[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
- Trådstartare GoranS
- Start datum
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
Lucka 17 bjuder på en förflyttning och återseenden.
Efter att ha packat ihop det som jag inte orkat/kunnat packa kvällen innan samt surrat ihop ryggsäckarna var det dags att lämna hotellet. Gick sen bort och fick mig en minimalistisk frukost (cornetto och en juice) innan jag rullade ner till stationen och löste biljett. Tåget avgick enligt tidtabell strax efter kvart i åtta och åkte ut mot den adriatiska (östra) kusten och närmare bestämt till Pescara. Var inte speciellt många människor på detta relativt tidiga söndagståg. I Pescara var det tågbyte och här var det lite kritiskt. Då det bara var tolv minuters tid mellan ankomst och avgång tålde min resplan inga stora förseningar. Blev lite smånervös när tåget stannade till på väg in mot Pescara, men i slutänden var tåget bara ett par minuter sent, så jag hade inga problem att hinna byta till tåget som skulle gå norrut till Ancona.
Om det var lungt och fridfullt på det första tåget var det betydligt mer action på Anconatåget. Det visade sig nämligen ha ett skapligt antal resenärer som förutom att själva kliva ombord också släpade med sig stora plastsäckar (i stil med svarta sopsäckar) gissningsvis innehållande allt de ägde. Dessutom hade en del med sig cyklar och även en del krims-krams som jag tror de hade som mål att försöka sälja. De såg ut att mer eller mindre uteslutande vara av afrikanskt ursprung. En annan cyklist som också bytt tåg i Pescara försökte prata lite med en av dom som verkade kunna en del italienska. Fattade inte så mycket, men jag tror att han hade varit i Italien i åtta år.
För övrigt såg den delen av vagnen där man hängde upp cyklarna rätt lattjo ut, först min racercykel (förvisso inte någon vansinnigt dyr sak men ändå hyggligt modern och med skaplig utrustning), sedan den andre cyklistens cykel, en MTB gissningsvis från rutn millenieskiftet och sen ett antal cyklar som knappast betingade något högre pris som nya och nu, en massa år senare och med minimalt med kärlek given inte kunde beskrivas som något annat än rostiga skrammelhögar. Inte så att jag inte menar att de tjänade sina ägares syften, det var bara det att kontrasten blev så enorm.
Tåget mellan Pescara och Ancona var ett regionaltåg. Det är huvudsakligen de man kan resa med i Italien om man har cykel och inte vill hålla på och packa ner den. Att det var ett regionaltåg gjorde dock att det stannade titt som tätt i orterna längsmed havet. Till en början var det en upplockning av passagerare, men i Civitanova Marche (tror jag det var) klev dock ett större antal av och resterande delen av resan upp till Ancona dit vi kom runt kvart över elva var lugnare. I Ancona var det åter tågbyte, men här hade jag nästan en halvtimme på mig, så det var gott om tid. För den som känner sig lite rostig på italiensk geografi kan nedanstående karta, vilken approximativt visar tågresan, kanske vara till hjälp.
Om sista delen av tågresan, som gick upp till Castelbolognese är inte mycket att orda. Satt och smånickade lite då jag trots den relativt lugna lördagen kände att jag egentligen skulle behövt mer sömn. Är dock svårt att få ihop det när man dels vill starta tidigt, hinna vara ute många timmar och cykla samt gärna hinna se något av orterna man besöker innan man går och lägger sig på kvällarna. Då blir det lätt att sömnen får stryka på foten. Och då det är ett medvetet val jag ofta gör på cykelresor är det inget jag ångrar.
Från Castelbolognese var det sedan bara att gränsla kolfiberhästen och cykla upp till Riolo Terme där jag skulle möta upp med de övriga resenärerna på arrangerad resa nummer två. Vi bodde på Golf Hotel där jag bott vid ett par tillfällen tidigare och jag hittade, efter att ha checkat in, några svenska cyklister (kände igen några) som satt och åt lunch ute på terrassen så jag gjorde dom sällskap.
Kunde sen inte hålla mig då vädret var strålande fint. Jag var tvungen att få en liten cykeltur. Blev faktiskt precis samma tur som den dagen vi kom ner till Riolo på min andra resa till Italien (2007) och det var ett kul återseende. Har blivit ett antal resor sedan dess och då jag minns just den rundan ganska väl så kan jag säga att om inte annat så har i alla fall de cykelresor jag varit på sedan dess gett en viss rutin vad det gäller backcykling. Körde ut väg SP23 åt sydost och tog sedan av mot Zattaglia.
Observera att kartan nedan innehåller de tio kilometerna från järnvägsstationen upp till hotellet. Bort till Zattaglia är det några mindre backar men huvudsakligen lättåkt. Sen kommer rundans backe där det på 4,3 km stiger 280 höjdmeter. Var lite nyfiken hur benen skulle kännas så jag skruvade gradvis upp belastningen under stigningens gång. Till min glädje kändes det faktiskt riktigt bra.
Efter utförskörningen ner till Casola Valsenio var det bara biten på stora vägen kvar. Med undantag för en kort backe är det i stort sett bara platt och svagt utför. I kombination med en svag vind i ryggen kunde jag inte hålla mig utan körde på ganska skapligt tillbaka till Riolo med mina mått mätt. Hade när jag åter klev in på hotellet ett stort leende på läpparna. Cykellivet lekte verkligen!
Väl tillbaka var det bara att ta en snabb dusch för att sedan knalla ner till entréplanet där först Kjell Nilsson berättade om hur en dag under Giro d'Italia kunde se ut när han körde det under andra halvan på 80-talet. Sen pratade Oskar Svärd om hur det gick till när han slog "klassiker-rekordet", d.v.s. bäst totaltid på en svensk klassiker med strax under 14h. Efter middagen, som tog sin tid, var det så dags för sängen.
Tyvärr klent med cykling även i denna lucka. Kan dock utlova att det kommer att bli bättre igen.
Efter att ha packat ihop det som jag inte orkat/kunnat packa kvällen innan samt surrat ihop ryggsäckarna var det dags att lämna hotellet. Gick sen bort och fick mig en minimalistisk frukost (cornetto och en juice) innan jag rullade ner till stationen och löste biljett. Tåget avgick enligt tidtabell strax efter kvart i åtta och åkte ut mot den adriatiska (östra) kusten och närmare bestämt till Pescara. Var inte speciellt många människor på detta relativt tidiga söndagståg. I Pescara var det tågbyte och här var det lite kritiskt. Då det bara var tolv minuters tid mellan ankomst och avgång tålde min resplan inga stora förseningar. Blev lite smånervös när tåget stannade till på väg in mot Pescara, men i slutänden var tåget bara ett par minuter sent, så jag hade inga problem att hinna byta till tåget som skulle gå norrut till Ancona.
Om det var lungt och fridfullt på det första tåget var det betydligt mer action på Anconatåget. Det visade sig nämligen ha ett skapligt antal resenärer som förutom att själva kliva ombord också släpade med sig stora plastsäckar (i stil med svarta sopsäckar) gissningsvis innehållande allt de ägde. Dessutom hade en del med sig cyklar och även en del krims-krams som jag tror de hade som mål att försöka sälja. De såg ut att mer eller mindre uteslutande vara av afrikanskt ursprung. En annan cyklist som också bytt tåg i Pescara försökte prata lite med en av dom som verkade kunna en del italienska. Fattade inte så mycket, men jag tror att han hade varit i Italien i åtta år.
För övrigt såg den delen av vagnen där man hängde upp cyklarna rätt lattjo ut, först min racercykel (förvisso inte någon vansinnigt dyr sak men ändå hyggligt modern och med skaplig utrustning), sedan den andre cyklistens cykel, en MTB gissningsvis från rutn millenieskiftet och sen ett antal cyklar som knappast betingade något högre pris som nya och nu, en massa år senare och med minimalt med kärlek given inte kunde beskrivas som något annat än rostiga skrammelhögar. Inte så att jag inte menar att de tjänade sina ägares syften, det var bara det att kontrasten blev så enorm.
Tåget mellan Pescara och Ancona var ett regionaltåg. Det är huvudsakligen de man kan resa med i Italien om man har cykel och inte vill hålla på och packa ner den. Att det var ett regionaltåg gjorde dock att det stannade titt som tätt i orterna längsmed havet. Till en början var det en upplockning av passagerare, men i Civitanova Marche (tror jag det var) klev dock ett större antal av och resterande delen av resan upp till Ancona dit vi kom runt kvart över elva var lugnare. I Ancona var det åter tågbyte, men här hade jag nästan en halvtimme på mig, så det var gott om tid. För den som känner sig lite rostig på italiensk geografi kan nedanstående karta, vilken approximativt visar tågresan, kanske vara till hjälp.
Om sista delen av tågresan, som gick upp till Castelbolognese är inte mycket att orda. Satt och smånickade lite då jag trots den relativt lugna lördagen kände att jag egentligen skulle behövt mer sömn. Är dock svårt att få ihop det när man dels vill starta tidigt, hinna vara ute många timmar och cykla samt gärna hinna se något av orterna man besöker innan man går och lägger sig på kvällarna. Då blir det lätt att sömnen får stryka på foten. Och då det är ett medvetet val jag ofta gör på cykelresor är det inget jag ångrar.
Från Castelbolognese var det sedan bara att gränsla kolfiberhästen och cykla upp till Riolo Terme där jag skulle möta upp med de övriga resenärerna på arrangerad resa nummer två. Vi bodde på Golf Hotel där jag bott vid ett par tillfällen tidigare och jag hittade, efter att ha checkat in, några svenska cyklister (kände igen några) som satt och åt lunch ute på terrassen så jag gjorde dom sällskap.
Kunde sen inte hålla mig då vädret var strålande fint. Jag var tvungen att få en liten cykeltur. Blev faktiskt precis samma tur som den dagen vi kom ner till Riolo på min andra resa till Italien (2007) och det var ett kul återseende. Har blivit ett antal resor sedan dess och då jag minns just den rundan ganska väl så kan jag säga att om inte annat så har i alla fall de cykelresor jag varit på sedan dess gett en viss rutin vad det gäller backcykling. Körde ut väg SP23 åt sydost och tog sedan av mot Zattaglia.
Observera att kartan nedan innehåller de tio kilometerna från järnvägsstationen upp till hotellet. Bort till Zattaglia är det några mindre backar men huvudsakligen lättåkt. Sen kommer rundans backe där det på 4,3 km stiger 280 höjdmeter. Var lite nyfiken hur benen skulle kännas så jag skruvade gradvis upp belastningen under stigningens gång. Till min glädje kändes det faktiskt riktigt bra.
Efter utförskörningen ner till Casola Valsenio var det bara biten på stora vägen kvar. Med undantag för en kort backe är det i stort sett bara platt och svagt utför. I kombination med en svag vind i ryggen kunde jag inte hålla mig utan körde på ganska skapligt tillbaka till Riolo med mina mått mätt. Hade när jag åter klev in på hotellet ett stort leende på läpparna. Cykellivet lekte verkligen!
Väl tillbaka var det bara att ta en snabb dusch för att sedan knalla ner till entréplanet där först Kjell Nilsson berättade om hur en dag under Giro d'Italia kunde se ut när han körde det under andra halvan på 80-talet. Sen pratade Oskar Svärd om hur det gick till när han slog "klassiker-rekordet", d.v.s. bäst totaltid på en svensk klassiker med strax under 14h. Efter middagen, som tog sin tid, var det så dags för sängen.
Tyvärr klent med cykling även i denna lucka. Kan dock utlova att det kommer att bli bättre igen.
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
Lucka 18 bjuder på dubbel olycka, en kompetent hejarklack och en välbehövlig utflykt.
Frukost var vid sju och start för dagens tur vid nio. Vi hade delat in oss i grupper och jag hade efter viss tvekan beslutat mig för att försöka hänga på det som var tänkt att vara den snabbaste gruppen. Hade kört den planerat rutten tidigare och hade med mig karta som backup i händelse av att jag skulle känna att det gick för fort och skulle vilja ta det lite lugnare.
Gruppledaren signalerar att vi ska ge oss iväg. Rullar iväg och hinner knappt sätta mig på sadeln förrän jag hör ett PSSSSS från framhjulet. Punktering! Igen! Börjar bli heligt förbannad på dessa återkommande punkteringar. Tänker att det är onödigt att gruppen står och väntar på mig så jag säger till han som kom precis bakom mig att de kan köra och att jag tar en egen tur. Han säger nej och tycker att det är snabbt fixat. Visar sig att han har rätt; får senare under turen reda på att han kört som proffs ett år nere i Italien, så det var verkligen en ingen dussincyklist jag fick som "mekaniker". Jag plockar av hjulet och han tar det och medan jag får fram en slang har han plockat av däcket (utan tillstymmelse till däckavtagare) och under tiden att han kollar däcket och sätter i slangen hinner jag lagom springa den lilla biten tillbaka till hotellet och hämta en fotpump. Har för mig att inget skräp hittades i däcket, men att han konstaterade att det var en del skärsår i det, vilket jag också noterat och planen var att skaffa ett nytt vid besök i cykelbutik senare denna dag. Nåväl, tog inte så många minuter innan vi kunde rulla iväg.
Vi körde ner mot Po-slätten på lite mindre vägar och kom på väg SS9. Kunde följa med gruppen, men jag hade nog gärna sett att det gått lite lugnare. Passar mig bättre när det inte går så fort på platten och att man sedan kan köra på lite i backarna. Nåväl, vi följde SS9:an in till Imola som vi krånglade oss igenom de centrala delarna inklusive någon gata som väsentligen var avstängd för biltrafik men som hade desto fler fotgängare. Efter Imola fortsatte vi några kilometer innan vi tog av vänster mot Dozza.
Precis på väg in mot en rondell uppe vid Dozza känns det lite skumt åt bakhjulet till och, mycket riktigt, ny punktering. Är färdig att göra en imitation av Bjarne Riis på tempoloppet i TdF 1997, men avhåller mig. Ligger i bakre delen av gruppen som spruckit av lite, men lyckas i alla fall få stopp på de runt omkring mig. Då jag redan offrat den extraslang jag hade med mig får jag låna en. För att inte sinka gruppen mer än nödvändigt så får "min snabbe mekaniker" fixa även denna punktering. Herr Svärd som är med i gruppen och som låg i dess främre del kommer rullande ner medan punkteringen fixas. Känner lite att jag håller på att skapa mig ett dåligt rykte här med två punkteringar på tre mil. Bakdäcket är dock det tämligen nya däck som jag köpte i Avezzano så här var det bara otur med punkteringen. Denna tar lite längre tid att fixa än föregående då det bara finns handpump tillgänglig. När vi sedan kommer iväg så får en annan kille i gruppen problem med framväxeln precis uppe på toppen av den lilla stigningen så gruppens mekaniker får mer jobb. Tar en stund innan gruppen är ihopsamlad nere på den lite större vägen efter utförskörningen ner från Dozza.
Vi rullar nu på med långsamt roterande tvåpar på den ganska glest trafikerade vägen. Efter en knapp mil kommer vi fram till dagens första hyggliga backe och det blir fri fart upp till T-korset där vägen ansluter till SP34 (fyra och en halv km med ca 5% snittlutning). Då jag legat uppe i täten och precis tagit en förning in i backen tar jag det extra försiktigt inledningsvis och ett antal personer passerar. Får dock sen lite bättre fart på benen och plockar några. Hornen växer lite och jag segar mig om ytterligare ett par och har för mig att jag var fyra eller femma upp. Känns rätt skönt då det är en indikation på att jag inte är den svagaste länken i gruppen i alla fall. Sen är det ju alltid svårt att veta hur mkt människor tar i.
Vi fortsätter längs en ås, förbi Sassoleone och gruppen spricker lite då det går upp och ner, men vi återsamlas vid en rondell innan det går utför ner till Castel del Rio. Här sticker ex-proffset iväg först med herr Svärd på rulle för att den senare ska få en lektion i utförsåkandets ädla konst. Vi övriga tar oss ner efter bästa förmåga. I Castel del Rio blir det sedan en fikapaus på torget och vad passar bättre en solig dag än en glass! Herr Svärd verkar f.ö. mer intresserad av tidningen än fikat.
Blev tyvärr väldigt dåligt med fotandet på denna runda. Blir lätt så för mig när det rullar på lite och jag ligger i en grupp. Blir då mest fokus på att se till att försöka cykla hyggligt förutsägbart.
Efter fikat fortsatte vi uppåt i dalen till Coniale där det var dags för dagens andra stigning tillika den andra sträckan med fri fart (upp till toppen); profil: http://www.salite.ch/paretaio.asp?Mappa= Mitt minne av backen från 2007 visar sig vara ungefär korrekt men jag hade inbillat mig att andra halvan skulle vara lite lättare än vad den var.
Som vanligt i backar så gick jag in rätt försiktigt och försökte hitta en bra kadens och sedan öka belastningen upp till en nivå som kändes rätt. Många andra verkade dock snarare gå in hårt och sedan slå av lite på tempot. Gjorde att jag åter efter att initialt ha tappat började plocka. Gruppen längst fram bestod av Oskar och två eller tre andra (minns inte riktigt). Det var ganska tydligt att Oskar bara följde med och att han inte ville inverka på farten som hölls. Var snarare en kille i Norbergs CK som höll i taktpinnen. Hade träffat honom på en tidigare resa till Italien och min känsla var att han nog var starkare än vad jag var så jag blev nästan lite nervös att jag gick för hårt när jag märkte att jag plockade in på dom och efter en stund var jag ikapp. La mig längst bak, men då jag i och med det fick sänka tempot en del och då jag inte kände att jag gått på rött när jag gick ikapp beslutade jag mig för att jag lika gärna kunde gå upp och dra lite. I en kurva lite senare noterar jag att det blivit en lucka och att jag bara har Oskar på hjul. Får lite blodad tand och försöker när det flackar till en bit upp i backen att hålla uppe belastningen trots att jag vet med mig att det passar mig rätt illa när det blir mer lättåkt. Föredrar stigningar där man snarare kan mala på uppför.
Ambitionen är nu att försöka hålla undan för resten av gänget upp till toppen. Går rätt bra tills det är 2-3 km kvar då jag börjar bli lite seg. Får här hjälp av Oskar som agerar hejarklack och pushar på mig. Får erkänna att det på något barnsligt sätt faktiskt är lite kul att ha en trippel vasaloppssegrare som åker och hejar på en. Blev några bilder tagna på de andra när de kom upp en efter en.
Vi rullade sedan ner till Palazzuolo där några stannade och tog en glass. Jag tyckte dock att en glass kunde räcka denna dag så jag fick med mig Fredrik, en kille som jag stött på på ett stort antal cykelresor i Italien, på att rulla lite i förväg. Detta lite i vetskap om att vägen från Palazzuolo tillbaka nere till Riolo brukar kunna innebära tämligen hård körning och jag snarast kände för att rulla lite lugnt och fint tillbaka. Mycket riktigt kom också resten av gänget farande förbi efter en stund. Struntade i dom, men Fredrik och jag fick dock sällskap av ytterligare en person som såg till att krampa så jag stannade och vi åkte sedan tillbaka ner till Riolo. Sista biten blev det dock på något sätt ett partempo av det hela. Den där vägen har någon slags förbannelse med sig då det är hart när omöjligt att inte trycka på lite om benen är i hyggligt skick. Var sen lunch när vi kom tillbaka till hotellet.
På seneftermiddagen var det sedan utflykt till fabriken där Somec tillverkar cyklar. Var där 2007 så själva fabriksbesöket var inget som jag kände var ett måste. Däremot har de en helt OK butik med cykelprylar och då jag punkterat upp mina slangar och dessutom var skyldig en samt behövde ett nytt framdäck så var det givet att åka med.
