silverman834
Ny medlem
[RR] En skulpturell minitour.
Alternativ titel: En minitour där den oväntade höjdpunkten var en kelsjuk katt.
Någon författare, jag har glömt bort vem, sa en gång någon om vikten av att bearbeta sina reseminnen genom att skriva ner dem, och då kan jag lika gärna dela med mig av dem också om någon vill läsa dem.
Som de flesta av mina cykelturer så började jag att välja cykel och nivå på utrustning och sen försöka komma på någon destination. Cykelvalet föll på min Rose cross med Surlygaffel och tempopinnar. Tanken var att snabbcykla och ha så lätt tältutrustning som jag kunde. Inget kök.
Målet föll på att besöka tre olika skulpturutställningar. Jag är egentligen inte något vidare konstintresserad, men titt som tätt så ser jag konst som verkligen griper tag i mig. De tre platserna blev Pilane och Hunnebostrand skulpturpark och Trollhättans konsthall som tydligen ställde ut någon känd skulptör som jag aldrig hört talas om. Kringlorna på kartan visar var utställningarna är och tältet var jag slog läger. Start och mål i Göteborg.
Vädret var trist, men inte allt för kallt. Eftersom att jag inte cyklade lika snabbt som då jag landsvägstränar så försökte jag använda fler cykelbanor. Men redan i Kungälv (staden som glömde cykelplanerare) så råkade jag ut för den högra bilden ett tiotal meter efter att med viss möda ha tagit mig upp på en cykelbana. Tack för den liksom.
Men snart så kom jag ut på fina landsvägar och man fick upp ett flyt.
Efter ett tag så närmade jag mig den stora Stenungsundsbron. Min plan hade varit att äta något i Stenungsund, men hittade inget bra ställe (läs: precis intill min väg). Och restaurangen efter bron hade inget som föll mig på läppen (läs: jag var inte hungrig nog). I ett medlut så hoppar sedan kameran hur sin ficka och slår i asfalten i hög fart. Men den ska tåla stötar så det borde gått bra. Det gjorde det inte. Autofokusen är trasig. Sen tar jag fel väg. Sen blir jag rejält hungrig. Allt känns eländigt och jag äter en flapjack.
Kameran verkar sen repa sig och fungerar igen och då jag kommer fram till Pilane skulpturpark så höjs mitt humör då jag ser att de i år har ett café en bit bort. På vägen dit så faller kameran ur sin ficka igen och landar nu i en bäck. Men den ska tåla vatten så det borde gått bra. Och det gjorde det! Det är två gubbar som står på en gårdsplan just där och förebrår mig för min hastighet och säger saker i stil med "Tänk på att du inte längre är tjugo år gammal". Jag som några dagar innan just nojjade över att bli gammal.
Cafeét har en utmärkt paj och chokladboll, allt känns bra igen.
Det är några intressanta skulpturer i Pilane, i rolighetskategorin så vann ett hus som var i full skala i två av tre dimensioner. Det gav roliga effekter.
En staty gav en spännande siluett tillsammans med andra besökare.
Men den skulpturen som tveklöst påverkade mig mest hette Worldmakers: Mannen utan puls. En ultrarealistisk bronsstaty som för mig handlar om hur människan tar kontroll över naturen, men samtidigt frågar sig om detta verkligen är det som livet går ut på.
Sen beger jag mig av igen.
Hittills så har det nästan bara varit trevliga små landsvägar, men nu blir det också en riktigt hårt trafikerad 90-väg. Jag måste ta en paus och andas ut då trafiken är så jobbig.
Efter ett tag kommer första färjan som ger en behövd respit.
Efter färjan är det lugnt. Fina landsvägar och färjan gör att bilarna klumpas ihop vilket gör att jag helt slipper omkörningar.
Efter nästa färja så dras trafikrytmen upp igen. Jag börjar bli rejält less - om den första bilisten håller ut riktigt fint, varför måste då bilisten som kör just bakom köra om med så liten marginal som hen bara vågar!!
Vid nästa färjestopp så får jag i mig mat och allt känns bättre igen. (normalt sett så är jag vegetarian, men på längre cykelturer så äter jag ibland fisk). Färjan erbjuder mer vila.
