[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
- Trådstartare GoranS
- Start datum
Martin_Akesson
Aktiv medlem
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
Riktigt kul att följa!
Kristoffer
Aktiv medlem
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
Hade ju inte varit fel med en räknare på hur många gånger tråden öppnas.
För jag är också en sådan som egentligen bara läser utan att kommenter.
Kul att följa och imponerande att du får till 24 bra RR plus ev bonusavsnitt.
För jag är också en sådan som egentligen bara läser utan att kommenter.
Kul att följa och imponerande att du får till 24 bra RR plus ev bonusavsnitt.
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
Hade onekligen varit lite intressant med en sådan räknare.Kristoffer sa:
Sen är en RR-tråd förstås mer av en envägskommunikation än en diskussion, så det är ju rätt naturligt att TS:ens inlägg utgör en ganska stor del av tråden. Kändes dock ett tag som det bara var jag som skrev i tråden och då blev jag lite glad att någon annan kom med ett inlägg.
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
Jag hoppas/tror att det beror på att strumptyp o dyl. är saker som folk kan ha åsikter kring medan en RR är svårare att argumentera kring. En RR är vad den är och lyckligtvis är ju frågor associerade till sådana oftast av en mer artig/nyfiken natur än konfronterande art (typ: hur kunde du få för dig att göra det där korkade vägvalet).
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
En bra RR lämnar en lite stum och längtande. Ett ensamt kontemplerande över "varför gör inte jag sån't där?" eller "varför tar jag mig inte tid att dokumentera mina resor för?". Så glömmer man att lämna ett tack och lite uppmuntran. I de andra trådarn har ju nån fel, klart att det inte kan passera okommenterat!
Bra jobbat som vanligt GoranS!
Bra jobbat som vanligt GoranS!
kontorsråttan
Aktiv medlem
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
RR's är det bästa på forumet, och är lätt det jag prioriterar att läsa först. Skriv på bara i sann förvissning om att vi är många som läser, njuter, drömmer oss bort och blir avundsjuka!
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
Tillbaka till lucköppnandet.
Dagens tur var planerad till bergen sydväst om Castellón de la Plana. För att slippa några mils transportcykling över platten tog vi bilen till Betxí där vi parkerade utanför en Consum-butik som inte verkade ha några restriktioner kring tid man fick stå där eller att man var tvungen att handla. Klockan var strax efter tio när vi rullade iväg söderut längs med motorvägen.
Efter några km tog vi av västerut på väg CV-223 och klättrade på en mil drygt 200 höjdmeter.
På den nedre bilden syns toppen vi skulle upp på. I Eslida började klättringen lite mer på allvar. Man kunde dela in den i tre delar. Den först delen gick på en fin väg där man på en halvmil klättrade 300 höjdmeter. En riktig åkbacke.
En lite underlig sak var att det i backen upp låg en väldig massa vinflaskskorkar på vägen. Vi fattade aldrig varför och vår hypotes om att korkekarna släppte dem ifrån sig istället för ekollon var nog tyvärr inte sann.
Vi tog sen av höger från den fina vägen in på en mindre väg med betydligt sämre beläggning. Andra delen av backen utgjordes av första kilometern på denna väg som var lite upp och ner. Sista delen var drygt 2 km med 10% snittlutning och en del klart brantare partier där det dåliga underlaget gjorde att man fick vara lite försiktig. I synnerhet om man stod upp fanns bitvis klar risk för att bakhjulet skulle spinna loss. Dessa var de enda två bilder jag fick till på uppvägen på det tredje partiet.
Var lite disigt så utsikten var inte jättebra.
Blev några bilder tagna på vägen ner.
Nere vid avtaget beslutade vi oss för att dela på oss då en person tyckte att det räckte som första tur efter förkylningssymptomen och rullade tillbaka ner till bilen. Vi två andra fortsatte ner på andra sidan och passerade förbi Chóvar och Assuévar på en väg som bjöd på riktigt kul utförskörning. Den var inte speciellt brant men lagom kurvig, fin asfalt och inte mycket trafik så vi tryckte på lite.
Strax innan vägen når Soneixa nere vid motorvägen tog vi av norrut på en mindre väg och sneddade upp mot Castellnovo. Var lite växlande upp och ner och min kompanjon var efter vilodagen dagen innan rätt sprättig och så fort det gick uppför så tappade jag hans rulle.
Framme i Castelnovo körde vi en fin liten backe upp till Ermita de San Cristóbal, belägen ovanför byn och som nåddes via en härligt slingrig väg. Jag tog det initialt i min takt. Efter en liten bit märkte jag dock att jag hade en jagande spanjor en liten bit efter mig. Försökte då hålla skaplig fart, men han kom närmare och närmare. Då jag dessutom lite missminde mig hur långt det var upp kroknade jag lite på slutet och han hann upp mig med något hundratal meter kvar. Totalt sett var backen 1,7 km och snittade strax över 10% och första kilometern var lite brantare än resten.
Vi rullade ner och tog en fika nere vid ett torg innan vi startade återfärden. Istället för att åka samma väg tillbaka så tog vi väg CV-200 för att passera bergen över ett lite nordligare pass än på ditvägen. Inledningsvis var det fin asfalt men en bit efter Almedíxer övergick den till att med en del kortare undantag vara riktigt grov, sådär så att hela cykeln konstant vibrerar.
Min mer snabbcyklande kamrat åkte upp till passet, Puerto de Espedan, vände och åkte sedan ner och mötte mig så jag hade sällskap sista biten upp.
Lite skakigt på nerfärden. Synd, för själva vägsträckningen var trevlig.
När vi kom ner till väg CV-223 och tog vänster blev det dock riktigt fin asfalt igen. Efter en kort uppförsbacke gick det utför. Tyvärr beslutad sig vädergudarna att det var dags att vrida på kranen och det på lite mer än bara duggnivå. Då utförskörning i regn inte är någon favoritsysselsättning beslutade vi oss för att ta skydd i en busskur i Veo (tror jag det var). Vi väntade i kanske 10-15 minuter. Regnet avtog kanske lite men gav inte helt med sig, men vi beslutade oss för att trots allt fortsätta nerför. Visade sig vara ett bra drag då det efter bara någon kilometer slutade regna och vägbanan var torr.
Rullade sen på rätt skapligt ner till Onda. Blev här lite improvisation då jag planerat för att vi skulle åka tillbaka till bilen, men då det hade blivit alltför segt för den tredje medlemmen i gruppen att sitta och vänta på oss vid bilen hade vi beslutat att vi skulle cykla tillbaka till boendet. Jag hade kartor i en ryggficka och min kollega hade GPS så det kändes som att vi borde kunna klara av det.
Vi tog oss igenom Onda och lyckades komma ut på CV-20 och sen CV-191 norrut. Vår plan var att försöka ta oss österut på småvägar söder om Sitjardammen. Min sprättiga kompanjon lyckades dock ställa av mig i slakmotan strax innan vi skulle ta av höger från den större vägen. När han passerade avtaget hade luckan vuxit så pass mycket att det inte hjälpte att jag försökte ropa för att få stopp på den skenande kolfiberhästen och dess ryttare. Tänkte att han kommer väl förr eller senare att vända sig om och se att jag inte är med och då få vända tillbaka, så jag stannade till vid avtaget. Fick dock stå en liten stund innan han kom tillbaka. Hade under tiden hunnit se en annan cyklist svänga in på vägen vi tänkt ta, vilket kändes bra då det troligen innebar att vägen inte var totalt fallfärdig.
Vi slog sedan av lite på farten och höll ihop lite mer ner mot dammen som vi kom ner till efter några km och följde kanten av i några km. Då vi kom till utloppet passade vi på att ringa och meddela att vi nog borde vara tillbaka om en timme eller så.
Gick sen lite upp och ner. Efter att vi korsat CV-21 kom vi efter ett tag in i lite mer odlingslandskap. Fick jobba på bra för att hänga med trots att jag låg på rulle vilket gjorde att det inte blev några bilder tagna. När vi kom ner till motorvägen följde vi den på dess norra sida där det gick cykelbana/lokalväg bort till Borriol.
