Jag tror att det redan är etablerat att jag inte äger det vassaste verktyget i garaget. Om jag någonsin ägt ett vasst verktyg är det är det iaf otvetydigt borta för tillfället. Det är onekligen väldigt trevligt med bra verktyg och sjukt irriterande med slöa mejslar och rundslitna insexnycklar, å andra sidan bidrar ibland användandet av skitverktyg till intressanta erfarenheter. Oftast misär ja, men ibland ganska fin misär.
Vana trogen tog jag fram mitt absolut slöaste verktyg ur låddan när jag o-planerade min så innihelvete efterlängtade höstresa till Espania och marran som gonar sig där nere i solen. Först valde jag att fara i mitten på november, när chansen för att inte gona sig i solen är osedvanligt stor. Sen valde jag att jobba ihjäl mig så att jag inte blev kvitt en fjantförkylning på över en månad och därmed inte kunde träna och bli stark inför min så innihelvete efterlängtade resa till Espania och jag-kör-till-du-dör-marran.
Slutligen lyckades jag glömma bort att ett ben med en massa hål i kanske inte är det bästa verktyget att ta med när man ska ut och cykla med en hob förälskad i blockstensterräng, så när de ringde från Ortopeden och frågade om jag ville ta bort skruvarna som sticker ut lite här och var från mitt ben två veckor innan avfärd svarade jag gladeligen JA! och hastade mot OP-sängen.
Det var mkt roligt att titta på när de tog fram stor-mejseln (bra verktyg!) och gick loss på skruvarna.
Benskruv
Det var betydligt mindre roligt när jag upptäckte att jag inte kunde gå på benet dagen efter, och inte dagen efter det, eller den efter det, eller en vecka efter det. Det var inte heller lika kul att komma ihåg det där med att det faktiskt blir hål i benet där skruvarna har suttit. Ortopeden var måttligt road över att jag skulle cykla i berg.
Jävla ben.
Som grädde på op-såren lovade väderprognosen för Monachil 8 °C och regn.
Jahapp.
Marran var iaf jättesnäll och sa att det var helt ok om vi bara cyklade varannan dag och bara 1000 höjd per gång. Snel hob.
Själv tänkte jag att jag är ganska van vid misär och att en veckas misär i Espania måste vara bättre en ingen veckas misär i Espania, och att jag om inte annat borde kunna spendera min tid med att dricka Cava och äta körv. Visserligen sa marran att de inte dricker Cava i Andalusien och man bör väl ta seden dit man kommer men jag tänker att har man hål i benen så får man dricka Cava bäst faan man vill och sen packade jag cykeln och satte mig på flyget söderöver.
Monachil är en liten (jätteliten) bergsby nån mil från Granada i Andalusien, ungefär 2 timmar från Malaga. I Monachil bor det jättemånga gubbar och gummor som går med käpp, nästan lika många hundar samt en massa getter.
Jag vågade inte fota gubbarna och gummorna och har faan haft svårt att hitta getterna men här är två hundar i en gränd.
och en hund i en tunna.
I Monachil bor även Shaun, som är från Skottland, Csilla som är från lite var stans och deras två kids Concho och Ossian. Tillsammans driver de mtb-guide-shuttling-företaget Ride Sierra Nevada. Konceptet för företaget är sjukt-mkt-för-pengarna. Man bor i ett fint litet hus mitt i byn och får frukost och nåsåjävulskt goda lunchmackor + shuttling och guidning i helt jävla bisarrt fina berg för mindre pengar än nånstans som åtminstone jag känner till.
Berg
Jag hade ju tänkt att jag inte skulle cykla så mycket alls i Monachil utan mest dricka Cava och äta körv. Marran hade förstås helt andra planer, både gällande Cavan och cyklandet.
Jag haltade in i Monachil på lördagskvällen vid nio-tiden, precis lagom till en tidig middag bestående av körv å potatis, och blaskig spansk öl förstås. Marran berättade med stor entusiasm att vi skulle få plats i shuttle-bussen som skulle avgå kl 10 dagen efter och att det var perfekt för då skulle ju jag hinna bygga ihop min hoj på morgonen innan avfärd. Perfekt var ordet sa Bull.
