[RR] Ränneslättsturen, min LL-premiär

Kristoffer R

Aktiv medlem
[RR] Ränneslättsturen, min LL-premiär
Första långloppet!

FÖRBEREDELSER

Jag har kört mer långlopp än jag kan räkna, men bakom ratten på bilar. Jag har nog aldrig känt mig mer osäker och nervös än inför detta motionslopp i cykel. Ränneslättsturen 78km. Ingenting för rävarna, som står på max hela vägen. I mitt fall okänd mark - jag har kört 8 mil skog som längst på en dag men då ingick ett frivilligt dopp i en sjö och ett i havet, samt en lunchpaus. På Easyriderna hänger jag över styret och flåsar vid stoppen. Träningen inför loppet blev mest jobbpendling, lite mer än vanligt och lite hårdare.

Vad skall man klä på sig? Vilka däck? Pedaler? Verktyg? Efter rätt mycket velande blev det min ”vanliga” utrustning med FiveTen skor och plattpedaler och vätskerygga, dock lycrabrallor istället för baggy och inga knäskydd. Multiverktyg, däckavtagare, lappar för däck och slang och kedjelås fick åka i sadelväskan medan slang, pump och telefon åkte ryggsäck tillsammans med nyköpta geler och bars.

IMG_1414.JPG

Undertecknad rekar banan lite på lördagen....

Likt tävlingsmomentet var cykeln också ny, en begagnad Trek HT 29er som inhandlats en dryg vecka tidigare. Jag valde att köpa mig ur tids/kompetensproblemen med en service från Kent och Jon på Bikeplace i Gbg där den senare även bidrog med ett extra växelöra från sin skrotlåda. Flyttade över en inkörd sadel från min Kona. Pumpade 1,8 bar vilket är lite mer än vanligt, för att gardera mot genomslagspunkor. Nya bromsbelägg från Superstar Components. Klart.


IMG_1415.JPG

Svågern med nya Radon-29ern (mer provande av banan)


STARTDAGS

Jag hade med mig lokala Eksjö-förmågan tillika svågern som precis börjat cykla och som jag hjälpt med cykelköpet; en Radon 29er. Vi skulle köra ihop. Innan start blev det lite kaos då han inte hittade "chipet" - efter löptävlingar väntade jag mig nån slags klump och svågern trodde hunden hade ätit upp hans chip eftersom den lekt med det tomma kuvertet kvällen innan. Vi hittade chipet bak på nummerlapparna. Puh. Glasögonen hade han glömt hemma också, men efter ringande och dirigerande av svärfar stod vi redo att starta.

Vi hamnade rätt långt bak i motionsfållan då vi var lite sena pga strulet med utrustning. Själv kände jag mig äntligen lugn, njöt av stämningen och alla fina cyklar. Svågern var mer lik en fiolsträng. Elitåkarna körde fram och tillbaka på asfalten och solen bröt fram magiskt 30 min före start så jackan åkte av och det blev kortkort med armvärmare. Jag hoppades hitta Xenomorf och Jenny W men utan framgång.

LÄTTÅKT

Vägen ut var lätt, en stor klump cyklister och lätt att ta hjul och bara rulla med. Familjen stod och hejade på redan i Vildparken! Eftersom det var vänsterfil fick jag dra på för att inte vara ivägen. Transporten gick lätt men på de första stigarna blev det kö. Vi fick gå och leda cyklarna eller cykla ytterst långsamt. Det blev lite småprat. Efterhand lättade köerna.

IMG_2823_small.jpg

Täten på väg ut ur Eksjö. Jag är inte i bild.

Jag insåg snabbt att jag tekniskt var bättre än de flesta. Trots att det var gott om klubbtröjor och värstingcyklar var det många som inte verkade stigvana och dessutom var stigarna så roliga så det var svårt att hålla igen. Många SPD-vurpor såg jag och det var väldigt lätt att ta placeringar när cyklister runtom stod och fipplade med pedalerna och jag själv bara kunde köra iväg. De första milen fick jag vänta in svågern efter stigpartierna.