Strax före Borriol blev vi passerade av någon annan cyklist och min kollega hängde på. Var lite seg och försökte inte ens hänga med. En kort bit senare insåg jag att jag hade punktering. Bara att plocka av hjulet, byta slang och börja slitet med att med en liten handpump försöka få upp hyggligt tryck i däcket. När jag efter en del jobb och med de klena kontorsarmarnas hjälp i den ordentligt värmande solen fått upp tillräckligt tryck i däcket för att tycka att det borde funka att cykla på sista halvmilen så började jag skruva av slangen som förbinder själva pumpen med ventilen. Tyvärr visar det sig att jag skruvat i för hårt så själva ventilkärnan följde med ut och däcket blev lika platt som det varit för en stund sen. Bara att skruva tillbaka ventilkärnan och upprepa pumpningsproceduren efter några väl valda svordomar. På andra försöket gick det dock bättre och jag kunde efter en ordentlig paus rulla iväg och avverkar sista biten tillbaka. Mitt ressällskap hade så smått börjat fundera på vart jag tagit vägen. Felkörningsteorin skrotade de tydligen rätt kvickt så deras hypotes var att jag skarvat på med någon extra backe eller fått cykelstrul. Fick direkt när jag kom in en iskall cola i näven. Kan ärligt säga att den satt inte fel.
Rutt och profil för turen:
Dagens tur var planerad till bergen sydväst om Castellón de la Plana. För att slippa några mils transportcykling över platten tog vi bilen till Betxí där vi parkerade utanför en Consum-butik som inte verkade ha några restriktioner kring tid man fick stå där eller att man var tvungen att handla. Klockan var strax efter tio när vi rullade iväg söderut längs med motorvägen.
Efter några km tog vi av västerut på väg CV-223 och klättrade på en mil drygt 200 höjdmeter.
På den nedre bilden syns toppen vi skulle upp på. I Eslida började klättringen lite mer på allvar. Man kunde dela in den i tre delar. Den först delen gick på en fin väg där man på en halvmil klättrade 300 höjdmeter. En riktig åkbacke.
En lite underlig sak var att det i backen upp låg en väldig massa vinflaskskorkar på vägen. Vi fattade aldrig varför och vår hypotes om att korkekarna släppte dem ifrån sig istället för ekollon var nog tyvärr inte sann.
Vi tog sen av höger från den fina vägen in på en mindre väg med betydligt sämre beläggning. Andra delen av backen utgjordes av första kilometern på denna väg som var lite upp och ner. Sista delen var drygt 2 km med 10% snittlutning och en del klart brantare partier där det dåliga underlaget gjorde att man fick vara lite försiktig. I synnerhet om man stod upp fanns bitvis klar risk för att bakhjulet skulle spinna loss. Dessa var de enda två bilder jag fick till på uppvägen på det tredje partiet.
Var lite disigt så utsikten var inte jättebra.
Blev några bilder tagna på vägen ner.
Nere vid avtaget beslutade vi oss för att dela på oss då en person tyckte att det räckte som första tur efter förkylningssymptomen och rullade tillbaka ner till bilen. Vi två andra fortsatte ner på andra sidan och passerade förbi Chóvar och Assuévar på en väg som bjöd på riktigt kul utförskörning. Den var inte speciellt brant men lagom kurvig, fin asfalt och inte mycket trafik så vi tryckte på lite.
Strax innan vägen når Soneixa nere vid motorvägen tog vi av norrut på en mindre väg och sneddade upp mot Castellnovo. Var lite växlande upp och ner och min kompanjon var efter vilodagen dagen innan rätt sprättig och så fort det gick uppför så tappade jag hans rulle.
Framme i Castelnovo körde vi en fin liten backe upp till Ermita de San Cristóbal, belägen ovanför byn och som nåddes via en härligt slingrig väg. Jag tog det initialt i min takt. Efter en liten bit märkte jag dock att jag hade en jagande spanjor en liten bit efter mig. Försökte då hålla skaplig fart, men han kom närmare och närmare. Då jag dessutom lite missminde mig hur långt det var upp kroknade jag lite på slutet och han hann upp mig med något hundratal meter kvar. Totalt sett var backen 1,7 km och snittade strax över 10% och första kilometern var lite brantare än resten.
Vi rullade ner och tog en fika nere vid ett torg innan vi startade återfärden. Istället för att åka samma väg tillbaka så tog vi väg CV-200 för att passera bergen över ett lite nordligare pass än på ditvägen. Inledningsvis var det fin asfalt men en bit efter Almedíxer övergick den till att med en del kortare undantag vara riktigt grov, sådär så att hela cykeln konstant vibrerar.
Min mer snabbcyklande kamrat åkte upp till passet, Puerto de Espedan, vände och åkte sedan ner och mötte mig så jag hade sällskap sista biten upp.
Lite skakigt på nerfärden. Synd, för själva vägsträckningen var trevlig.
När vi kom ner till väg CV-223 och tog vänster blev det dock riktigt fin asfalt igen. Efter en kort uppförsbacke gick det utför. Tyvärr beslutad sig vädergudarna att det var dags att vrida på kranen och det på lite mer än bara duggnivå. Då utförskörning i regn inte är någon favoritsysselsättning beslutade vi oss för att ta skydd i en busskur i Veo (tror jag det var). Vi väntade i kanske 10-15 minuter. Regnet avtog kanske lite men gav inte helt med sig, men vi beslutade oss för att trots allt fortsätta nerför. Visade sig vara ett bra drag då det efter bara någon kilometer slutade regna och vägbanan var torr.
Rullade sen på rätt skapligt ner till Onda. Blev här lite improvisation då jag planerat för att vi skulle åka tillbaka till bilen, men då det hade blivit alltför segt för den tredje medlemmen i gruppen att sitta och vänta på oss vid bilen hade vi beslutat att vi skulle cykla tillbaka till boendet. Jag hade kartor i en ryggficka och min kollega hade GPS så det kändes som att vi borde kunna klara av det.
Vi tog oss igenom Onda och lyckades komma ut på CV-20 och sen CV-191 norrut. Vår plan var att försöka ta oss österut på småvägar söder om Sitjardammen. Min sprättiga kompanjon lyckades dock ställa av mig i slakmotan strax innan vi skulle ta av höger från den större vägen. När han passerade avtaget hade luckan vuxit så pass mycket att det inte hjälpte att jag försökte ropa för att få stopp på den skenande kolfiberhästen och dess ryttare. Tänkte att han kommer väl förr eller senare att vända sig om och se att jag inte är med och då få vända tillbaka, så jag stannade till vid avtaget. Fick dock stå en liten stund innan han kom tillbaka. Hade under tiden hunnit se en annan cyklist svänga in på vägen vi tänkt ta, vilket kändes bra då det troligen innebar att vägen inte var totalt fallfärdig.
Vi slog sedan av lite på farten och höll ihop lite mer ner mot dammen som vi kom ner till efter några km och följde kanten av i några km. Då vi kom till utloppet passade vi på att ringa och meddela att vi nog borde vara tillbaka om en timme eller så.
Gick sen lite upp och ner. Efter att vi korsat CV-21 kom vi efter ett tag in i lite mer odlingslandskap. Fick jobba på bra för att hänga med trots att jag låg på rulle vilket gjorde att det inte blev några bilder tagna. När vi kom ner till motorvägen följde vi den på dess norra sida där det gick cykelbana/lokalväg bort till Borriol.
Strax före Borriol blev vi passerade av någon annan cyklist och min kollega hängde på. Var lite seg och försökte inte ens hänga med. En kort bit senare insåg jag att jag hade punktering. Bara att plocka av hjulet, byta slang och börja slitet med att med en liten handpump försöka få upp hyggligt tryck i däcket. När jag efter en del jobb och med de klena kontorsarmarnas hjälp i den ordentligt värmande solen fått upp tillräckligt tryck i däcket för att tycka att det borde funka att cykla på sista halvmilen så började jag skruva av slangen som förbinder själva pumpen med ventilen. Tyvärr visar det sig att jag skruvat i för hårt så själva ventilkärnan följde med ut och däcket blev lika platt som det varit för en stund sen. Bara att skruva tillbaka ventilkärnan och upprepa pumpningsproceduren efter några väl valda svordomar. På andra försöket gick det dock bättre och jag kunde efter en ordentlig paus rulla iväg och avverkar sista biten tillbaka. Mitt ressällskap hade så smått börjat fundera på vart jag tagit vägen. Felkörningsteorin skrotade de tydligen rätt kvickt så deras hypotes var att jag skarvat på med någon extra backe eller fått cykelstrul. Fick direkt när jag kom in en iskall cola i näven. Kan ärligt säga att den satt inte fel.