Som tur var hade väderprognosen fel angående söndagens väder iaf. När vi vaknade var det inte 8 °C och regn utan hela 10 °C och bara lite skurar.
Cracking weather som varje sann skotte skulle ha sagt.
Jag höll självklart på att skita ner mig av bara tanken på att jag skulle cykla utför all denna episka branthet och på denna helt sjuka löshet. Men marran var snäll nog att säga att vi bara behövde köra första åket på 600 höjd om det inte kändes bra. Marran är ju lite smartare än mig (ibland) så han visste förstås att once you poop, you can’t stoop i Monachil. Efter ett åk från Hotell Santa Cruz och ned till byn i dalen vars namn jag aldrig lär mig hade jag ett flin upp till öronsnibbarna. Jag var inte alls ett med cykeln och underlaget var så sjukt jävla löst och ovant men det fanns inte en chans i helvete att jag tänkte låta ovanan, smärtan i benet eller skrajsenheten hindra mig från att få MER.
Efter kaffe och kaka i byn med namnet som jag aldrig lär mig lastade vi således upp cyklarna på bilen igen och hängde med resten av gänget upp mot tidningsrundan (namnet på turen, fråga inte). Vägen upp fick mig att återigen att nästan skita på mig, så jävla smalt och så jävla brant och så jävla mkt avsaknad av räcke som räddar en från säker död! Men sen kom en fin fårahund med tillhörande får och get och fick mig på andra tankar.
Sen övergick grusvägen i jeepväg och så fick vi paddla upp på våra cyklar.
marran och Csilla lassar cyklar with a view.
Bara 400 höjd. Min röv tyckte att det var jättejobbigt, men jävligt fint.
Vi pustar, marran pekar.
Sen fick vi se kor och snö på berg och i ärlighetens namn också känna lite snö som ramlade ned på våra skallar.
Sen fick vi cykla utför.
Obs! Det finns två cyklister på bilden. De är bara så jävla jävla pyttiga att de int syns. Stort land, små cyklister.
Det var helvetiskt roligt, och sataniskt smärtsamt. Jag brukar tycka att det är en jättebra idé att skära kurvor och använda träd och buskar till att kamma håret på armarna. Det är inte en jättebra idé att kamma håret på armarna med träd i Espania. Träden i Espania är bättre att använda till att perforera saker med.
Jag var tyvärr alldeles för fokuserad på att hålla min kropp i ett stycke för att komma ihåg att fota under nerfärden, men sen kom vi ned i dalen igen och fick kaffe och kaka och sen ville marran leka lite och då orkade till och med jag plocka upp kameran igen.
marran skuttar lite. Det är f.ö ett stup bakom, men det syns förstås int för jag var fortfarande för trött för att ha en hjärna som kunde fota.
Sen cyklade vi hem i solnedgången och åt tapas och drack öl. Sen sov jag jättelänge. Jag hade tänkt att jag skulle sova ännu längre, faktiskt hela nästa dag, men det var så fint väder och så tyckte marran att vi kunde göra en liiiten lite tur upp i bergen och då kunde jag förstås inte säga nej för det var ju så fint väder och så var det ju så fina berg och så var det ju marran så jag satte min ömma röv på cykeln och trampade med uppför. Jättemycket uppför. Jättelångt uppför.
marran trampar uppför
Här hoppades jag att vi var nästan framme. Där marran pekar är det 2/3 kvar att klättra ifrån.
Men satan så fint det var när vi kom upp då! Total jävla galenskap.
Och så sjukt varierande terräng! Uppe på höjd cyklade vi på smala avsatser i Rampage-land, i torrlagda flodbäddar fyllda med kalkstensgrus, nedför branta switchbacks med rullsten och storstök och längs med naturliga pumptracks bland taggbuskar.
Längre ned skuttade vi in i mörkret i Los Llanos skog där man kan köra hur fort som helst utan att få hicka för att sen rulla över floder av fallna ekollon ända in i solnedgången.
Så infernaliskt jävla fint!
Sen åt vi tapas och drack öl.
Och sen sov jag i 13 timmar.
Dagen efter det regnade det ordentligt i Espania. Då ville till och med marran vila. Så vi åt tapas och drack kaffe och tittade på hundar och marran klev i hundbajs och sen letade vi getter men vi hittade inga getter, bara fler hundar, så vi åt mer tapas och drack mer öl och sen sov vi och så var vi redo för nya äventyr. Men det får bli en senare historia för nu måste jag äta tapas och dricka blaskig spansk öl, jag är ju trots allt fortfarande i Espania.