IMG_2828_small.jpg

Grusvägsrally! Svågern i bakgrunden.

Med erfarenhet från längre happyrides och löptävlingar var största oron kramp så jag ville hålla igen första halvan av loppet. Från början pratade vi om att stanna i ett par minuter i varje depå och allmänt spara på krafterna. svågern har dock svårartad vinnarskalle och även pigga ben så första depån blåste vi igenom. Redan innan vi kom dit började han ställa prognos på sluttiden. Våra familjer var också vid depån och hejade på oss igen! Jag hann greppa en bulle, och spillde sliskig gel över handen när svågern försvann iväg och jag försökte hänga på.

IMG_2882_small.jpg

Allt bra här än så länge!


TEMPOT ÖKAR

Loop två fortsatte vi ungefär som Loop ett, jag kom ibland före på stigen och svågern kompenserade med uppskruvat tempo på grustransporterna. Stigarna var hela tiden bra, stundtals magiskt sköna med flyt och fart. De cyklister vi stötte på som körde 26-tummare och verkade jämbördiga åkmässigt körde vi lekande lätt förbi så fort det blev lite tekniskt, denna trend fortsatte under hela loppet. Så fort det blev skråkörning, småstök eller halkiga rötter var det bara för oss att rulla om på gigantiska Nobby Nic Evo. Depåstopp två blev längre. Svågern lyckades sladda in i depån med låst framhjul till omgivningens förskräckelse. Jag fyllde upp ryggan till max med vatten och åt lite saltgurka. Nu började jag också knapra Enervit GT tabletter.

De första små krampkänningarna började komma och jag fastnade dessutom bakom en kille i gul jacka. Som tur var åkte han rakt ut i en buske i en sväng. Tur säger jag då 1: Det gick bra för honom. 2: Ett av banans bästa partier kom här med slingriga sandiga stigar och berms och jag ville inte ha någon framför mig. Magen kurrade när det roliga var slut och det blev grusväg igen så jag öppnade en energikaka och trampade på i lagom takt. Sen kom ett längre asfaltsparti men jag såg inte min "teamkamrat" trots att jag hade ett par hundra meter fri sikt.

mkxlB6Rf2PF1VutcvDSxB9vrB8337KO3lGQ4mxyzKOI

50km och nu börjar det bli lite jobbigare Foto: CrOOs

Jag körde nu asfalt i ett villaområde och blev osäker på om jag tagit fel väg och tvekade lite men blev sedan omkörd av tre cyklister och tog rygg på dem på transporten mot Skidstugan. De hade bättre fart så jag hängde på deras hjul i tysthet men i backen vid stugan slog krampen till brutalt och jag hade knappt styrfart sista biten upp och såg troligen helt slagen ut. Jag tror jag skall tacka Martin Carlsson från Boxholm för draghjälpen!

IMG_2913_small.jpg

På väg upp mot skidstugan, krampen har slagit till här...


Det stod släkt och hejade på här och jag fick veta att jag var någon minut efter svågern så jag pressade på, valde att gå i några brantare backar och när jag var tillbaka vid skidstugan var krampen borta och det kändes bra igen. Jag hade inga problem att gå i samma fart som mina medcyklister trampade uppför så det var ett bra val för de brantare backarna.

IMG_2926_small.jpg

Medcyklist!


"THE KRAMPS"

I depån stoppade jag i mig saltgurkor och svepte några glas sportdryck, såg svågern precis lämna depån. Jag valde att inte fylla om ryggan då det fanns vatten kvar och jag inte ville dra på mig mer vikt. Om jag körde på som vanligt på de tekniska partierna skulle jag plocka in minuten som fattas. Men jag kom inte ikapp.

IMG_2948_small.jpg

Lite slalom mot depån

Lite senare tryckte jag i mig sista gelen, kände verkligen turbokicken som en del talat om. Ett tag gick det bra men krampen låg och lurade och efter ett tag tog den över hela verksamheten. Alla försök att trycka på resulterade i rejäla smärtor. Jag stönade högt men kämpade på, gick uppför backar och bombade nedför. Jag sköt problemet framför mig lite genom att trampa med tårna på pedalen (plattisar) så jag belastade vaderna mer men givetvis kom krampen där också efter ett tag.

