[RR] Rock n road trip i vilda västern – del I [Laramie och Breckenridge], del II [Glennwood Springs], del III [Mount Elbert], del 3 1/2 [Lunch loops]

Jackson

Ny medlem
Jag fått hybris och tänker därför skriva ett Happy MTB epos. Exakt hur episkt det blir vet jag inte, men jag är ganska säker på att det blir långt för jag har spetskompetens i ordbajseri och spetsinkompetens i min förståelse av less is more (more är ju more?).

Det här första inlägget får väl mest ses som ett intro; massa ordbajs och lite action. Det blir mer action sen, jag lovar.

Hur som, i januari i år städade jag ut min lägga i Umeå och stuvade ned en sjujävla massa grejer i två väskor och ett skidfodral och drog till Laramie, Wyoming. Laramie är en stad i södra Wyoming. Befolkningen uppgår till 30 00 av vilka ungefär hälften är cowboys och hälften är studenter. Oavsett status som student eller cowboy kör dock alla truckar. Jättestora truckar. Jättejättestora och jättejättefina truckar. Min Chevy Tahoe, Larry, som skulle ha varit gigantisk i Umeå, såg ytterst pyttig ut i jämförelse.

IMG_3295.jpg

Truck i flerfärg. Varför slutade man göra bilar i flera färger?

IMG_3310.jpg

Bil med tumbleweed i bakfickan

IMG_3251.jpg

Ännu fler stora bilar

Den officiella anledningen till att jag åkte över Atlanten var att jag skulle jobba på universitetet där. Min mkt inofficiella och betydligt mer korrekta anledning var att jag villa åka skidor i vilda västern. Men den här RR:n handlar förstås inte om skidåkning, utan om cykling i vilda västern.

Ja, det är faktiskt vilda västern. Landskapet runt Laramie består till största del av platt prärie som befolkas av diverse vildhästar och antiloper.

IMG_3023.jpg

Vildhästar

IMG_2503.jpg

Vild polisbil i Centennial, där jag och Marran bodde under vintern.

IMG_3158.jpg

Antiloper på stan

De berg som finns är till största del låga. Eller, de når kanske si sådär en 3500 möh, men å andra sidan börjar de på 3000 möh så fallhöjden blir inte så stor. Det betyder dock inte att det inte går att hitta både cykling utför och uppför som duger ganska så jäkla långt.

IMG_2174.jpg


IMG_2200.jpg

Cykling på Sheep mountain.

IMG_4398.jpg


IMG_4372.jpg

Cykling i Curt Gowdy state park

För att hitta de riktigt episka åken får man dock åka annorstädes. Så det gjorde jag. Eller, det gjorde vi.

För jag har ju turen att känna Marran. Han kunde naturligtvis inte hålla sig hemma i Svea när jag befann mig på andra sidan Atlanten i cowboy-land (läs i närheten av rocking Rockies). Först var det bara tänkt att han skulle komma över och skida med mig under våren, men sen kunde han inte hålla sig från att komma tillbaka och cykla lite också. Med sig i bagaget hade han, förutom en gigantisk cykelväska och en jättejättestor getost som luktade värre än mina knäskydd i slutet på säsongen, också Monglo. Fast hon kom bort i bagagehanteringen och dök upp först två veckor senare.

Faktum är att Monglo nästan inte kom fram alls, för när hon skulle till att landa i Denver var det åska där, så flyget åkte vidare till Colorado Springs. I Colorado Springs var det skogsbrand och i princip alla vägar ut ur stan var avstängda. Dessutom var flygplatsen inte alls lämpad för stora passagerarplan, så flyget som Monglo satt på fick inte lyfta igen. Bummer. Till slut sket personalen i allt och lyfte i alla fall och så fick jag till slut, typ 5 timmar senare än planerat träffa den beryktade Monglo. Det var storartat. Vi firade med att ta ut Lard ass Larry ut på hans längsta road trip hittills.