Rutt och profil för turen:
Sambal Oelek
Aktiv medlem
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
Härligt Göran! Har kikat här varje dag, värmer gott i höstrusket :) ska snart dit och cykla själv så det är bra med lite inspiration också.
Sambal Oelek
Aktiv medlem
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
Maspalomas-trakten, men det är ganska likt ju :) vägarna ser lika härliga ut iafGoranS sa:
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
Hade resans tuffaste backe som huvudmål denna cykeldag. För att komma dit var det dock bil som gällde då den låg en bit uppåt längsmed kusten. Lyckligtvis var det motorvägen huvuddelen av vägen så det gick skapligt raskt att köra de 12-13 milen upp till Roquetes/Tortosa där vi startade dagens tur.
Inledningsvis var det någon form av slakmota som tilltog vartefter fram till den riktiga foten på backen som vi nådde efter ca 8 km och 250 höjdmeter.
Jag och min snabbare kollega hade som mål att köra hela vägen upp medan sista personen i gruppen hade som plan att köra så långt upp det kändes bra och sedan invänta att vi kom tillbaka ner (var samma väg upp och ner).
Efter uppmjukningen de första 8 km började backen på allvar och den malde på i rätt jämn lutning med från 7% upp mot 10% mest hela tiden.
Runt 1000 möh så flackade backen ut lite någon km innan den där man tog av vänster åter brantade till och asfalten blev lite sämre. Man hade nu också utsikt norr/västerut.
Vägen slingrade sig ganska ordentligt med ett antal serpentiner de sista 3 km upp till toppen. Var också bitvis lite brantare och jag började bli seg så snabbt gick det inte upp.
När jag kom upp hade min kompanjon redan varit där uppe en bra stund och han började bli lite kall så han gav sig av neråt för att få lite varmare luft. Tog några bilder däruppe. Tyvärr låg det ett dis som förtog lite av utsikten. Är det klart bör man dock ha god sikt bort mot kusten.
Några bilder från nerfarten från denna stigning vars profil nog är relativt korrekt representerad av denna profil http://www.cyclefiesta.com/multimedia/climbs/catalonia/mont-caro.htm
Efter att vi samlat ihop oss nere i trakterna av foten på backen åkte vi ner till utkanten av Tortosa. Där påbörjade vi andra halvan av dagens tur.
Luckan avslutas i inlägg nedan då alla bilder inte får plats i ett inlägg.
Inledningsvis var det någon form av slakmota som tilltog vartefter fram till den riktiga foten på backen som vi nådde efter ca 8 km och 250 höjdmeter.
Jag och min snabbare kollega hade som mål att köra hela vägen upp medan sista personen i gruppen hade som plan att köra så långt upp det kändes bra och sedan invänta att vi kom tillbaka ner (var samma väg upp och ner).
Efter uppmjukningen de första 8 km började backen på allvar och den malde på i rätt jämn lutning med från 7% upp mot 10% mest hela tiden.
Runt 1000 möh så flackade backen ut lite någon km innan den där man tog av vänster åter brantade till och asfalten blev lite sämre. Man hade nu också utsikt norr/västerut.
Vägen slingrade sig ganska ordentligt med ett antal serpentiner de sista 3 km upp till toppen. Var också bitvis lite brantare och jag började bli seg så snabbt gick det inte upp.
När jag kom upp hade min kompanjon redan varit där uppe en bra stund och han började bli lite kall så han gav sig av neråt för att få lite varmare luft. Tog några bilder däruppe. Tyvärr låg det ett dis som förtog lite av utsikten. Är det klart bör man dock ha god sikt bort mot kusten.
Några bilder från nerfarten från denna stigning vars profil nog är relativt korrekt representerad av denna profil http://www.cyclefiesta.com/multimedia/climbs/catalonia/mont-caro.htm
Efter att vi samlat ihop oss nere i trakterna av foten på backen åkte vi ner till utkanten av Tortosa. Där påbörjade vi andra halvan av dagens tur.
Luckan avslutas i inlägg nedan då alla bilder inte får plats i ett inlägg.
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
Avslutning på lucka 12
Den andra delen av turen var huvudsakligen baserad på Via Verde del Baix Ebre, en cykelväg som i stort går på en gammal banvall.
I Aldover stannade vi till och tog en fika innan vi fortsatte. Vägen gick i närheten av floden Ebro, den längsta rent spanska floden och som har sitt utlopp i Medelhavet några mil österut.
Efter ett tag blev vägen mer spektakulär med en hel del tunnlar och en del broar. De flesta tunnlarna var upplysta, men jag var ganska glad att vi hade utrustat cyklarna med skapliga framlysen då den existerande belysningen delvis var svag och om jag minns rätt var det inte alla tunnlar som var upplysta.
Tyvärr var kvaliteten på beläggningen inte tipp-topp. Tog man det i turisttempo var det dock inga problem med racer.
Totalt sett tycker jag dock att det var en väg klart värd att åka.
Vid Antiga Estació de Prat de Comte (= gamla stationen i Prat de Comte) svängde vi av denna väg och tog väg T-361 till Prat de Comte vilket initialt innebar en klättring på ett par hundra höjdmeter på drygt tre kilometer.
Efter klättringen följde en kortare utförsbacke tog oss ner till byn och den större vägen T-333/N-230b. Den senare vägen fortsatte vi sen och den gick svagt utför och var större och lite mer trafikerad så vi trampade på för att få sträckan avverkad.
Strax norr om Aldover tog vi av från vägen och åkte in på banvallscykelvägen och följde den tillbaka till Roquetes. Sen var det bara att lasta in cyklarna och åka tillbaka till boendet. Även om det är rätt smidigt med en stor bil när man ska forsla cyklar så gäller det ju att få dem att stå hyggligt still. Tog oss några dagar innan vi riktigt hade klurat ut ett bra system för att få in cyklarna så att de stod stadigt och vara bra fastspända med små spännband. Det som man möjligen kan säga var lite dåligt med denna bil (en Opel Vivaro) var att det inte var speciellt många “öglor” i golvet där man kunde dra fast banden i. Var bättre på en annan bil som vi hade på en tidigare resa.
Profil och karta för turen. Öglan cyklades i moturs riktning.
Därmed var första halvan av kalendern avklarad. Blir dock en lucka till för denna resa innan det är dags att sadla om till lite andra länder och andra typer av backar.
Den andra delen av turen var huvudsakligen baserad på Via Verde del Baix Ebre, en cykelväg som i stort går på en gammal banvall.
I Aldover stannade vi till och tog en fika innan vi fortsatte. Vägen gick i närheten av floden Ebro, den längsta rent spanska floden och som har sitt utlopp i Medelhavet några mil österut.
Efter ett tag blev vägen mer spektakulär med en hel del tunnlar och en del broar. De flesta tunnlarna var upplysta, men jag var ganska glad att vi hade utrustat cyklarna med skapliga framlysen då den existerande belysningen delvis var svag och om jag minns rätt var det inte alla tunnlar som var upplysta.
Tyvärr var kvaliteten på beläggningen inte tipp-topp. Tog man det i turisttempo var det dock inga problem med racer.
Totalt sett tycker jag dock att det var en väg klart värd att åka.
Vid Antiga Estació de Prat de Comte (= gamla stationen i Prat de Comte) svängde vi av denna väg och tog väg T-361 till Prat de Comte vilket initialt innebar en klättring på ett par hundra höjdmeter på drygt tre kilometer.