Vid det här laget hade jag gett upp att komma ikapp och ställde in mig på att ha roligt och att komma imål på ett bra sätt. Tuffaste momentet och största misären inträffade efter ett riktigt surhål med två sjunkna brosegment. När jag försökte ta mig över bestämde sig vänsterlåret att tvärlåsa sig i kramp så benet var rakt som en pinne. Det gjorde helvetiskt ont. Jag försökte halta vidare som något ur Monty Pythons ”Institute for funny walks” men det var nästan omöjligt att gå så jag stod där blick still och led, stönande mellan ihopbitna käkar.

VÄNDNINGEN

Efter någon minut bestämde jag mig för att det bara var smärta. Skit i den! Mindes övningarna från profylaxkursen med min fru. Här står jag och har roligt, det är ju inte precis en förlossning. Slappna av, andas och börja gå. Det funkade! Krampen släppte. Lycklig över att ha besegrat smärtan fortsatte jag med ny tillförsikt, hittade ett vettigt tempo med hög kadens och lade upp en bränslebesparande farthållarstrategi inspirerad av mitt jobb med lastbilar. Den visade sig funka bra på cykel också. Benen vägrade ändå stundtals att samarbeta så jag utvecklade även en ny stigcyklingsteknik med storklingan och jättehög växel, då kunde jag lyfta rumpan lätt från sadeln utan att "trampa runt" och bibehålla ett vettigt flow över rötterna och använda resten av kroppen för att pumpa med. Där jag kunde satt jag tungt på sadeln för att avlasta benen. För att pigga upp humöret sjöng jag dessutom diverse peppande sånger med texter som infann sig i ögonblicket.

Det var stundtals väldigt ensamt i skogen (tur kanske med tanke på förra stycket), långa partier körde jag utan att se någon människa; vare sig medtävlare, funktionärer eller publik. Stigarna var fortfarande fina, och jag hade inga problem att hålla hyfsat tempo, gick uppför de brantaste backarna och det var fortfarande kul. Tappade flaskor låg överallt med sporadiska inslag av ihoprullade slangar och multiverktyg. Vattnet tog slut tyvärr med en mil kvar men ett lätt duggregn kylde skönt. Stigarna var lite stenigare och stökigare nu och jag passerade flera som lagade punkteringar.

IMG_2946_small.jpg

Skogscykling

Jag kände att farten var med mig, hade bra flyt i de leriga nedförspartierna. Nånstans i en brant backe passerade jag en annan cyklist men jag uppfattade aldrig om han vurpat eller bara stod och vilade. Ursäkta mig om jag missade behov av hjälp, det fanns helt enkelt inga reserver i huvudet längre. De sista kilometrarna hade jag rekat i förväg , och att köra ner mot sjön Hunsnäsen kändes enormt skönt.


ÖVERMOD GÅR FÖRE FALL

När jag passerade kolonilotterna såg jag äntligen svågern framför mig! Satsade som en galning uppför och benen svarade bra men när jag kom ikapp såg jag att det var en annan cyklist. Av oklar anledning fortsatte jag dock i samma vansinnesfart. "Vilken grym cykel, den går ju som tåget" tänkte jag och klarade knappt svängen ut på cykelbanan vid Prästängsvägen efter backen ned från nya vattentornet. Funktionärerna hejade på när jag kom, kanske hejade de på alla men just då kände jag att det var lite extra på mig!


Inspirerad av dem och närheten till målsnöret ville jag bjuda på nåt och hoppade lite när jag skulle ned i diket efter vägen. Dagen innan då jag provkörde det platt där men idag var det förstås uppkört - gissningsvis av några hundra cyklister som passerat tidigare - en grop som svalde framhjulet, så det blev en rejäl kompression. Cykeln och jag fixade dock skivan men det kändes att det där var en bra hård smäll. Jag studsade dock vidare i full karriär tills jag fastnade bakom en annan cyklist som körde väldigt sakta. När jag som bäst funderat ut hur jag skulle attackera honom före mål hörde jag ett svagt obekant ljud från cykelns framände.