IMG_2358.jpg

Lard ass Larry och hans stolta ägare


Vårt första mål var Silverthorne. Jag och Marran hade åkt igenom där och trånat efter bergen runt stan när vi var ute på vår vinterturné några månader tidigare. Den gången hade vi inte tid att stanna för mer än en lunch. Den här gången tänkte vi göra slag i saken och cykla hela jävla skiten. Men nähä visade det sig när vi kom fram, det gick inte alls, för allt runt Silverthorne är wilderness, och i wilderness får man inte cykla i UVSA. Jävla skit var ordet sa bull.

För att minska skitigheten drog vi vidare till Breckenridge för att hitta nåt annat att cykla.

IMG_2254.jpg

Totalt oskitigt. Monglo är JÄTTEglad över att åka runt i Larry och campa i Colorado.

IMG_2261.jpg

Fortfarande jätteglad. Det är jag och Marran också i mjugg

Eftersom cykelstigarna i USA i ganska stor utsträckning är väldigt tillrättalagda, och eftersom Marran är marran och därför tycker att saker som exempelvis blockterräng är livets salt, räknade vi direkt bort att cykla på alla stigar som definieras som avsedda för cykling. Istället hittade vi det fina lilla berget Mt Bros på drygt 4000 möh att bestiga. Det slog oss liksom aldrig att jag och Marran hade hängt runt på 2500 möh i flera veckor (i mitt fall i flera månader) och bloddopat oss som satan, medan Monglo just dumpit upp från havsnivå..

Vi tänkte inte riktigt heller på att man i Colorado bör hålla koll på när åskan drar in för dagen.

Hm.

Hur som, vår plan var att cykla och gå uppför de gamla gruvvägarna som går i switchbacks uppför berget, traversera ryggen mot toppen och sedan cykla utför en stig som såg ut att vara väldigt bratt på andra sidan.

Vi tog oss iväg från vårt camp vid 10-tiden på morgonen och började knata uppför berget vid halv elva.

IMG_2279.jpg

Lite mörka moln vid horisonten vid starten, men vem bryr sig om sånt?

Sen knatade vi, och knatade och knatade.

IMG_2286.jpg

Första vilpausen
IMG_2294.jpg

Andra vilopausen
IMG_2312.jpg

Monglo pushar på. Jag tror att det var ungefär här som hon sa att hon ville dö.

Vi knatade till dess det började dundra precis överallt runt omkring oss. Och hagla. Precis då insåg vi allihopa att det kanske inte är det absolut bästa stället man kan befinna sig på när det åskar är en 4000 meters topp. Vi funderade på att söka skydd i nån gammal gruva, men beslöt oss för att krypa ned i en skreva istället. Tur, det hade vart jättejättedumt att söka skydd i ett hål gjort av metall. Det tänkte vi inte på. Vi är jättesmarta. Ibland.

IMG_2302.jpg

I väntan på bättre tider.

IMG_2307.jpg

Jag tränar på att vara grön

När den värsta åskan dratt förbi fortsatte vi vår klättring.

IMG_2314.jpg

Marran tränar på att vara gul.

Till dess nästa åskoväder drog in. Då bet vi i det sura äpplet, insåg att det vore ganska rejält idiotiskt att försöka nå toppen och sprättade ned samma väg som vi kom upp.

Gamla gruvvägar kan inte sägas utgöra de mest episka av stigar, men cyklar man tillräckligt snabbt med åskan flåsande i nacken kan de faktiskt ge en adrenalinkick som heter duga ändå. Väl under trädgränsen hittade vi dessutom en stig som var både brant och stenig, så trots att vi inte tog oss till toppen och trots att vi därmed inte fick cykla ned den branta stigen på andra sidan, så var vi ganska nöjda med dagen.

P1210776.jpg


Vi var också ganska trötta. Vi firade med en episk solnedgång över bergen och naturligtvis med att äta burgare

IMG_2351.jpg


IMG_2347.jpg


En stor fet eloge till Monglo som avstod från att döda oss för att vi drop upp henne på 4000 meters höjd sisådär andra dagen från ankomst. Sjukt bra jobbat uppför, och grymt jäkla häng utför. Jag kände direkt att detta var början på en wonderful vänskap.

