[RR] Invalido-sommar i Västerbotn
Jahopp, jag hade ju tänkt att 2014 skulle bli det mest episka nånsin och att jag skulle få skriva hjältedikte-RR:s on mass. Det kändes liksom som att det var upplagt för det, men sen gick jag och klantade mig och bröt båda underbenen, ett revben och slet sönt ledbanden i fotlederna. Å Marero som jag brukar cykla runt i Norge med klantade sig och bröt av lårbenet. Så det bidde liksom inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Först trodde jag att det bara var skidsäsongen som gått åt fanders (eller, nej, egentligen var jag så dum att jag först trodde att jag skulle kunna åka lite sen vårskidåkning också…. Nej, du behöver inte vara smart för att jobba på universitetet)., men att cykelsäsongen iaf var säkrad. Efter tre månader utan nästan några framsteg alls började dock till och med jag känna svår panik för att sommaren skulle bli ett enda stort jävla magplask. Dessutom fick jag träffa Dr Doom som meddelade att jag inte skulle förvänta mig att gå utan kryckor innan augusti och att jag kanske inte nånsin skulle kunna åka skidor och cykla igen, samtidigt som min sjukgymnast mest tittade på sig själv i spegeln.
Värdelösa ben.
Bah!
Jag reagerade med att, innerligt och antagligen helt utan grund, hata Dr Doom, samt med att byta sjukgymnast. Min nya sjukgymnast tittade på mina ben istället för på sig själv i spegeln. Sen förkastade han mitt gamla rehab-schema och gav mig ett nytt. Det schemat kortade ned rehaben till 30 min per dag istället för 3 h. Dessutom blev jag ordinerad att cykla minst 60 minuter varannan dag. My kind of sjukgymnast. Två veckor senare (i början på juni) kunde jag kasta bort kryckorna och ta en liten smygstur på stigen i I20-skogen. Tji fick Dr Doom.
Tjoho en höna på stigen!
När jag väl kunde stå på bena tyckte sjukgymnast-Lars att det var dags för boot camp. Mer cykling! Mer benböj! Mer exakt tyckte mirakel-Lars att jag skulle göra 3x15 enbenta benböj på bosuboll, varje dag. Jag trodde först att det var min dövhet och allmänna sinnesslöhet som gjort att jag hört fel, men det hade jag visst inte. Efter idogt stånk och stön kan jag meddela att 3x15 enbenta benböj är ett helvete, att jag fortfarande bara nästan kommer ned till 90 grader men att låren ändå vuxit exponentiellt. Jag vill slå ihjäl nån varje dag jag står där på den där jävla bollen, men satan så mäktigt det är att ta backarna som jag inte klarade innan olyckan! Tjo-diddeli-do!
Känslan efter bosu-bollen och efter att ha tagit sig upp på Hässingberget på storklingan.
Jamen! Det var ju en RR jag skulle skriva, inte en berättelse om mitt liv. Kom till saken Frau Mannberg! Det blev ju faktiskt några cukelturer på fjälle. Inte på de episka fjällen i Norge och UVSA, men på hemmakullarna i Västerbotn.
Först åkte jag och marero + två andra kompisar och cyklade från Stekenjokk till Klimpfjäll x 2. Det var väldans våckert, och nåsåjävulskt jobbigt, för vi hade ingen kondis och så trodde att vi var smarta och att det skulle vara mest utför mellan Steken och Klimpfjäll, men det visade sig att de där 25 kilometrarna var rätt så mycket uppför också.
Marero på Norgefararleden från Tjåkkele till Klimpfjäll.
Matte med Dorronpiken i bakgrunden.
Sjukt jäkla fin stig på Norgefararleden sistbiten mot Klimpfjäll.
Död marero.
Som recension måste jag säga att Norgefararleden var finare än jeep-vägen, och jeepvägen bör köras när det är lite mindre blött. Men sistbiten på jeepvägen är väldigt fint eroderad. Där kan man köra hur fort som helst. Man bör dock inte wheela upp på sista bron. Eller iaf bör man se efter var man sätter ned framhjulet om man inte riktigt kan wheela. Det gjorde inte jag. Som tack fick jag göra en kullerbytta och nästan trilla ned i älva.
Jeep-vägen mellan Steken och Klimpen.
Viss erosion och blötma.
Mer blötma.
Vi botade vår totala tröttma med att dricka mycket och bra öl och gona oss åt utsikten.
Ölen
Gonandet och utsikten.
Efter eskapaderna i Steken blev det stiltje ett tag, för det var ju så infernaliskt varmt! Och så for marran åkte till Norge och Marero till södern och jag satt mest och trampade vatten.
Uttråkad på stranden får titta på djur, eller insekter. Jag måste lära mig skilja på vad som är djur och vad som är annat.
Men sen blev det augusti och marran kom hem och då fick jag åka och titta på brottsplatsen i Kittelfjäll och trampa genom Grantoskalet baki Grönfjäll.
marran cyklar åt ett håll i Granton-skalet.
marran cyklar åt andra hållet i Granton-skalet.
samma håll.
Ett annat håll.
Det var väldigt trampvänligt å gu-så-vackert, och jag var helt värdelös på att cykla eftersom jag var så rädd för att mina jävla leder skulle gå av och föll av cykelen hela tiden. Dessutom gick typ mina fotleder av så vi fick bara en tur den helgen.