Fick tag i ett däck och köpte på mig ett skapligt lager med slangar för att förhoppningsvis ha tillräckligt för resten av resan. Efter återkomst till hotellet var det middag och innan jag sen gick och la mig packade jag min lilla ryggsäck för kommande dagars äventyr.
Frukost var vid sju och start för dagens tur vid nio. Vi hade delat in oss i grupper och jag hade efter viss tvekan beslutat mig för att försöka hänga på det som var tänkt att vara den snabbaste gruppen. Hade kört den planerat rutten tidigare och hade med mig karta som backup i händelse av att jag skulle känna att det gick för fort och skulle vilja ta det lite lugnare.
Gruppledaren signalerar att vi ska ge oss iväg. Rullar iväg och hinner knappt sätta mig på sadeln förrän jag hör ett PSSSSS från framhjulet. Punktering! Igen! Börjar bli heligt förbannad på dessa återkommande punkteringar. Tänker att det är onödigt att gruppen står och väntar på mig så jag säger till han som kom precis bakom mig att de kan köra och att jag tar en egen tur. Han säger nej och tycker att det är snabbt fixat. Visar sig att han har rätt; får senare under turen reda på att han kört som proffs ett år nere i Italien, så det var verkligen en ingen dussincyklist jag fick som "mekaniker". Jag plockar av hjulet och han tar det och medan jag får fram en slang har han plockat av däcket (utan tillstymmelse till däckavtagare) och under tiden att han kollar däcket och sätter i slangen hinner jag lagom springa den lilla biten tillbaka till hotellet och hämta en fotpump. Har för mig att inget skräp hittades i däcket, men att han konstaterade att det var en del skärsår i det, vilket jag också noterat och planen var att skaffa ett nytt vid besök i cykelbutik senare denna dag. Nåväl, tog inte så många minuter innan vi kunde rulla iväg.
Vi körde ner mot Po-slätten på lite mindre vägar och kom på väg SS9. Kunde följa med gruppen, men jag hade nog gärna sett att det gått lite lugnare. Passar mig bättre när det inte går så fort på platten och att man sedan kan köra på lite i backarna. Nåväl, vi följde SS9:an in till Imola som vi krånglade oss igenom de centrala delarna inklusive någon gata som väsentligen var avstängd för biltrafik men som hade desto fler fotgängare. Efter Imola fortsatte vi några kilometer innan vi tog av vänster mot Dozza.
Precis på väg in mot en rondell uppe vid Dozza känns det lite skumt åt bakhjulet till och, mycket riktigt, ny punktering. Är färdig att göra en imitation av Bjarne Riis på tempoloppet i TdF 1997, men avhåller mig. Ligger i bakre delen av gruppen som spruckit av lite, men lyckas i alla fall få stopp på de runt omkring mig. Då jag redan offrat den extraslang jag hade med mig får jag låna en. För att inte sinka gruppen mer än nödvändigt så får "min snabbe mekaniker" fixa även denna punktering. Herr Svärd som är med i gruppen och som låg i dess främre del kommer rullande ner medan punkteringen fixas. Känner lite att jag håller på att skapa mig ett dåligt rykte här med två punkteringar på tre mil. Bakdäcket är dock det tämligen nya däck som jag köpte i Avezzano så här var det bara otur med punkteringen. Denna tar lite längre tid att fixa än föregående då det bara finns handpump tillgänglig. När vi sedan kommer iväg så får en annan kille i gruppen problem med framväxeln precis uppe på toppen av den lilla stigningen så gruppens mekaniker får mer jobb. Tar en stund innan gruppen är ihopsamlad nere på den lite större vägen efter utförskörningen ner från Dozza.
Vi rullar nu på med långsamt roterande tvåpar på den ganska glest trafikerade vägen. Efter en knapp mil kommer vi fram till dagens första hyggliga backe och det blir fri fart upp till T-korset där vägen ansluter till SP34 (fyra och en halv km med ca 5% snittlutning). Då jag legat uppe i täten och precis tagit en förning in i backen tar jag det extra försiktigt inledningsvis och ett antal personer passerar. Får dock sen lite bättre fart på benen och plockar några. Hornen växer lite och jag segar mig om ytterligare ett par och har för mig att jag var fyra eller femma upp. Känns rätt skönt då det är en indikation på att jag inte är den svagaste länken i gruppen i alla fall. Sen är det ju alltid svårt att veta hur mkt människor tar i.
Vi fortsätter längs en ås, förbi Sassoleone och gruppen spricker lite då det går upp och ner, men vi återsamlas vid en rondell innan det går utför ner till Castel del Rio. Här sticker ex-proffset iväg först med herr Svärd på rulle för att den senare ska få en lektion i utförsåkandets ädla konst. Vi övriga tar oss ner efter bästa förmåga. I Castel del Rio blir det sedan en fikapaus på torget och vad passar bättre en solig dag än en glass! Herr Svärd verkar f.ö. mer intresserad av tidningen än fikat.
Blev tyvärr väldigt dåligt med fotandet på denna runda. Blir lätt så för mig när det rullar på lite och jag ligger i en grupp. Blir då mest fokus på att se till att försöka cykla hyggligt förutsägbart.
Efter fikat fortsatte vi uppåt i dalen till Coniale där det var dags för dagens andra stigning tillika den andra sträckan med fri fart (upp till toppen); profil: http://www.salite.ch/paretaio.asp?Mappa= Mitt minne av backen från 2007 visar sig vara ungefär korrekt men jag hade inbillat mig att andra halvan skulle vara lite lättare än vad den var.
Som vanligt i backar så gick jag in rätt försiktigt och försökte hitta en bra kadens och sedan öka belastningen upp till en nivå som kändes rätt. Många andra verkade dock snarare gå in hårt och sedan slå av lite på tempot. Gjorde att jag åter efter att initialt ha tappat började plocka. Gruppen längst fram bestod av Oskar och två eller tre andra (minns inte riktigt). Det var ganska tydligt att Oskar bara följde med och att han inte ville inverka på farten som hölls. Var snarare en kille i Norbergs CK som höll i taktpinnen. Hade träffat honom på en tidigare resa till Italien och min känsla var att han nog var starkare än vad jag var så jag blev nästan lite nervös att jag gick för hårt när jag märkte att jag plockade in på dom och efter en stund var jag ikapp. La mig längst bak, men då jag i och med det fick sänka tempot en del och då jag inte kände att jag gått på rött när jag gick ikapp beslutade jag mig för att jag lika gärna kunde gå upp och dra lite. I en kurva lite senare noterar jag att det blivit en lucka och att jag bara har Oskar på hjul. Får lite blodad tand och försöker när det flackar till en bit upp i backen att hålla uppe belastningen trots att jag vet med mig att det passar mig rätt illa när det blir mer lättåkt. Föredrar stigningar där man snarare kan mala på uppför.
Ambitionen är nu att försöka hålla undan för resten av gänget upp till toppen. Går rätt bra tills det är 2-3 km kvar då jag börjar bli lite seg. Får här hjälp av Oskar som agerar hejarklack och pushar på mig. Får erkänna att det på något barnsligt sätt faktiskt är lite kul att ha en trippel vasaloppssegrare som åker och hejar på en. Blev några bilder tagna på de andra när de kom upp en efter en.
Vi rullade sedan ner till Palazzuolo där några stannade och tog en glass. Jag tyckte dock att en glass kunde räcka denna dag så jag fick med mig Fredrik, en kille som jag stött på på ett stort antal cykelresor i Italien, på att rulla lite i förväg. Detta lite i vetskap om att vägen från Palazzuolo tillbaka nere till Riolo brukar kunna innebära tämligen hård körning och jag snarast kände för att rulla lite lugnt och fint tillbaka. Mycket riktigt kom också resten av gänget farande förbi efter en stund. Struntade i dom, men Fredrik och jag fick dock sällskap av ytterligare en person som såg till att krampa så jag stannade och vi åkte sedan tillbaka ner till Riolo. Sista biten blev det dock på något sätt ett partempo av det hela. Den där vägen har någon slags förbannelse med sig då det är hart när omöjligt att inte trycka på lite om benen är i hyggligt skick. Var sen lunch när vi kom tillbaka till hotellet.
På seneftermiddagen var det sedan utflykt till fabriken där Somec tillverkar cyklar. Var där 2007 så själva fabriksbesöket var inget som jag kände var ett måste. Däremot har de en helt OK butik med cykelprylar och då jag punkterat upp mina slangar och dessutom var skyldig en samt behövde ett nytt framdäck så var det givet att åka med.
Fick tag i ett däck och köpte på mig ett skapligt lager med slangar för att förhoppningsvis ha tillräckligt för resten av resan. Efter återkomst till hotellet var det middag och innan jag sen gick och la mig packade jag min lilla ryggsäck för kommande dagars äventyr.
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
PeterA skrev:
-------------------------------------------------------
> Nu känner jag mig nöjd efter att ha fått öppna
> två luckor till. Börjar bli sugen på att göra
> en första cykelresa till Italien:-)
> /Peter
Ah, på väg att lura ner en förtappad själ i det italienska cykelträsket. Lysande!
Skämt åsido så är väl lite av tanken med denna RR att kanske inspirera någon att vidga sina cykelvyer lite. Detta då jag själv numera tycker att det absolut roligaste med cykling är att få kombinera att cykla i en typ av terräng som vi inte har i Sverige med att få se nya landskap och vyer. Dessutom finner jag det väldigt avkopplande att vara ute och röra på mig större delen av dagarna.
-------------------------------------------------------
> Nu känner jag mig nöjd efter att ha fått öppna
> två luckor till. Börjar bli sugen på att göra
> en första cykelresa till Italien:-)
> /Peter
Ah, på väg att lura ner en förtappad själ i det italienska cykelträsket. Lysande!
Skämt åsido så är väl lite av tanken med denna RR att kanske inspirera någon att vidga sina cykelvyer lite. Detta då jag själv numera tycker att det absolut roligaste med cykling är att få kombinera att cykla i en typ av terräng som vi inte har i Sverige med att få se nya landskap och vyer. Dessutom finner jag det väldigt avkopplande att vara ute och röra på mig större delen av dagarna.
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
Tjena Göran!
Norbergs CK här!
Längesen jag skrev nåt på Happy men nu blev jag ju tvungen när jag hamnade i centrum på lucka 18! :)
Var nog lite överladdad den dagen.. första riktiga turen på resan och härligt väder.
Som en kalv på grönbete... :)
Grym kalender du serverar, perfekt under denna eländiga årstid..
Tyvärr så slutade ju resan för mig i moll efter nåt matförgiftningsliknande.. :(
Men laddar om och siktar på Novecolli resan nästa år igen, och tänkte dessutom ge mig på 40:års jubilerande Giro delle Dolomiti.
Vi kanske ses på nån av dom?
Ha det gott!
Pontus
Norbergs CK här!
Längesen jag skrev nåt på Happy men nu blev jag ju tvungen när jag hamnade i centrum på lucka 18! :)
Var nog lite överladdad den dagen.. första riktiga turen på resan och härligt väder.
Som en kalv på grönbete... :)
Grym kalender du serverar, perfekt under denna eländiga årstid..
Tyvärr så slutade ju resan för mig i moll efter nåt matförgiftningsliknande.. :(
Men laddar om och siktar på Novecolli resan nästa år igen, och tänkte dessutom ge mig på 40:års jubilerande Giro delle Dolomiti.
Vi kanske ses på nån av dom?
Ha det gott!
Pontus
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
Lucka 19 bjuder på ett kloster från 1200-talet, ett möte med Elvis och en revansch.
Upp tidigt så att jag strax efter klockan slagit sex kunde påbörja dagens tur.
De inledande sju milen till Santa Sofia var mest en transportsträcka. Det hade gått att åka betydligt roligare vägar än den jag valde genom att hålla sig betydligt närmare linjen mellan Riolo och Santa Sofia, d.v.s. köra över bergen. Det hade dock blivit en mil längre och, viktigare, sex stigningar med totalt ett par tusen höjdmeter. Det hade också tagit betydligt längre tid. Då jag inte hade något hotell bokat för natten, men en idé om ungefär hur långt jag borde försöka hinna denna dag för att hela den planerade turen skulle hinnas med så insåg jag att den vägen inte var rimlig att köra.
Den rutt jag valde gick först ner till Castelbolognese och Po-slätten där jag tog SS9:an åt sydost. Egentligen är SS9 ingen höjdarväg att cykla då den är ganska trafikerad, men jag var ute relativt tidigt så trafiken var inte riktigt igång och jag tycker att det trots allt är lite enklare med trafikerade vägar när man kör solo. Dessutom rörde det sig bara om drygt två mil under vilka jag knappt ändrade riktning alls. I Faenza körde jag rakt igenom staden och när jag kom till Forlí var det dags att ta av för gott från SS9. Jag genade sedan upp mot dalen som leder in till Santa Sofia. I Meldola var jag f.ö. bara hundratalet meter från en väg jag åkte senare under resan (får se om jag kommer ihåg att nämna det när jag kommer dit). Strax därefter är nedanstående bild tagen.
Som synes var vädret strålande vackert. Temperaturen hade också börjat stiga efter en lite svalare morgon. Vi tar en bild till från transportsträckan, denna tagen i Cusercoli.
Klockan var ungefär kvart i nio när jag kom upp till Santa Sofia och det kändes som jag kunde förtjäna en förmiddagsfika. Gick in i en affär och inhandlade iste, jordgubbar och sockerkaka.
Åt upp alla jordgubbar medan större delen av sockerkakan fick bli proviant för resten av dagen. Strax innan jag skulle till att ge mig iväg dök så Elvis upp (eller åtminstone någon som jag misstänker verkligen gillar honom)!
Dagens första stigning, upp till Passo del Carnaio, började innan jag kommit ut från Santa Sofia. Första fyra kilometerna var det skaplig lutning hela tiden men sen gick det i etapper uppför med kortare lättåkta partier emellanåt; profil på första halvan av backen: http://www.salite.ch/9380.asp?Mappa= Jag hade nu också kommit ifrån trafiken så det var lugnt och fridfullt.
Efter att ha passerat passet bar det av neråt på en väg som slingrade sig ner i dalgången där E45:an går, en väg som f.ö. går mellan Karesuando och Gela nere på södra på Sicilien.
Jag kom ner i dalen i San Piero in Bagno och fortsatte söderut på SS71, förbi Bagno di Romagna. Som framgår av namnen är detta orter där det finns termiska bad. Strax efter Bagno di Romagna tog jag av från SS71 och fortsatte SP137 som slingrar sig uppåt i dalen i närheten av motorvägen.
Hade trott att det skulle vara ytterst lite trafik på denna väg. Motorvägen borde svälja mer eller mindre allt utom lokaltrafiken och det är inte många byar på detta vägavsnitt och de som finns är inte direkt stora. Till min stora förvåning kom dock lastbil efter lastbil tuffande förbi uppför. Sen, en liten bit innan Verghereto så upphörde trafiken helt plötsligt. DÅ det finns en motorvägspåfart där så misstänker jag att det måste ha varit något problem med vägen som gjorde att lastbilstrafiken leddes förbi ett avsnitt på motorvägen.
Några kilometer efter Verghereto tog jag så vid Valico di Montecoronaro av och började på allvar klättringen upp till Monte Fumaiolo; profil (från Bagno di Romagna): http://www.salite.ch/8394.asp?Mappa= Detta var ett berg jag hade revansch att utkräva på. När jag våren 2013 skulle försöka ta mig upp, då från norra sidan, så hade försöket slutat strax före Alfero p.g.a. dagens tredje punktering (hade bara två extraslangar med mig). Nu skulle dock berget besegras! Stigningen gick inledningsvis upp genom en by och sedan en hel del i skog som innhöll både löv- och barrträd.
Asfaltskvaliteten var här ärligt talat ganska dålig och att åka utför hade nog inte varit någon större njutning.
Toppen på vägen, på ungefär 1360 möh d.v.s. ett 40-tal meter lägre än bergets topp, var inget direkt sevärt då det låg inne i skogen och utsikten var tämligen begränsad. Utförskörningen ner till Balze bjöd på risig asfalt och jag vågade inte släppa på alls då det kändes som att det lätt skulle kunna sluta med punktering eller något ännu värre. Fick trösta mig med att det var härligt grönt och dessutom riktigt OK temperatur.
Nere i Balze blev beläggningen sedan bättre och det gick att rulla på lite bättre utför. På ängarna blommade det för fullt.
Ett par kilometer innan jag kom tillbaka ner till väg SP137, mindre än en kilometer söder om där jag tog av från den, passerade jag detta landskap som var lite fascinerande.
Gjorde ett snabbstopp för en dricka och en glasstrut på en bar i byn där jag kom ut på SP137 (Le Ville di Montecoronaro). Fortsatte sedan söderut och passerade efter några kilometer över motorvägen. Sen kom jag fram till ett parti som jag inte hade riktigt koll på då kartor och google streetview indikerar att vägen blir betydligt mindre/sämre. Visade sig också att detta blev ren "överlevnadscykling" då vägen var riktigt dålig. Det var förvisso inga större problem att ta sig fram (mer än att jag var tvungen att köra mot skyltningen som sa något om att bara utryckningsfordon och fordon med tillstånd hade rätt att passera) men det gick inte att hålla någon vidare fart om man ville ha hygglig sannolikhet att cykeln skulle hålla ihop. Ett par bilder tror jag beskriver det hela rätt väl.
Efter att ha tagit mig förbi detta vägavsnitt fortsatte jag en knapp mil ytterligare neråt i dalen till Pietro di Santo Stefano. Klockan var nu runt två och det var skapligt varmt i solen. Då jag hade ett par mil från Pietro di Santo Stefano upp till toppen på dagens tredje stigning unnade jag mig en dricka (och en glass!) innan jag började klättringen.
Var en ganska lättåkt backe; profil: http://www.salite.ch/11905.asp?Mappa= Inledningsvis gick den över en del ängar, men sedan blev det mer skog. Cykeldatortermometern var uppe och vände på 37 grader, men jag gissar att skuggtemperaturen kanske snarare var runt 27 grader. Solen värmer bra och när den fått ligga på och värma upp den mörka asfalten ett antal timmar så får kommer en termometer på cykeln att visa väldigt höga temperaturer. Lyckligtvis tillhör jag dock släktet som mycket hellre har det varmt än kallt så jag åkte och njöt i fulla drag. Några bilder från uppvägen:
Toppen på stigningen var uppe vid Santuario della Verna, ett franciskanerkloster med rötter från San Francesco d'Assis dagar, d.v.s från 1200-talet. Gick runt och tittade lite efter att ha svidat om så att jag inte var bararmad och barbent. Fanns skyltar att sådant inte var tillåtet och det kändes som jag gott kunde respektera denna önskan.
Måste här erkänna att jag inte följde Mille miglia-cyklisternas praxis med att käka kall risotto här uppe utan jag tog mig lite sockerkaka istället.
Vände sedan ner samma väg som jag kommit ner tills jag kom till Chiusi della Verna. Där åkte jag ner i byn och tog sedan den lilla vägen SP54 vars sträckning var trevlig men där asfalten åter lämnade lite att önska vad gäller släthet. Gick huvudsakligen utför, men var en kortare backe på vägen till Caprese Michelangelo och en backe upp till den byn där jag tog höger in på SP47 vars beläggning var bättre.
Vägen gick i riktning ner mot Lago artificiale di Montedoglio.