Efter klättringen följde en kortare utförsbacke tog oss ner till byn och den större vägen T-333/N-230b. Den senare vägen fortsatte vi sen och den gick svagt utför och var större och lite mer trafikerad så vi trampade på för att få sträckan avverkad.
Strax norr om Aldover tog vi av från vägen och åkte in på banvallscykelvägen och följde den tillbaka till Roquetes. Sen var det bara att lasta in cyklarna och åka tillbaka till boendet. Även om det är rätt smidigt med en stor bil när man ska forsla cyklar så gäller det ju att få dem att stå hyggligt still. Tog oss några dagar innan vi riktigt hade klurat ut ett bra system för att få in cyklarna så att de stod stadigt och vara bra fastspända med små spännband. Det som man möjligen kan säga var lite dåligt med denna bil (en Opel Vivaro) var att det inte var speciellt många “öglor” i golvet där man kunde dra fast banden i. Var bättre på en annan bil som vi hade på en tidigare resa.
Profil och karta för turen. Öglan cyklades i moturs riktning.
Därmed var första halvan av kalendern avklarad. Blir dock en lucka till för denna resa innan det är dags att sadla om till lite andra länder och andra typer av backar.
Senast ändrad:
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
Lucialucka och den sista på resa nummer 1.
Tog denna dag bilen drygt tre och en halv mil till Atzeneta del Maestrat via motorvägen upp till strax norr om Puebla Tornesa och sedan vägarna CV-15 och CV-170. Såg under bilfärden en hel del cyklister. Verkar vara ett populärt cykeldistrikt och många cyklister som gillar att köra en runda på lördag förmiddag. Vi parkerade strax utanför byn där vi hittade ett bra ställe att stå på. Cyklade sedan igenom byn där det verkade pågå någon form av löptävling. Fortsatte sen i nordvästlig riktning på vägen vi kommit in till byn, d.v.s. väg CV-170.
Det gick direkt uppför, men var en snäll stigning där vi på 14 km tog oss upp från 400 möh till 1055 möh och Port del Callao. Var lite mer trafik än vad som riktigt är idealiskt för maximal njutbarhet och dessutom gick det en del bussar i linjetrafik.
Från passet blev det sedan utför i ungefär 4 km. Riktigt kul utförskörning där det inte var så brant att det gick tokfort utan man växlade mellan att trampa, rulla och någon gång bromsa ner inför någon tvärare kurva.
Blev inte mycket plattkörning för i stort sett direkt när vi kom ner började nästa backe. Denna var 8 km och snittade knappt 5 %. Uppför backen blev vi passerade av en hel del bilar och ett antal hade nationsflaggor. Vi började spekulera om det var någon tävling någonstans i trakterna. Kopplade inte till löparna vi sett i byn där vi parkerat då det ju var en bra bit dit.
Vi kom efter en stund upp till toppen och Coll de Vidre och byn Vistabella.
Vid ett avtag stod några flaggvakter och människor satt och väntade.
Vi stod och väntade en stund för att se om någon skulle dyka upp. Precis när vi var på väg att rulla iväg in i byn för att hitta ett fik så dök en löpare upp.
Vi trampade sen in i byn och såg några personer med norska flaggor. De upplyste oss om att vi hamnat mitt i världsmästerskapet i trail running. Rullade sen ner till torget vid kyrkan där vi hittade ett bord vid ett fik. Vi slog oss ner och det visade sig att de vid bordet bredvid var islänningar som var där för att supporta sina landsmän som tävlade i mästerskapet. En av dem bodde sedan ett antal år i Göteborg så han pratade bra svenska och utbildade oss lite om hur det hela gick till och hur det gick i loppet. Efter en stund så kom täten förbi. Först kom en amerikan men hack i häl var en spanjor (precis framför kyrkdörren på bilden nedan). Var ganska uppenbart att amerikanen var tämligen rökt medan spanjoren fortfarande hade ett relativt spänstigt steg. När de passerade oss hade de avverkat 62 km och hade 23 km kvar. Såvitt jag förstod när jag försökte kolla resultaten bröt amerikanen medan spanjoren, som tydligen var regerande mästare och storfavorit, vann loppet. Var ett rätt kuperat lopp med runt 5000 höjdmeter på de 85 kilometerna. Den löpare vi sett tidigare var sannolikt en som var med i den längre klassen, 108 km, och som startat vid midnatt till skillnad från de som skulle springa 85 km vilka startat klockan sex på morgonen. När vi såg dem var klockan ca kvart i tolv.
Såg några löpare till när vi tog oss ut från byn för att åka tillbaka nerför den backe vi kommit upp.
Nere i botten skiljdes vi åt. Vår lite långsammare gruppmedlem tog samma väg tillbaka till bilen som vi kommit, vilket var en lite enklare väg än den som vi två andra gav oss på. Den senare vägen var också lite svårcyklad då det låg väldigt mycket grus på vägen. Dessutom kom det en hel del fordon körande på den lilla vägen, med all sannolikhet kopplat till löploppet.
Var först uppför i 2,5 km med 8-9% snittlutning.
Gick sedan lite blandat uppför och nerför bort mot Xodos där vi dels kom ut på en lite större väg och dels såg vi löpare igen. Det var dock inte de som sprang 85 för den banan gick inte förbi Xodos utan troligen var det de som sprang den längre banan.
Var sedan med undantag för någon mindre uppförsbacke utför tillbaka ner till Atzeneta del Maestrat.
På slutet låg vi och tryckte på rätt bra och i sista partiet ner mot byn fick jag en fin rulle och gick på slutet ut och tryckte på vad jag hade och kom, om jag minns rätt, för första (och sista) gången på den resan upp i över 70 km/h. Blev en ganska smal gatan genom byn.
När vi kom till bilen var tredje medlemmen i gruppen inte där, så vi vände och tänkte åka och möta, men vi hann inte ens in till byn innan mötet skedde så uppdelningen tidigare blev väldigt lyckad rent tidsmässigt. Åkte sedan tillbaka samma väg som vi kommit.
Rutt och profil för turen som genomfördes i moturs riktning.
Kvällen ägnades sedan åt att städa av och packa ihop inför hemresan dagen därpå.
Då vi hade en skaplig bit ner till flygplatsen i Alicante varifrån vi skulle flyga hem och planet gick klockan 12 gav vi oss iväg vid sjusnåret. Åkte motorväg i stort sett hela vägen och tog varianten som går förbi Alcoy vilket ger en del höjdmeter. Lite passande tycker jag då ju klättringarna på denna, precis som alla andra cykelresor jag är på, utgör resorna stomme. Hemresan flöt i övrigt på bra och jag var hemma före klockan sex på kvällen.
En kartbild som visar bilturen sista dagen.
Tog denna dag bilen drygt tre och en halv mil till Atzeneta del Maestrat via motorvägen upp till strax norr om Puebla Tornesa och sedan vägarna CV-15 och CV-170. Såg under bilfärden en hel del cyklister. Verkar vara ett populärt cykeldistrikt och många cyklister som gillar att köra en runda på lördag förmiddag. Vi parkerade strax utanför byn där vi hittade ett bra ställe att stå på. Cyklade sedan igenom byn där det verkade pågå någon form av löptävling. Fortsatte sen i nordvästlig riktning på vägen vi kommit in till byn, d.v.s. väg CV-170.
Det gick direkt uppför, men var en snäll stigning där vi på 14 km tog oss upp från 400 möh till 1055 möh och Port del Callao. Var lite mer trafik än vad som riktigt är idealiskt för maximal njutbarhet och dessutom gick det en del bussar i linjetrafik.
Från passet blev det sedan utför i ungefär 4 km. Riktigt kul utförskörning där det inte var så brant att det gick tokfort utan man växlade mellan att trampa, rulla och någon gång bromsa ner inför någon tvärare kurva.
Blev inte mycket plattkörning för i stort sett direkt när vi kom ner började nästa backe. Denna var 8 km och snittade knappt 5 %. Uppför backen blev vi passerade av en hel del bilar och ett antal hade nationsflaggor. Vi började spekulera om det var någon tävling någonstans i trakterna. Kopplade inte till löparna vi sett i byn där vi parkerat då det ju var en bra bit dit.