Dagen efter Mt Bros slappade vi oss runt Colorado trail i närheten av Breckenridge.
P1210789.jpg


Det var kul, men inte så mkt mer. Jag vet inte hur Colorado trail ser ut i övrigt, men den delen som går österut från Breckenridge är väldigt slät. Det är jättebra om man vill träna lårmusklerna men inte så mkt WOHOO. Sistbiten ned mot tiger road var dock grymt värd.

Efter två dagar i Brekkenridge beslöt oss för att dra vidare till Glennwood Springs. Det var ett mkt bra dragande som jag tänkte spamma internätet med en berättelse om i del två av denna episka följetong.
 
Senast ändrad:

Hasse#7

Aktiv medlem
Kul och annorlunda RR. Gillar både bild och text! Måste fråga om ni hade igång alla bilar i minst fem men helst 10 minuter innan ni vågade åka? Jag har hört att man måste göra så over there. Åtminstone går det att göra en lång tråd av själva företeelsen vare sig det är sant eller falskt.
 

Jackson

Ny medlem
JojjeM skrev:
-------------------------------------------------------

> Du råkar inte vara släkt med denna mannen?

Ha ha

Inte alls otänkbart


Hasse#7 skrev:
-------------------------------------------------------

> Måste fråga om ni hade igång alla bilar i minst
> fem men helst 10 minuter innan ni vågade åka?

:) Larry's motor spall så mkt värme att den blev varm på 1 minut även vid minus 20 så vi dumunnade oss faktiskt att rivstarta varje morgon, dare devils som vi är. Jag måste faktiskt medge att jag inte såg så värst mkt av fenomenet i Wyoming och Colorado. Från Monglo som bott i New York New York vet jag ju att det är seden, men i Laramie verkade folk mest fokuserade på att veva ned rutorna så att hunden kunde låta sina öron flaxa i vinden.
 

Jackson

Ny medlem
heklamama skrev:
-------------------------------------------------------
> Fantastiskt!
>
> (Men var är alla rutiga skjortor?)
> :)


Det är en mkt bra fråga. Jag hade ett mkt uttalat önskemål om skägg och flanell när jag åkte över till ansia havet, men det var nåsåjävulskt dåligt med det. Jag förstår inte alls hur de tänkte där. Marran lyckades visserligen spara ut lite ansiktsbehåring under vistelsen, men min jakt på flanell var förjäves, så jag köpte en egen. En själv är sin bäste dräng tänker jag.

Edit: Jag har länge även försökt spara ut ansiktsbehåring, men det går sjukt dåligt. Jag vill också ha skägg!
 
Senast ändrad:

Westman

Aktiv medlem
Haha, grymt! Jag för övrigt aldrig sett Monglo förekomma på happy utan överskottsenergi och glädje någonsin, tror jag. :)

Centennial ser ju ut som en filmkuliss. Fattas bara en enögd banjospelande man i enbart snickarbyxor för att idyllen ska vara komplett.
 

Jackson

Ny medlem
Westman skrev:
-------------------------------------------------------
> Haha, grymt! Jag för övrigt aldrig sett Monglo
> förekomma på happy utan överskottsenergi och
> glädje någonsin, tror jag. :)
>
> Centennial ser ju ut som en filmkuliss. Fattas
> bara en enögd banjospelande man i enbart
> snickarbyxor för att idyllen ska vara komplett.


Ha ha, ja, banjo är mkt frekvent förekommande i Centennial, och i Laramie. Faktum är att Jason, vars hus vi hyrde spelar banjo sjukt bra :). Tyvärr har jag inga bra bilder på män i snickarbyxor som spelar banjo, men jag har en cowboy i snickarbyxor som blickar ut från taket på the bear tree på Memorial day. Man får vara gla för det lilla.