Sen blir det åter en längre sträcka 90-väg, men denna känns bra då vägrenen är så bred.
Men då jag svänger av den till en smalare väg så håller alla bilarna kvar den höga hastigheten. Det är mycket bilar och alla kör jäkligt fort. Det är inge kul.
Då jag tröttnar på trafiken så tar jag av vid första bästa grusväg och hittar en perfekt tältplats bakom en bergsknalle som skydd mot motorljuden. Allt som hörs är fåglarna. Jag slocknar vid kl nio.
Jag vaknar tidigt helt utsövd och dricker en portion Joylent - ett pulver som blir en shake som är en fullvärdig måltid, grymt smidigt. Vägen ligger nästan öde vid kvart i sju och det är nästan vindstilla. Allt känns perfekt.
Jag kommer fram till Hunnebostrand som visar sig vara en stereotyp pittoreskt västkustsammhalle, vilket säkert är trevligt om man inte har spenderat varje sommar i en sådan. Utställningen var precis som jag hoppades öppen dygnet runt.
Själva utställningen var en besvikelse. Det fanns inte ett enda verk som sade mig någonting. Men visst, hantverket var ju riktigt bra genomfört. Men det fanns en katt! En kelsjuk katt! Hon såg hälsosam ut och hade halsband, så hon hade väl bara varit ute hela natten vilket i början säkert varit kul, men nu behövde hon kel, mycket kel! Mina tempopinnar fick lite bitmärken, men det är bara kul då de kommer att påminna mig om detta.
Sen fortsatte resan med trevliga vägar med lätt trafik.
Det roliga var slut då jag kom till platsen där jag visste att min gps karta inte längre var aktuell. Man har byggt en ny motorväg och då jag planerade färden hemmavid så försökte jag på måfå placera ut mina waypoints efter där google sa att den cykelbara vägen gick. Det gick inge bra och jag fick ta fram mobilen. Men trots mobil och hjälp från ortsbo så råkade jag ta en omväg.
Stundom bra vägar, stundom cykelbanor som tar slut och förstör allt flyt.
Pizzabitar från Ikea satt riktigt bra! Men det var jobbigt att hitta vägen då jag hela tiden fick försöka förstå vart jag skulle. Men solen tittade fram och värmde gott! Arm- och knävärmarna åkte av.
Det blev en spännande omkörning i ett motlut på en 80-väg! Men sikten var god, så det var egentligen lugnt. Bitvis så var det åter utmärkta vägar. Det kändes lite som Danmark med spikraka vägar med bra vägren.
Utställningen i Trollhättan var klart sevärd. Utanför stod en kanin som tidigare stått i Pilane och som faktiskt delvis tillverkades på ett ställe där jag då jobbade!
Ett av de mest intressanta verken tyckte jag var den gigantiska kvinnostatyn som hette Europa. Att konstnären är rysk ger en extra dimension i dessa tider.
Jag åt en god och matig macka på ett café i närheten.
Sen började helvetet. Det var rak motvind hela vägen hem och den nybyggda motorvägen på älvens östra sida hade kapat upp de cykelbara vägarna till något som knappt var cykelbart. Det var väldigt ofta som jag fick stanna och försöka lista ut vart jag skulle. Ibland såg cykelbanan ut att bli en återvändsgränd i ett industriområde. Ibland var vägen skyltad som en återvändsgränd. Ibland gjorde vägen en tvär gir rätt in i skogen. Kanske det vore bra om de satte upp lite skyltar om vart man ska?
Men den värsta sträckan var där motorvägen på ett kort parti var skyltad som normal väg. Där skulle man cykla. Gissa hur många bilar som brydde sig om att det just där inte längre var motorväg? Helt idiotisk lösning.
Efter ett tag så kom jag till välbekanta vägar där jag alltid blir osäker på vägen trots att jag cyklat där många gånger, så dåligt planerat är det. Jag stannade och åt en apelsin, det var det godaste på hela resan. Grymt frustrerad över de usla vägarna så dyker en välbekant siluett upp som välkomnar hemresande Göteborgare, då är det inte långt kvar.
Och cykelbrännan blir bara bättre och bättre ;) Jag gillar speciellt linjen över fingrarna.
