runt av sig själva, de vill väl förmodligen komma imål och slippa ifrån det här nu….

I den branta backen innan Medevi passerar jag två, inte helt vältränade damer som hoppar av cyklarna vid blotta åsynen av backen och hör den ena säga "Åh! Det var en j-vla backe….!" Den något komiska synen höjer humöret lite och på "toppen" står folk och hejar igen, vilket stärker ytterligare. Jag har inte riktigt koll på var jag är nu, men det fanns en depå som jag struntade i, jag tror också det var här någonstans som Happy stod och fotograferade eller var det på nästa lilla väg….Små vackra krokiga vägar är det i allafall, och ut på stora vägen en sväng igen, in på mindre väg igen, känner återigen en lite flummig känsla i huvudet, men som tur är verkar benen ha bestämt sig och forstätter att gå runt, runt, runt….. ingen smärta längre bara skönt rus….En stackars medcyklist som gått omkull på den lilla vägen, förmodligen av utmattning får mig dock att vakna till abrupt, han verkar dock ha fått hjälp av både andra cyklister och boende i ett närliggnade stugområde så jag passerar, tar ängsligt några stora klunkar ur flaskan för att inte samma sak ska hända mig, och försöker öka på lite igen, vindlande små skogsvägar rullar in under framhjulet, mycket vackert och vädret är nu helt underbart, men detta är nu helt sekundärt, Trampa, trampa, trampa, lite till, lite till ,lite till……. Och så plötsligt när jag passerar en lång kurva ut ur ett skogsparti…… Det måste vara Motala! Över gärdena och en vik av Vättern ser jag större byggnader sticka upp, det måste vara Motala! Banan går ut på stora vägen igen, genom något industriområde över och under broar….. Nu kommer jag faktiskt att klara det här, om jag så måste krypa imål! Benen inser tydligen också att det är nära nu, för de verkar lägga på ett extra kol på de sista gatorna inne i stan, passerar några andra cyklister på utsidan i ett gathörn, går ner i bocken för den sista utförslöpan ner i mot vattnet och trampar på, lägger ner för 90 graders böjen, 100m till och går i Mål!!

Känslorna sköljer över mig, Glädje, tacksamhet, faktiskt viss stolthet, tänker på min Pappa som kanske också hade varit stolt, och önskar att vi hade fått gå i mål tillsammans och känna detta båda två. Ett litet sting av vemod finns också, för nu är det över, ingenting är ju som första gången, och nu är det gjort, min första Vätternrunda!

Tack alla ni cykelkamrater som gjorde detta till en fantastisk upplevelse!

Mvh Ulf S.
 

Bilagor

  • IMG_3389.jpg
    IMG_3389.jpg
    97.5 KB · Besök: 71

Masjevel

Aktiv medlem
Min första Vätternrunda!
Mycket fint skrivet. Kommer ihåg att jag hade liknande känslor både under och efter loppet. Hela registret av känslor hinner bearbetas under de många milen och framför allt tomheten när man väl passerat mållinjen.
 

me.I.am

Aktiv medlem
Min första Vätternrunda!
Mycket text, tänkte jag först, men glad att jag började läsa. Härligt skrivet, kändes nästan som om jag körde själv.
 

staine

Aktiv medlem
Min första Vätternrunda!
Coolt att köra VR på en gammal Miyata, den var SNUGG!
(Arayafälgar har jag också på min gamla stål-Centurion från -86. Dom är odödliga!)
 

us930

Aktiv medlem
Min första Vätternrunda!
Tack alla! Jo, det blev en hel del text, men jag kände att jag ville skriva ner allt jag kom ihåg för att få dela den härliga upplevelsen med er likasinnade, och lite också för att komma ihåg den själv i framtiden!
Kan jag sedan inspirera någon att köra så är det ju jättekul!
Och Miyatan var en fantastisk reskamrat verkligen, nu är vi polare på riktigt!

Mvh Ulf S.
 

plumse

Aktiv medlem
Min första Vätternrunda!
Wow!
Fick sluta läsa för det var så bra skrivet att jag nästan blev sugen själv.
Tack för årets bästa ridereport och stort grattis till bedriften!
 

ste78fan

Ny medlem
Min första Vätternrunda!
Mycket bra skrivet, kul att läsa din upplevelse, själv körde jag loppet för andra gången och då med alldeles för lite mil i benen, gick fint ner till Jönköping men sen började ett knä krångla ( var beredd på det) så fram med alvedonen och vidare som kändes som en 20mils raksträcka i uppförsbacke in i mål, aldrig mer Vättern så när jag kom hem blev det en blocketannons ,sålde cykel, skor, rubbet så nu blir det bara mtb :-)
 

thomalin

Aktiv medlem
Min första Vätternrunda!
me.I.am sa:
Mycket text, tänkte jag först, men glad att jag började läsa. Härligt skrivet, kändes nästan som om jag körde själv.

+1 börjar dessutom bli lite mätt på allt som skrivs om VR i flöden mm... men detta var nog det bästa jag läst om VR.
Definitivt en av de bästa RR's jag läst!
 

mklmtb

Medlem
Min första Vätternrunda!
Fantastisk berättelse! När folk frågat tidigare om jag ska köra VR så har det alltid varit ett definitivt nej, efter detta inlägget är det kanske ett njae.. :-)

Tack!
 

GoranS

Aktiv medlem
Min första Vätternrunda!
Välskrivna texter som denna är ett nöje att läsa. Att man själv varit med om en del av det som beskrivs ger igenkänningspoäng. Intressantare är dock de delar man själv inte upplevt. Sen måste jag säga att beskrivningen av Bovikendepån gav mig dagens asgarv. Obetalbart!
 

salvion

Medlem
Min första Vätternrunda!
Härlig läsning, fantastisk insats, lite magiskt måste jag säga, Mycket bra genomfört Ulf!

