[Reserapport] MTB i Vorarlberg Österrike

ninjaper

Medlem
[Reserapport] MTB i Vorarlberg Österrike
Disclaimer: Om någon skulle få för sig att åka till Österrike och cykla så kom ihåg att all cykling utanför uppmärkta leder är förbjuden.
IMG_20190613_145922.jpg


När höstrusket satte in sin värsta attack i november 2018 så började vi längta efter ett lite större cykeläventyr. Vi ville ha höga berg, utsikter och grym stigcykling. Eftersom både jag och mina bröder hade bott ett år i Vorarlberg, Österrike så bestämde vi oss för att åka dit. Det var lite av en chansning då det var relativt lite att läsa om stigcykling i området. Inte ens de lite djupare sökningarna på sökmotorerna resulterade i något annat än grusvägscykling och uppmärkta cykelleder. Detta beror på att Österrikes otaliga uppmärkta vandringsleder INTE innefattar cykling. Att cykla på stigarna är förbjudet och uppskattas inte. Om man inte trotsar förbudet då, då får man magisk cykling i en underbar miljö.

VI åkte ner på nationaldagen med bilen totalt fullproppad med packning, reservdelar och cyklar. Den lilla BMW X1 som gled in på färjan drog åt sig många blickar då den skönt svajjandes svängde in i det stora farttyget och parkerade. Cyklarna satt på ett ställ som klarade 60kg på dragkroken. Våra cyklar tillsammans landade någonstans kring 55.
IMG_20190606_195430.jpg


Ett quiz och en färjenatt senare var vi framme i Kiel och satte av så fort vi bara kunde. Nu hägrade alperna på riktigt och det enda som låg mellan oss och bergen var några timmar autobahn. Nio timmar sa google att det skulle ta. Det tog 12. Vägarbetena avlöste varandra och vi fick uppleva många timmar autentiskt stau innan vi tillslut körde in i dalen mellan bergen.
Vi hade hyrt en lägenhet i Bürseberg, Brandnertal. Anledningen till att vi hade valt just Bürseberg var att det låg en bit upp i bergen, med nära tillgång till flera olika liftar och gondoler längre upp i bergen. Dessutom så fanns Bikepark Brandnertal i byn. En cykelpark som håller på att göra sig känd bland större parker i Europa och som haft någon Downhill-världscup-tävling. Det visade sig att läget var perfekt valt för de aktiviteter vi ville göra.

Vår planering var så här:
Dag 1, cykla själva.
Dag 2, cykla med en 65årig före detta jobbarkompis till farsan som cyklat alperna i 30 år.
Dag 3, hyra downhillcyklar och överleva i Bikeparken
Dag 4, 5, cykla med en proffesionell guide
Dag 6, Cykla själva
Dag 7 cykla själva.

Dag 1, Totalt misslyckas att hitta de roliga stigarna.
På kartan såg det ut som att bikeparken låg 300meter från vårat boende. Det visade sig vara 3km och 300 höjdmeter. Serpentinvägarna gav oss vacker utsikt och vid Bikeparken reserverade vi cyklar till kommande äventyr. Sen frågade vi oss för vad som var bra cykling i området och fick lite o-officiella tips. Det lät enkelt. Trots det hittade vi inte en enda av de bra stigarna. Istället blev det att nöta grusvägar och jaga höjdmeter. Väl framme vid restaurangen som skulle få servera oss lunch visade det sig att den hade stängt för att servera gästerna från ett bröllop. Hungriga insåg vi att vi inte skulle orka så mycket mer, så vi tog en grusväg ner till bikeparken och tog oss ner genom den med våra 120mm dämpade cyklar. "Aldrig förut har jag känt mig som att jag kör en landsvägscykel i skogen" sa brorsan när han kom ner. Nej, det stämde. Våra stigcyklar hade fått lite att bita i. Efter maten kände vi oss ganska klara för dagen, det visade sig att det var två på varandra efterföljande helgdagar så vi var tvungna att handla mat och matsäck för några dagar innan butikerna stängde. Trots att vi inte hittat några stigar så var vi väldigt nöjda då det var skönt att bara komma upp och få utsikten från höjden.
IMG_20190608_121906.jpg




Dag 2, cykling med två bergsgetter.
IMG-20190609-WA0003.jpg


Vi mötte upp Kassian och Tony tidigt på morgonen i Schlins. Kassian är pensionär sedan några år tillbaka och Tony hade en månad kvar innan han skulle gå och då spelade det inte så stor roll om han var på jobbet eller inte menade han. Båda två tickar in på några år över 60. Men de har cyklat i alperna i över 30 år och det märks. Det finns inte en topp som Kassian inte känner igen bara från ett foto. Från Schlins cyklade vi uppför. Och sen fortsatte det så. "En tur med fina vyer" hade Kassian lovat och det fick vi. Mitt problem var bara att jag var så trött att jag inte orkade lyfta blicken. När vi hade klättrat cirka 1000 höjdmeter stod brorsan bredvid vägen med lite choklad åt mig för att fylla på. Min spontana reaktion var att döda honom, men jag höll inne på de impulserna. Han var visst bara snäll mot mig som hamnat sist i gruppen. Lite choklad och ett äpple senare så var energin på väg tillbaka och kom till slut till ett sånt där litet charmigt gasthaus på berget där tyskan som pratades var en sån obskyr dialekt att jag knappt förstod den. Underbart charmigt. Vägen ner blev en blandning av stigar(fantastiska!) och asfalt (oj vad fort det kan gå) och lite grusväg(akta ankorna!).
GOPR6352.jpg


Allt som allt avverkade vi 1300 höjdmeter och fick många fina vyer. Otroligt bra dag. Hur det gick för gubbarna? Vi fick anstränga oss för att hinna med uppöver.