Vi kom efter en stund upp till toppen och Coll de Vidre och byn Vistabella.
Vid ett avtag stod några flaggvakter och människor satt och väntade.
Vi stod och väntade en stund för att se om någon skulle dyka upp. Precis när vi var på väg att rulla iväg in i byn för att hitta ett fik så dök en löpare upp.
Vi trampade sen in i byn och såg några personer med norska flaggor. De upplyste oss om att vi hamnat mitt i världsmästerskapet i trail running. Rullade sen ner till torget vid kyrkan där vi hittade ett bord vid ett fik. Vi slog oss ner och det visade sig att de vid bordet bredvid var islänningar som var där för att supporta sina landsmän som tävlade i mästerskapet. En av dem bodde sedan ett antal år i Göteborg så han pratade bra svenska och utbildade oss lite om hur det hela gick till och hur det gick i loppet. Efter en stund så kom täten förbi. Först kom en amerikan men hack i häl var en spanjor (precis framför kyrkdörren på bilden nedan). Var ganska uppenbart att amerikanen var tämligen rökt medan spanjoren fortfarande hade ett relativt spänstigt steg. När de passerade oss hade de avverkat 62 km och hade 23 km kvar. Såvitt jag förstod när jag försökte kolla resultaten bröt amerikanen medan spanjoren, som tydligen var regerande mästare och storfavorit, vann loppet. Var ett rätt kuperat lopp med runt 5000 höjdmeter på de 85 kilometerna. Den löpare vi sett tidigare var sannolikt en som var med i den längre klassen, 108 km, och som startat vid midnatt till skillnad från de som skulle springa 85 km vilka startat klockan sex på morgonen. När vi såg dem var klockan ca kvart i tolv.
Såg några löpare till när vi tog oss ut från byn för att åka tillbaka nerför den backe vi kommit upp.
Nere i botten skiljdes vi åt. Vår lite långsammare gruppmedlem tog samma väg tillbaka till bilen som vi kommit, vilket var en lite enklare väg än den som vi två andra gav oss på. Den senare vägen var också lite svårcyklad då det låg väldigt mycket grus på vägen. Dessutom kom det en hel del fordon körande på den lilla vägen, med all sannolikhet kopplat till löploppet.
Var först uppför i 2,5 km med 8-9% snittlutning.
Gick sedan lite blandat uppför och nerför bort mot Xodos där vi dels kom ut på en lite större väg och dels såg vi löpare igen. Det var dock inte de som sprang 85 för den banan gick inte förbi Xodos utan troligen var det de som sprang den längre banan.
Var sedan med undantag för någon mindre uppförsbacke utför tillbaka ner till Atzeneta del Maestrat.
På slutet låg vi och tryckte på rätt bra och i sista partiet ner mot byn fick jag en fin rulle och gick på slutet ut och tryckte på vad jag hade och kom, om jag minns rätt, för första (och sista) gången på den resan upp i över 70 km/h. Blev en ganska smal gatan genom byn.
När vi kom till bilen var tredje medlemmen i gruppen inte där, så vi vände och tänkte åka och möta, men vi hann inte ens in till byn innan mötet skedde så uppdelningen tidigare blev väldigt lyckad rent tidsmässigt. Åkte sedan tillbaka samma väg som vi kommit.
Rutt och profil för turen som genomfördes i moturs riktning.
Kvällen ägnades sedan åt att städa av och packa ihop inför hemresan dagen därpå.
Då vi hade en skaplig bit ner till flygplatsen i Alicante varifrån vi skulle flyga hem och planet gick klockan 12 gav vi oss iväg vid sjusnåret. Åkte motorväg i stort sett hela vägen och tog varianten som går förbi Alcoy vilket ger en del höjdmeter. Lite passande tycker jag då ju klättringarna på denna, precis som alla andra cykelresor jag är på, utgör resorna stomme. Hemresan flöt i övrigt på bra och jag var hemma före klockan sex på kvällen.
En kartbild som visar bilturen sista dagen.
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
Delar upp lucka 14 lite med en inläggsmässigt kortare transportdel först.
Mina tre reskamrater hämtade upp mig hemma hos mig lördagen den 14:e juli. Efter att ha lastat in bagage och fått på min cykel på cykelhållaren rullade vi vid tjugo i två iväg. Vi körde E4, E6/E20 och E22 ner till Trelleborg varifrån nattfärjan till Rostock gick klockan halv elva. Några bensträckare samt middag på Max någonstans i Skåne var de stopp vi hade ner genom Sverige. Var framme vid färjan i skaplig tid.
Färjan var framme i Rostock klockan sex på morgonen och sen var det full fart ner genom Tyskland. Lite ouppmärksamhet i navigeringen gjorde att vi kom mer eller mindre genom rakt genom Berlin vilket kostade oss lite tid. Frukoststopp på en McDonalds någonstans strax söder om Berlin innan vi kommit ut på väg 9, motorvägen vi skulle följa ner till strax norr om München. Blev en fikapaus vid Brückenrasthaus Frankenwald, vid gränsen mellan Sachsen och Bayern.
Fortsatte söderut. Drabbades av lite trafikstrul med köer. Tror det var i trakten av Bayreuth. Som så ofta gick det också lite trögt förbi München på ringleden öster om staden som tog oss ner till väg 8 som vi sedan följde till söder om Rosenheim. Vi passade på att äta en sen lunch på rastplatsen vid Irschenberg. Efter att vi tagit av från väg 8 åkte vi söderut på väg 93/E60. Efter drygt 3 mil tog vi av och svängde in till Radfeld där vårt första boende på resan låg. När vi kom dit var klockan halv sex. Var ganska soligt och de andra verkade sugna på att försöka hinna med en liten tur för att få trampa ur benen efter att ha suttit många timmar i bilen. Så vi bytte om och gjorde oss i ordning. Jag hade en kortare tur upp på bergssidan norr om dalen planerad för detta. När vi väl var färdiga hade dock moln dragit in och det såg riktigt hotfullt ut så planen blev att istället bara rulla en sväng nere i dalen. Vi hann inte ens ut ur byn innan det började droppa och snart såg det ut så här.
Blev resans kortaste tur på ca 2 km!. Koncentrerade oss därefter istället middag och sängdags.
En liten kartbild över bilturen ner.
Mina tre reskamrater hämtade upp mig hemma hos mig lördagen den 14:e juli. Efter att ha lastat in bagage och fått på min cykel på cykelhållaren rullade vi vid tjugo i två iväg. Vi körde E4, E6/E20 och E22 ner till Trelleborg varifrån nattfärjan till Rostock gick klockan halv elva. Några bensträckare samt middag på Max någonstans i Skåne var de stopp vi hade ner genom Sverige. Var framme vid färjan i skaplig tid.
Färjan var framme i Rostock klockan sex på morgonen och sen var det full fart ner genom Tyskland. Lite ouppmärksamhet i navigeringen gjorde att vi kom mer eller mindre genom rakt genom Berlin vilket kostade oss lite tid. Frukoststopp på en McDonalds någonstans strax söder om Berlin innan vi kommit ut på väg 9, motorvägen vi skulle följa ner till strax norr om München. Blev en fikapaus vid Brückenrasthaus Frankenwald, vid gränsen mellan Sachsen och Bayern.
Fortsatte söderut. Drabbades av lite trafikstrul med köer. Tror det var i trakten av Bayreuth. Som så ofta gick det också lite trögt förbi München på ringleden öster om staden som tog oss ner till väg 8 som vi sedan följde till söder om Rosenheim. Vi passade på att äta en sen lunch på rastplatsen vid Irschenberg. Efter att vi tagit av från väg 8 åkte vi söderut på väg 93/E60. Efter drygt 3 mil tog vi av och svängde in till Radfeld där vårt första boende på resan låg. När vi kom dit var klockan halv sex. Var ganska soligt och de andra verkade sugna på att försöka hinna med en liten tur för att få trampa ur benen efter att ha suttit många timmar i bilen. Så vi bytte om och gjorde oss i ordning. Jag hade en kortare tur upp på bergssidan norr om dalen planerad för detta. När vi väl var färdiga hade dock moln dragit in och det såg riktigt hotfullt ut så planen blev att istället bara rulla en sväng nere i dalen. Vi hann inte ens ut ur byn innan det började droppa och snart såg det ut så här.