Edit: Stvafel
Någon författare, jag har glömt bort vem, sa en gång någon om vikten av att bearbeta sina reseminnen genom att skriva ner dem, och då kan jag lika gärna dela med mig av dem också om någon vill läsa dem.
Som de flesta av mina cykelturer så började jag att välja cykel och nivå på utrustning och sen försöka komma på någon destination. Cykelvalet föll på min Rose cross med Surlygaffel och tempopinnar. Tanken var att snabbcykla och ha så lätt tältutrustning som jag kunde. Inget kök.
Målet föll på att besöka tre olika skulpturutställningar. Jag är egentligen inte något vidare konstintresserad, men titt som tätt så ser jag konst som verkligen griper tag i mig. De tre platserna blev Pilane och Hunnebostrand skulpturpark och Trollhättans konsthall som tydligen ställde ut någon känd skulptör som jag aldrig hört talas om. Kringlorna på kartan visar var utställningarna är och tältet var jag slog läger. Start och mål i Göteborg.
Vädret var trist, men inte allt för kallt. Eftersom att jag inte cyklade lika snabbt som då jag landsvägstränar så försökte jag använda fler cykelbanor. Men redan i Kungälv (staden som glömde cykelplanerare) så råkade jag ut för den högra bilden ett tiotal meter efter att med viss möda ha tagit mig upp på en cykelbana. Tack för den liksom.
Men snart så kom jag ut på fina landsvägar och man fick upp ett flyt.
Efter ett tag så närmade jag mig den stora Stenungsundsbron. Min plan hade varit att äta något i Stenungsund, men hittade inget bra ställe (läs: precis intill min väg). Och restaurangen efter bron hade inget som föll mig på läppen (läs: jag var inte hungrig nog). I ett medlut så hoppar sedan kameran hur sin ficka och slår i asfalten i hög fart. Men den ska tåla stötar så det borde gått bra. Det gjorde det inte. Autofokusen är trasig. Sen tar jag fel väg. Sen blir jag rejält hungrig. Allt känns eländigt och jag äter en flapjack.
Kameran verkar sen repa sig och fungerar igen och då jag kommer fram till Pilane skulpturpark så höjs mitt humör då jag ser att de i år har ett café en bit bort. På vägen dit så faller kameran ur sin ficka igen och landar nu i en bäck. Men den ska tåla vatten så det borde gått bra. Och det gjorde det! Det är två gubbar som står på en gårdsplan just där och förebrår mig för min hastighet och säger saker i stil med "Tänk på att du inte längre är tjugo år gammal". Jag som några dagar innan just nojjade över att bli gammal.
Cafeét har en utmärkt paj och chokladboll, allt känns bra igen.
Det är några intressanta skulpturer i Pilane, i rolighetskategorin så vann ett hus som var i full skala i två av tre dimensioner. Det gav roliga effekter.
En staty gav en spännande siluett tillsammans med andra besökare.
Men den skulpturen som tveklöst påverkade mig mest hette Worldmakers: Mannen utan puls. En ultrarealistisk bronsstaty som för mig handlar om hur människan tar kontroll över naturen, men samtidigt frågar sig om detta verkligen är det som livet går ut på.
Sen beger jag mig av igen.
Hittills så har det nästan bara varit trevliga små landsvägar, men nu blir det också en riktigt hårt trafikerad 90-väg. Jag måste ta en paus och andas ut då trafiken är så jobbig.
Efter ett tag kommer första färjan som ger en behövd respit.
Efter färjan är det lugnt. Fina landsvägar och färjan gör att bilarna klumpas ihop vilket gör att jag helt slipper omkörningar.
Efter nästa färja så dras trafikrytmen upp igen. Jag börjar bli rejält less - om den första bilisten håller ut riktigt fint, varför måste då bilisten som kör just bakom köra om med så liten marginal som hen bara vågar!!
Vid nästa färjestopp så får jag i mig mat och allt känns bättre igen. (normalt sett så är jag vegetarian, men på längre cykelturer så äter jag ibland fisk). Färjan erbjuder mer vila.
Sen blir det åter en längre sträcka 90-väg, men denna känns bra då vägrenen är så bred.