Vana trogen tog jag fram mitt absolut slöaste verktyg ur låddan när jag o-planerade min så innihelvete efterlängtade höstresa till Espania och marran som gonar sig där nere i solen. Först valde jag att fara i mitten på november, när chansen för att inte gona sig i solen är osedvanligt stor. Sen valde jag att jobba ihjäl mig så att jag inte blev kvitt en fjantförkylning på över en månad och därmed inte kunde träna och bli stark inför min så innihelvete efterlängtade resa till Espania och jag-kör-till-du-dör-marran.
Slutligen lyckades jag glömma bort att ett ben med en massa hål i kanske inte är det bästa verktyget att ta med när man ska ut och cykla med en hob förälskad i blockstensterräng, så när de ringde från Ortopeden och frågade om jag ville ta bort skruvarna som sticker ut lite här och var från mitt ben två veckor innan avfärd svarade jag gladeligen JA! och hastade mot OP-sängen.
Det var mkt roligt att titta på när de tog fram stor-mejseln (bra verktyg!) och gick loss på skruvarna.
Benskruv
Det var betydligt mindre roligt när jag upptäckte att jag inte kunde gå på benet dagen efter, och inte dagen efter det, eller den efter det, eller en vecka efter det. Det var inte heller lika kul att komma ihåg det där med att det faktiskt blir hål i benet där skruvarna har suttit. Ortopeden var måttligt road över att jag skulle cykla i berg.
Jävla ben.
Som grädde på op-såren lovade väderprognosen för Monachil 8 °C och regn.
Jahapp.
Marran var iaf jättesnäll och sa att det var helt ok om vi bara cyklade varannan dag och bara 1000 höjd per gång. Snel hob.
Själv tänkte jag att jag är ganska van vid misär och att en veckas misär i Espania måste vara bättre en ingen veckas misär i Espania, och att jag om inte annat borde kunna spendera min tid med att dricka Cava och äta körv. Visserligen sa marran att de inte dricker Cava i Andalusien och man bör väl ta seden dit man kommer men jag tänker att har man hål i benen så får man dricka Cava bäst faan man vill och sen packade jag cykeln och satte mig på flyget söderöver.
Monachil är en liten (jätteliten) bergsby nån mil från Granada i Andalusien, ungefär 2 timmar från Malaga. I Monachil bor det jättemånga gubbar och gummor som går med käpp, nästan lika många hundar samt en massa getter.
Jag vågade inte fota gubbarna och gummorna och har faan haft svårt att hitta getterna men här är två hundar i en gränd.
och en hund i en tunna.
I Monachil bor även Shaun, som är från Skottland, Csilla som är från lite var stans och deras två kids Concho och Ossian. Tillsammans driver de mtb-guide-shuttling-företaget Ride Sierra Nevada. Konceptet för företaget är sjukt-mkt-för-pengarna. Man bor i ett fint litet hus mitt i byn och får frukost och nåsåjävulskt goda lunchmackor + shuttling och guidning i helt jävla bisarrt fina berg för mindre pengar än nånstans som åtminstone jag känner till.
Berg
Jag hade ju tänkt att jag inte skulle cykla så mycket alls i Monachil utan mest dricka Cava och äta körv. Marran hade förstås helt andra planer, både gällande Cavan och cyklandet.
Jag haltade in i Monachil på lördagskvällen vid nio-tiden, precis lagom till en tidig middag bestående av körv å potatis, och blaskig spansk öl förstås. Marran berättade med stor entusiasm att vi skulle få plats i shuttle-bussen som skulle avgå kl 10 dagen efter och att det var perfekt för då skulle ju jag hinna bygga ihop min hoj på morgonen innan avfärd. Perfekt var ordet sa Bull.
Som tur var hade väderprognosen fel angående söndagens väder iaf. När vi vaknade var det inte 8 °C och regn utan hela 10 °C och bara lite skurar.
Cracking weather som varje sann skotte skulle ha sagt.