Nere i Anghiari så tog jag vänster och korsade över dalen till Sansepolcro. Då klockan började närma sig sex tänkte jag att det kunde vara läge att börja leta efter husrum för natten. Var först inne på ett ställe och frågade, men de hade fullt. Han tipsade dock om att det fanns ett annat ställe en liten bit ner på gatan som kanske skulle kunna ha något ledigt. Jag rullade nerför gatan men såg inget hotell. Kunde det vara s.a. han inte menat att det var på höger hand på den gatan utan att det skulle vara på gatan på höger hand? Åkte in på gatan till höger, men hittade inget hotell. Körde runt kvarteret och när jag så kom ner för gatan andra gången så såg jag en liten skylt vid ingången till en bar/restaurang som indikerade att det nog även var ett hotell. Gick in och det visade sig mycket riktigt att de hade rum och att det dessutom fanns (åtminstone) ett ledigt rum. Det låg dock två trappor upp och det var en riktigt smal trappa så cykeln parkerades istället innanför den ordentligt låsta dörren till ägarens bostad på andra sidan gatan.
Efter att ha tagit en dusch och fått på mig lite "civila kläder" gick jag ut och tog mig en promenad runt i de centrala delarna av orten.
Upp tidigt så att jag strax efter klockan slagit sex kunde påbörja dagens tur.
De inledande sju milen till Santa Sofia var mest en transportsträcka. Det hade gått att åka betydligt roligare vägar än den jag valde genom att hålla sig betydligt närmare linjen mellan Riolo och Santa Sofia, d.v.s. köra över bergen. Det hade dock blivit en mil längre och, viktigare, sex stigningar med totalt ett par tusen höjdmeter. Det hade också tagit betydligt längre tid. Då jag inte hade något hotell bokat för natten, men en idé om ungefär hur långt jag borde försöka hinna denna dag för att hela den planerade turen skulle hinnas med så insåg jag att den vägen inte var rimlig att köra.
Den rutt jag valde gick först ner till Castelbolognese och Po-slätten där jag tog SS9:an åt sydost. Egentligen är SS9 ingen höjdarväg att cykla då den är ganska trafikerad, men jag var ute relativt tidigt så trafiken var inte riktigt igång och jag tycker att det trots allt är lite enklare med trafikerade vägar när man kör solo. Dessutom rörde det sig bara om drygt två mil under vilka jag knappt ändrade riktning alls. I Faenza körde jag rakt igenom staden och när jag kom till Forlí var det dags att ta av för gott från SS9. Jag genade sedan upp mot dalen som leder in till Santa Sofia. I Meldola var jag f.ö. bara hundratalet meter från en väg jag åkte senare under resan (får se om jag kommer ihåg att nämna det när jag kommer dit). Strax därefter är nedanstående bild tagen.
Som synes var vädret strålande vackert. Temperaturen hade också börjat stiga efter en lite svalare morgon. Vi tar en bild till från transportsträckan, denna tagen i Cusercoli.
Klockan var ungefär kvart i nio när jag kom upp till Santa Sofia och det kändes som jag kunde förtjäna en förmiddagsfika. Gick in i en affär och inhandlade iste, jordgubbar och sockerkaka.
Åt upp alla jordgubbar medan större delen av sockerkakan fick bli proviant för resten av dagen. Strax innan jag skulle till att ge mig iväg dök så Elvis upp (eller åtminstone någon som jag misstänker verkligen gillar honom)!
Dagens första stigning, upp till Passo del Carnaio, började innan jag kommit ut från Santa Sofia. Första fyra kilometerna var det skaplig lutning hela tiden men sen gick det i etapper uppför med kortare lättåkta partier emellanåt; profil på första halvan av backen: http://www.salite.ch/9380.asp?Mappa= Jag hade nu också kommit ifrån trafiken så det var lugnt och fridfullt.
Efter att ha passerat passet bar det av neråt på en väg som slingrade sig ner i dalgången där E45:an går, en väg som f.ö. går mellan Karesuando och Gela nere på södra på Sicilien.
Jag kom ner i dalen i San Piero in Bagno och fortsatte söderut på SS71, förbi Bagno di Romagna. Som framgår av namnen är detta orter där det finns termiska bad. Strax efter Bagno di Romagna tog jag av från SS71 och fortsatte SP137 som slingrar sig uppåt i dalen i närheten av motorvägen.
Hade trott att det skulle vara ytterst lite trafik på denna väg. Motorvägen borde svälja mer eller mindre allt utom lokaltrafiken och det är inte många byar på detta vägavsnitt och de som finns är inte direkt stora. Till min stora förvåning kom dock lastbil efter lastbil tuffande förbi uppför. Sen, en liten bit innan Verghereto så upphörde trafiken helt plötsligt. DÅ det finns en motorvägspåfart där så misstänker jag att det måste ha varit något problem med vägen som gjorde att lastbilstrafiken leddes förbi ett avsnitt på motorvägen.
Några kilometer efter Verghereto tog jag så vid Valico di Montecoronaro av och började på allvar klättringen upp till Monte Fumaiolo; profil (från Bagno di Romagna): http://www.salite.ch/8394.asp?Mappa= Detta var ett berg jag hade revansch att utkräva på. När jag våren 2013 skulle försöka ta mig upp, då från norra sidan, så hade försöket slutat strax före Alfero p.g.a. dagens tredje punktering (hade bara två extraslangar med mig). Nu skulle dock berget besegras! Stigningen gick inledningsvis upp genom en by och sedan en hel del i skog som innhöll både löv- och barrträd.
Asfaltskvaliteten var här ärligt talat ganska dålig och att åka utför hade nog inte varit någon större njutning.
Toppen på vägen, på ungefär 1360 möh d.v.s. ett 40-tal meter lägre än bergets topp, var inget direkt sevärt då det låg inne i skogen och utsikten var tämligen begränsad. Utförskörningen ner till Balze bjöd på risig asfalt och jag vågade inte släppa på alls då det kändes som att det lätt skulle kunna sluta med punktering eller något ännu värre. Fick trösta mig med att det var härligt grönt och dessutom riktigt OK temperatur.
Nere i Balze blev beläggningen sedan bättre och det gick att rulla på lite bättre utför. På ängarna blommade det för fullt.
Ett par kilometer innan jag kom tillbaka ner till väg SP137, mindre än en kilometer söder om där jag tog av från den, passerade jag detta landskap som var lite fascinerande.
Gjorde ett snabbstopp för en dricka och en glasstrut på en bar i byn där jag kom ut på SP137 (Le Ville di Montecoronaro). Fortsatte sedan söderut och passerade efter några kilometer över motorvägen. Sen kom jag fram till ett parti som jag inte hade riktigt koll på då kartor och google streetview indikerar att vägen blir betydligt mindre/sämre. Visade sig också att detta blev ren "överlevnadscykling" då vägen var riktigt dålig. Det var förvisso inga större problem att ta sig fram (mer än att jag var tvungen att köra mot skyltningen som sa något om att bara utryckningsfordon och fordon med tillstånd hade rätt att passera) men det gick inte att hålla någon vidare fart om man ville ha hygglig sannolikhet att cykeln skulle hålla ihop. Ett par bilder tror jag beskriver det hela rätt väl.
Efter att ha tagit mig förbi detta vägavsnitt fortsatte jag en knapp mil ytterligare neråt i dalen till Pietro di Santo Stefano. Klockan var nu runt två och det var skapligt varmt i solen. Då jag hade ett par mil från Pietro di Santo Stefano upp till toppen på dagens tredje stigning unnade jag mig en dricka (och en glass!) innan jag började klättringen.
Var en ganska lättåkt backe; profil: http://www.salite.ch/11905.asp?Mappa= Inledningsvis gick den över en del ängar, men sedan blev det mer skog. Cykeldatortermometern var uppe och vände på 37 grader, men jag gissar att skuggtemperaturen kanske snarare var runt 27 grader. Solen värmer bra och när den fått ligga på och värma upp den mörka asfalten ett antal timmar så får kommer en termometer på cykeln att visa väldigt höga temperaturer. Lyckligtvis tillhör jag dock släktet som mycket hellre har det varmt än kallt så jag åkte och njöt i fulla drag. Några bilder från uppvägen:
Toppen på stigningen var uppe vid Santuario della Verna, ett franciskanerkloster med rötter från San Francesco d'Assis dagar, d.v.s från 1200-talet. Gick runt och tittade lite efter att ha svidat om så att jag inte var bararmad och barbent. Fanns skyltar att sådant inte var tillåtet och det kändes som jag gott kunde respektera denna önskan.
Måste här erkänna att jag inte följde Mille miglia-cyklisternas praxis med att käka kall risotto här uppe utan jag tog mig lite sockerkaka istället.
Vände sedan ner samma väg som jag kommit ner tills jag kom till Chiusi della Verna. Där åkte jag ner i byn och tog sedan den lilla vägen SP54 vars sträckning var trevlig men där asfalten åter lämnade lite att önska vad gäller släthet. Gick huvudsakligen utför, men var en kortare backe på vägen till Caprese Michelangelo och en backe upp till den byn där jag tog höger in på SP47 vars beläggning var bättre.
Vägen gick i riktning ner mot Lago artificiale di Montedoglio.
Nere i Anghiari så tog jag vänster och korsade över dalen till Sansepolcro. Då klockan började närma sig sex tänkte jag att det kunde vara läge att börja leta efter husrum för natten. Var först inne på ett ställe och frågade, men de hade fullt. Han tipsade dock om att det fanns ett annat ställe en liten bit ner på gatan som kanske skulle kunna ha något ledigt. Jag rullade nerför gatan men såg inget hotell. Kunde det vara s.a. han inte menat att det var på höger hand på den gatan utan att det skulle vara på gatan på höger hand? Åkte in på gatan till höger, men hittade inget hotell. Körde runt kvarteret och när jag så kom ner för gatan andra gången så såg jag en liten skylt vid ingången till en bar/restaurang som indikerade att det nog även var ett hotell. Gick in och det visade sig mycket riktigt att de hade rum och att det dessutom fanns (åtminstone) ett ledigt rum. Det låg dock två trappor upp och det var en riktigt smal trappa så cykeln parkerades istället innanför den ordentligt låsta dörren till ägarens bostad på andra sidan gatan.
Efter att ha tagit en dusch och fått på mig lite "civila kläder" gick jag ut och tog mig en promenad runt i de centrala delarna av orten.
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
[Avslutar lucka 19 i detta inlägg då jag slog i taket för antalet bilder i föregående inlägg]
Blev en pizza denna kväll (samt en "finglass" på en glassbar efteråt). Tog en liten sväng till innan det var sängdags. Gillar att strosa omkring lite i orterna jag kommer till. Jag är ingen stadsperson, men att gå en liten sväng före/efter middag i byarna/städerna man bor i tycker jag kan vara rätt trivsamt, i synnerhet om de inte är alltför turistiska. Avslutar luckan med några kvällsbilder.
Blev en pizza denna kväll (samt en "finglass" på en glassbar efteråt). Tog en liten sväng till innan det var sängdags. Gillar att strosa omkring lite i orterna jag kommer till. Jag är ingen stadsperson, men att gå en liten sväng före/efter middag i byarna/städerna man bor i tycker jag kan vara rätt trivsamt, i synnerhet om de inte är alltför turistiska. Avslutar luckan med några kvällsbilder.
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
Spjass skrev:
-------------------------------------------------------
> Tjena Göran!
>
Hej själv!
> Norbergs CK här!
>
> Längesen jag skrev nåt på Happy men nu blev jag
> ju tvungen när jag hamnade i centrum på lucka
> 18! :)
>
> Var nog lite överladdad den dagen.. första
> riktiga turen på resan och härligt väder.
> Som en kalv på grönbete... :)
Den känslan tycker jag är rätt vanlig när man kommer ner till bergen/backarna. Brukr ta någon/några backar innan man lugnat ner sig och kan köra backarna utan att det rycker i benen att trycka på.
>
> Grym kalender du serverar, perfekt under denna
> eländiga årstid..
>
> Tyvärr så slutade ju resan för mig i moll efter
> nåt matförgiftningsliknande.. :(
Var verkligen tråkigt att du inte fick möjlighet att slutföra resan på ett bra sätt. Var ju några andra som också hade lite strul. Hade själv en horribel påskresa 2014, så jag vet hur träligt det är att inte kunna cykla när man är på cykelresa.
>
> Men laddar om och siktar på Novecolli resan
> nästa år igen, och tänkte dessutom ge mig på
> 40:års jubilerande Giro delle Dolomiti.
>
> Vi kanske ses på nån av dom?
Inte alls omöjligt. Jag har inte spikat några planer för 2016 än, men jag har ju svårt att hålla mig borta från Italien, så ... ;-)
>
> Ha det gott!
Detsamma!
-------------------------------------------------------
> Tjena Göran!
>
Hej själv!
> Norbergs CK här!
>
> Längesen jag skrev nåt på Happy men nu blev jag
> ju tvungen när jag hamnade i centrum på lucka
> 18! :)
>
> Var nog lite överladdad den dagen.. första
> riktiga turen på resan och härligt väder.
> Som en kalv på grönbete... :)
Den känslan tycker jag är rätt vanlig när man kommer ner till bergen/backarna. Brukr ta någon/några backar innan man lugnat ner sig och kan köra backarna utan att det rycker i benen att trycka på.
>
> Grym kalender du serverar, perfekt under denna
> eländiga årstid..
>
> Tyvärr så slutade ju resan för mig i moll efter
> nåt matförgiftningsliknande.. :(
Var verkligen tråkigt att du inte fick möjlighet att slutföra resan på ett bra sätt. Var ju några andra som också hade lite strul. Hade själv en horribel påskresa 2014, så jag vet hur träligt det är att inte kunna cykla när man är på cykelresa.
>
> Men laddar om och siktar på Novecolli resan
> nästa år igen, och tänkte dessutom ge mig på
> 40:års jubilerande Giro delle Dolomiti.
>
> Vi kanske ses på nån av dom?
Inte alls omöjligt. Jag har inte spikat några planer för 2016 än, men jag har ju svårt att hålla mig borta från Italien, så ... ;-)
>
> Ha det gott!
Detsamma!
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
Lucka 20 bjuder på ytterligare en revansch, ett besök i Tolkiens rike samt vägskylt till Tyskland.
Åter en dag med start klockan sex. Fungerade utan problem att få ut cykeln ur porten på andra sidan gatan. Ringde bara på porttelefonen och så tryckte hotellägaren på någon knapp s.a. dörren öppnades och jag kunde gå in och hämta cykeln. Fick knappt en halvmil på platten bort förbi San Giustino innan det var dags för dagens första backe, upp till Bocca Trabaria; profil: http://www.salite.ch/trabaria.asp?Mappa= Passerade någon bil och några lastbilar, men huvudsakligen var det väldigt lugnt denna tidiga morgon. Varefter jag jobbade mig uppför började jag få lite utsikt ner över dalen.
Var rätt hög luftfuktighet och som så ofta i sådana förhållanden började det det gnälla nerifrån pedalen så jag blev tvungen att stanna till och lägga på ett par droppar olja för att få tyst på eländet som beror på friktion mellan kloss och pedal. Anledningen till luftfuktigheten syns ganska tydligt i denna bild.
Med några kilometer kvar till toppen kom jag in i molnen och det kändes inte olikt den i en svensk fuktig dimmig höstmorgon.
Var uppe vid passet vid halv åtta och lämnade i samband med detta Umbria och åkte in i Marche. Tog det lite extra lugnt till att börja med under utförskörningen då jag var tvungen att skicka ner glasögonen på nästippen då de helt täckts av små fuktdroppar och var hopplösa att se igenom. Lyckligtvis kom jag ganska snart ner nedanför molnen och fartvinden såg till att fukten blåste bort från glasögonen.
Nere i Lamoli, mindre än en mil från toppen, minskade lutningen men det fortsatte att huvudsakligen luta svagt utför i drygt två mil, hela vägen ner till Urbania.
Passade i Sant'Angelo in Vado på att gå in i en affär och köpa lite fika. Finns från Sant'Angelo en väg söderut till Apecchio som var ett alternativ. Den skulle ha gett en mil och 300 höjdmeter ytterligare. Då jag inte var helt säker på om den var asfalterad hela vägen valde jag dock att fega och köra det enklare huvudalternativet.
Vid infarten till Urbania tog jag av höger in på väg SP90. Denna väg hade jag kört 2011 då jag på en dagstur från Misano Adriatico, strax söder om Riccione (i sin tur en liten bit söder om Rimini), hade haft som mål att ta mig upp till Monte Nerone. Detta försök hade dock havererat då jag inte hade hittat vägen upp, eller rättare sagt så hade jag hittat vägen, men jag var då helt säker på att den bara ledde in till vad som såg ut som ett grustag, och jag hade därför inte kommit upp på berget. Nu hade jag dock kontrollerat det hela mycket noga och jag var ute efter revansch!
Från Urbania gick vägen uppför upp till Valico Monte Cagnero; profil: http://www.salite.ch/8479.asp?Mappa= På vägen upp passerar man ett grustag där det känns som de håller på och tar bort hela berget/kullen.
Efter passage av passet bar det av utför förbi Piano och Fratta ner till Piobbico. Här har man också Monte Nerone rakt framför sig och man kan t.o.m. se masterna uppe på toppen.
Nere i Piobbico tog jag en andra fika för dagen i form av en macka och en iste på ett café. Jag följde sen SS257 österut i en kilometer innan jag tog av söderut på SP82 och började klättringen; profil: http://www.salite.ch/nerone.asp?Mappa= Efter ett par kilometer kom jag upp till avtaget som jag 2011 var övertygad om bara ledde in till ett grustag. Jag vet inte om det var fler som haft problem med detta avtag, men nu fanns det dock en skylt som skingrade alla tvivel man eventuellt kunde ha.
Blommade en del orkidéer(?) precis vid avtaget.
Vägen slingrade sig nu uppför den relativt branta bergssidan. Stora delar gick den inne i skog eller buskvegetation.
Känslan var att det är en väg som det inte läggs några pengar på att underhålla utan att den nog kommer att bli allt sämre. Det fanns redan nu partier där det knappt var någon asfalt kvar på vägen.
Vägens skick gjorde också att man fick vara väldigt försiktig om man ville ställa sig upp, i synnerhet där det brantade på - stående cykling och lösgrus på asfalten kan göra att man snabbt tappar både fart och gummi på bakdäcket! Lyckligtvis var det dock bara något enstaka parti där lutningen gick uppemot 15-17%. Typiskt var det nog snarare kring 8-11%. Snittlutningen på första milen var strax över 9%.
Här och var glesnade träden och buskarna på sidan om vägen och man fick lite utsikt (Piobbico syns nere i dalen på den nedre bilden).
Även om beläggningen på vägen var lite si och så måste jag säga att jag tyckte att den var rätt trevlig och cyklingen var väldigt rofylld.
På drygt 1300 meters höjd kom jag upp till en större väg, i alla fall i förhållande till den väg jag åkt på. Det började här öppna upp sig och det var en del ängar vilket gjorde att jag kände av att det blåste en del.
Vägen gick här runt toppen på östra sidan s.a. man kom ner söder om den varifrån man tog de sista ca 100 höjdmeterna (bilden tagen med ryggen mot staketet som omgav masterna uppe på toppen).
Var ett par helikoptrar som åkte runt (den ena syns faktiskt som en prick, strax ovanför horisonten en aning till höger om vägen på bilden). Efter en stund gav de sig dock iväg norrut.
Från toppen finns två vägar ner på södra sidan, en östligare som går ner till Pianello och en västligare som går ner till Sierravalle di Carda. Jag hade på hemmaplan försökt utröna statusen på den vägen vad det gällde om den var asfalterad eller ej, men inte lyckats. Det jag visste var att den västra nerfarten, vilket är huvudvägen upp, var asfalterad. Då jag skulle vidare österut så var planen att se om jag kunde ta vägen till Pianello så jag gav mig neråt åt det hållet. Vägen gick till att börja med över ängar där det blommade fint.