Men då jag svänger av den till en smalare väg så håller alla bilarna kvar den höga hastigheten. Det är mycket bilar och alla kör jäkligt fort. Det är inge kul.
Då jag tröttnar på trafiken så tar jag av vid första bästa grusväg och hittar en perfekt tältplats bakom en bergsknalle som skydd mot motorljuden. Allt som hörs är fåglarna. Jag slocknar vid kl nio.
Jag vaknar tidigt helt utsövd och dricker en portion Joylent - ett pulver som blir en shake som är en fullvärdig måltid, grymt smidigt. Vägen ligger nästan öde vid kvart i sju och det är nästan vindstilla. Allt känns perfekt.
Jag kommer fram till Hunnebostrand som visar sig vara en stereotyp pittoreskt västkustsammhalle, vilket säkert är trevligt om man inte har spenderat varje sommar i en sådan. Utställningen var precis som jag hoppades öppen dygnet runt.
Själva utställningen var en besvikelse. Det fanns inte ett enda verk som sade mig någonting. Men visst, hantverket var ju riktigt bra genomfört. Men det fanns en katt! En kelsjuk katt! Hon såg hälsosam ut och hade halsband, så hon hade väl bara varit ute hela natten vilket i början säkert varit kul, men nu behövde hon kel, mycket kel! Mina tempopinnar fick lite bitmärken, men det är bara kul då de kommer att påminna mig om detta.
Sen fortsatte resan med trevliga vägar med lätt trafik.
Det roliga var slut då jag kom till platsen där jag visste att min gps karta inte längre var aktuell. Man har byggt en ny motorväg och då jag planerade färden hemmavid så försökte jag på måfå placera ut mina waypoints efter där google sa att den cykelbara vägen gick. Det gick inge bra och jag fick ta fram mobilen. Men trots mobil och hjälp från ortsbo så råkade jag ta en omväg.
Stundom bra vägar, stundom cykelbanor som tar slut och förstör allt flyt.
Pizzabitar från Ikea satt riktigt bra! Men det var jobbigt att hitta vägen då jag hela tiden fick försöka förstå vart jag skulle. Men solen tittade fram och värmde gott! Arm- och knävärmarna åkte av.
Det blev en spännande omkörning i ett motlut på en 80-väg! Men sikten var god, så det var egentligen lugnt. Bitvis så var det åter utmärkta vägar. Det kändes lite som Danmark med spikraka vägar med bra vägren.
Utställningen i Trollhättan var klart sevärd. Utanför stod en kanin som tidigare stått i Pilane och som faktiskt delvis tillverkades på ett ställe där jag då jobbade!
Ett av de mest intressanta verken tyckte jag var den gigantiska kvinnostatyn som hette Europa. Att konstnären är rysk ger en extra dimension i dessa tider.
Jag åt en god och matig macka på ett café i närheten.
Sen började helvetet. Det var rak motvind hela vägen hem och den nybyggda motorvägen på älvens östra sida hade kapat upp de cykelbara vägarna till något som knappt var cykelbart. Det var väldigt ofta som jag fick stanna och försöka lista ut vart jag skulle. Ibland såg cykelbanan ut att bli en återvändsgränd i ett industriområde. Ibland var vägen skyltad som en återvändsgränd. Ibland gjorde vägen en tvär gir rätt in i skogen. Kanske det vore bra om de satte upp lite skyltar om vart man ska?
Men den värsta sträckan var där motorvägen på ett kort parti var skyltad som normal väg. Där skulle man cykla. Gissa hur många bilar som brydde sig om att det just där inte längre var motorväg? Helt idiotisk lösning.
Efter ett tag så kom jag till välbekanta vägar där jag alltid blir osäker på vägen trots att jag cyklat där många gånger, så dåligt planerat är det. Jag stannade och åt en apelsin, det var det godaste på hela resan. Grymt frustrerad över de usla vägarna så dyker en välbekant siluett upp som välkomnar hemresande Göteborgare, då är det inte långt kvar.
Och cykelbrännan blir bara bättre och bättre ;) Jag gillar speciellt linjen över fingrarna.
Edit: Stvafel
Senast ändrad:
