En klassiker är ju att motionärer springer för fort på långsamma pass och för långsamt när det ska gå fort.
Absolut, utan tvekan och jag har haft
mycket svårt för detta under mina löparperioder. Tycker dock ändå jag hade en helt ok/bra utvecklingskurva men problemet är att jag alltid förr eller senare fått problem med underbenen (benhinnorna samt lite öm hälsena också sporadiskt) och att jag sedan tröttnat på allt. Om jag ger löpningen ytterligare en chans eller inte återstår att se, oddsen är inte jättebra men chansen finns. Kändes väl "ok" i vintras/våras men hade en liten suspekt känsla i vaderna efter all cykling och lyckades föga förvånande dra på mig en mindre sträckning, sedan dess inte ett jäkla löparsteg, tänkte att inte nu igen, fick flashbacks från förr. Tyckte att det drog mer i vaderna än vad jag van med innan jag började cykla, möjligen beroende på att jag aldrig någonsin stretchar.
Finns väl lite olika skolor men de flesta nu för tiden förespråkar väl att man tränar lugnt och fint under en majoritet av passen men att man istället trycker på rejält under kvalitetspasset/passen. Tränar du för hårt i vanliga fall finns ju även risken att det påverkar kvalitén på dina kvalitetspass negativt.
Cyklingen är ju så underbart jäkla skön på det sättet att oavsett hur knäppt jag tränar så har jag inte dragit på mig en enda skada på 15 månader, enligt mig en extremt underskattad sport men bättre sent än aldrig som man säger. Att landsvägscykling inte är jättestort i Sverige bland yngre beror väl på att det av rätt många länge har ansetts vara en freakshow (alla oändliga dopingskandaler) men kanske också att föräldrar inte är överlyckliga över att ha deras barn i klungor på landsvägarna i 40-70 km/h. Men det är lite komiskt att cykling är en sådan enormt populär gubbsport i Sverige. *skratt* Dessutom har vi ex antal jäkligt vassa veterancyklister på elit/tävlingsnivå. Mitt
intryck är att i tex Danmark, Holland, Belgien, Spanien, Tyskland och Italien så är det betydligt fler unga cyklister.