Efter en halvkilometer fick jag dock för mig att vägen drog iväg alldeles för mycket norrut och jag blev osäker. Det såg dessutom ut som den gick uppför på sidan av en annan topp. Kändes inte alls rätt och jag funderade på om det kanske trots allt var klokast att ta huvudvägen ner. Att dra iväg bort på en väg och sen upptäcka att det är en dålig grusväg och antingen behöva gå nerför den eller cykla tillbaka upp och ta huvudvägen kändes inte så lockande. Så, jag vände. I efterhand har jag konstaterat att det var rätt väg jag var på och den har dessutom dykt upp på google streetview och där ser man att det är en extremt smal asfalterad väg som ser ut att vara i lite halvdant skick så jag hade nog fått ta det ganska försiktigt om jag tagit den vägen ner.
Vägen jag tog ner var skaplig och den innehöll dessutom några passager med kurvor som kom slag i slag och som var rätt kul cykling. Nere i Serravalle di Carda tog jag vänster ut på en annan väg och fortsatte ner mot Pianello. Denna vägs asfalt var dock i ganska dåligt skick med mycket sprickor och hål så jag tog det väldigt lugnt och försiktigt.
Strax efter Pianello tog jag av in på en mindre väg igen och fick här en backe på ett par kilometer som var brantare än jag väntat mig, snittade 9-10%. Blev här förbicyklad av en karl som jag tror var holländare. Hade kanske kunnat hänga på om jag verkligen gett mig den på det, men jag hade inga sådana ambitioner denna dag. Kom sen upp till en skylt som fick mig att börja fundera på om vägvalet verkligen var det bästa.
Var jag på väg ner i underjorden? Nej, lyckligtvis visade det sig bara vara en italiensk by som råkade dela namn med gruvorna Tolkiens värld. Puh! Passerade dessutom den holländske cyklisten som stod och plockade på sig lite kläder från bakluckan på en bil. Verkade som han hade partnern som servicebilschaufför. Förvisso smidigt att slippa dra på sakerna själv, men att sitta och köra servicebil åt sin partner känns ju inte som den roligaste semestern! Efter Moria kom en liten utförsbacke följt av en liten uppförsbacke. Stannade här och tog en snabbfika. Holländaren passerade mig med följebilen i släptåg. Jag gav mig också rätt omgående av neråt mot dalen då det kom något regnstänk.
Nere i dalen går en större väg, SP3, som är rätt trafikerad och som dessutom går genom några tunnlar. Lyckligtvis går dock en mindre väg parallellt och jag tog denna i riktning söderut. Denna väg klättrar på 12 km drygt 300 höjdmeter upp till Valico di Scheggia. Det inleds väldigt försiktigt men blir gradvis brantare. I Cantiano var jag lite ouppmärksam där vägen delade sig och jag drog iväg en liten bit på SP50 innan jag insåg mitt misstag och tog mig tillbaka till den rätta vägen. I Pontericciolo delade sig vägen på nytt och jag fortsatte på den som gick åt sydost.
Var ingen brant stigning upp till Valico di Scheggia, men de sista kilometerna upp började jag känna mig lite seg. Efter att ha passerat toppen gick det egentligen mest utför i ett par mil ner till Osteria del Gatto, men det var även en del kortare backar, huvudsakligen upp mot byar. Stannade i någon av dessa till vid en bar och fick mig en glass och dricka vilket gav lite nya krafter.
Jag hade inte heller denna natt något boende bokat, men planen var att ta mig till Fabriano. Från den dalen jag åkte i var det ett mindre pass jag var tvungen att klara av för att komma dit. Jag hade dock ytterligare en backe som jag gärna ville köra, nämligen Cima Mutali, vilket är där man kan se ett torn sticka en liten bit till höger om själva toppen rakt fram i bilden nedan.
Man ser det inte i bilden, men från öster började i detta läge ganska mörka moln dra in och jag började oroa mig lite för om det skulle bli regn. Lyckligtvis blev det dock aldrig något av med detta. Nere i Osteria del Gatto så fann jag i en korsning en något udda skylt.
Den något underliga skylten till den tyska byn Asslar förklaras av det tydligen är en vänort till Osteria del Gatto (eller Fossato del Vico som kommunen tydligen heter). Stigningen upp till Cima Mutali var bara knappt 7 km, men undantaget ett par lite flackare partier var snittet runt 10% och det var också några brantare ramper på vägen upp. Vägens övre del var ingen höjdare rent beläggningsmässigt.
Inte heller byggnaden uppe vid slutet av vägen var någon direkt skönhetsupplevelse.
[Fortsätter i nästa inlägg. Har slagit i max antal bilder i ett inlägg - igen!]
Åter en dag med start klockan sex. Fungerade utan problem att få ut cykeln ur porten på andra sidan gatan. Ringde bara på porttelefonen och så tryckte hotellägaren på någon knapp s.a. dörren öppnades och jag kunde gå in och hämta cykeln. Fick knappt en halvmil på platten bort förbi San Giustino innan det var dags för dagens första backe, upp till Bocca Trabaria; profil: http://www.salite.ch/trabaria.asp?Mappa= Passerade någon bil och några lastbilar, men huvudsakligen var det väldigt lugnt denna tidiga morgon. Varefter jag jobbade mig uppför började jag få lite utsikt ner över dalen.
Var rätt hög luftfuktighet och som så ofta i sådana förhållanden började det det gnälla nerifrån pedalen så jag blev tvungen att stanna till och lägga på ett par droppar olja för att få tyst på eländet som beror på friktion mellan kloss och pedal. Anledningen till luftfuktigheten syns ganska tydligt i denna bild.
Med några kilometer kvar till toppen kom jag in i molnen och det kändes inte olikt den i en svensk fuktig dimmig höstmorgon.
Var uppe vid passet vid halv åtta och lämnade i samband med detta Umbria och åkte in i Marche. Tog det lite extra lugnt till att börja med under utförskörningen då jag var tvungen att skicka ner glasögonen på nästippen då de helt täckts av små fuktdroppar och var hopplösa att se igenom. Lyckligtvis kom jag ganska snart ner nedanför molnen och fartvinden såg till att fukten blåste bort från glasögonen.
Nere i Lamoli, mindre än en mil från toppen, minskade lutningen men det fortsatte att huvudsakligen luta svagt utför i drygt två mil, hela vägen ner till Urbania.
Passade i Sant'Angelo in Vado på att gå in i en affär och köpa lite fika. Finns från Sant'Angelo en väg söderut till Apecchio som var ett alternativ. Den skulle ha gett en mil och 300 höjdmeter ytterligare. Då jag inte var helt säker på om den var asfalterad hela vägen valde jag dock att fega och köra det enklare huvudalternativet.
Vid infarten till Urbania tog jag av höger in på väg SP90. Denna väg hade jag kört 2011 då jag på en dagstur från Misano Adriatico, strax söder om Riccione (i sin tur en liten bit söder om Rimini), hade haft som mål att ta mig upp till Monte Nerone. Detta försök hade dock havererat då jag inte hade hittat vägen upp, eller rättare sagt så hade jag hittat vägen, men jag var då helt säker på att den bara ledde in till vad som såg ut som ett grustag, och jag hade därför inte kommit upp på berget. Nu hade jag dock kontrollerat det hela mycket noga och jag var ute efter revansch!
Från Urbania gick vägen uppför upp till Valico Monte Cagnero; profil: http://www.salite.ch/8479.asp?Mappa= På vägen upp passerar man ett grustag där det känns som de håller på och tar bort hela berget/kullen.
Efter passage av passet bar det av utför förbi Piano och Fratta ner till Piobbico. Här har man också Monte Nerone rakt framför sig och man kan t.o.m. se masterna uppe på toppen.
Nere i Piobbico tog jag en andra fika för dagen i form av en macka och en iste på ett café. Jag följde sen SS257 österut i en kilometer innan jag tog av söderut på SP82 och började klättringen; profil: http://www.salite.ch/nerone.asp?Mappa= Efter ett par kilometer kom jag upp till avtaget som jag 2011 var övertygad om bara ledde in till ett grustag. Jag vet inte om det var fler som haft problem med detta avtag, men nu fanns det dock en skylt som skingrade alla tvivel man eventuellt kunde ha.
Blommade en del orkidéer(?) precis vid avtaget.
Vägen slingrade sig nu uppför den relativt branta bergssidan. Stora delar gick den inne i skog eller buskvegetation.
Känslan var att det är en väg som det inte läggs några pengar på att underhålla utan att den nog kommer att bli allt sämre. Det fanns redan nu partier där det knappt var någon asfalt kvar på vägen.
Vägens skick gjorde också att man fick vara väldigt försiktig om man ville ställa sig upp, i synnerhet där det brantade på - stående cykling och lösgrus på asfalten kan göra att man snabbt tappar både fart och gummi på bakdäcket! Lyckligtvis var det dock bara något enstaka parti där lutningen gick uppemot 15-17%. Typiskt var det nog snarare kring 8-11%. Snittlutningen på första milen var strax över 9%.
Här och var glesnade träden och buskarna på sidan om vägen och man fick lite utsikt (Piobbico syns nere i dalen på den nedre bilden).
Även om beläggningen på vägen var lite si och så måste jag säga att jag tyckte att den var rätt trevlig och cyklingen var väldigt rofylld.
På drygt 1300 meters höjd kom jag upp till en större väg, i alla fall i förhållande till den väg jag åkt på. Det började här öppna upp sig och det var en del ängar vilket gjorde att jag kände av att det blåste en del.
Vägen gick här runt toppen på östra sidan s.a. man kom ner söder om den varifrån man tog de sista ca 100 höjdmeterna (bilden tagen med ryggen mot staketet som omgav masterna uppe på toppen).
Var ett par helikoptrar som åkte runt (den ena syns faktiskt som en prick, strax ovanför horisonten en aning till höger om vägen på bilden). Efter en stund gav de sig dock iväg norrut.
Från toppen finns två vägar ner på södra sidan, en östligare som går ner till Pianello och en västligare som går ner till Sierravalle di Carda. Jag hade på hemmaplan försökt utröna statusen på den vägen vad det gällde om den var asfalterad eller ej, men inte lyckats. Det jag visste var att den västra nerfarten, vilket är huvudvägen upp, var asfalterad. Då jag skulle vidare österut så var planen att se om jag kunde ta vägen till Pianello så jag gav mig neråt åt det hållet. Vägen gick till att börja med över ängar där det blommade fint.
Efter en halvkilometer fick jag dock för mig att vägen drog iväg alldeles för mycket norrut och jag blev osäker. Det såg dessutom ut som den gick uppför på sidan av en annan topp. Kändes inte alls rätt och jag funderade på om det kanske trots allt var klokast att ta huvudvägen ner. Att dra iväg bort på en väg och sen upptäcka att det är en dålig grusväg och antingen behöva gå nerför den eller cykla tillbaka upp och ta huvudvägen kändes inte så lockande. Så, jag vände. I efterhand har jag konstaterat att det var rätt väg jag var på och den har dessutom dykt upp på google streetview och där ser man att det är en extremt smal asfalterad väg som ser ut att vara i lite halvdant skick så jag hade nog fått ta det ganska försiktigt om jag tagit den vägen ner.
Vägen jag tog ner var skaplig och den innehöll dessutom några passager med kurvor som kom slag i slag och som var rätt kul cykling. Nere i Serravalle di Carda tog jag vänster ut på en annan väg och fortsatte ner mot Pianello. Denna vägs asfalt var dock i ganska dåligt skick med mycket sprickor och hål så jag tog det väldigt lugnt och försiktigt.
Strax efter Pianello tog jag av in på en mindre väg igen och fick här en backe på ett par kilometer som var brantare än jag väntat mig, snittade 9-10%. Blev här förbicyklad av en karl som jag tror var holländare. Hade kanske kunnat hänga på om jag verkligen gett mig den på det, men jag hade inga sådana ambitioner denna dag. Kom sen upp till en skylt som fick mig att börja fundera på om vägvalet verkligen var det bästa.
Var jag på väg ner i underjorden? Nej, lyckligtvis visade det sig bara vara en italiensk by som råkade dela namn med gruvorna Tolkiens värld. Puh! Passerade dessutom den holländske cyklisten som stod och plockade på sig lite kläder från bakluckan på en bil. Verkade som han hade partnern som servicebilschaufför. Förvisso smidigt att slippa dra på sakerna själv, men att sitta och köra servicebil åt sin partner känns ju inte som den roligaste semestern! Efter Moria kom en liten utförsbacke följt av en liten uppförsbacke. Stannade här och tog en snabbfika. Holländaren passerade mig med följebilen i släptåg. Jag gav mig också rätt omgående av neråt mot dalen då det kom något regnstänk.
Nere i dalen går en större väg, SP3, som är rätt trafikerad och som dessutom går genom några tunnlar. Lyckligtvis går dock en mindre väg parallellt och jag tog denna i riktning söderut. Denna väg klättrar på 12 km drygt 300 höjdmeter upp till Valico di Scheggia. Det inleds väldigt försiktigt men blir gradvis brantare. I Cantiano var jag lite ouppmärksam där vägen delade sig och jag drog iväg en liten bit på SP50 innan jag insåg mitt misstag och tog mig tillbaka till den rätta vägen. I Pontericciolo delade sig vägen på nytt och jag fortsatte på den som gick åt sydost.
Var ingen brant stigning upp till Valico di Scheggia, men de sista kilometerna upp började jag känna mig lite seg. Efter att ha passerat toppen gick det egentligen mest utför i ett par mil ner till Osteria del Gatto, men det var även en del kortare backar, huvudsakligen upp mot byar. Stannade i någon av dessa till vid en bar och fick mig en glass och dricka vilket gav lite nya krafter.
Jag hade inte heller denna natt något boende bokat, men planen var att ta mig till Fabriano. Från den dalen jag åkte i var det ett mindre pass jag var tvungen att klara av för att komma dit. Jag hade dock ytterligare en backe som jag gärna ville köra, nämligen Cima Mutali, vilket är där man kan se ett torn sticka en liten bit till höger om själva toppen rakt fram i bilden nedan.
Man ser det inte i bilden, men från öster började i detta läge ganska mörka moln dra in och jag började oroa mig lite för om det skulle bli regn. Lyckligtvis blev det dock aldrig något av med detta. Nere i Osteria del Gatto så fann jag i en korsning en något udda skylt.
Den något underliga skylten till den tyska byn Asslar förklaras av det tydligen är en vänort till Osteria del Gatto (eller Fossato del Vico som kommunen tydligen heter). Stigningen upp till Cima Mutali var bara knappt 7 km, men undantaget ett par lite flackare partier var snittet runt 10% och det var också några brantare ramper på vägen upp. Vägens övre del var ingen höjdare rent beläggningsmässigt.
Inte heller byggnaden uppe vid slutet av vägen var någon direkt skönhetsupplevelse.
[Fortsätter i nästa inlägg. Har slagit i max antal bilder i ett inlägg - igen!]
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
Om asfalt kvalitet och toppbyggnadens utseende kanske inte var toppklass på så var utsikten detto bättre och det fanns även här en hel del fina blomsterängar att njuta av. Tar några blandade bilder från nerfarten.
Jag åkte inte hela vägen ner tillbaka till Osteria del Gatto utan genade igenom Fossato di Vico för att komma ut på väg SS76. Följde dock denna bara en knapp kilometer innan jag tog av och klättrade upp över ett mindre pass. Man kan troligen cykla stora vägen i alla fall en bit till i riktning mot Fabriano. Vägen går dock genom tunnlar som inte är speciellt breda och framför allt i stort sett helt utan vägren vilket gör det mindre trivsamt, i synnerhet på en väg som denna som var tämligen trafikerad och där det var gott om lastbilar. Vägen upp över passet var däremot väldigt lugn och fridfull.
Trampade sedan på vägen som går parallellt med SS76 in till Fabriano. Hade kollat lite så jag visste var några hotell låg och det första som jag stannade till vid, vilket låg längs huvudgatan, visade sig ha ett rum kvar. Efter att ha duschat av gick jag ut och åt. Då jag frågade i receptionen efter något närbeläget ställe där man kunde få hyggligt med mat till en rimlig penning blev jag rekommenderad ett ställe några kvarter bort. Visade sig vara ett ställe med både servering och att gästerna kunde komma och hämta mat. Käkade en sallad och en rejäl tallrik med pasta.
Efter middagen gick jag en liten sväng in de centrala delarna av Fabriano. Staden är av medeltida ursprung. Byggnaden i mitten på bilden är Palazzo del Podestà som är från mitten av 1200-talet och tydligen ska dess broformade skepnad hänga samman med att ett vattendrag långt tillbaka i tiden rann genom den.
Tar en bild till innan denna lucka stängs. Denna bild är från Piazza del Comune.
Jag åkte inte hela vägen ner tillbaka till Osteria del Gatto utan genade igenom Fossato di Vico för att komma ut på väg SS76. Följde dock denna bara en knapp kilometer innan jag tog av och klättrade upp över ett mindre pass. Man kan troligen cykla stora vägen i alla fall en bit till i riktning mot Fabriano. Vägen går dock genom tunnlar som inte är speciellt breda och framför allt i stort sett helt utan vägren vilket gör det mindre trivsamt, i synnerhet på en väg som denna som var tämligen trafikerad och där det var gott om lastbilar. Vägen upp över passet var däremot väldigt lugn och fridfull.
Trampade sedan på vägen som går parallellt med SS76 in till Fabriano. Hade kollat lite så jag visste var några hotell låg och det första som jag stannade till vid, vilket låg längs huvudgatan, visade sig ha ett rum kvar. Efter att ha duschat av gick jag ut och åt. Då jag frågade i receptionen efter något närbeläget ställe där man kunde få hyggligt med mat till en rimlig penning blev jag rekommenderad ett ställe några kvarter bort. Visade sig vara ett ställe med både servering och att gästerna kunde komma och hämta mat. Käkade en sallad och en rejäl tallrik med pasta.
Efter middagen gick jag en liten sväng in de centrala delarna av Fabriano. Staden är av medeltida ursprung. Byggnaden i mitten på bilden är Palazzo del Podestà som är från mitten av 1200-talet och tydligen ska dess broformade skepnad hänga samman med att ett vattendrag långt tillbaka i tiden rann genom den.
Tar en bild till innan denna lucka stängs. Denna bild är från Piazza del Comune.
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
Lucka 21 bjuder på biljettförvirring, en brant backe och regn.
För att inte slappa till gick jag upp tidigt och lämnade hotellet vid tjugo över fem. Det var fortfarande ganska mörkt och jag var glad att jag i alla fall hade ett litet diodbaklyse s.a. bilarna hade en hygglig chans att se mig. Lyckligtvis var det inte någon större trafik den dryga kilometern jag hade mer till järnvägsstationen.
Jag hade i ursprungsplanen haft någon idé om att cykla ut till kusten, men då väderprognoserna entydigt talade om att ett rejält regnoväder skulle komma in under eftermiddagen valde jag att ta tåget större delen av vägen, närmare bestämt till Macerata. Detta var också anledningen till att jag valde en så tidig start denna dag. Jag kunde då komma med tåget 5.44 vilket gjorde att jag var i Macerata redan vid 7.10.
Var inte mycket folk på tåget och jag hade svårt att hålla mig vaken utan nickade till emellanåt. Från Macerata blev det dock lite cykling i alla fall och jag tog mig uppför en backe och kom fram till en rondell precis utanför den gamla stadskärnan.
Jag åkte dock inte in i staden utan tog höger och satte kurs mot Montelupone som var dagens huvudmål.
Vägen bort till Montelupone gick upp och ner, delvis följandes någon ås. Landskapet här var dock mer kulligt än bergigt.
Det finns dock en del rätt tuffa backar i dessa områden, inte p.g.a. sin längd men p.g.a. att de är tvärbranta. En av dessa tvärbranta backar är Muro di Montelupone. Hittade en video på några som kör uppför den sista branta delen.