Dag 3, Downhill i parken.
00011IMG_00011_BURST20190610122058_COVER.jpg


Vi hyrde varsin cykel.Den hade över 200mm dämpning både fram och bak och om vi häromdagen hade känt att våra cyklar kändes som roadsters i parken så kändes den här som en traktor som klarade allt. En smidig traktor. Ingen av oss hade kört downhill alls förut och en av bröderna var så skeptisk innan att han yttrade “om jag tröttnar tar jag min cykel och kör lite upp på berget bara”. Det visade sig snabbt att han inte behövde tänka på det alls. Det här var ruggigt roligt. Det som två dagar tidigare hade känts svårt märkte vi inte av ens med våra hyrda cyklar. Vi vågade oss på att hoppa och på slutet av dagen körde vi betydligt hårigare saker än vad vi hade vågat oss på tidigare. Dock så var vi så pass visa att i höll oss från de svarta lederna, den röda fick räcka gott. Dagen avslutades med hällregn och åska som mullrade mellan topparna. Lederna var brutalt leriga och konstigt nog var det dagens roligaste åk. Vill helt klart göra igen.
MVIMG_20190610_111706.jpg


Dag 4, Första dagen med en guide
Jag har aldrig cyklat med en guide förut. På snowboard har jag haft guide så jag anade lite vad vi skulle få uppleva. Men det var ännu fetare. Vi möttes upp i Burseberg. Guiden var en övervintrad snowboardåkare från Holland som nu hade bott 10+ år i trakten. Nu jobbade han som sommar och vinterguide med företaget MTB Tours and Trails(https://mtbtoursandtrails.com/)
Vi provianterade lite och cyklade vidare upp till Brand där vi tog liften upp på berget. Idag skulle det jagas höjdmeter neråt. Från Burschasattel traverserade vi ett berg i en halvtimme i behagligt tempo. Inta många höjdmeter åt något håll. Sen stannade vi och tog en paus. “Nu måste ni fokusera, det kommer vara jädrigt luftigt” sa guiden. “Inte så att vi dör om vi ramlar va?” sa jag skämtsamt. Guiden var tyst ett tag innan han svarade att “nej, men ni slutar inte rulla på länge”. Och det satte en viss stämning i gruppen. Det gick bra, vi var lite hariga och satte i fötterna lite väl ofta i början. Men sen började det gå bra.
IMG_20190611_102137.jpg


Totalt avverkade vi 1400 höjdmeter med bara nedförsbacke. Stigen slingrade sig längs en ås med branter åt både höger och vänster. Det var en vandringsled och var egentligen förbjuden att cykla men “det är sällan några som går upp här sen liften öppnade”. Vi mötte ingen. Men vi fick snabbt lära oss vad stigcykling i alperna betyder. Det betyder ohemult branta stigar, med kurvor som innehåller drop. Ibland kändes det som att det inte gick att luta sig längre bakåt om man inte ville ha hela bakhjulet mellan benen och så långa var ingen av oss. Den här stigen var bland det häftigaste jag har cyklat någon gång. Ni vet, en sån stig som man ser på internet och drömmer om att cykla. Precis så var det.
IMG-20190612-WA0008.jpg

IMG-20190612-WA0009.jpg


Bisarrt nöjda trampade vi iväg några km på asfalt för att ta oss an eftermiddagens utmaning. Till eftermiddagen hade vi cyklat till Muttersberg. Det är staden Bludenz stolthet då det går en fin linbana upp där man får ta med cyklar. De har nyligen anlagt en cykelstig ner som är brötig och flowig om vartannat, men vår guide hade en fifty fifty ner. Halva vägen på vandringsled och halva vägen på cykelleden. Det första vi cyklade förbi var en stor “cykling förbjuden skylt. Sen var det sådär grym stig igen. Brant och svår om vartannat. Flowig om vartannat. Plötsligt blir det så där luftigt igen och guiden Irian säger “no we come to a technical part. It is not very difficult but it is a ‘ no fall zone’. It is so exposed that you are simply not allowed to fall. If you feel unsure, please walk”. Och så satte han fart. Och vi kunde ju inte vara sämre så vi körde vi också. Delar av det så gick vi, men i stort så cyklade vi. Genom kohagar, över bäckar, nedför serpentinslingrande stigar där man ibland fick lov att hoppa runt bakdelen av cykeln. Svårt och underbart. Det är en lite speciell känsla när man cyklar med hjärtat i halsgropen och inte är helt säker på att man har sitt på det torra.
IMG-20190612-WA0012.jpg

IMG-20190612-WA0015.jpg

IMG-20190612-WA0020.jpg


Efter ett tag kommer vi in på den delen som är anlagd för att cykla. Det är blött och jäkligt och vi tycker överlag det är skitsvårt. Men roligt.
IMG-20190612-WA0021.jpg


Nöjda nere på stan så inhandlar vi flat-pedaler för att byta ut våra SPDer. Det var helt enkelt för brant och brötigt för att hålla på att klicka i och ur. Sjukt nöjda med dagen hittar vi ett bra gasthaus att äta på.