Blev resans kortaste tur på ca 2 km!. Koncentrerade oss därefter istället middag och sängdags.
En liten kartbild över bilturen ner.
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
Andra delen av lucka 14
Sympatiskt nog serverades frukost på hotellet från klockan sju och frukosten som sådan var klart duglig för en grupp cyklister som tänkte sig ett antal timmars cykling per dag. Efter att ha fyllt magarna lastade vi cyklarna på stället och åkte iväg tillbaka mot Tyskland på motorvägen. Vid Wörgl, efter mindre än två mil tog vi dock av österut med en känd skidort som mål. En mindre navigeringsmiss på vägen gjorde att vi kom dit via St Johann in Tirol istället för via Kirchberg in Tirol. Efter att ha hittat en bra parkering i utkanten av byn lastade vi av cyklarna och gjorde oss i ordning för att rulla iväg. Blev säkert 400 meters uppvärmning innan backen började direkt efter passage under järnvägen.
Bör här tilläggas att jag inför denna resa köpt en ny kamera. Tyvärr var det en del strul med det och det blev inte av att direkt testa den inför resan och den visade sig inte vara någon höjdarprodukt, så bildkvaliteten är även om man bortser från fotografens oskicklighet i mitt tycke rätt dålig. Dock inte mycket att göra åt i efterhand, men jag hoppas att det inte stör alltför mycket. Jag har försökt välja bort bilder där kameran gjort ett extra dåligt jobb.
Åter till själva berättelsen. Var några kvarter innan vi kom ut ur byn. Navigeringen var det dock inga problem med.
Lite uppvärmning blev det dock faktiskt då biten genom byn, och framför allt en kortare sträcka därefter där det flackar ut är ganska snälla. I slutet av vägen på bilden nedan ser man där backen verkligen tar sin början.
På andra sidan dalen kan man, om jag inte helt missuppfattat det, se en känd skidbacke.
Backen vi cyklade är visserligen bara knappa milen lång, men med en snittlutning på någonstans mellan 12 och 13% (har sett siffror mellan 12,4 och 12,9%) är den tuff. Den är dock aldrig tokbrant utan är mer kontinuerligt brant vilket i längden gör den slitsam.
Efter ett parti med lite skog kommer man fram till tullstationen där motorfordon behöver betala medan cyklister får köra upp gratis, svett oräknat.
Efter det får man snart lite uppmuntran i form av en skylt som säger 14,7% och att man ligger i nedre delen av lutningsskalan!
Tyvärr var det en del lastbilstrafik som gick upp och ner, vilket störde lugnet lite.
Var dock fin utsikt, så det var dumt att klaga. Däremot var det ganska besvärligt att få fram kameran och fota när det nästan oavbrutet var tvåsiffrig lutningsprocent.
En bit efter skylten med 14,7% kom en skylt med någonstans 17-18% (minns inte exakt). Någon kilometer senare möttes man av denna lilla goding.
Lyckligtvis(?) var det dock inte något parti med ihållande lutning av den typen utan det var en kort knix som möjligen kan ha varit uppe på den lutningen.
Som vanligt i backar är det skönt att köra sitt eget tempo. Och i denna typ av riktigt branta saker är det dessutom nästan nödvändigt att hitta ett tempo som funkar då det väsentligen bara är att kliva av om man startat för hårt och knäckt sig. Åtminstone tycker jag det är svårt att slå av lite på tempot och återhämta sig om det är 15%:ig lutning! Detta gjorde att vi inte cyklade speciellt mycket tillsammans uppför.
Med några kilometer till toppen passerar man en restaurang. Här höll det dock på att ta slut. Vid en bom som hindrar bilar att åka vidare upp stod en man och bevakade och han vägrade släppa upp den första i vårt gäng som kom upp trots försök att beveka vakten. Skälet var tydligen att det pågick byggnadsarbete däruppe och det inte skulle vara säkert att cykla upp. Det klingade dock rätt falskt då vandrare släpptes upp utan några protester. När jag kom upp som tvåa var beskedet hur som helst att det var stopp. Kändes oerhört snopet. Detta var en backe jag verkligen sett fram emot att få cykla och att bli snuvad på konfekten när man hade den halvvägs inne i munnen kändes inte roligt. De två andra kom sen också upp. Den ena av dessa var den klart starkaste i gruppen, men han hade startat en stund efter mig då det var något strul med kalibrering av effektmätare för den sista medlemmen i gruppen. Dessutom hade han vänt och kört ner en bit efter att han passerat mig på uppvägen (psykande!).
Då jag inte kan någon tyska kände jag att sannolikheten att jag skulle kunna åstadkomma något med vakten var rätt låg då han som var först upp av oss har tyska som modersmål. Vi var inne på restaurangen och hörde om de kunde hjälpa oss men till ingen nytta. Efter en ordentlig övertalningskampanj lyckades dock vår tyskspråkige gruppmedlem få prata med en person i telefon (arbetsledaren) och till min stora glädje så lyckades övertalningskampanjen och mannen fällde upp bommen och vi kunde passera.
Sista biten upp var inte direkt enklare än biten upp till restaurangen. Som garnering avslutade vi klättringen uppför Kitzbüheler Horn, vilket alltså var backen vi åkte, med lite grusväg till fäljd av ombyggnationerna.
En profil som jag skulle kunna tänka mig stämmer hyggligt för backen finns på http://www.salite.ch/kitzbuheler.asp?Mappa= På vägen ner blev det ett antal fotostopp.
Vid restaurangen finns en “Wall of fame” där bland annat segrare på etapper av Österreich Rundfahrt som slutat där uppe listas. För 2011 har vi en viss svensk bergsget som även vann loppet totalt det året.
Fortsatte sedan neråt med ytterligare några fotostopp.
Nere vid botten hade vi lite rådslag kring hur vi skulle göra med fortsättningen. Blev att vi tog vägen bort till St Johann. Var lite svagt utför och dessutom hade vi, liksom många gånger senare på resan, ett dragvilligt lok, så det dröjde inte länge förrän vi var framme i St Johann. Där stannade vi till vid ett fik och fick oss några välbehövliga kalorier i magen inför vad som komma skulle.
Fortsättning följer i senare inlägg
Sympatiskt nog serverades frukost på hotellet från klockan sju och frukosten som sådan var klart duglig för en grupp cyklister som tänkte sig ett antal timmars cykling per dag. Efter att ha fyllt magarna lastade vi cyklarna på stället och åkte iväg tillbaka mot Tyskland på motorvägen. Vid Wörgl, efter mindre än två mil tog vi dock av österut med en känd skidort som mål. En mindre navigeringsmiss på vägen gjorde att vi kom dit via St Johann in Tirol istället för via Kirchberg in Tirol. Efter att ha hittat en bra parkering i utkanten av byn lastade vi av cyklarna och gjorde oss i ordning för att rulla iväg. Blev säkert 400 meters uppvärmning innan backen började direkt efter passage under järnvägen.
Bör här tilläggas att jag inför denna resa köpt en ny kamera. Tyvärr var det en del strul med det och det blev inte av att direkt testa den inför resan och den visade sig inte vara någon höjdarprodukt, så bildkvaliteten är även om man bortser från fotografens oskicklighet i mitt tycke rätt dålig. Dock inte mycket att göra åt i efterhand, men jag hoppas att det inte stör alltför mycket. Jag har försökt välja bort bilder där kameran gjort ett extra dåligt jobb.
Åter till själva berättelsen. Var några kvarter innan vi kom ut ur byn. Navigeringen var det dock inga problem med.
Lite uppvärmning blev det dock faktiskt då biten genom byn, och framför allt en kortare sträcka därefter där det flackar ut är ganska snälla. I slutet av vägen på bilden nedan ser man där backen verkligen tar sin början.
På andra sidan dalen kan man, om jag inte helt missuppfattat det, se en känd skidbacke.