Tycker att det bitvis faktiskt ger en hyggligt bild av hur brant backen är. Backen har några gånger figurerat som etappavslutning i Tirreno-Adriatico. Där själva "muren" slutar finns ett monument med en referens till Muur de Huy.
Sista biten upp är enkelriktad s.a. trafik uppför är förbjuden vilket med tanke på brantheten, tror den maxlutningen är 28%, kombinerat med det faktum att det är en smal väg är rätt begripligt. Jag tog mig försiktigt ner och stannade och fotade på några ställen. I vanlig ordning är det dock nära på omöjligt att få fram hur brant det är på en bild.
Nere vid floden vände jag. Hade haft en fundering på om jag skulle försöka cykla uppför själva muren, men benen var extremt sega så jag beslutade mig för att ta den västligare vägen upp, vilken var den de använde på girots sjätte etapp 2012.
Den är betydligt lättare än "muren", men kändes ändå i benen så just då tyckte jag att jag fattat rätt beslut när jag skippade "muren". Så här i efterhand är jag lite med ambivalent. Dock finns ju backen kvar så om man kommer till de där trakterna någon gång igen kan man ju göra ett försök då. Rullade genom den gamla delen av byn då jag kommit tillbaka upp.
Klockan var nu strax före nio och jag fortsatte bort till Potenza Picena där jag stannade till vid en affär och handlade lite bröd och prosciutto vilket åkte ner i ryggsäcken. Jag fortsatte sedan ner till Porto Potenza Picena, varifrån tåget skulle gå först 11.40 så jag slog mig ner på en bänk vid ett torg och åt mitt bröd och skinka.
Då tåget skulle gå först 11.40 hade jag gott om tid på mig och tänkte att jag kanske kunde rulla en liten sväng längs havet. Ville dock först fixa biljett så jag rullade över till stationen och konstaterade raskt att någon biljettförsäljning fanns inte och inte heller någon automat. Däremot fanns någon slags turistinformation i stationsbyggnaden. Kunskaperna i engelska var där mkt begränsade men jag tror att jag lyckades förmedla att jag ville veta var man kunde köpa biljett till tågen. Som jag förstod svaret skulle jag följa huvudvägen (SS16) något kvarter norrut och då jag hade en kyrka på höger hand skulle jag korsa över till andra sidan vägen och där hitta en tobaksaffär som skulle sälja biljetter. Jag hittade mycket riktigt en kyrka och såg tobaksaffären. Gick in där och försökte få köpa en tågbiljett. Människan därinne pratade dock bara italienska, men inte ens den språkbarriären kunde dölja det faktum att några tågbiljetter inte såldes i den affären över huvud taget. Hon verkade nästan lite irriterad över att jag frågat.
Kände att det nog skulle bli tufft att lyckas få tag i någon biljett i denna håla. Däremot var det bara en knapp mil upp till Porto Recenati som verkade vara en lite större ort, så jag trampade upp dit och där hade de ett par biljettautomater. Fick sedan vänta en rätt bra stund på att tåget skulle komma. Det var dock soligt och värmen började komma, så det gick ingen nöd på mig.
Precis som då jag tog mig från Sulmona upp till Riolo Terme bytte jag tåg i Ancona. Fick där ytterligare en halvtimmes väntan. Om tågresan från Ancona upp förbi Rimini till Castelbolognese är inte mycket att berätta. Satt och småslumrade av och till. DÅ jag klev av i Castelbolognese var det blött på backen. Måste ha varit en kortare skur som kommit inte alltför långt innan jag kom dit. Trampade den knappa milen upp till Riolo dit jag kom strax efter tre. Tryckte på rätt skapligt då det såg ut som det när som helst skulle kunna bli mer regn. Kom dock upp till hotellet utan att ha behövt få något regn på mig. Fick i mig lite lunch innan jag gick upp och duschade och tog en eftermiddagslur. Regnet drog sedan igång och det var ett rejält oväder.
För att inte slappa till gick jag upp tidigt och lämnade hotellet vid tjugo över fem. Det var fortfarande ganska mörkt och jag var glad att jag i alla fall hade ett litet diodbaklyse s.a. bilarna hade en hygglig chans att se mig. Lyckligtvis var det inte någon större trafik den dryga kilometern jag hade mer till järnvägsstationen.
Jag hade i ursprungsplanen haft någon idé om att cykla ut till kusten, men då väderprognoserna entydigt talade om att ett rejält regnoväder skulle komma in under eftermiddagen valde jag att ta tåget större delen av vägen, närmare bestämt till Macerata. Detta var också anledningen till att jag valde en så tidig start denna dag. Jag kunde då komma med tåget 5.44 vilket gjorde att jag var i Macerata redan vid 7.10.
Var inte mycket folk på tåget och jag hade svårt att hålla mig vaken utan nickade till emellanåt. Från Macerata blev det dock lite cykling i alla fall och jag tog mig uppför en backe och kom fram till en rondell precis utanför den gamla stadskärnan.
Jag åkte dock inte in i staden utan tog höger och satte kurs mot Montelupone som var dagens huvudmål.
Vägen bort till Montelupone gick upp och ner, delvis följandes någon ås. Landskapet här var dock mer kulligt än bergigt.
Det finns dock en del rätt tuffa backar i dessa områden, inte p.g.a. sin längd men p.g.a. att de är tvärbranta. En av dessa tvärbranta backar är Muro di Montelupone. Hittade en video på några som kör uppför den sista branta delen.
Tycker att det bitvis faktiskt ger en hyggligt bild av hur brant backen är. Backen har några gånger figurerat som etappavslutning i Tirreno-Adriatico. Där själva "muren" slutar finns ett monument med en referens till Muur de Huy.
Sista biten upp är enkelriktad s.a. trafik uppför är förbjuden vilket med tanke på brantheten, tror den maxlutningen är 28%, kombinerat med det faktum att det är en smal väg är rätt begripligt. Jag tog mig försiktigt ner och stannade och fotade på några ställen. I vanlig ordning är det dock nära på omöjligt att få fram hur brant det är på en bild.
Nere vid floden vände jag. Hade haft en fundering på om jag skulle försöka cykla uppför själva muren, men benen var extremt sega så jag beslutade mig för att ta den västligare vägen upp, vilken var den de använde på girots sjätte etapp 2012.
Den är betydligt lättare än "muren", men kändes ändå i benen så just då tyckte jag att jag fattat rätt beslut när jag skippade "muren". Så här i efterhand är jag lite med ambivalent. Dock finns ju backen kvar så om man kommer till de där trakterna någon gång igen kan man ju göra ett försök då. Rullade genom den gamla delen av byn då jag kommit tillbaka upp.
Klockan var nu strax före nio och jag fortsatte bort till Potenza Picena där jag stannade till vid en affär och handlade lite bröd och prosciutto vilket åkte ner i ryggsäcken. Jag fortsatte sedan ner till Porto Potenza Picena, varifrån tåget skulle gå först 11.40 så jag slog mig ner på en bänk vid ett torg och åt mitt bröd och skinka.
Då tåget skulle gå först 11.40 hade jag gott om tid på mig och tänkte att jag kanske kunde rulla en liten sväng längs havet. Ville dock först fixa biljett så jag rullade över till stationen och konstaterade raskt att någon biljettförsäljning fanns inte och inte heller någon automat. Däremot fanns någon slags turistinformation i stationsbyggnaden. Kunskaperna i engelska var där mkt begränsade men jag tror att jag lyckades förmedla att jag ville veta var man kunde köpa biljett till tågen. Som jag förstod svaret skulle jag följa huvudvägen (SS16) något kvarter norrut och då jag hade en kyrka på höger hand skulle jag korsa över till andra sidan vägen och där hitta en tobaksaffär som skulle sälja biljetter. Jag hittade mycket riktigt en kyrka och såg tobaksaffären. Gick in där och försökte få köpa en tågbiljett. Människan därinne pratade dock bara italienska, men inte ens den språkbarriären kunde dölja det faktum att några tågbiljetter inte såldes i den affären över huvud taget. Hon verkade nästan lite irriterad över att jag frågat.
Kände att det nog skulle bli tufft att lyckas få tag i någon biljett i denna håla. Däremot var det bara en knapp mil upp till Porto Recenati som verkade vara en lite större ort, så jag trampade upp dit och där hade de ett par biljettautomater. Fick sedan vänta en rätt bra stund på att tåget skulle komma. Det var dock soligt och värmen började komma, så det gick ingen nöd på mig.
Precis som då jag tog mig från Sulmona upp till Riolo Terme bytte jag tåg i Ancona. Fick där ytterligare en halvtimmes väntan. Om tågresan från Ancona upp förbi Rimini till Castelbolognese är inte mycket att berätta. Satt och småslumrade av och till. DÅ jag klev av i Castelbolognese var det blött på backen. Måste ha varit en kortare skur som kommit inte alltför långt innan jag kom dit. Trampade den knappa milen upp till Riolo dit jag kom strax efter tre. Tryckte på rätt skapligt då det såg ut som det när som helst skulle kunna bli mer regn. Kom dock upp till hotellet utan att ha behövt få något regn på mig. Fick i mig lite lunch innan jag gick upp och duschade och tog en eftermiddagslur. Regnet drog sedan igång och det var ett rejält oväder.
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
GoranS skrev:
-------------------------------------------------------
> Mm, den där backen tror jag få tar sig upp för
> oberörda.
>
> Känner faktiskt att det ska bli lite skönt att
> snart få klart detta projekt. Blev lite mer
> ambitiöst än jag först tänkt mig.
Det är enligt din happyprofil. Inga halvdana projekt. Alltid ambitiöst.
-------------------------------------------------------
> Mm, den där backen tror jag få tar sig upp för
> oberörda.
>
> Känner faktiskt att det ska bli lite skönt att
> snart få klart detta projekt. Blev lite mer
> ambitiöst än jag först tänkt mig.
Det är enligt din happyprofil. Inga halvdana projekt. Alltid ambitiöst.
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
Den 22:a luckan bjuder på två dagar, regn och en infernalisk stad.
Tanken denna dag var att vi skulle cykla från Riolo Terme ner till Cervia nere vid kusten. Cervia ligger en knapp mil norrut längs kusten från Cesenatico, f.ö. Marco Pantanis hemstad, och Cesenatico ligger i sin tur ett par mil norrut från Rimini. Det regnade dock ganska ihållande och den ena prognosen var värre än den andra vad det gällde regnmängder. Om jag minns rätt varierade de mellan 120 och 160 mm nederbörd på två dygn. Jag valde, av fyra skäl att precis som de flesta andra att lasta in cyklarna i släpet och åka med bussen ner till Cervia: (1) jag är en solskenscyklist som hatar regn; (2) jag hatar cykelvård och hade jag cyklat i det där regnet hade det absolut behövts rengöring och vård av cykel efteråt; (3) jag har åkt sträckan förut och den är inget speciellt (4) sträckan är i stort sett kliniskt fri från stigningar. Det finns förvisso en övergång över en järnväg, men annars är det verkligen pannkaksplatt. Hade det varit bra väder hade jag garanterat cyklat, men då hade det kanske blivit en tur med några backar först för att komma ner på slätten lite närmare Cervia.
Det fanns dock några hårda(re) typer med på resan som valde att cykla.
Bussen kom ner till Cervia vid tolvsnåret och efter att ha lyft in sakerna var det dags för lunch. Eftermiddagen fördrevs sedan med en kombination av siesta, kortare promenad i Cervia (blött) och lite småsnackande med medresenärer. Efter middag tog jag en tidig sänggång.
Nästa morgon regnade det fortfarande. För att inte få totalt tråkslag av att bara hänga på hotellet tog jag tåget upp till Ravenna efter frukost. Är en tågresa på ca 20 min. Knallade runt däruppe i vädret som varierade från fuktigt men uppehåll till totalt skyfall. Känns inte så intressant att redogöra i detalj för detta så jag nöjer mig ett gäng bilder.
Och just det, det infernaliska inslaget i staden utgörs av att Dante är begravd där.
På tillbakavägen så trängde faktiskt solen igenom molnen. Efter lite lunch så blev det en lugn eftermiddag.
På nedre bilden har det helt spårat ur och Oskar sitter och har en utläggning om Skintec-skidor!
Det viktigaste under eftermiddagen var annars att startpaketen till Nove Colli delades ut och efter det blev det en sista översyn av cykeln inför morgondagen samt montering av nummerlapp. Jag var långt ifrån säker på hur jag skulle göra med loppet. Väderprognoserna talade om regn vid starten (klockan sex), dock oklart hur kraftigt, och sedan avtagande regn och uppklarnande, dock osäkert när. Jag hade ingen större lust att köra många timmar i regn - dels är det olustigt i sig och dels är det lite vanskligare och jag ville inte avsluta en resa som bjudit på så mycket trevligt med en vurpa i någon utförskörning. Kan väl säga att det när jag gick och la mig nog var ganska mycket 50/50 om jag skulle köra eller inte. Hade åkt loppet två gånger tidigare så jag kände att jag hade ett visst hum om hur det är så jag behövde åka det för att få veta hur det är.
Tanken denna dag var att vi skulle cykla från Riolo Terme ner till Cervia nere vid kusten. Cervia ligger en knapp mil norrut längs kusten från Cesenatico, f.ö. Marco Pantanis hemstad, och Cesenatico ligger i sin tur ett par mil norrut från Rimini. Det regnade dock ganska ihållande och den ena prognosen var värre än den andra vad det gällde regnmängder. Om jag minns rätt varierade de mellan 120 och 160 mm nederbörd på två dygn. Jag valde, av fyra skäl att precis som de flesta andra att lasta in cyklarna i släpet och åka med bussen ner till Cervia: (1) jag är en solskenscyklist som hatar regn; (2) jag hatar cykelvård och hade jag cyklat i det där regnet hade det absolut behövts rengöring och vård av cykel efteråt; (3) jag har åkt sträckan förut och den är inget speciellt (4) sträckan är i stort sett kliniskt fri från stigningar. Det finns förvisso en övergång över en järnväg, men annars är det verkligen pannkaksplatt. Hade det varit bra väder hade jag garanterat cyklat, men då hade det kanske blivit en tur med några backar först för att komma ner på slätten lite närmare Cervia.
Det fanns dock några hårda(re) typer med på resan som valde att cykla.
Bussen kom ner till Cervia vid tolvsnåret och efter att ha lyft in sakerna var det dags för lunch. Eftermiddagen fördrevs sedan med en kombination av siesta, kortare promenad i Cervia (blött) och lite småsnackande med medresenärer. Efter middag tog jag en tidig sänggång.
Nästa morgon regnade det fortfarande. För att inte få totalt tråkslag av att bara hänga på hotellet tog jag tåget upp till Ravenna efter frukost. Är en tågresa på ca 20 min. Knallade runt däruppe i vädret som varierade från fuktigt men uppehåll till totalt skyfall. Känns inte så intressant att redogöra i detalj för detta så jag nöjer mig ett gäng bilder.
Och just det, det infernaliska inslaget i staden utgörs av att Dante är begravd där.
På tillbakavägen så trängde faktiskt solen igenom molnen. Efter lite lunch så blev det en lugn eftermiddag.
På nedre bilden har det helt spårat ur och Oskar sitter och har en utläggning om Skintec-skidor!
Det viktigaste under eftermiddagen var annars att startpaketen till Nove Colli delades ut och efter det blev det en sista översyn av cykeln inför morgondagen samt montering av nummerlapp. Jag var långt ifrån säker på hur jag skulle göra med loppet. Väderprognoserna talade om regn vid starten (klockan sex), dock oklart hur kraftigt, och sedan avtagande regn och uppklarnande, dock osäkert när. Jag hade ingen större lust att köra många timmar i regn - dels är det olustigt i sig och dels är det lite vanskligare och jag ville inte avsluta en resa som bjudit på så mycket trevligt med en vurpa i någon utförskörning. Kan väl säga att det när jag gick och la mig nog var ganska mycket 50/50 om jag skulle köra eller inte. Hade åkt loppet två gånger tidigare så jag kände att jag hade ett visst hum om hur det är så jag behövde åka det för att få veta hur det är.
Senast ändrad:
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
Lucka 23 bjuder på en bildfattig resa till det bättre.
VARNING! Denna lucka innehåller en väldig massa babbel och ytterst få bilder. Inser i efterhand att jag nog borde ha redigerat ner textmassan för att inte totalknäcka ev. läsare. Jag orkade dock inte, så se det som en utmaning att komma igenom luckan (eller hoppa över den)!
Var tidig uppstigning och frukost då planen var att i gemensam tropp åka från hotellet klockan fem. Om jag minns rätt var det inget regn när jag gick upp. Jag beslutade mig hur som helst för att i alla fall gå upp och se till att jag var i ordning till klockan fem. Åt en rejäl frukost utan att trycka i mig galet mycket.
Hade haft lite bryderier under kvällen innan vad jag skulle köra med för kläder och vad jag skulle ha i fickorna. Till slut hade jag landat i att köra med kortärmad undertröja i merinoull, cykeltröja, armvärmare, regnjacka, keps, kortfingrade handskar, kortbensbyxor, knävärmare och vanliga strumpor och skor.
Ett par saker kanske tarvar sin förklaring. Att jag inte hade några skoöverdrag berodde på att de som jag hade inte går att köra med om jag inte har långa ben p.g.a. de skaver hål på vaden. En variant hade förstås varit att starta med långa ben och skoöverdrag och ta av dom när regnet slutat. Problemet var dock att utrymmet i ryggfickorna inte hade räckt för det utan att jag i så fall hade blivit tvungen att slänga åtminstone skoöverdragen vilket inte kändes så lockande.
Det andra valet som kan verkar lite udda var valet av kortfingerhandskar i regnet och speciellt som jag dels hade ett par helt ok regnhandskar och dels har problem med fingrarna (Raynauds syndrom). Problemet var återigen att regnhandskarna helt enkelt inte gick att trycka ner i bakfickorna. Planen var att om fingrarna började bråka så fick jag helt enkelt bryta om det var för långt till mål, alternativt försöka hitta något ställe att komma in och värma mig och "vänta ut" regnet.
Man kan ju fråga sig hur jag kunde ha det så fullt i fickorna och sanningen är att när jag startade var det inte så fullt, då hade jag pump, däckavtagare, multiverktyg, telefon, kreditkort, försäkringskassekort, lite kontanter och några energikakor. De senare för att inte behöva vara låst till depåerna. Framför allt är det inte så muntert att behöva stanna när det regnar. Det är dessutom något som jag märkt dramatiskt ökar risken för att mina fingrar ska vitna. Om jag är hyggligt varm och de inte är vita så brukar de kunna klara sig hyggligt så länge jag håller igång. Att i ett sådant läge stanna om det är lite kyligt är däremot ett högriskprojekt. Dessutom hade jag en väst med mig, detta då vädret skulle bli bättre under resans gång, men min bedömning var att det skulle bli en mellanperiod från det att det att regnjackan skulle börja bli för varm till dess att det skulle funka att köra med bara cykeltröjan så jag ville verkligen få med västen. Den tar dessutom faktiskt mindre plats än handskarna om man rullar ihop den hårt. Slutligen så hade jag skippat kameran. Har haft den med under mina två tidigare rundor, men nu fanns det ingen rimlig chans att få med den. Tyvärr innebär det att det blir väldigt få bilder i denna lucka.
Nog om klädsel nu. Klockan fem var vi väsentligen redo att ge oss iväg. Dock hade det precis börjat regna och jag och ett par killar från Södertälje CK beslutade oss för att vänta till halv sex innan vi rullade iväg till starten. Då vi stod i sista startgrupp, vilken förvisso är stor, så innebar det att vi skulle få vänta en bra stund från det att elitfältet släpptes iväg klockan sex till dess att vi skulle få starta och tanken att stå i regnet en halvtimme till var inte alltför tilltalande. Tog drygt tjugo minuter att trampa till starten. Vi hamnade relativt långt bak i startgruppen. Jag tror dock att en del skrämts bort av vädret och många hade väntat ännu längre än vad vi gjort så det var en hel del människor bakom oss också.