Dag 5 regnar halva dagen bort.
På eftermiddagen klarnar det upp så vi tar en tur med bilen och bestiger ett litet berg. Schysst utsikt med klart väder på berget, men mulet i dalen. Guiden tar vi dagen efter igen.
IMG_20190612_161447.jpg


Dag 6 andra dagen med guide.
Jag börjar morgonen med att köra ner bilen till dalen och tar sedan en buss tillbaka upp. Sen cyklar vi genom skogen ner till Burs. Det är återigen bra cykling. Det coolaste på den här lite kortare stigen är när stigen helt plötsligt leder in genom en kort grotta. En helt naturlig tunnel leder genom berget och det är sådär brötigt att man börjar längta efter några cm till dämpning. När vi kommer ner vinkar vi till bilen - den får stå ett åk till - och så tar vi bussen upp så långt det bara går. Den är full med vandrare som vill upp. Alla bussarna har cykelställ bakpå så vi hänger på cyklarna och betalar 2€ för oss och 7€(!!!!) för cyklarna. Och så åker vi ända upp till Lunersee. Här ligger fortfarande snön kvar i dalen. På väg ner får brorsan problem med en eker som gått av så han rullar sakta asfalten ner till linbanan. Vi andra får uppleva fina vyer och ett schysst vattenfall. Cyklingen är riktigt bra den också, men inte de där slingrande stigarna precis. Guiden vet vart varenda steniga parti är och varnar alltid innan det blir tekniskt. Skönt att cykla med någon som har koll.
Vi möter upp brorsan och reviderar planen för dagen lite. Vi cyklar lite enklare cykling och hamnar i Bikepark Brandnertal. Brorsan lämnar in cykeln och de fixar den medans vi käkar lunch. Sen bär det av igen.
Den här gången plockar vi några hundra höjdmeter och passerar en smått ilsken tant innan vi når starten på stigen. Återigen en vandringsled. Den här är så rolig att cykla att den trumfar allt annat vi kört. Lite enklare, lite flowigare - men fortfarande utmanande så det står härliga till. Vi får våra 1000 höjdmeter ner. De är vackra och steniga och slingrande och alldeles underbara. Lyriska ger vi varandra high fives och brölar ut lite känslor på ett typiskt manligt sätt.
Den här gången hakar vi på cyklarna på bilen och åker tillbaka till muttersberg. Det finns flera stigar där som vi inte har cyklat ännu.
Tillbaka på muttersberg leder Irian oss bortom där vi var häromdagen. Den här är lite för brant för oss, men vi tar oss ner - även om vi måste lyfta cyklarna runt en del kurvor. Återigen en ås med stup på båda sidor. Oerhört vackert. När vi tagit oss ned för det brantaste och vi kommer till den flowiga delen så har tyvärr vinterns enorma mängder med snö sett till att det är en hel del träd över stigen. Så tyvärr avbryts den roliga stigen allt för många gånger.
Vi åker upp igen och kör muttersbergs biketrail igen. Det vi tyckte var brant och brötigt några dagar tidigare åker vi snart självsäkert och snabbt. Till och med guiden är nöjd med vår utveckling. Vi avslutar med några åk på biketrailen. Den är 700 höjdmeter ner och är rolig hela vägen. Om jag första dagen gick nedför 10 delar av den såklarar jag sista dagen att köra alla utom den sista. Den tar jag revansch på nästa gång. Vi tackar Irian hjärtligt, de två dagarna med guide har varit fantastiska.
IMG-20190616-WA0019.jpg

IMG-20190616-WA0021.jpg

MVIMG_20190613_105505.jpg


Sista dagen innan hemfärd vill vi inte göra något stort projekt så vi åker till Muttersberg och tar revansch på stigen från första dagen på det berget. Vi klarar av att köra allt och märker nästan inte när vi passerar den så kallade “no fall zonen”. Sen tar vi några åk till i biketrailen. Mina bromsbelägg tar slut(slets ut på fyra dagar) och vi packar på cyklarna på bilen för hemfärd. Sjukt nöjda med all bra cykling vi har fått uppleva.

På autobahns alla köer dagen efter pratar vi om vilka cyklar vi ska köpa. Om att man nog behöver 140mm slag - minst - även i dalarna. Att om man börjar fundera nu så har man nog kommit fram till något bra till våren.

Nu har det gått en vecka. Och vi längtar redan tillbaka. Det blir absolut mer cykling i Vorarlberg under kommande år.
 
Topp