IMG_4152.jpg


Förövrigt var Monglo full av överskottsenergi så fort vi kom ned under 4000 meters höjd. Som historien kommer att förtälja spenderade hon en ansenlig tid på kryckor under vår road trip. Jag har aldrig sett nån hoppa så fort och så långt på kryplingskryckor förut.
 

Jackson

Ny medlem
Oskar skrev:
-------------------------------------------------------
> Härligt, jag har alltid haft myskänslor för
> Laramie!
>
>

Faan, hur många västernfilmer finns det som utspelar sig i Laramie? Coolt! Förövrigt satt Butch Cassidy i fängelse i Laramie. Det är ju också lite mäktigt.
 

Jackson

Ny medlem
:) det är min bästa vän: vitlökssaltet! Livets nödtorft. Det fick följa med hem till Svea. Men nu är det slut. Ytterst tydligt tecken på att det är dags att åka tebax.
 

Jackson

Ny medlem
Efter en vår i Laramie har jag dragit vissa viktiga slutsatser om livet på hög höjd: 1) Tro aldrig att det är sommar (eller vinter för den delen). När du tror att det är sommar i maj eller juni (du är ju ändå på samma breddgrad som Rom) kommer allt som oftast en snöstorm som dimper ned så mkt snö att alla vägar ut ur stan stängs i ett par dar.
Tydligaste tecknet på att du är utomsocknes är (förutom att du har så sjukt färgglada kläder) att du är förvånad över detta (precis som du förvånades över +25 C i januari).

IMG_3203.jpg

Maj 2013: -10 i Laramie, +30 C i Umeå.

2) Det går inte att dricka 1 liter öl om dagen och bevara ryktet och hälsan (vilket straff!). 3) Man vill dricka minst 1 liter mikrobryggd öl om dagen.
4) När man kommer ned på havsnivå i Svea igen kan man dricka hur mkt öl som helst, men då vill man inte längre köpa amerikansk mikroöl eftersom man vet vad den kostar på ansia Atlanten.

IMG_3346.jpg


5) Man vill skjuta sig själv varje gång man går uppför allt som lutar mer än skenbar planmark. Nä fel, första veckan vill man skjuta sig själv med en hagelbössa rakt i ansiktet även när man går på skenbar planmark. Men det blir bättre, efter tre månader vill man bara skjuta sig själv i magen med ett finkalibrigt vapen.

P1200586.jpg

Fortfarande skjutglad

Eller, det var iaf lärdomar som jag trodde att jag hade dragit, för med tanke på att jag och Martin drog upp Monglo på 4000 meters höjd direkt efter ankomst och tältade runt på 3000 möh med temperaturer runt noll på nätterna, kanske jag inte hade lärt mig så mkt ändå…

Tyvärr orsakade vårt bristande lärdomsdragande mer än bara skammen. Hetsandet uppför berg i hagel och regn gjorde att Monglo’s gamla skada i foten slogs upp och därmed att hon var förpassad till total vila. Alla som känner Monglo vet exakt hur svårt det var för henne att följa den rekommendationen. En dag ska jag skriva en episk hjältedikt över hennes insatser som shuttle-chaufför och hennes skills i att hoppa långt på ett ben.

För att minimera risken för förvärring av skadan inhandlade vi ett par mkt snyggt stereotypa krypplingskryckor och drog mot mer låglänt terräng: Glennwood Springs.

IMG_4447.jpg

Kryckgång

IMG_4435.jpg

Den obligatoriska lunchburgaren

IMG_2365.jpg

I70 till Glennwood springs

I Glennwood Springs var det jättevarmt. Först trodde vi också att det var jättefult och bara allmänt hemskt. Allt vi såg var shabbiga och dyra trevåningsmotell, bensinmackar och dallrande luft över interstaten. Lite halvt deliriska av hettochocken panikade vi och körde vi vidare till och förbi Carbondale för att försöka hitta en camping. Det gick åt helvete. Allt var fullt och man fick inte elda nånstans pga risken för skogsbränder.