Här kan kanske vara på sin plats att ge en bakgrund i form av en kort redogörelse för mina två tidigare rundor. Detta då det lite grann förklarar mitt agerande under detta lopp. Min första runda var 2007 och det var min andra cykelresa över huvud taget. Den första hade varit till Misano Adriatico (några mil söderut längs kusten från Rimini) året innan. Det var en väldigt lyckad resa och själva loppet körde jag med stopp i de flesta depåer men ganska korta sådana. Den gången stod jag ett par startgrupper längre fram och på de första platta 25 km så var det många som körde fort och jag låg bakom en grupp som höll 35+ km/h. Som sammanfattning kan man säga att det loppet var en fantastiskt kul upplevelse och jag kom i mål på knappa 8.36, förvisso en rätt medioker tid men det hade varit en härlig cykeldag och en dag med fina minnen. Den gamla "dopinghäcken", och TdF-trean från 2002, Raimondas Rumsas vann f.ö. på 5.45.
Andra gången jag körde var 2011 och det loppet var det förstas totala motsats. Hade inlett resan med att ligga i sängen första dagen för att kurera en lätt förkylning som brutit ut under nerresan. Jag hade sedan kunnat cykla, men det var lite segt och motigt och jag hade dessutom den förlorade bataljen med Monte Nerone (se tidigare lucka) på kontot. Det året stod jag i samma startgrupp som nu och då jag hört att det var risk för att det kunde ta stopp i första backen om man startade långt bak så var jag denna gång lite mer offensiv på den platta inledningsbiten. Försökte ta bra ryggar för att det skulle gå skapligt fort utan att jag skulle behöva bränna alltför mycket energi. Det gick oftast runt 40 km/h. I första backen tog det dock trots det tvärstopp på ett par ställen och jag stod stilla i totalt 10-15 minuter. Hörde senare av några andra som startat i samma grupp att de snittat närmare 50 km/h fram till backen men att de ändå blivit tvungna att stå. Tappade lusten lite efter den inledningen och hade dessutom svårt att orka köra på något. Uppför den sjunde backen kändes det dock som att det började lätta en del och jag plockade en hel del placeringar. I slutet av utförskörningen ner från den backen drog jag dock på mig en framhjulspunktering och då ledsnade jag totalt och transporterade mig väsentligen bara till mål. Tog drygt en timme längre tid än vid första försöket.
Tillbaka till årets lopp. Efter lång väntan kom vi slutligen iväg och passerade startlinjen strax efter halv sju om jag minns rätt. Till skillnad från tidigare lopp var det extremt lusigt tempo precis i början. och nog för att det regnade och var blött, men att hålla 22 km/h på platten rakt fram kändes väl försiktigt. När vägen efter en högersväng efter knappt 3 km blev lite bredare glesade leden med cyklister ut och det började komma grupper bakifrån som gick betydligt fortare. Tänkte att det var lika bra att försöka få en bra grupp att åka med och slängde mig in på sista rullen i en grupp. Tyvärr sprack dock gruppen av en bit fram och tempot föll en hel del och jag gick upp och lyckades tillsammans med några andra komma ikapp. Sen sprack det igen och jag tog denna gång rulle på ett riktigt snabbt gäng för att försöka återansluta. När jag kom upp i svansen och tämligen omedelbart såg att det sprack en bit fram igen insåg jag att detta var komplett ohållbart. Att med 19 mil och alla nio backarna kvar hålla på och dra på sig mjölksyra var inte hållbart. Tog därför rygg på ett gäng från någon klubb från Rom (stod i alla fall Roma på tröjorna) som låg och tuffade på rätt disciplinerat i 32-35 km/h. Visserligen tappade jag säkert några minuter på detta fram till första backen jämfört med om jag hade lyckats slita mig med något 40+ km/h-gäng. Nu kom jag dock fram till första backen mer eller mindre oberörd.
Uppför första backen är hela klungan som ett gäng kor som släppts ut efter vintern - det körs som att det vore avslutningsstigningen man är inne i. Försökte att hålla en hygglig intensitet utan att gå alltför hårt. Var dock bara att hålla åt sidan för det välde förbi cyklister. Här får man också ta i beaktande att många kör den korta banan som är 13 mil och där man efter fjärde backen viker av mot målet. Den långa banan innehåller fem backar till och det är typiskt kanske 30-40% som kör den banan (man väljer inte i förväg utan när man kommer till stället drä banorna delar sig och valet baseras bara på vilken väg man väljer och vilka tidtagningsmattor man passerar).
Till min stora glädje gick det att cykla hela vägen upp utan några stopp, även om vägen var full av cyklister. Backen är egentligen snarare två backar. Den första delen går upp till byn Bertinoro. Sen följer en bit där det går lite utför innan man angriper andra delen som går i några etapper uppför med ett par lite brantare "knixar". Den är i mitt tycke dock, tillsammans med den åttonde backen, den lättaste på rundan.
Nerför tog jag det sedan väldigt lugnt. Sympatiskt nog körde de flesta väldigt disciplinerat - en del körde förvisso fortare, men det var över lag ytterst få som jag upplevde på något sätt chansade. Så det kändes rätt säkert och jag tror faktiskt regnet, konstigt nog kanske kan tyckas, bidrog till detta. Och genom att det regnat kraftigt ett par dygn så var det inga spår av det där hala som ibland kan finnas på vägbanorna nere i södern då det kommer regn efter att ha varit torrt ett bra tag. Det som man fick vara lite vaksam på var där regnet spolat ut skräp på vägen vilket var fallet på några ställen under turen. Här och var längs banan var det fotografer utplacerade och dessa tar bilder som man sedan kan köpa (för en rätt saftig penning). De ligger dock uppe på nätet i "reklamversioner". För att lätta upp textmassan i denna lucka lite så är de jag hittade på mig instoppade. Det syns i alla fall på denna bild att det var lite blött.
Efter första backen kommer man ner till Meldola och det var här jag bara var hundratalet meter från den väg jag körde på i lucka 19 på väg till Santa Sofia. Sedan är det ett parti på en och en halv mil där det är några "slakmotor" och några kortare utförsbackar. Detta var ett parti som jag 2011 hade kört onödigt fegt på och målsättningen var att försöka trampa på lite bättre denna gång och det var väl ärligt talat den sträckan jag under regndelen av loppet var mest nöjd med. Lyckades köra ganska smart och få några ryggar att gå på där det var lite flackare och hålla ett lagom tempo på resten.
Andra backen, Pieve Rivoschio, är lite speciell då man först gör nästan hela stigningen och sen får fyra kilometer lättåkt innan man får en kort knäppa upp till toppen. Uppför denna backe hade "grönbeteskorna" lugnat sig lite och jag plockade nu betydligt fler än i första backen. Dock var det nog fortfarande s.a. fler passerade mig än vad jag passerade uppför. Regnet fortsatte även om man på något ställe kunde ana att det skiftade mot en lite ljusare grå nyans. Det var dock rätt kyligt. Har för mig att någon sa att de haft 8 grader på en cykeldator någonstans i dessa trakter. Tycker det låter väldigt lågt, men det var inte någon värme i luften. Det som dock var väldigt positivt var att jag faktiskt inte frös alls. Att överkroppen klarade sig var rätt väntat, men fingrar och tår hade mkt väl kunnat vara som isbitar, men de var helt ok.
Uppför tredje backen, Ciola, kändes det som att jag lite grann vände på steken och började plocka fler än som körde om mig. Och detta skedde utan att jag på något sätt körde hårdare. Var snarast i detta skede lite halvless på att det inte kunde sluta droppa och torka upp på vägen. Funderade allvarligt på hur jag skulle göra med val av bana. Dessutom började jag bli i allvarligt behov av ett stopp för att "lätta på trycket", något jag normalt ytterst sällan behöver göra annat än om det är kallt eller blött. Nu blev det dock ett snabbt stopp strax innan jag kom ner till Mercato Saraceno.
I Mercato Saraceno börjar också den fjärde backen, Barbotto. Detta är backen alla snackar om. Det är den klart tuffaste på den korta rundan och kanske även den tuffaste på långa. Framför allt så blir den rejält brant på slutet och den sägs ha en maximal lutning på 18%. Det måste dock vara en väldigt kort bit och nästan så att det är mätt i en innerkurva. Den är dock helt klart skapligt brant och i de bakre leden är det inte ovanligt att människor går sista biten upp. När jag kom ner till byn beslutade jag mig för att göra ett litet experiment och köra på uppför. Inte så att jag tänkte maxa, men hålla en bra belastning s.a. andningen kommer igång men inte så att benen dränks i mjölksyra. Detta ledde till att jag helt plötsligt fick börja kryssa mig fram för att komma om och antalet som passerade mig på vägen upp var nog inte mer än en handfull. Det tas även en officiell tid från botten till toppen av backen och jag tog mig upp på 22.04, vilket är ganska precis en klättringstakt på 1000 höjdmeter/h om den officiella banprofilens angivelse på 372 höjdmeter är korrekt. Som jämförelse hade han som var snabbast 14.08. Det var f.ö. samma kille som vann korta banan. Är väl inte omöjligt att han ryckte i denna backe för han var 22 sekunder snabbare än näst snabbaste åkare upp.
Uppe på åsen som man följer i en dryg mil innan man kommer till vägskälet där den långa och korta banan delar sig så började det molntäcket spricka upp, solen kikade fram och vägbanan torka upp lite. Detta i kombination med att det känts såpass bra uppför Barbotto gjorde att valet att köra långa banan blev väldigt lätt. I efterhand visade det sig att det bland de som var med på resan var en hel del som trots att de när jag pratat med dom innan varit helt inställda på att köra långa banan valt att köra den korta för att de varit så nerkylda. Jag har funderat lite på det efteråt då jag ofta är vara en av dom som fryser värst när det är kallt och jag tror att förklaringen till att jag klarade mig såpass bra var att jag hade en ordentlig regnjacka och en ylleundertröja. Detta gjorde att jag inte fick en massa kylande regn på överkroppen och att jag dessutom höll mig varm och att denna värme gjorde att även händer och fötter klarade sig trots egentligen dåligt skydd för dessa. En hel del av de som ändrade sig från långa till korta banan under loppet hade mindre på sig på överkroppen.
I stort sett omedelbart efter avtaget finns en depå. Hade kört sista halvmilen med regnjackan fladdrandes så nu var det läge att svida om till västen. Passade även på att norpa åt mig en sån där italiensk dubbelmacka med två nästan lövtunna bröd som man har något pålägg emellan (kommer för mitt liv inte på vad de heter just nu). Denna hade de lagt nutella emellan. I
normala fall är det väl på gränsen, men just då var det utmärkt bränsle.
Från där banorna skiljs åt är det en utförskörning ner till Ponte Uso (kan vara där ovanstpende bild är tagen; jag är osäker) och sen har man några kilometer nere i dalen innan man påbörjar den femte backen. Här är också en halv kilometer där man möter de som precis tagit sig ner från den åttonde backen. Jag fick rygg på en mindre grupp fram emot femte backen, Monte Tiffi. Den är loppets kortaste, men den är rätt brant (sägs ha en maxlutning på 16%) och båda gångerna tidigare jag kört har den varit oväntat jobbig. Nu visste jag vad som väntade och såg till att inte gå in för hårt. Jag hade dock fått lite blodad tand efter Barbotto och när jag såg att de som gått i backen samtidigt med mig efter att initialt ha dragit ifrån lite inte ökade försprånget mer utan att jag snarare började ta in så växte hornen och innan vi var uppe vid toppen hade jag skapat en rätt ordentlig lucka till dom. Humöret steg ytterligare ett snäpp!
Efter en kort utförskörning och en tämligen platt kilometer började det sedan gå uppför igen, denna gång uppför den sjätte backen, Perticara. Detta är en backe som jag inte är så förtjust i så tillvida att lutningen varierar en hel del och jag har svårt att hitta någon bra rytm, åtminstone under första halvan. Andra halvan blir bättre i det avseendet. Vid tidigare två försök har jag stannat till i depån som finns i skuggan av ett träd en liten bit upp i backen där man kan få dricka och klyftor av olika citrusfrukter. Då har jag båda gångerna känt att jag behövt det. Nu kändes det dock som att det vore att riskera att förlora den fina rytm jag var inne i så jag fortsatte uppåt och passerade med jämna mellanrum åkare som såg mer eller mindre trötta ut. Och, jag är väl larvig, men på något sätt gjorde det att det nästan kändes ännu lättare för mig. Bytte f.ö. några ord med några norrmän på väg upp mot en korsning strax innan man kommer upp till själva byn Perticara. Är sedan rätt lättåkt sista biten upp och jag kom upp utan att ha blivit passerad av någon på vägen upp.
Hade under den första regniga delen av loppet knappt ätit eller druckit något. Då jag dessutom körde ytterst kontrollerat den biten så fungerade det fint. När jag nu ökat intensiteten så att andningen var lite lagom ansträngd uppför och solen dessutom kommit fram insåg jag att det gällde att se till att se till att få i sig både att äta och dricka om det inte skulle ta tvärstopp i någon backe framöver. Stannade därför i depån uppe på toppen av backen (inne i byn) och drog snabbt i mig några muggar med blandad dryck, en brödbit och en minipizza (eller mikropizza är kanske en mer adekvat beskrivning).
Utförskörningen från sjätte backen ner till där man passerar bron precis innan man går in i den sjunde backen är lite lurig så tillvida att manen bit ner i backen svänger av höger in på en liten väg och får där en kort knäppa på knappt 50 höjdmeter uppför mitt i sig. Utförskörningen på den lilla vägen innan man kommer ut på den större vägen nere i dalen var dessutom ganska dålig asfalt på så jag fegade lite extra där. Det är sedan ett par kilometer ute på den större vägen innan man passerar bron och börjar klättringen upp till Monte Pugliano, vilket är den sjunde och den backe som bjuder på flest höjdmeter, strax över 500. Den går dock i två etapper med en mer eller mindre platt halvkilometer strax efter mitten. I det här skedet började jag också för första gången räkna lite på vad det skulle kunna tänkas bli för sluttid. Då jag inte har någon koll på vad jag haft för passertider tidigare gånger vid olika ställen blev det hela väldigt spekulativt. Jag insåg dock att om jag skulle greja att slå min tid från 2007 gällde det nog att ligga i. Framför allt gick dock tankarna kring möjligheten att kanske greja under 8.30. Gör man det så har man nämligen en seedning de två kommande åren som gör att man få stå i en bättre startgrupp.
Det fina flytet fortsatte för mig även uppför den sjunde backen och jag plockade den ena efter den andra cyklisten utan att någon körde om mig och när jag kom upp till toppen hade jag utökat sviten till tre raka backar utan att ha blivit omkörd. Och, jag vet att det är larvigt och oväsentligt, men just där och då så stärkte det mig. Det enda molnet på himlen i detta skede av loppet var att det faktiskt kom några få regnstänk. De var dock så få att vägbanan inte ens blev blöt. Värre var att vägen ner från Monte Pugliano inte var i något vidare skick. Den hade varit risig redan 2011 och den var bitvis ännu värre nu. Med punkteringen 2011 i minne så fegade jag en hel del utför. Ville verkligen inte förstöra min fina känsla med en punktering. Lyckligtvis slapp jag något sådant missöde.
Efter att man kommit ner i dalen är det ett par kilometer på en lite större väg innan man svänger vänster och påbörjar den åttonde backen, Passo delle Siepi, vilken är drygt 4 km och med tämligen jämn lutning på runt 5%. En liten bit upp i backen körde en liten italienare om mig, men han tappade sen tempo och jag kunde passera honom och hålla min svit med "backar utan att ha blivit omkörd" vid liv. Uppe på toppen var en depå belägen. Jag hade i detta läge efter mycket räknande hit och dit kommit fram till att jag skulle behöva hålla en snittfart som jag inte bedömde som rimlig in till mål om jag skulle greja 8.30. Jag hade därför beslutat mig att målet var att ha det trevligt sista biten in också. Så jag stannade till i depån gissningsvis i 4-5 minuter och hann få i mig en del att både äta och dricka.
Efter utförskörningen ner från den åttonde backen följer ett avsnitt på en lite större väg där man kör svagt utför i en dalgång i ungefär en mil. Detta är ett avsnitt där man verkligen har nytta av att ligga i en grupp. När jag kom ner och svängde ut på den större vägen såg jag en grupp några hundra meter längre fram. Jag hade ett par andra cyklister bakom mig och jag tänkte att om jag tar en förning så kanske de sen kan hjälpa mig så att vi gemensamt kan jaga ifatt gruppen framför. Skruvade därför lite försiktigt upp tempot så att de skulle kunna få en fin rulle att följa. När jag tagit ungefär halva luckan så vek jag ut lite och viftade lite med armbågen för att få fram han som låg på min rulle, men han verkade helt ointresserad vilket kändes lite larvigt då det ju knappast var s.a. vi tävlade om några framskjutna placeringar. Jag orkade dock inte bry alltför mycket utan tog istället och ganska abrupt drog upp tempot ytterligare s.a. jag tämligen snabbt anslöt till gruppen framför. Min svans var dock fortfarande med.
Ganska omgående efter att jag kommit ikapp gruppen och gått in på sista rulle så sänktes farten till runt 30 km/h. Var tydligen s.a. han som var främst tröttnat på att dra och ingen ville hjälpa till. Funderade på om jag skulle gå fram, men insåg att jag i så fall tvärsäkert skulle få dra hela gänget fram till nästa backe och det hade jag inte lust att bjuda dom på så jag låg kvar där jag låg och tänkte att börjar de samarbeta så går jag med runt, annars får vi väl rulla i 30 km/h ner till sista backen. Och så blev det. Italienare må vara utmärkta tävlingscyklister, men i lägen som dessa undrar jag lite hur deras taktiska resonemang går. Med ett bra samarbete hade vi kunnat tjäna några minuter utan att det kostat speciellt mycket. Men, men, ...
Ini backen sprätte några i gruppen iväg, men luckan blev inte större än att jag hela tiden såg dom och ganska snart plockade jag också in dom. Denna sista backe är lite lurig då den först går uppför en bit med hygglig lutning och det sen kommer en liten utförsbacke innan man går in i den andra och brantare halvan där maxlutningen ska vara 17%. Gick (förehållandevis) lätt upp till toppen, eller strax före där den sista depån på banan är belägen. Jag hade helt släppt tidsjagandet utan stannade till i kanske fyra minuter och åt och drack innan jag åkte vidare.
Det är efter den nionde backen huvudsakligen svagt utför fram tills det är 15 km kvar och sedan mer eller mindre platt in till mål. Det finns dock några småbackar relativt snart efter den nionde backen. Är man trött så kan de vara rätt slitiga, men har man fortfarande kraft i benen kan man trycka sig över dom i ganska bra fart. När jag gav mig av från depån gjorde jag ett grovt överslag och gissade att jag borde komma i mål på 8.45-8.50 om det rullade på hyggligt. När jag kom fram till den första av småbackarna ställde jag mig upp och halvt sprintade uppför den, mest för att inte behöva gå ner på lilla klingan då jag visste att det bara var en kort knäppa. Passerade i samband med detta några av de som varit med i gruppen in mot sista backen men som inte stannat i depån. Märkte också att benen svarade förvånansvärt bra. Normalt brukar jag bli seg efter så många timmar, men nu kändes det nästan som jag bara varit ute och värmt upp. Så, jag tänkte att jag helt släpper handbromsen och kör på vad jag kan så länge det håller.