”Kanske lera på bromsen?” tänkte jag och gjorde en pytte-ansättning för att rensa bort det men hörde istället ett metalliskt "krack" och cykeln vek sig under mig och jag flög som en vante och kraschlandade rakt ut i spenaten. Två killar passerade, jag såg aldrig hur de såg ut dock. "Hur gick det är du ok" hörde jag dem fråga. "Det känns bra, tror jag" svarade jag med adrenalinet sprutande, upp och började halta med cykeln mot mål.

IMG_3048_small.jpg

Något slagen!


Knäna var skrapade men inga mängder blod rann och jag såg att framhjulet var skevt och en eker fladdrade omkring. Troligen hade den brustit vid hoppet tidigare och fastnat. Resten såg helt ut så i parken där det var gräs bestämde jag mig för att sätta mig på sadeln och rulla in och ta det mycket lugnt ifall den skulle fastna igen.

MÅL!

Vid det här laget var adrenalinet avstängt, spurtmöjligheterna var ju uteslutna och målet i sikte så pigg och nöjd rullade jag in i mål vid gamla vattentornet. Den officiella tiden blev 4,48 som jag tycker är OK med tanke på krampen, dock var den verkliga tiden 3-4 minuter snabbare för klockan startades eliten släpptes och mitt startrep i motionsklass drogs en stund efteråt. Svågern hade rullat in ca fem minuter tidigare. Jag vet inte om det är underbetyg till mig eller överbetyg till honom.

IMG_3060_small.jpg

Slut!


Ett rejält ösregn startade nu så jag blev dyngsur och iskall på några minuter, vräkte i mig pastasalladen, spolade av cykeln, lastade cyklar på taket och torkade leran av benen med barnens wetwipes och sen blev det bil, varm dusch och varm soppa hos släktingarna.

ROLIGT

Som slutkläm får jag ge maximalt beröm till arrangörerna, allt flöt på grymt bra, alla funktionärer var hjälpsamma, avslappnade och trevliga. Vätskedepåerna var välförsedda och de som var där var verkligen på hugget. Banan perfekt skyltad. Det funkade utmärkt helt enkelt. Jag tycker stigarna var otroligt trevliga, roliga stigar av alla slag och trots regn var banan varken svår eller uppkörd trots att jag körde långt bak. Det var väl egentligen bara ett surhål nånstans i Loop 3 som hade mått bra av en ny spång så man sluppit vada i vatten och lera.

Cykeln måste också få högsta betyg; märkligt nog blev jag helt såld på den. Det är en Trek Paragon 29er med Fox gaffel, Avid Elixir 5 bromsar och en blandning av SRAM X7/X9 och Shimano SLX växeldelar. Däcken var Schwalbe Nobby Nic 2,25” i Evo utförande. Allt uppförde sig oklanderligt och perfekt rakt igenom hela loppet och det fanns inget tillfälle då cykeln begränsade mig. Ekerbrottet hänför jag till för hård körning helt enkelt.

I jämförelse med de motionslopp i löpning jag deltagit; några mil-lopp och halvmaraton, var det här löjligt mycket roligare! Mycket trevligare stämning och trots närmare fem timmar på cykel avsevärt mindre slitsamt. Jag vill gärna köra igen, kanske något kortare lopp om jag inte kan få bukt med krampen. Vad det gäller själva tävlingsmomentet är jag en smula kluven, då tiden förstås är intressant men för mig är det viktigaste att cykla stig och jag gillar inte att stressa.

Nu skall jag smälta det hela ett tag så får vi se när jag nästa gång står på startlinjen och om det då blir gräll lycra och clipslöst eller baggy och benskydd.... Den där Bockstensturen verkar kul!


EDIT-eringar: Lagt till massa bilder, rättat stavfel, meningsbyggnad och lite extra text.

FOTO: Svärfar, som är grym med kameran!
 