När klockan började ticka mot middagsdags och vi svettats ut den sista droppen vätska ur kroppen (efter ett halvår i Larry hade jag fortfarande inte fattat att man kunde sätta på AC:n baki bilen också), var vi halvt desperata efter att hitta nånstans att bo. Så vad kan man göra? Men självklart: Man hittar en lämplig cykelbutik, knatar in och träffar nån som erbjuder en att campa på sin bakgård i en vecka, OCH att guida en på alla tänkbara och otänkbara cykelstigar i området. Vi valde cykelbutiken Ajax i Carbondale och Linden Carlson. Sjukt bra val.

IMG_4439.jpg

Marran spanar in vår nya tältplats vid Linden och Danyelle Carlsons koja precis vid floden genom Glennwood.

Ja, ja, jag lovade ju mer action, jag vet. Jag ska försöka.

Första dagen tog Linden med oss upp för bergen öster om Glennwood för att cykla Boy scout trail. Det har jag nästan inga bilder från för det gick så jäkla fort att cykla utför. Jag kan dock meddela att stigen först var precis lagom teknisk och brant för att ge den rätta wohoo-känslan och sen blev såinnihelvete läskig när man cyklade på off camber skrå. Kul som satan. Linden firade med att cykla på bakhjulet hela vägen hem till kojan. Marran var mkt imponerad.

IMG_2388.jpg

Linden och Marran på Boy scout


Andra dagen visade Linden oss Hay park i närheten av Carbondale. Vi började med en grym (på så många olika sätt) klättring uppför. Eftersom Linden bara har ”trampa-allt-du-kan-utför” växlar hade han bara en hastighet uppför (och utför) = fortfort. Självklart kunde Marran inte släppa hjul, han är ju ändå han, så de tu försvann i en dimma av svett uppför stigen, medan jag trampade på i myrtakt någonstans långt bakom och önskade att nån kunde komma med det där finkalibriga vapnet och göra slut på mitt lidande.

Väl uppe på höjd tog jag som vanligt tillbaka allt. Vem behöver dö när man redan är i himlen?

IMG_2395.jpg


Stigen utför (och ganska mkt uppför om jag ska rannsaka mitt selektiva minne) gick från slät singletrack över alpängar, till mindre slät stig i aspskog, till teknisk och brant och faan-den-roligaste-stig-jag-nånsin-har-cyklat-stig i blandskog. Jag har nog aldrig kört så fort och så nära att krascha mig bortom allt förstånd varken förr eller senare.

IMG_2410.jpg


P1210807.jpg


P1210802.jpg



När vi kom ned till hjälte-monglo som väntade med Larry var jag så hög på adrenalin att jag körde rally utför serpentivägen och därmed skrämde alla i bilen halvt från vettet. Jag hävdar fortfarande att jag hade full kontroll. Nästan iaf.


Den tredje dagen var det midsommar. Vi firade med att köra No-name-trail till No-name-village. Ja, byn heter så. Det är fantastiskt.

IMG_4491.jpg


Vi var smarta nog att börja klättringen klockan 1 på eftermiddagen. Då var det väl en sisådär 35 grader varmt. Självklart fanns det nästan ingen skugga. Och vi skulle bara klättra lite drygt 1000 höjd. Prima liv. Klättringen upp går dock på en grusväg, så det gick faktiskt förvånansvärt smärtfritt (jag ville bara dö en bråkdel av tiden).

P1210810.jpg

Transfer trail, a.k.a vägen till no namne trail

IMG_2438.jpg

Här under brinner det hela tiden. En gruva började brinna i Rifle för några år sen. Nu brinner det hela vägen mellan Rifle och Steamboat. Förra året fjuttade hettan i marken eld på träden ovanför just här. Det ser jättekonstigt ut.

IMG_2436.jpg

Vilopaus 1 med utsikt typ över Glennwood

IMG_2459.jpg

Vilopaus 2 med utsikt över dalen som no name trail går i.