Vi kompenserade med att dricka mycket och god öl och gona oss åt utsikten.
Ölen, och marran
Utsikten
Forts följer snarast.
Först trodde jag att det bara var skidsäsongen som gått åt fanders (eller, nej, egentligen var jag så dum att jag först trodde att jag skulle kunna åka lite sen vårskidåkning också…. Nej, du behöver inte vara smart för att jobba på universitetet)., men att cykelsäsongen iaf var säkrad. Efter tre månader utan nästan några framsteg alls började dock till och med jag känna svår panik för att sommaren skulle bli ett enda stort jävla magplask. Dessutom fick jag träffa Dr Doom som meddelade att jag inte skulle förvänta mig att gå utan kryckor innan augusti och att jag kanske inte nånsin skulle kunna åka skidor och cykla igen, samtidigt som min sjukgymnast mest tittade på sig själv i spegeln.
Värdelösa ben.
Bah!
Jag reagerade med att, innerligt och antagligen helt utan grund, hata Dr Doom, samt med att byta sjukgymnast. Min nya sjukgymnast tittade på mina ben istället för på sig själv i spegeln. Sen förkastade han mitt gamla rehab-schema och gav mig ett nytt. Det schemat kortade ned rehaben till 30 min per dag istället för 3 h. Dessutom blev jag ordinerad att cykla minst 60 minuter varannan dag. My kind of sjukgymnast. Två veckor senare (i början på juni) kunde jag kasta bort kryckorna och ta en liten smygstur på stigen i I20-skogen. Tji fick Dr Doom.
Tjoho en höna på stigen!
När jag väl kunde stå på bena tyckte sjukgymnast-Lars att det var dags för boot camp. Mer cykling! Mer benböj! Mer exakt tyckte mirakel-Lars att jag skulle göra 3x15 enbenta benböj på bosuboll, varje dag. Jag trodde först att det var min dövhet och allmänna sinnesslöhet som gjort att jag hört fel, men det hade jag visst inte. Efter idogt stånk och stön kan jag meddela att 3x15 enbenta benböj är ett helvete, att jag fortfarande bara nästan kommer ned till 90 grader men att låren ändå vuxit exponentiellt. Jag vill slå ihjäl nån varje dag jag står där på den där jävla bollen, men satan så mäktigt det är att ta backarna som jag inte klarade innan olyckan! Tjo-diddeli-do!
Känslan efter bosu-bollen och efter att ha tagit sig upp på Hässingberget på storklingan.
Jamen! Det var ju en RR jag skulle skriva, inte en berättelse om mitt liv. Kom till saken Frau Mannberg! Det blev ju faktiskt några cukelturer på fjälle. Inte på de episka fjällen i Norge och UVSA, men på hemmakullarna i Västerbotn.
Först åkte jag och marero + två andra kompisar och cyklade från Stekenjokk till Klimpfjäll x 2. Det var väldans våckert, och nåsåjävulskt jobbigt, för vi hade ingen kondis och så trodde att vi var smarta och att det skulle vara mest utför mellan Steken och Klimpfjäll, men det visade sig att de där 25 kilometrarna var rätt så mycket uppför också.
Marero på Norgefararleden från Tjåkkele till Klimpfjäll.
Matte med Dorronpiken i bakgrunden.
Sjukt jäkla fin stig på Norgefararleden sistbiten mot Klimpfjäll.
Död marero.
Som recension måste jag säga att Norgefararleden var finare än jeep-vägen, och jeepvägen bör köras när det är lite mindre blött. Men sistbiten på jeepvägen är väldigt fint eroderad. Där kan man köra hur fort som helst. Man bör dock inte wheela upp på sista bron. Eller iaf bör man se efter var man sätter ned framhjulet om man inte riktigt kan wheela. Det gjorde inte jag. Som tack fick jag göra en kullerbytta och nästan trilla ned i älva.
Jeep-vägen mellan Steken och Klimpen.
Viss erosion och blötma.
Mer blötma.
Vi botade vår totala tröttma med att dricka mycket och bra öl och gona oss åt utsikten.
Ölen
Gonandet och utsikten.
Efter eskapaderna i Steken blev det stiltje ett tag, för det var ju så infernaliskt varmt! Och så for marran åkte till Norge och Marero till södern och jag satt mest och trampade vatten.
Uttråkad på stranden får titta på djur, eller insekter. Jag måste lära mig skilja på vad som är djur och vad som är annat.
Men sen blev det augusti och marran kom hem och då fick jag åka och titta på brottsplatsen i Kittelfjäll och trampa genom Grantoskalet baki Grönfjäll.
marran cyklar åt ett håll i Granton-skalet.
marran cyklar åt andra hållet i Granton-skalet.
samma håll.
Ett annat håll.
Det var väldigt trampvänligt å gu-så-vackert, och jag var helt värdelös på att cykla eftersom jag var så rädd för att mina jävla leder skulle gå av och föll av cykelen hela tiden. Dessutom gick typ mina fotleder av så vi fick bara en tur den helgen.
Vi kompenserade med att dricka mycket och god öl och gona oss åt utsikten.
Ölen, och marran
Utsikten
Forts följer snarast.