Senast ändrad:
[RR] Ränneslättsturen, min LL-premiär
hehe, skön läsning!
Jag tror att snapphaneturen i Hässleholm, augusti, skulle passa dig! finns säkert någon trevlig RR att läsa kring den också. Dock inte lika bra funktionärer och toppklassig service som i Eksjö... Men magisk single track och många höjdmeter trots att det är skåne.
 

jonander

Medlem
[RR] Ränneslättsturen, min LL-premiär
Cardassian skrev:
-------------------------------------------------------
> hehe, skön läsning!
> Jag tror att snapphaneturen i Hässleholm,
> augusti, skulle passa dig! finns säkert någon
> trevlig RR att läsa kring den också. Dock inte
> lika bra funktionärer och toppklassig service som
> i Eksjö... Men magisk single track och många
> höjdmeter trots att det är skåne.


+1

Mycket fina stigar på Snapphaneturen, rekomenderas!
 

GoranS

Aktiv medlem
[RR] Ränneslättsturen, min LL-premiär
Trevlig läsning!

Det där med att sjunga saker, eller bara repetitivt "spela upp" ett kort avsnitt av någon låt inne i huvudet, för att pigga upp sig brukar jag också ägna mig åt när jag är trött, eller om det regnar eller blåser seg motvind. Sjunger så det hörs gör jag dock bara om jag kör solo - man vill ju inte plåga medcyklister i onödan!

För nedförsåkning i regn rekommenderar jag kraftigt Going down.

Edit: Dagens musiktips.
 
Senast ändrad:

Helge77

Aktiv medlem
[RR] Ränneslättsturen, min LL-premiär
Mina problem med kramp försvann när jag efter tips började fylla på med magnesium (brustabletter) någon dag före tävlingar.
 
[RR] Ränneslättsturen, min LL-premiär
Xeno: Så pass, illa. Ja jag kollade efter dig i fållan Patrik, som vana trogen så stod jag framme i första led i motionsklassen. Hängde på följebilen tillsammans med 5 andra.... Gick väl kanske ut lite väl hårt, som vanligt. Men bättrade på förra årets tid med ca 10-15 min, beroende på hur man räknar... Ses väl i laholm om inte annat! /e
 

Patrik Clifford

Aktiv medlem
[RR] Ränneslättsturen, min LL-premiär
Cardassian skrev:
-------------------------------------------------------
> Xeno: Så pass, illa. Ja jag kollade efter dig i
> fållan Patrik, som vana trogen så stod jag
> framme i första led i motionsklassen. Hängde på
> följebilen tillsammans med 5 andra.... Gick väl
> kanske ut lite väl hårt, som vanligt. Men
> bättrade på förra årets tid med ca 10-15 min,
> beroende på hur man räknar... Ses väl i laholm
> om inte annat! /e


JA, Laholm blir finfint :-)

Bra kört förresten, du öppnar ju alltid lika hårt som mig, dock håller du lite längre :-)
 

Kristoffer R

Aktiv medlem
[RR] Ränneslättsturen, min LL-premiär
@soderblom
Bilden missleder lite, den är från rekognosceringen av banan dagen innan. Hade gärna haft knäskydden på vid krashen. Men det var bara enstaka shortscyklister ute. För längesen var det nån tråd om att köra LL "happystyle" men jag vet inte om det tog sig. Skulle fungera kanon tror jag.

@GoranS
Skönt man inte är ensam med musiken. Skall kolla låten hemma (har ej betal-spotify)

@xenormorf
Då förstår jag, såg du tröstade dig (klen tröst) med lite Sisjön.

@alla
1 - Tack för beröm, det skulle gå att skriva massor men det blev långt nog ändå så det svåra är nog att skriva lagom.
2 - Tack för tips om kramp och lopp! Skall absolut prova magnesiumtabletter då jag hört från flera. Sen kanske det blir Resorb före och i väskeryggan. Hässleholm skulle passa fint. :)


Det där med nummerlappar och tider är livsfarligt, nu sitter jag redan och funderar på hur jag skall kapa tiden nästa år och med hur mycket....
 

Köp & Sälj

Topp