Backen vi cyklade är visserligen bara knappa milen lång, men med en snittlutning på någonstans mellan 12 och 13% (har sett siffror mellan 12,4 och 12,9%) är den tuff. Den är dock aldrig tokbrant utan är mer kontinuerligt brant vilket i längden gör den slitsam.
Efter ett parti med lite skog kommer man fram till tullstationen där motorfordon behöver betala medan cyklister får köra upp gratis, svett oräknat.
Efter det får man snart lite uppmuntran i form av en skylt som säger 14,7% och att man ligger i nedre delen av lutningsskalan!
Tyvärr var det en del lastbilstrafik som gick upp och ner, vilket störde lugnet lite.
Var dock fin utsikt, så det var dumt att klaga. Däremot var det ganska besvärligt att få fram kameran och fota när det nästan oavbrutet var tvåsiffrig lutningsprocent.
En bit efter skylten med 14,7% kom en skylt med någonstans 17-18% (minns inte exakt). Någon kilometer senare möttes man av denna lilla goding.
Lyckligtvis(?) var det dock inte något parti med ihållande lutning av den typen utan det var en kort knix som möjligen kan ha varit uppe på den lutningen.
Som vanligt i backar är det skönt att köra sitt eget tempo. Och i denna typ av riktigt branta saker är det dessutom nästan nödvändigt att hitta ett tempo som funkar då det väsentligen bara är att kliva av om man startat för hårt och knäckt sig. Åtminstone tycker jag det är svårt att slå av lite på tempot och återhämta sig om det är 15%:ig lutning! Detta gjorde att vi inte cyklade speciellt mycket tillsammans uppför.
Med några kilometer till toppen passerar man en restaurang. Här höll det dock på att ta slut. Vid en bom som hindrar bilar att åka vidare upp stod en man och bevakade och han vägrade släppa upp den första i vårt gäng som kom upp trots försök att beveka vakten. Skälet var tydligen att det pågick byggnadsarbete däruppe och det inte skulle vara säkert att cykla upp. Det klingade dock rätt falskt då vandrare släpptes upp utan några protester. När jag kom upp som tvåa var beskedet hur som helst att det var stopp. Kändes oerhört snopet. Detta var en backe jag verkligen sett fram emot att få cykla och att bli snuvad på konfekten när man hade den halvvägs inne i munnen kändes inte roligt. De två andra kom sen också upp. Den ena av dessa var den klart starkaste i gruppen, men han hade startat en stund efter mig då det var något strul med kalibrering av effektmätare för den sista medlemmen i gruppen. Dessutom hade han vänt och kört ner en bit efter att han passerat mig på uppvägen (psykande!).
Då jag inte kan någon tyska kände jag att sannolikheten att jag skulle kunna åstadkomma något med vakten var rätt låg då han som var först upp av oss har tyska som modersmål. Vi var inne på restaurangen och hörde om de kunde hjälpa oss men till ingen nytta. Efter en ordentlig övertalningskampanj lyckades dock vår tyskspråkige gruppmedlem få prata med en person i telefon (arbetsledaren) och till min stora glädje så lyckades övertalningskampanjen och mannen fällde upp bommen och vi kunde passera.
Sista biten upp var inte direkt enklare än biten upp till restaurangen. Som garnering avslutade vi klättringen uppför Kitzbüheler Horn, vilket alltså var backen vi åkte, med lite grusväg till fäljd av ombyggnationerna.
En profil som jag skulle kunna tänka mig stämmer hyggligt för backen finns på http://www.salite.ch/kitzbuheler.asp?Mappa= På vägen ner blev det ett antal fotostopp.
Vid restaurangen finns en “Wall of fame” där bland annat segrare på etapper av Österreich Rundfahrt som slutat där uppe listas. För 2011 har vi en viss svensk bergsget som även vann loppet totalt det året.
Fortsatte sedan neråt med ytterligare några fotostopp.
Nere vid botten hade vi lite rådslag kring hur vi skulle göra med fortsättningen. Blev att vi tog vägen bort till St Johann. Var lite svagt utför och dessutom hade vi, liksom många gånger senare på resan, ett dragvilligt lok, så det dröjde inte länge förrän vi var framme i St Johann. Där stannade vi till vid ett fik och fick oss några välbehövliga kalorier i magen inför vad som komma skulle.
Fortsättning följer i senare inlägg
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
Avslutningen på lucka 14.
Klarade även av ett kortare butiksstopp innan vi lämnade St Johann bakom oss och fortsatte i nordostlig riktning på väg 178. Vi tog efter ett tag in på en liten parallellväg på höger sida om stora vägen en stund, men vid Innerwald körde vi åter ut på 178:an. Vårt lok plågade oss här i slakmotan upp mot Waidring där vi åter svängde av. Denna gång tog vi av åt vänster och nu var det dags att åter lägga i lägsta växeln och börja mata på uppför.
Jag hade i mitt planeringsarbete slängt in denna backe, Steinplatte/Kammerkör Bergbahnen, halvt på skoj då jag inte trodde att varken jag eller mitt sällskap skulle vara sugna på en brytbacke till efter “Hornet”. Visade sig dock vid fikat att de absolut tyckte vi skulle ta den också och jag hade inga invändningar, så … Även om Steinplatte är nästan tre kilometer kortare och snittlutningen är likartad som "Hornet" så tror jag att den är minst lika tufft. Är alltid svårt att jämföra stigningar och nu hade vi ju kört Kitzbüheler Horn innan så det påverkar säkert, men inledningen på stigningen till Steinplatte är riktigt slitig med 4 km med 14,5% i snittlutning och de första två kilometerna är helt befriade från kurvor där man kan gå i ytterspår och få någon form av mikrovila. Och när det går i 5 km/h tar det en stund att komma upp. En profil som känns rimlig finns att beskåda på http://www.quaeldich.de/paesse/steinplatte/profile/suedanfahrt-von-waidring/
Två i gruppen beslutade sig för att stanna och lätta på trycket strax innan man passerar vägbommen i inledningen av backen. Åter blev det var man för sig uppför. Jag höll undan tills strax före det flackade ut efter 4 km. Där kom de två som pausat i början av backen ikapp mig och körde förbi.
Sista tre kilometerna var förvisso inte lätta, men de kändes ändå mer överkomliga än den rätt slitiga första halvan. Dessutom fick man lite utsikt till skillnad från längre ner då man mer eller mindre konstant körde inne i skogen.
Uppe där asfaltsvägen slutade, vid toppen av bergbanan, fanns en restaurang och vi gick in och beställde varsin apfelstrudel. Vi började lite så smått undra vart sista personen i gruppen tagit vägen när vi får syn på honom passerandes uppför. Trots en insats lyckas vi inte få stopp på honom utan först mha telefon så “infångades” han, en bit högre upp på en grusväg som fortsatte uppåt.
Vi intog sedan vår fika på uteserveringen varifrån det var fin utsikt söderut. Aningen oroande var dock molnen och det faktum att det såg ut att regna lite lokalt.
Efter avslutat fika bar det av utför samma väg som vi kom upp. Passade återigen på under nerfärden kompensera lite för den av lutningen framtvingade fotobristen under uppfärden.
Sista bilden är tagen i övre delen av första halvan av stigningen. Som alltid är det hopplöst att få fram lutningen på bild.
De andra väntade på mig nere i byn (de var inte lika fotobenägna). Vi tog oss över på andra sidan stora vägen och in “centrala” Waidring där det blev panikstopp vid ett hotell då en toalett stod väldigt högt i kurs just då hos en i gruppen. Vi trampade sedan vidare söderut.
Nere vid Pillersee blev det ett kort fotostopp.
Fortsatte vidare söderut och sedan mer västerut då vägen ändrade riktning. I Mühlau tog vi av åt höger för att hålla oss norr om den större vägen 164. Vägen vi valde var en trevlig sak utan några större mängder trafik.