Jag är en total nybörjare när det gäller cykling som träningsform så jag läser detta med stora ögon.

Tack för att du delade med dig!
 

us930

Aktiv medlem
Min första Vätternrunda!
Wow, vilket gensvar...!! Tackar allra hjärtligast för all uppskattning av både reportaget och cyklingen! , sådant här gör att det känns roligt och motiverande att berätta om sina upplevelser!
Och hoppas att jag kanske lyckats uppmuntra några till att köra sin första VR, och varför inte skriva om det här också!

Tack igen!

Mvh Ulf S.
 

rustas

Ny medlem
Min första Vätternrunda!
Toppen! Tack for detta, nog bland det basta jag last har.
(Pappatankarna spokar ju lite hos mig ocksa, aven om han lever och det aldrigt varit aktuellt att gora nagot tillsammans, sedan han korde serviceteam at mig Finnmarksturen 1993. Nog bland den grymmaste service man kunde fa av en ensam person... vet fortfarande inte hur fan han kunde dyka upp pa sex stallen under loppet, ge mig massage samt placeringar. Var daligt tranad, krampade, men tack vare honom kom jag in bland de forsta 70. Han har aldrig varit med sedan dess, men jag glommer det aldrig.)

Sedan gillar jag bilden pa dig och Miyatan, benen och pannbenet raknas, inget annat!
 

Arsozath

Aktiv medlem
Min första Vätternrunda!
Även jag har spökande pappatankar. 10 år sen han dog, men på östsidan neråt jönköping så snurrade även mina tankar i den häraden. Av någon anledning brukar det göra det när jag cyklar långt.
Hög igenkänningsfaktor för övrigt. Startade lite senare än dig men dimman låg vackert över slätten även för oss. Dock vet jag att dimma drar ner snittet, så det var väl mest blandad förtjusning.
Tack för din fina RR!
 

ejma

Aktiv medlem
Min första Vätternrunda!
För att vara din första VR och 50 år fyllda tycker jag att du gjorde riktigt bra ifrån dig! De nästkommande gångerna vet du vad som kommer och är bättre förberedd mentalt och har andra planer kring mat, dryck, pauser och klungkörning.

Mitt bestående minne från min första VR var tjejerna som trampade runt pölen med gamla militärcyklar och vandringskängor. Hjältarna är de som klarar av att sitta längst på cyklarna, inte de som cyklar snabbast.
Jag lärde mig att stora mängder bananer ger gaser i magen och det är besvärligt att cykla i uppförsbackar med en bulle i munnen. Året efter intogs enbart beprövade energikakor och sportdryck under loppet.

Snygg cykel!
 

GoranS

Aktiv medlem
Min första Vätternrunda!
ejma sa:
För att vara din första VR och 50 år fyllda tycker jag att du gjorde riktigt bra ifrån dig! De nästkommande gångerna vet du vad som kommer och är bättre förberedd mentalt och har andra planer kring mat, dryck, pauser och klungkörning.

Mitt bestående minne från min första VR var tjejerna som trampade runt pölen med gamla militärcyklar och vandringskängor. Hjältarna är de som klarar av att sitta längst på cyklarna, inte de som cyklar snabbast.
Jag lärde mig att stora mängder bananer ger gaser i magen och det är besvärligt att cykla i uppförsbackar med en bulle i munnen. Året efter intogs enbart beprövade energikakor och sportdryck under loppet.

Snygg cykel!
Jag fattar ärligt talat inte varför man blir en hjälte av att sitta på cykeln länge. Indikerar i min värld i de flesta fall bara att man inte gjort sin hemläxa. Är betydligt mer imponerad av de som satt upp ett mål, tränat hårt för det och lyckats.
 

ani

Aktiv medlem
Min första Vätternrunda!
staine sa:
Waat? Lever han fortfarande? Gubben alltså :)

Har hört att det gått i arv. PA:t verkar iaf gjort det mtp ljudkvaliteten :-)
Men på nåt sätt hör det till rundan att bli välsignad. Han får dock inga high-five från den här ateisten, där går min gräns för stollerier.
 

vanm

Medlem
Min första Vätternrunda!
ani sa:
staine sa:
Waat? Lever han fortfarande? Gubben alltså :)

Har hört att det gått i arv. PA:t verkar iaf gjort det mtp ljudkvaliteten :-)
Men på nåt sätt hör det till rundan att bli välsignad. Han får dock inga high-five från den här ateisten, där går min gräns för stollerier.

Gjorde high-five med gubben, men han fattade inte vad det var. Han håller ju upp ena handen när han predikar, bara åka förbi och klappa till.
 

us930

Aktiv medlem
Min första Vätternrunda!
Så.... snart en vecka har gått och jag börjar landa så smått igen. Åter igen Stort Tack till alla, ni som var med, ni som hejade på, hela organisationen som gjorde loppet möjligt, och sist men inte minst ni härliga Happyiter för alla lovord om både reportaget, cyklingen och till och med min cykel!
Det blir nog flera Vätternrundor för mig, men just nu lever jag fortfarande på alla härliga upplevelser från denna. Reportaget blev långt, men det fanns egentligen mycket mera att berätta om, små trevliga episoder, alla medcyklister som jag pratade med här och där, och mycket annat, det händer ju mycket på 30mil!
Och visst lär man sig saker, nu gick det faktiskt långt över förväntan ändå, tiden 10:33 och kroppen i behåll är jag nöjd med, men visst finns det lärdomar att dra ändå till kommande rundor!
Ha det bra så länge så ses vi!
IMG_1736.jpg



Mvh Ulf S.
 
Topp