Passerade en hel del åkare men det var ingen som brydde sig om att försöka ta rulle förrän en liten italienare ställde sig upp och spurtade in på min rulle. Var lite rädd att jag bara hade dragit på mig en fripassagerare, men när jag efter kanske fem minuter i tät vek ut lite och sidan och viftade för att han skulle gå fram så gick han snällt och fint fram och drog. Han var nog mer bergsget än slätåkare och farten sjönk några km/h när han var framme och han höll ut 2-3 minuter åt gången. Det var dock precis vad jag behövde för att orka gå fram och köra hårt i fem minuter till. Så där höll vi på tills det var en dryg halvmil kvar till mål. Var en kort period när vi hade ett par åkare till som tog rulle, men de åkte rätt snabbt av.
Sista biten in var det en grupp med 5-6 åkare som gjorde oss sällskap. Är lite osäker på om det var en grupp som kom bakifrån eller om det var en grupp vi passerat. Hur som helst så blev det med fler som kunde dra att det gick nästan ännu fortare. Vid passagen över bron över SS16 med ca 3 km kvar var det mer eller mindre spurt. Hade dock inga problem att gå med. I den riktiga spurten var jag dock chanslös men det spelade ingen roll, för jag kände att jag verkligen fått revansch för 2011 när det varit så motigt. Nu hade jag samma positiva känsla som första gången jag gick i mål. Dessutom hade jag faktiskt lyckats slå min tid från det tillfället med en och en halv minut. Hade gått långt mycket fortare än jag hoppats från sista backen och in. Jag skulle förstås kunna reta mig på att om jag bara struntat i de där fikapauserna i de två sista depåerna och i stället klämt i mig någon bar så hade jag sannolikt grejat sub 8.30. Men, ärligt talat så struntar jag i det. Jag hade riktigt kul andra halvan av loppet och att få gå i mål med den känslan och att sätta punkt för cyklandet på denna resa på det sättet gör att tiden är rätt oväsentlig. Dessutom är jag en turistcyklist och ingen tävlingscyklist, så ...
Efter att ha tackat min italienska parkamrat för gott samarbete och ha parkerat cykeln så ställde jag mig i kön till maten. Fanns numera pasta, sallad, glass, kaka, mm. När jag körde första gången har jag för mig att det var ett par sorters pasta och någon frukt och andra gången var jag så less efter målgången att jag drog direkt tillbaka till hotellet efter målgången.
Efter att ha ätit rullade jag i sakta mak tillbaka till Cervia och hotellet. Blev en del eftersnack och ilastning av cyklar i släpet innan det var dags för middagen och slutet på en lång dag.
Avslutar med en bild på benen då jag kom tillbaka till hotellet. Och, nej, det är inte någon solbränna!
VARNING! Denna lucka innehåller en väldig massa babbel och ytterst få bilder. Inser i efterhand att jag nog borde ha redigerat ner textmassan för att inte totalknäcka ev. läsare. Jag orkade dock inte, så se det som en utmaning att komma igenom luckan (eller hoppa över den)!
Var tidig uppstigning och frukost då planen var att i gemensam tropp åka från hotellet klockan fem. Om jag minns rätt var det inget regn när jag gick upp. Jag beslutade mig hur som helst för att i alla fall gå upp och se till att jag var i ordning till klockan fem. Åt en rejäl frukost utan att trycka i mig galet mycket.
Hade haft lite bryderier under kvällen innan vad jag skulle köra med för kläder och vad jag skulle ha i fickorna. Till slut hade jag landat i att köra med kortärmad undertröja i merinoull, cykeltröja, armvärmare, regnjacka, keps, kortfingrade handskar, kortbensbyxor, knävärmare och vanliga strumpor och skor.
Ett par saker kanske tarvar sin förklaring. Att jag inte hade några skoöverdrag berodde på att de som jag hade inte går att köra med om jag inte har långa ben p.g.a. de skaver hål på vaden. En variant hade förstås varit att starta med långa ben och skoöverdrag och ta av dom när regnet slutat. Problemet var dock att utrymmet i ryggfickorna inte hade räckt för det utan att jag i så fall hade blivit tvungen att slänga åtminstone skoöverdragen vilket inte kändes så lockande.
Det andra valet som kan verkar lite udda var valet av kortfingerhandskar i regnet och speciellt som jag dels hade ett par helt ok regnhandskar och dels har problem med fingrarna (Raynauds syndrom). Problemet var återigen att regnhandskarna helt enkelt inte gick att trycka ner i bakfickorna. Planen var att om fingrarna började bråka så fick jag helt enkelt bryta om det var för långt till mål, alternativt försöka hitta något ställe att komma in och värma mig och "vänta ut" regnet.
Man kan ju fråga sig hur jag kunde ha det så fullt i fickorna och sanningen är att när jag startade var det inte så fullt, då hade jag pump, däckavtagare, multiverktyg, telefon, kreditkort, försäkringskassekort, lite kontanter och några energikakor. De senare för att inte behöva vara låst till depåerna. Framför allt är det inte så muntert att behöva stanna när det regnar. Det är dessutom något som jag märkt dramatiskt ökar risken för att mina fingrar ska vitna. Om jag är hyggligt varm och de inte är vita så brukar de kunna klara sig hyggligt så länge jag håller igång. Att i ett sådant läge stanna om det är lite kyligt är däremot ett högriskprojekt. Dessutom hade jag en väst med mig, detta då vädret skulle bli bättre under resans gång, men min bedömning var att det skulle bli en mellanperiod från det att det att regnjackan skulle börja bli för varm till dess att det skulle funka att köra med bara cykeltröjan så jag ville verkligen få med västen. Den tar dessutom faktiskt mindre plats än handskarna om man rullar ihop den hårt. Slutligen så hade jag skippat kameran. Har haft den med under mina två tidigare rundor, men nu fanns det ingen rimlig chans att få med den. Tyvärr innebär det att det blir väldigt få bilder i denna lucka.
Nog om klädsel nu. Klockan fem var vi väsentligen redo att ge oss iväg. Dock hade det precis börjat regna och jag och ett par killar från Södertälje CK beslutade oss för att vänta till halv sex innan vi rullade iväg till starten. Då vi stod i sista startgrupp, vilken förvisso är stor, så innebar det att vi skulle få vänta en bra stund från det att elitfältet släpptes iväg klockan sex till dess att vi skulle få starta och tanken att stå i regnet en halvtimme till var inte alltför tilltalande. Tog drygt tjugo minuter att trampa till starten. Vi hamnade relativt långt bak i startgruppen. Jag tror dock att en del skrämts bort av vädret och många hade väntat ännu längre än vad vi gjort så det var en hel del människor bakom oss också.
Här kan kanske vara på sin plats att ge en bakgrund i form av en kort redogörelse för mina två tidigare rundor. Detta då det lite grann förklarar mitt agerande under detta lopp. Min första runda var 2007 och det var min andra cykelresa över huvud taget. Den första hade varit till Misano Adriatico (några mil söderut längs kusten från Rimini) året innan. Det var en väldigt lyckad resa och själva loppet körde jag med stopp i de flesta depåer men ganska korta sådana. Den gången stod jag ett par startgrupper längre fram och på de första platta 25 km så var det många som körde fort och jag låg bakom en grupp som höll 35+ km/h. Som sammanfattning kan man säga att det loppet var en fantastiskt kul upplevelse och jag kom i mål på knappa 8.36, förvisso en rätt medioker tid men det hade varit en härlig cykeldag och en dag med fina minnen. Den gamla "dopinghäcken", och TdF-trean från 2002, Raimondas Rumsas vann f.ö. på 5.45.
Andra gången jag körde var 2011 och det loppet var det förstas totala motsats. Hade inlett resan med att ligga i sängen första dagen för att kurera en lätt förkylning som brutit ut under nerresan. Jag hade sedan kunnat cykla, men det var lite segt och motigt och jag hade dessutom den förlorade bataljen med Monte Nerone (se tidigare lucka) på kontot. Det året stod jag i samma startgrupp som nu och då jag hört att det var risk för att det kunde ta stopp i första backen om man startade långt bak så var jag denna gång lite mer offensiv på den platta inledningsbiten. Försökte ta bra ryggar för att det skulle gå skapligt fort utan att jag skulle behöva bränna alltför mycket energi. Det gick oftast runt 40 km/h. I första backen tog det dock trots det tvärstopp på ett par ställen och jag stod stilla i totalt 10-15 minuter. Hörde senare av några andra som startat i samma grupp att de snittat närmare 50 km/h fram till backen men att de ändå blivit tvungna att stå. Tappade lusten lite efter den inledningen och hade dessutom svårt att orka köra på något. Uppför den sjunde backen kändes det dock som att det började lätta en del och jag plockade en hel del placeringar. I slutet av utförskörningen ner från den backen drog jag dock på mig en framhjulspunktering och då ledsnade jag totalt och transporterade mig väsentligen bara till mål. Tog drygt en timme längre tid än vid första försöket.
Tillbaka till årets lopp. Efter lång väntan kom vi slutligen iväg och passerade startlinjen strax efter halv sju om jag minns rätt. Till skillnad från tidigare lopp var det extremt lusigt tempo precis i början. och nog för att det regnade och var blött, men att hålla 22 km/h på platten rakt fram kändes väl försiktigt. När vägen efter en högersväng efter knappt 3 km blev lite bredare glesade leden med cyklister ut och det började komma grupper bakifrån som gick betydligt fortare. Tänkte att det var lika bra att försöka få en bra grupp att åka med och slängde mig in på sista rullen i en grupp. Tyvärr sprack dock gruppen av en bit fram och tempot föll en hel del och jag gick upp och lyckades tillsammans med några andra komma ikapp. Sen sprack det igen och jag tog denna gång rulle på ett riktigt snabbt gäng för att försöka återansluta. När jag kom upp i svansen och tämligen omedelbart såg att det sprack en bit fram igen insåg jag att detta var komplett ohållbart. Att med 19 mil och alla nio backarna kvar hålla på och dra på sig mjölksyra var inte hållbart. Tog därför rygg på ett gäng från någon klubb från Rom (stod i alla fall Roma på tröjorna) som låg och tuffade på rätt disciplinerat i 32-35 km/h. Visserligen tappade jag säkert några minuter på detta fram till första backen jämfört med om jag hade lyckats slita mig med något 40+ km/h-gäng. Nu kom jag dock fram till första backen mer eller mindre oberörd.
Uppför första backen är hela klungan som ett gäng kor som släppts ut efter vintern - det körs som att det vore avslutningsstigningen man är inne i. Försökte att hålla en hygglig intensitet utan att gå alltför hårt. Var dock bara att hålla åt sidan för det välde förbi cyklister. Här får man också ta i beaktande att många kör den korta banan som är 13 mil och där man efter fjärde backen viker av mot målet. Den långa banan innehåller fem backar till och det är typiskt kanske 30-40% som kör den banan (man väljer inte i förväg utan när man kommer till stället drä banorna delar sig och valet baseras bara på vilken väg man väljer och vilka tidtagningsmattor man passerar).
Till min stora glädje gick det att cykla hela vägen upp utan några stopp, även om vägen var full av cyklister. Backen är egentligen snarare två backar. Den första delen går upp till byn Bertinoro. Sen följer en bit där det går lite utför innan man angriper andra delen som går i några etapper uppför med ett par lite brantare "knixar". Den är i mitt tycke dock, tillsammans med den åttonde backen, den lättaste på rundan.
Nerför tog jag det sedan väldigt lugnt. Sympatiskt nog körde de flesta väldigt disciplinerat - en del körde förvisso fortare, men det var över lag ytterst få som jag upplevde på något sätt chansade. Så det kändes rätt säkert och jag tror faktiskt regnet, konstigt nog kanske kan tyckas, bidrog till detta. Och genom att det regnat kraftigt ett par dygn så var det inga spår av det där hala som ibland kan finnas på vägbanorna nere i södern då det kommer regn efter att ha varit torrt ett bra tag. Det som man fick vara lite vaksam på var där regnet spolat ut skräp på vägen vilket var fallet på några ställen under turen. Här och var längs banan var det fotografer utplacerade och dessa tar bilder som man sedan kan köpa (för en rätt saftig penning). De ligger dock uppe på nätet i "reklamversioner". För att lätta upp textmassan i denna lucka lite så är de jag hittade på mig instoppade. Det syns i alla fall på denna bild att det var lite blött.
Efter första backen kommer man ner till Meldola och det var här jag bara var hundratalet meter från den väg jag körde på i lucka 19 på väg till Santa Sofia. Sedan är det ett parti på en och en halv mil där det är några "slakmotor" och några kortare utförsbackar. Detta var ett parti som jag 2011 hade kört onödigt fegt på och målsättningen var att försöka trampa på lite bättre denna gång och det var väl ärligt talat den sträckan jag under regndelen av loppet var mest nöjd med. Lyckades köra ganska smart och få några ryggar att gå på där det var lite flackare och hålla ett lagom tempo på resten.
Andra backen, Pieve Rivoschio, är lite speciell då man först gör nästan hela stigningen och sen får fyra kilometer lättåkt innan man får en kort knäppa upp till toppen. Uppför denna backe hade "grönbeteskorna" lugnat sig lite och jag plockade nu betydligt fler än i första backen. Dock var det nog fortfarande s.a. fler passerade mig än vad jag passerade uppför. Regnet fortsatte även om man på något ställe kunde ana att det skiftade mot en lite ljusare grå nyans. Det var dock rätt kyligt. Har för mig att någon sa att de haft 8 grader på en cykeldator någonstans i dessa trakter. Tycker det låter väldigt lågt, men det var inte någon värme i luften. Det som dock var väldigt positivt var att jag faktiskt inte frös alls. Att överkroppen klarade sig var rätt väntat, men fingrar och tår hade mkt väl kunnat vara som isbitar, men de var helt ok.
Uppför tredje backen, Ciola, kändes det som att jag lite grann vände på steken och började plocka fler än som körde om mig. Och detta skedde utan att jag på något sätt körde hårdare. Var snarast i detta skede lite halvless på att det inte kunde sluta droppa och torka upp på vägen. Funderade allvarligt på hur jag skulle göra med val av bana. Dessutom började jag bli i allvarligt behov av ett stopp för att "lätta på trycket", något jag normalt ytterst sällan behöver göra annat än om det är kallt eller blött. Nu blev det dock ett snabbt stopp strax innan jag kom ner till Mercato Saraceno.
I Mercato Saraceno börjar också den fjärde backen, Barbotto. Detta är backen alla snackar om. Det är den klart tuffaste på den korta rundan och kanske även den tuffaste på långa. Framför allt så blir den rejält brant på slutet och den sägs ha en maximal lutning på 18%. Det måste dock vara en väldigt kort bit och nästan så att det är mätt i en innerkurva. Den är dock helt klart skapligt brant och i de bakre leden är det inte ovanligt att människor går sista biten upp. När jag kom ner till byn beslutade jag mig för att göra ett litet experiment och köra på uppför. Inte så att jag tänkte maxa, men hålla en bra belastning s.a. andningen kommer igång men inte så att benen dränks i mjölksyra. Detta ledde till att jag helt plötsligt fick börja kryssa mig fram för att komma om och antalet som passerade mig på vägen upp var nog inte mer än en handfull. Det tas även en officiell tid från botten till toppen av backen och jag tog mig upp på 22.04, vilket är ganska precis en klättringstakt på 1000 höjdmeter/h om den officiella banprofilens angivelse på 372 höjdmeter är korrekt. Som jämförelse hade han som var snabbast 14.08. Det var f.ö. samma kille som vann korta banan. Är väl inte omöjligt att han ryckte i denna backe för han var 22 sekunder snabbare än näst snabbaste åkare upp.
Uppe på åsen som man följer i en dryg mil innan man kommer till vägskälet där den långa och korta banan delar sig så började det molntäcket spricka upp, solen kikade fram och vägbanan torka upp lite. Detta i kombination med att det känts såpass bra uppför Barbotto gjorde att valet att köra långa banan blev väldigt lätt. I efterhand visade det sig att det bland de som var med på resan var en hel del som trots att de när jag pratat med dom innan varit helt inställda på att köra långa banan valt att köra den korta för att de varit så nerkylda. Jag har funderat lite på det efteråt då jag ofta är vara en av dom som fryser värst när det är kallt och jag tror att förklaringen till att jag klarade mig såpass bra var att jag hade en ordentlig regnjacka och en ylleundertröja. Detta gjorde att jag inte fick en massa kylande regn på överkroppen och att jag dessutom höll mig varm och att denna värme gjorde att även händer och fötter klarade sig trots egentligen dåligt skydd för dessa. En hel del av de som ändrade sig från långa till korta banan under loppet hade mindre på sig på överkroppen.
I stort sett omedelbart efter avtaget finns en depå. Hade kört sista halvmilen med regnjackan fladdrandes så nu var det läge att svida om till västen. Passade även på att norpa åt mig en sån där italiensk dubbelmacka med två nästan lövtunna bröd som man har något pålägg emellan (kommer för mitt liv inte på vad de heter just nu). Denna hade de lagt nutella emellan. I
normala fall är det väl på gränsen, men just då var det utmärkt bränsle.
Från där banorna skiljs åt är det en utförskörning ner till Ponte Uso (kan vara där ovanstpende bild är tagen; jag är osäker) och sen har man några kilometer nere i dalen innan man påbörjar den femte backen. Här är också en halv kilometer där man möter de som precis tagit sig ner från den åttonde backen. Jag fick rygg på en mindre grupp fram emot femte backen, Monte Tiffi. Den är loppets kortaste, men den är rätt brant (sägs ha en maxlutning på 16%) och båda gångerna tidigare jag kört har den varit oväntat jobbig. Nu visste jag vad som väntade och såg till att inte gå in för hårt. Jag hade dock fått lite blodad tand efter Barbotto och när jag såg att de som gått i backen samtidigt med mig efter att initialt ha dragit ifrån lite inte ökade försprånget mer utan att jag snarare började ta in så växte hornen och innan vi var uppe vid toppen hade jag skapat en rätt ordentlig lucka till dom. Humöret steg ytterligare ett snäpp!
Efter en kort utförskörning och en tämligen platt kilometer började det sedan gå uppför igen, denna gång uppför den sjätte backen, Perticara. Detta är en backe som jag inte är så förtjust i så tillvida att lutningen varierar en hel del och jag har svårt att hitta någon bra rytm, åtminstone under första halvan. Andra halvan blir bättre i det avseendet. Vid tidigare två försök har jag stannat till i depån som finns i skuggan av ett träd en liten bit upp i backen där man kan få dricka och klyftor av olika citrusfrukter. Då har jag båda gångerna känt att jag behövt det. Nu kändes det dock som att det vore att riskera att förlora den fina rytm jag var inne i så jag fortsatte uppåt och passerade med jämna mellanrum åkare som såg mer eller mindre trötta ut. Och, jag är väl larvig, men på något sätt gjorde det att det nästan kändes ännu lättare för mig. Bytte f.ö. några ord med några norrmän på väg upp mot en korsning strax innan man kommer upp till själva byn Perticara. Är sedan rätt lättåkt sista biten upp och jag kom upp utan att ha blivit passerad av någon på vägen upp.
Hade under den första regniga delen av loppet knappt ätit eller druckit något. Då jag dessutom körde ytterst kontrollerat den biten så fungerade det fint. När jag nu ökat intensiteten så att andningen var lite lagom ansträngd uppför och solen dessutom kommit fram insåg jag att det gällde att se till att se till att få i sig både att äta och dricka om det inte skulle ta tvärstopp i någon backe framöver. Stannade därför i depån uppe på toppen av backen (inne i byn) och drog snabbt i mig några muggar med blandad dryck, en brödbit och en minipizza (eller mikropizza är kanske en mer adekvat beskrivning).