Jag höll självklart på att skita ner mig av bara tanken på att jag skulle cykla utför all denna episka branthet och på denna helt sjuka löshet. Men marran var snäll nog att säga att vi bara behövde köra första åket på 600 höjd om det inte kändes bra. Marran är ju lite smartare än mig (ibland) så han visste förstås att once you poop, you can’t stoop i Monachil. Efter ett åk från Hotell Santa Cruz och ned till byn i dalen vars namn jag aldrig lär mig hade jag ett flin upp till öronsnibbarna. Jag var inte alls ett med cykeln och underlaget var så sjukt jävla löst och ovant men det fanns inte en chans i helvete att jag tänkte låta ovanan, smärtan i benet eller skrajsenheten hindra mig från att få MER.
Efter kaffe och kaka i byn med namnet som jag aldrig lär mig lastade vi således upp cyklarna på bilen igen och hängde med resten av gänget upp mot tidningsrundan (namnet på turen, fråga inte). Vägen upp fick mig att återigen att nästan skita på mig, så jävla smalt och så jävla brant och så jävla mkt avsaknad av räcke som räddar en från säker död! Men sen kom en fin fårahund med tillhörande får och get och fick mig på andra tankar.
Sen övergick grusvägen i jeepväg och så fick vi paddla upp på våra cyklar.
marran och Csilla lassar cyklar with a view.
Bara 400 höjd. Min röv tyckte att det var jättejobbigt, men jävligt fint.
Vi pustar, marran pekar.
Sen fick vi se kor och snö på berg och i ärlighetens namn också känna lite snö som ramlade ned på våra skallar.
Sen fick vi cykla utför.
Obs! Det finns två cyklister på bilden. De är bara så jävla jävla pyttiga att de int syns. Stort land, små cyklister.
Det var helvetiskt roligt, och sataniskt smärtsamt. Jag brukar tycka att det är en jättebra idé att skära kurvor och använda träd och buskar till att kamma håret på armarna. Det är inte en jättebra idé att kamma håret på armarna med träd i Espania. Träden i Espania är bättre att använda till att perforera saker med.
Jag var tyvärr alldeles för fokuserad på att hålla min kropp i ett stycke för att komma ihåg att fota under nerfärden, men sen kom vi ned i dalen igen och fick kaffe och kaka och sen ville marran leka lite och då orkade till och med jag plocka upp kameran igen.
marran skuttar lite. Det är f.ö ett stup bakom, men det syns förstås int för jag var fortfarande för trött för att ha en hjärna som kunde fota.
Sen cyklade vi hem i solnedgången och åt tapas och drack öl. Sen sov jag jättelänge. Jag hade tänkt att jag skulle sova ännu längre, faktiskt hela nästa dag, men det var så fint väder och så tyckte marran att vi kunde göra en liiiten lite tur upp i bergen och då kunde jag förstås inte säga nej för det var ju så fint väder och så var det ju så fina berg och så var det ju marran så jag satte min ömma röv på cykeln och trampade med uppför. Jättemycket uppför. Jättelångt uppför.
marran trampar uppför
Här hoppades jag att vi var nästan framme. Där marran pekar är det 2/3 kvar att klättra ifrån.
Men satan så fint det var när vi kom upp då! Total jävla galenskap.
Och så sjukt varierande terräng! Uppe på höjd cyklade vi på smala avsatser i Rampage-land, i torrlagda flodbäddar fyllda med kalkstensgrus, nedför branta switchbacks med rullsten och storstök och längs med naturliga pumptracks bland taggbuskar.
Längre ned skuttade vi in i mörkret i Los Llanos skog där man kan köra hur fort som helst utan att få hicka för att sen rulla över floder av fallna ekollon ända in i solnedgången.
Så infernaliskt jävla fint!
Sen åt vi tapas och drack öl.
Och sen sov jag i 13 timmar.
Dagen efter det regnade det ordentligt i Espania. Då ville till och med marran vila. Så vi åt tapas och drack kaffe och tittade på hundar och marran klev i hundbajs och sen letade vi getter men vi hittade inga getter, bara fler hundar, så vi åt mer tapas och drack mer öl och sen sov vi och så var vi redo för nya äventyr. Men det får bli en senare historia för nu måste jag äta tapas och dricka blaskig spansk öl, jag är ju trots allt fortfarande i Espania.
Senast ändrad:
