RR Tjörnarparen 100 km
Tog det lugnt i början och la mig i kön utan att stressa till skillnad från vanligt. Tresiffrigt antal kilometrar är ändå inte att leka med. Rätt behagligt faktiskt.
De utlovade mörka molnen höll sig borta och solen gassade på. Märkte ganska snabbt att jag klätt mig för varmt, så mössan åkte av, så först åkte buff och vantar och ganska snart också jackan. Första gången jag sprungit Tjörnarparen i bara underställströja och klubbtröja. Kan jag nog vänja mig vid, men nästa år är det väl nederbörd på tvären som vanligt.
Nästan lika snabbt som jag kände att jag var varm kände jag också något i vänsterfoten. Det kom när jag satte ner hälen/mellanfoten på hårda grus- och asfaltsvägar och kändes lite som att jag sprungit för långt på asfalt i för tunna skor och sabbat hälkudden. Över tid blev det långsamt värre, mer molande, och vandrade framåt. Framåt 35 km kändes det som att det strålade mellan benet mitt på utsidan av foten och lilltån på alla underlag utom typ mossa och lera. Vet inte om det kan vara någon sena där eller vad det kan vara. Har känt liknande saker på hägerfoten på stökigt underlag efter min rejäla stukning, men aldrig på plant underlag och aldrig på vänsterfoten. Har dessutom vilat mig i form, så vete 17 vad jag har hittat på.
Hur som haver så bestämde jag mig för att gå in i varvningen vid 50 km och byta skor till tjockare sula och utvärdera det. Tyvärr märktes det rätt omgående att det kanske var något bättre, men knappast bra, så jag vände tillbaka och kastade in handduken.
Trist, men ett lätt val ändå. Dels vill jag inte dra på mig något långvarigt och dels så är det inte jätteinspirerande att lägga på 50 km till med ond fot.
Bara att bryta ihop och komma igen nästa år.
Att min vadmuskulatur blivit starkare/annorlunda av all cykling är det dock inget som helst tvivel om.