Utförskörningen från sjätte backen ner till där man passerar bron precis innan man går in i den sjunde backen är lite lurig så tillvida att manen bit ner i backen svänger av höger in på en liten väg och får där en kort knäppa på knappt 50 höjdmeter uppför mitt i sig. Utförskörningen på den lilla vägen innan man kommer ut på den större vägen nere i dalen var dessutom ganska dålig asfalt på så jag fegade lite extra där. Det är sedan ett par kilometer ute på den större vägen innan man passerar bron och börjar klättringen upp till Monte Pugliano, vilket är den sjunde och den backe som bjuder på flest höjdmeter, strax över 500. Den går dock i två etapper med en mer eller mindre platt halvkilometer strax efter mitten. I det här skedet började jag också för första gången räkna lite på vad det skulle kunna tänkas bli för sluttid. Då jag inte har någon koll på vad jag haft för passertider tidigare gånger vid olika ställen blev det hela väldigt spekulativt. Jag insåg dock att om jag skulle greja att slå min tid från 2007 gällde det nog att ligga i. Framför allt gick dock tankarna kring möjligheten att kanske greja under 8.30. Gör man det så har man nämligen en seedning de två kommande åren som gör att man få stå i en bättre startgrupp.
Det fina flytet fortsatte för mig även uppför den sjunde backen och jag plockade den ena efter den andra cyklisten utan att någon körde om mig och när jag kom upp till toppen hade jag utökat sviten till tre raka backar utan att ha blivit omkörd. Och, jag vet att det är larvigt och oväsentligt, men just där och då så stärkte det mig. Det enda molnet på himlen i detta skede av loppet var att det faktiskt kom några få regnstänk. De var dock så få att vägbanan inte ens blev blöt. Värre var att vägen ner från Monte Pugliano inte var i något vidare skick. Den hade varit risig redan 2011 och den var bitvis ännu värre nu. Med punkteringen 2011 i minne så fegade jag en hel del utför. Ville verkligen inte förstöra min fina känsla med en punktering. Lyckligtvis slapp jag något sådant missöde.
Efter att man kommit ner i dalen är det ett par kilometer på en lite större väg innan man svänger vänster och påbörjar den åttonde backen, Passo delle Siepi, vilken är drygt 4 km och med tämligen jämn lutning på runt 5%. En liten bit upp i backen körde en liten italienare om mig, men han tappade sen tempo och jag kunde passera honom och hålla min svit med "backar utan att ha blivit omkörd" vid liv. Uppe på toppen var en depå belägen. Jag hade i detta läge efter mycket räknande hit och dit kommit fram till att jag skulle behöva hålla en snittfart som jag inte bedömde som rimlig in till mål om jag skulle greja 8.30. Jag hade därför beslutat mig att målet var att ha det trevligt sista biten in också. Så jag stannade till i depån gissningsvis i 4-5 minuter och hann få i mig en del att både äta och dricka.
Efter utförskörningen ner från den åttonde backen följer ett avsnitt på en lite större väg där man kör svagt utför i en dalgång i ungefär en mil. Detta är ett avsnitt där man verkligen har nytta av att ligga i en grupp. När jag kom ner och svängde ut på den större vägen såg jag en grupp några hundra meter längre fram. Jag hade ett par andra cyklister bakom mig och jag tänkte att om jag tar en förning så kanske de sen kan hjälpa mig så att vi gemensamt kan jaga ifatt gruppen framför. Skruvade därför lite försiktigt upp tempot så att de skulle kunna få en fin rulle att följa. När jag tagit ungefär halva luckan så vek jag ut lite och viftade lite med armbågen för att få fram han som låg på min rulle, men han verkade helt ointresserad vilket kändes lite larvigt då det ju knappast var s.a. vi tävlade om några framskjutna placeringar. Jag orkade dock inte bry alltför mycket utan tog istället och ganska abrupt drog upp tempot ytterligare s.a. jag tämligen snabbt anslöt till gruppen framför. Min svans var dock fortfarande med.
Ganska omgående efter att jag kommit ikapp gruppen och gått in på sista rulle så sänktes farten till runt 30 km/h. Var tydligen s.a. han som var främst tröttnat på att dra och ingen ville hjälpa till. Funderade på om jag skulle gå fram, men insåg att jag i så fall tvärsäkert skulle få dra hela gänget fram till nästa backe och det hade jag inte lust att bjuda dom på så jag låg kvar där jag låg och tänkte att börjar de samarbeta så går jag med runt, annars får vi väl rulla i 30 km/h ner till sista backen. Och så blev det. Italienare må vara utmärkta tävlingscyklister, men i lägen som dessa undrar jag lite hur deras taktiska resonemang går. Med ett bra samarbete hade vi kunnat tjäna några minuter utan att det kostat speciellt mycket. Men, men, ...
Ini backen sprätte några i gruppen iväg, men luckan blev inte större än att jag hela tiden såg dom och ganska snart plockade jag också in dom. Denna sista backe är lite lurig då den först går uppför en bit med hygglig lutning och det sen kommer en liten utförsbacke innan man går in i den andra och brantare halvan där maxlutningen ska vara 17%. Gick (förehållandevis) lätt upp till toppen, eller strax före där den sista depån på banan är belägen. Jag hade helt släppt tidsjagandet utan stannade till i kanske fyra minuter och åt och drack innan jag åkte vidare.
Det är efter den nionde backen huvudsakligen svagt utför fram tills det är 15 km kvar och sedan mer eller mindre platt in till mål. Det finns dock några småbackar relativt snart efter den nionde backen. Är man trött så kan de vara rätt slitiga, men har man fortfarande kraft i benen kan man trycka sig över dom i ganska bra fart. När jag gav mig av från depån gjorde jag ett grovt överslag och gissade att jag borde komma i mål på 8.45-8.50 om det rullade på hyggligt. När jag kom fram till den första av småbackarna ställde jag mig upp och halvt sprintade uppför den, mest för att inte behöva gå ner på lilla klingan då jag visste att det bara var en kort knäppa. Passerade i samband med detta några av de som varit med i gruppen in mot sista backen men som inte stannat i depån. Märkte också att benen svarade förvånansvärt bra. Normalt brukar jag bli seg efter så många timmar, men nu kändes det nästan som jag bara varit ute och värmt upp. Så, jag tänkte att jag helt släpper handbromsen och kör på vad jag kan så länge det håller.
Passerade en hel del åkare men det var ingen som brydde sig om att försöka ta rulle förrän en liten italienare ställde sig upp och spurtade in på min rulle. Var lite rädd att jag bara hade dragit på mig en fripassagerare, men när jag efter kanske fem minuter i tät vek ut lite och sidan och viftade för att han skulle gå fram så gick han snällt och fint fram och drog. Han var nog mer bergsget än slätåkare och farten sjönk några km/h när han var framme och han höll ut 2-3 minuter åt gången. Det var dock precis vad jag behövde för att orka gå fram och köra hårt i fem minuter till. Så där höll vi på tills det var en dryg halvmil kvar till mål. Var en kort period när vi hade ett par åkare till som tog rulle, men de åkte rätt snabbt av.
Sista biten in var det en grupp med 5-6 åkare som gjorde oss sällskap. Är lite osäker på om det var en grupp som kom bakifrån eller om det var en grupp vi passerat. Hur som helst så blev det med fler som kunde dra att det gick nästan ännu fortare. Vid passagen över bron över SS16 med ca 3 km kvar var det mer eller mindre spurt. Hade dock inga problem att gå med. I den riktiga spurten var jag dock chanslös men det spelade ingen roll, för jag kände att jag verkligen fått revansch för 2011 när det varit så motigt. Nu hade jag samma positiva känsla som första gången jag gick i mål. Dessutom hade jag faktiskt lyckats slå min tid från det tillfället med en och en halv minut. Hade gått långt mycket fortare än jag hoppats från sista backen och in. Jag skulle förstås kunna reta mig på att om jag bara struntat i de där fikapauserna i de två sista depåerna och i stället klämt i mig någon bar så hade jag sannolikt grejat sub 8.30. Men, ärligt talat så struntar jag i det. Jag hade riktigt kul andra halvan av loppet och att få gå i mål med den känslan och att sätta punkt för cyklandet på denna resa på det sättet gör att tiden är rätt oväsentlig. Dessutom är jag en turistcyklist och ingen tävlingscyklist, så ...
Efter att ha tackat min italienska parkamrat för gott samarbete och ha parkerat cykeln så ställde jag mig i kön till maten. Fanns numera pasta, sallad, glass, kaka, mm. När jag körde första gången har jag för mig att det var ett par sorters pasta och någon frukt och andra gången var jag så less efter målgången att jag drog direkt tillbaka till hotellet efter målgången.
Efter att ha ätit rullade jag i sakta mak tillbaka till Cervia och hotellet. Blev en del eftersnack och ilastning av cyklar i släpet innan det var dags för middagen och slutet på en lång dag.
Avslutar med en bild på benen då jag kom tillbaka till hotellet. Och, nej, det är inte någon solbränna!
Senast ändrad:
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
Fantastiskt! Det var väl inga problem att läsa det där? Det rann på av bara farten och plötsligt var det slut. Imponerande minne du har, både för platser och tidigare upplevelser. Jag kommer knappt ihåg vilket år jag cyklade nånting, du vet vilken backe som var jobbigast. En lucka kvar, sen får du vila och vi vara utan godnattsaga.
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
Lucka 24 bjuder på en lite förvånande prissättning, ett nytt personligt fartrekord och, naturligtvis, slutet på denna resa.
Upp klockan sex (vore ju synd att slöa till på resans sista dag). Käkade frukost och knallade sedan bort till tågstationen i Cervia.
Hade bara den lilla ryggsäcken med mig. Den stora ryggsäcken tillsammans med cykeln skulle transporteras hem till Sverige med bussen. Tåget gick som det skulle halv åtta. och kom upp till Ravenna, men där tog det stopp. Vet inte exakt vad det var, men dealen var tydligen att det skulle komma ett nytt tåg till Bologna. Detta skulle avgå 20 minuter efter utsatt tidpunkt från Ravenna. Började nu bli aningen nervös då jag hade ett tågbyte i Bologna där det var 32 minuters marginal. Bologna är dessutom lite av en järnvägsknut vilket innebär att det är en relativt stor station och bytet skulle kunna ta lite extra tid. Och från Bologna hade jag en biljett för Frecciarossa:n, italienarnas snabbtåg, upp till Milano och jag var inte alls säker på hur det var med ombokningsbarhet då jag valt ekonomiklass. Lyckligtvis så körde de faktiskt in lite tid så in till Bologna var tåget bara drygt 10 minuter sent.
Hittade utan större problem ner till den underjordiska terminalen varifrån snabbtågen avgick och tåget avgick ett par minuter efter tidtabell. För mig som aldrig åkt något riktigt snabbtåg tidigare måste jag säga att det var en väldigt behaglig resa - tyst, snabbt och tämligen skakningsfritt trots att den låg och "tuffade" i mellan 290 och 300 km/h stora delar av sträckan.
Man kan dock inte säga att det var direkt billigt, de facto så kostade mig tågresan från Cervia till Bergamo mer än vad flygresan från Bergamo till Skavsta gjorde. Det är en underlig värld vi lever i!
Fick vänta 40 minuter på Milanos järnvägsstation innan regionaltåget till Bergamo avgick. Då detta kom fram hade klockan precis slagit tolv. Gick från stationen upp till Città Alta, d.v.s. den gamla stadskärnan uppe på kullen och knallade runt där ett tag. Ett gäng bilder får illustrera.
Dök även på följande, ett piano som det bara var att slå sig ner och spela på om man så hade lust. Fanns f.ö. en litet större piano ute på flygplatsen med samma funktion.
Tog en lite annan väg ner tillbaka till den "låga" delen av staden. Denna väg började så här:
Och fortsatte i denna stil.
Käkade en sen lunch och drev sedan runt i staden tills det började bli dags att ge sig ut till flygplatsen.
Då flygplatsen inte ligger speciellt långt från stadskärnan hade jag beslutat mig för att jag lika gärna kunde gå ut. Visade sig inte vara något större problem. Bortsett från en kort bit inne i något villakvarter var det antingen trottoar eller gång- och cykelbana hela vägen ut. Passerade en trädgårdsaffär på vägen ut. Funderade på om jag skulle köpa med mig en liten växt hem, men insåg att det kanske skulle bli tufft att få med den som handbagage.
I och med detta är den 24:e luckan avklarad och happys längsta RR (misstänker jag) har kommit till sitt slut. Var den klart längsta cykelresa jag gjort hittills; totalt 25 dagar med cykling 20 av 24 möjliga dagar, ett dagssnitt på 14 mil de dagar jag cyklade och med besök i åtta av Italiens tjugo regioner.
Avslutar med en bild från torget i Sulmona och vill samtidigt önska alla här på forumet en god jul!
Upp klockan sex (vore ju synd att slöa till på resans sista dag). Käkade frukost och knallade sedan bort till tågstationen i Cervia.
Hade bara den lilla ryggsäcken med mig. Den stora ryggsäcken tillsammans med cykeln skulle transporteras hem till Sverige med bussen. Tåget gick som det skulle halv åtta. och kom upp till Ravenna, men där tog det stopp. Vet inte exakt vad det var, men dealen var tydligen att det skulle komma ett nytt tåg till Bologna. Detta skulle avgå 20 minuter efter utsatt tidpunkt från Ravenna. Började nu bli aningen nervös då jag hade ett tågbyte i Bologna där det var 32 minuters marginal. Bologna är dessutom lite av en järnvägsknut vilket innebär att det är en relativt stor station och bytet skulle kunna ta lite extra tid. Och från Bologna hade jag en biljett för Frecciarossa:n, italienarnas snabbtåg, upp till Milano och jag var inte alls säker på hur det var med ombokningsbarhet då jag valt ekonomiklass. Lyckligtvis så körde de faktiskt in lite tid så in till Bologna var tåget bara drygt 10 minuter sent.
Hittade utan större problem ner till den underjordiska terminalen varifrån snabbtågen avgick och tåget avgick ett par minuter efter tidtabell. För mig som aldrig åkt något riktigt snabbtåg tidigare måste jag säga att det var en väldigt behaglig resa - tyst, snabbt och tämligen skakningsfritt trots att den låg och "tuffade" i mellan 290 och 300 km/h stora delar av sträckan.
Man kan dock inte säga att det var direkt billigt, de facto så kostade mig tågresan från Cervia till Bergamo mer än vad flygresan från Bergamo till Skavsta gjorde. Det är en underlig värld vi lever i!
Fick vänta 40 minuter på Milanos järnvägsstation innan regionaltåget till Bergamo avgick. Då detta kom fram hade klockan precis slagit tolv. Gick från stationen upp till Città Alta, d.v.s. den gamla stadskärnan uppe på kullen och knallade runt där ett tag. Ett gäng bilder får illustrera.
Dök även på följande, ett piano som det bara var att slå sig ner och spela på om man så hade lust. Fanns f.ö. en litet större piano ute på flygplatsen med samma funktion.
Tog en lite annan väg ner tillbaka till den "låga" delen av staden. Denna väg började så här:
Och fortsatte i denna stil.
Käkade en sen lunch och drev sedan runt i staden tills det började bli dags att ge sig ut till flygplatsen.
Då flygplatsen inte ligger speciellt långt från stadskärnan hade jag beslutat mig för att jag lika gärna kunde gå ut. Visade sig inte vara något större problem. Bortsett från en kort bit inne i något villakvarter var det antingen trottoar eller gång- och cykelbana hela vägen ut. Passerade en trädgårdsaffär på vägen ut. Funderade på om jag skulle köpa med mig en liten växt hem, men insåg att det kanske skulle bli tufft att få med den som handbagage.
I och med detta är den 24:e luckan avklarad och happys längsta RR (misstänker jag) har kommit till sitt slut. Var den klart längsta cykelresa jag gjort hittills; totalt 25 dagar med cykling 20 av 24 möjliga dagar, ett dagssnitt på 14 mil de dagar jag cyklade och med besök i åtta av Italiens tjugo regioner.
Avslutar med en bild från torget i Sulmona och vill samtidigt önska alla här på forumet en god jul!
Senast ändrad:
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
Hasse#7 skrev:
-------------------------------------------------------
> God Jul! Nu finns det alltså en komplett
> reseguide för Italien.
Nja, lyckligtvis finns det hur mycket som helst kvar att utforska. Skulle gärna prova att cykla i Campania, Basilicata, Calabria och Sicilien + Sardinien. Och i norr har jag över huvud taget inte varit i Piemonte, Valle d'Aosta och Friuli Venezia Giuglia.
-------------------------------------------------------
> God Jul! Nu finns det alltså en komplett
> reseguide för Italien.
Nja, lyckligtvis finns det hur mycket som helst kvar att utforska. Skulle gärna prova att cykla i Campania, Basilicata, Calabria och Sicilien + Sardinien. Och i norr har jag över huvud taget inte varit i Piemonte, Valle d'Aosta och Friuli Venezia Giuglia.
Sambal Oelek
Aktiv medlem
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
Tack för en fantastisk RR. Den enda julkalendern jag tittat på i år ?
GarryJones
Medlem
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
How could I miss this
Found the entire Julkalender and RR today and have just read it. Brilliant!
Found the entire Julkalender and RR today and have just read it. Brilliant!
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
GoranS skrev:
-------------------------------------------------------
> Hm, lådan med tröjor är rätt full så jag tror
> jag hellre tar några trevliga och inspirerande
> RR:er från bergiga ställen jag inte cyklat på
> (ännu). Så, handsken är kastad ...
Då måste man väl typ till Sydamerika, Mongoliet eller Yttre Hebriderna för att få ihop en RR på en för dig okänd plats.
-------------------------------------------------------
> Hm, lådan med tröjor är rätt full så jag tror
> jag hellre tar några trevliga och inspirerande
> RR:er från bergiga ställen jag inte cyklat på
> (ännu). Så, handsken är kastad ...
Då måste man väl typ till Sydamerika, Mongoliet eller Yttre Hebriderna för att få ihop en RR på en för dig okänd plats.
[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]
Hasse#7 skrev:
-------------------------------------------------------
> GoranS skrev:
> --------------------------------------------------
> -----
> > Hm, lådan med tröjor är rätt full så jag
> tror
> > jag hellre tar några trevliga och inspirerande
> > RR:er från bergiga ställen jag inte cyklat
> på
> > (ännu). Så, handsken är kastad ...
>
> Då måste man väl typ till Sydamerika, Mongoliet
> eller Yttre Hebriderna för att få ihop en RR på
> en för dig okänd plats.
Nej du, långt (t.o.m. mycket långt) därifrån. Sitter f.n. och funderar på vart jag ska bege mig för att cykla i år och jag har minst ett dussin tänkbara ställen och samtliga är i Europa och inget är ett ställe jag cyklat på tidigare.
-------------------------------------------------------
> GoranS skrev:
> --------------------------------------------------
> -----
> > Hm, lådan med tröjor är rätt full så jag
> tror
> > jag hellre tar några trevliga och inspirerande
> > RR:er från bergiga ställen jag inte cyklat
> på
> > (ännu). Så, handsken är kastad ...
>
> Då måste man väl typ till Sydamerika, Mongoliet
> eller Yttre Hebriderna för att få ihop en RR på
> en för dig okänd plats.
Nej du, långt (t.o.m. mycket långt) därifrån. Sitter f.n. och funderar på vart jag ska bege mig för att cykla i år och jag har minst ett dussin tänkbara ställen och samtliga är i Europa och inget är ett ställe jag cyklat på tidigare.
Liknande trådar
Köp & Sälj
-
Säljes i Stockholm -
Säljes i Stockholm -
Säljes i Stockholm -
Säljes i Göteborg -
Säljes i Gävleborg