Dessutom fick jag se björnbajs. Mitt första! Jag blev jätteglad. Nästan lika glad som jag blev när vi fick nattligt besök av björnar som ville äta upp Linden och Danyelles sopor.

IMG_4459.jpg

Björn poop

IMG_4508.jpg

Björnsäkrade sopor

Hur som, om uppfärden gick relativt lätt, var nedfärden betydligt jobbigare. No name trail var till ganska stor del mest bara no trail. Vi fick därmed möjlighet att praktisera våra skills i att skilja på vad som är stig och vad som är annat. Det var kul. Och ganska jobbigt. Sjukt snygg miljö dock.

IMG_4472.jpg


IMG_2478.jpg


P1210819.jpg
 

Jackson

Ny medlem
Lite längre ned i dalen blev stigen mer synlig, och brant, och teknisk. Fantastiskt kul. Vi fick även ynnesten att nästan tappa cykel i fors när vi skulle traversera den bro som byggts för att nån typ hade dött för att hen skulle traversera samma fors.

IMG_2539.jpg


IMG_4475.jpg


IMG_4504.jpg


IMG_2502.jpg


IMG_4469.jpg



Väl nere på platten igen firade vi med ett ytterst välförtjänt bad, den godaste halvjumma fulöl vi någonsin hade druckit och lite senare med en helt korrekt midsommar middag bestående av (självklart!) hamburgare och prosecco. Sen sov jag.

IMG_4500.jpg


IMG_2555.jpg


Den femte dagen vilade vi och hängde runt i stan.

IMG_4446.jpg

Här dog Doc Holiday. Mkt coolt. Jag var tvungen att se om Tombstone när jag kom hem bara för det. Den var fortfarande mkt bra. Jag älskar Val Kilmer.

IMG_4495.jpg

Monglo tränar på att stå på en krycka medan Linden mekar cykel

1025409_10151687695178748_1213886525_o.jpg

Skägg!

IMG_4509.jpg

Hundar på flak

Och så åt vi. Vi åt jättemkt. Stora kalkonlår som hade rökts och slowcookat till totalfantastiskhet.

965600_10151687694903748_944208030_o.jpg


Den sjätte dagen fick Monglo leka Cowboy medan jag och Marran cyklade på lite fler alpängar.

IMG_4512.jpg

Monglo i Cowboy land

Jag kommer inte alls ihåg namnet på stigen vi cyklade, men det kanske inte är så konstigt, för jag kom inte ihåg namnet när vi cyklade på den heller. Först hittade vi den inte ens. Det var bra, för då fick vi en sisådär 10 km extra cykeltur uppför.

IMG_4517.jpg

På spaning efter den stig som flytt

IMG_2581.jpg


IMG_2578.jpg


IMG_2592.jpg


P1210858.jpg


Sista dagen i Glennwood spenderade jag och Marran med att sprätta (hrm, kravla?) uppför Colorados högsta berg, men det förtjänar en egen RR, så jag lämnar den turen till nästa gång. Jag kan dock säga så mkt som att när man spränger 4000 meters-spärren så vill man fortfarande skjuta sig i ansiktet med ett hagelgevär hur länge man än har hängt runt i vilda västern. Sen vill man aldrig dö och aldrig lämna det där jäkla episka berget.

Vi ville inte heller lämna Glennwood egentligen. Hur kan man lämna ett sådant skägg?

IMG_2626.jpg
 

mattel

Aktiv medlem
magiskt.. och stackars monglo (även om hon ser nöjd ut) som inte fick vara med och hoja.

varför har hon dunjacka på sig när ni firar midsommar? övriga sitter ju i tisha/linne? :)
 

marran

Aktiv medlem
Yay!
Gött att tänka tillbaka på det nu, magisk stigcykling och magiska skägg.

Lindens lägsta växel var 35*32, dvs 1*9 med 35-klinga fram, på 29" Banshee Paradox. Cyklar man som han FÅR man ha riserstyre och barends
 

Köp & Sälj

Topp
Happyride sparar data i cookies. Genom att använda våra tjänster godkänner du det. Läs mer