Efter ett tag kom vi hur som helst ner på den lite större vägen. Vi åkte en bit på cykelbanan som gick parallellt med vägen, men när vi närmade oss St Johann så blev det bilvägen som gällde. Lyckades trassla oss igenom byn och komma ut på en mindre väg som gick parallellt med huvudvägen till Kitzbühel men var betydligt mindre trafikerad. Ev. var det även cykelbana någon bit, minns inte riktigt. Hur som helst, vi kom efter en liten uppförsbacke upp till Haslach, men där blev det problem då det inte fanns någon vettig cyklingsbar fortsättning. Det hela slutade med lite spontan cykelcrosskörning utför en grässlänt för att komma ner till en asfalterad väg lite längre ner. Lyckades sedan hålla oss på lite mer civiliserat underlag återstoden av vägen tillbaka till bilen.
Återfärden gick via Kirchberg in Tirol, d.v.s. vägen vi tänkt ta till Kitzbühel.
Karta och profil över cykelturen där huvudloopen alltså kördes i medurs riktning.
Klarade även av ett kortare butiksstopp innan vi lämnade St Johann bakom oss och fortsatte i nordostlig riktning på väg 178. Vi tog efter ett tag in på en liten parallellväg på höger sida om stora vägen en stund, men vid Innerwald körde vi åter ut på 178:an. Vårt lok plågade oss här i slakmotan upp mot Waidring där vi åter svängde av. Denna gång tog vi av åt vänster och nu var det dags att åter lägga i lägsta växeln och börja mata på uppför.
Jag hade i mitt planeringsarbete slängt in denna backe, Steinplatte/Kammerkör Bergbahnen, halvt på skoj då jag inte trodde att varken jag eller mitt sällskap skulle vara sugna på en brytbacke till efter “Hornet”. Visade sig dock vid fikat att de absolut tyckte vi skulle ta den också och jag hade inga invändningar, så … Även om Steinplatte är nästan tre kilometer kortare och snittlutningen är likartad som "Hornet" så tror jag att den är minst lika tufft. Är alltid svårt att jämföra stigningar och nu hade vi ju kört Kitzbüheler Horn innan så det påverkar säkert, men inledningen på stigningen till Steinplatte är riktigt slitig med 4 km med 14,5% i snittlutning och de första två kilometerna är helt befriade från kurvor där man kan gå i ytterspår och få någon form av mikrovila. Och när det går i 5 km/h tar det en stund att komma upp. En profil som känns rimlig finns att beskåda på http://www.quaeldich.de/paesse/steinplatte/profile/suedanfahrt-von-waidring/
Två i gruppen beslutade sig för att stanna och lätta på trycket strax innan man passerar vägbommen i inledningen av backen. Åter blev det var man för sig uppför. Jag höll undan tills strax före det flackade ut efter 4 km. Där kom de två som pausat i början av backen ikapp mig och körde förbi.
Sista tre kilometerna var förvisso inte lätta, men de kändes ändå mer överkomliga än den rätt slitiga första halvan. Dessutom fick man lite utsikt till skillnad från längre ner då man mer eller mindre konstant körde inne i skogen.
Uppe där asfaltsvägen slutade, vid toppen av bergbanan, fanns en restaurang och vi gick in och beställde varsin apfelstrudel. Vi började lite så smått undra vart sista personen i gruppen tagit vägen när vi får syn på honom passerandes uppför. Trots en insats lyckas vi inte få stopp på honom utan först mha telefon så “infångades” han, en bit högre upp på en grusväg som fortsatte uppåt.
Vi intog sedan vår fika på uteserveringen varifrån det var fin utsikt söderut. Aningen oroande var dock molnen och det faktum att det såg ut att regna lite lokalt.
Efter avslutat fika bar det av utför samma väg som vi kom upp. Passade återigen på under nerfärden kompensera lite för den av lutningen framtvingade fotobristen under uppfärden.
Sista bilden är tagen i övre delen av första halvan av stigningen. Som alltid är det hopplöst att få fram lutningen på bild.
De andra väntade på mig nere i byn (de var inte lika fotobenägna). Vi tog oss över på andra sidan stora vägen och in “centrala” Waidring där det blev panikstopp vid ett hotell då en toalett stod väldigt högt i kurs just då hos en i gruppen. Vi trampade sedan vidare söderut.
Nere vid Pillersee blev det ett kort fotostopp.
Fortsatte vidare söderut och sedan mer västerut då vägen ändrade riktning. I Mühlau tog vi av åt höger för att hålla oss norr om den större vägen 164. Vägen vi valde var en trevlig sak utan några större mängder trafik.
Efter ett tag kom vi hur som helst ner på den lite större vägen. Vi åkte en bit på cykelbanan som gick parallellt med vägen, men när vi närmade oss St Johann så blev det bilvägen som gällde. Lyckades trassla oss igenom byn och komma ut på en mindre väg som gick parallellt med huvudvägen till Kitzbühel men var betydligt mindre trafikerad. Ev. var det även cykelbana någon bit, minns inte riktigt. Hur som helst, vi kom efter en liten uppförsbacke upp till Haslach, men där blev det problem då det inte fanns någon vettig cyklingsbar fortsättning. Det hela slutade med lite spontan cykelcrosskörning utför en grässlänt för att komma ner till en asfalterad väg lite längre ner. Lyckades sedan hålla oss på lite mer civiliserat underlag återstoden av vägen tillbaka till bilen.
Återfärden gick via Kirchberg in Tirol, d.v.s. vägen vi tänkt ta till Kitzbühel.
Karta och profil över cykelturen där huvudloopen alltså kördes i medurs riktning.
Glenn Dahl
Aktiv medlem
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
Spanien är väl fint, men Alperna och speciellt Österrike är mer min typ av cykelmiljö!
Ser fram emot 10 luckor propagandacykling med Milka-kossor, apfelstudel och Stigl!
Blir en bra studie inför sommaren turné med den nyinköpta husbilen.
Om man är snäll, skulle man kanske kunna få lite gpx filer från resan?
Ser fram emot 10 luckor propagandacykling med Milka-kossor, apfelstudel och Stigl!
Blir en bra studie inför sommaren turné med den nyinköpta husbilen.
Om man är snäll, skulle man kanske kunna få lite gpx filer från resan?
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
Inte för att gå händelserna i förväg, men jag kan väl avslöja att det inte blev av på denna resa. Det närmaste vi kom var att se den från andra sidan dalen. Vet du om vägen upp är asfalterad? Försökte titta, men jag tyckte det på satellitfotona såg ut som att i alla fall övre delen var grusväg, men det är oerhört vanskligt att se sånt.ooms sa:
Senast ändrad:
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
Alltså, Österrike är ju grönt och fint på ett sätt som Spanien inte är även om det ffa nere i Andalusien var riktigt mkt blommor som blommade när vi var där. Var något jag verkligen uppskattade. Har tidigare bara sett det landskapet på höst och vinter och då är det inte speciellt grönt och bara enstaka växter som blommar. Sen är det ju så att om man vill man ha tuffa backar är ju Österrike ett eldorado. Vad det gäller asfaltsanvändning verkar de vara alpernas smålänningar - inga onödiga kurvor där inte!Glenn Dahl sa:
För egen del får jag säga att jag faktiskt tycker att båda länderna bjuder på mycket fin backcykling även om de skiljer sig mycket åt och det på flera olika sätt.
Angående gpx-filer så är jag ju en dinosaurie och kör GPS-löst och rutterna jag har inkluderat i denna RR är konstruerade i efterhand. Dock skulle jag säga att det nog är tämligen god överensstämmelse mellan dessa rutter och hur vi verkligen cyklade, så om du vill kan jag PM:a dig länkar till turerna på alpresan när jag är klar med julkalendern.
Glenn Dahl
Aktiv medlem
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
GoranS sa:
? Tack & bock! När lucköppningen är klar så hör jag av mig om vilka rutter som kan vara intressanta.
Du missade väl inte Zillertal om du var i krokarna?
Senast ändrad:
Glenn Dahl
Aktiv medlem
[RR, lvg] Julkalender - Från Britain till Bozen [Lucka 24 nu öppnad]
GoranS sa:
?
Köp & Sälj
-
Säljes i Skåne -
Säljes i Älvsborg -
Säljes i Stockholm -
Köpes i Stockholm -
Säljes i Östergötland