Jag fått hybris och tänker därför skriva ett Happy MTB epos. Exakt hur episkt det blir vet jag inte, men jag är ganska säker på att det blir långt för jag har spetskompetens i ordbajseri och spetsinkompetens i min förståelse av less is more (more är ju more?).
Det här första inlägget får väl mest ses som ett intro; massa ordbajs och lite action. Det blir mer action sen, jag lovar.
Hur som, i januari i år städade jag ut min lägga i Umeå och stuvade ned en sjujävla massa grejer i två väskor och ett skidfodral och drog till Laramie, Wyoming. Laramie är en stad i södra Wyoming. Befolkningen uppgår till 30 00 av vilka ungefär hälften är cowboys och hälften är studenter. Oavsett status som student eller cowboy kör dock alla truckar. Jättestora truckar. Jättejättestora och jättejättefina truckar. Min Chevy Tahoe, Larry, som skulle ha varit gigantisk i Umeå, såg ytterst pyttig ut i jämförelse.
Truck i flerfärg. Varför slutade man göra bilar i flera färger?
Bil med tumbleweed i bakfickan
Ännu fler stora bilar
Den officiella anledningen till att jag åkte över Atlanten var att jag skulle jobba på universitetet där. Min mkt inofficiella och betydligt mer korrekta anledning var att jag villa åka skidor i vilda västern. Men den här RR:n handlar förstås inte om skidåkning, utan om cykling i vilda västern.
Ja, det är faktiskt vilda västern. Landskapet runt Laramie består till största del av platt prärie som befolkas av diverse vildhästar och antiloper.
Vildhästar
Vild polisbil i Centennial, där jag och Marran bodde under vintern.
Antiloper på stan
De berg som finns är till största del låga. Eller, de når kanske si sådär en 3500 möh, men å andra sidan börjar de på 3000 möh så fallhöjden blir inte så stor. Det betyder dock inte att det inte går att hitta både cykling utför och uppför som duger ganska så jäkla långt.
Cykling på Sheep mountain.
Cykling i Curt Gowdy state park
För att hitta de riktigt episka åken får man dock åka annorstädes. Så det gjorde jag. Eller, det gjorde vi.
För jag har ju turen att känna Marran. Han kunde naturligtvis inte hålla sig hemma i Svea när jag befann mig på andra sidan Atlanten i cowboy-land (läs i närheten av rocking Rockies). Först var det bara tänkt att han skulle komma över och skida med mig under våren, men sen kunde han inte hålla sig från att komma tillbaka och cykla lite också. Med sig i bagaget hade han, förutom en gigantisk cykelväska och en jättejättestor getost som luktade värre än mina knäskydd i slutet på säsongen, också Monglo. Fast hon kom bort i bagagehanteringen och dök upp först två veckor senare.
Faktum är att Monglo nästan inte kom fram alls, för när hon skulle till att landa i Denver var det åska där, så flyget åkte vidare till Colorado Springs. I Colorado Springs var det skogsbrand och i princip alla vägar ut ur stan var avstängda. Dessutom var flygplatsen inte alls lämpad för stora passagerarplan, så flyget som Monglo satt på fick inte lyfta igen. Bummer. Till slut sket personalen i allt och lyfte i alla fall och så fick jag till slut, typ 5 timmar senare än planerat träffa den beryktade Monglo. Det var storartat. Vi firade med att ta ut Lard ass Larry ut på hans längsta road trip hittills.
Lard ass Larry och hans stolta ägare
Vårt första mål var Silverthorne. Jag och Marran hade åkt igenom där och trånat efter bergen runt stan när vi var ute på vår vinterturné några månader tidigare. Den gången hade vi inte tid att stanna för mer än en lunch. Den här gången tänkte vi göra slag i saken och cykla hela jävla skiten. Men nähä visade det sig när vi kom fram, det gick inte alls, för allt runt Silverthorne är wilderness, och i wilderness får man inte cykla i UVSA. Jävla skit var ordet sa bull.
För att minska skitigheten drog vi vidare till Breckenridge för att hitta nåt annat att cykla.
Totalt oskitigt. Monglo är JÄTTEglad över att åka runt i Larry och campa i Colorado.
Fortfarande jätteglad. Det är jag och Marran också i mjugg
Eftersom cykelstigarna i USA i ganska stor utsträckning är väldigt tillrättalagda, och eftersom Marran är marran och därför tycker att saker som exempelvis blockterräng är livets salt, räknade vi direkt bort att cykla på alla stigar som definieras som avsedda för cykling. Istället hittade vi det fina lilla berget Mt Bros på drygt 4000 möh att bestiga. Det slog oss liksom aldrig att jag och Marran hade hängt runt på 2500 möh i flera veckor (i mitt fall i flera månader) och bloddopat oss som satan, medan Monglo just dumpit upp från havsnivå..
Vi tänkte inte riktigt heller på att man i Colorado bör hålla koll på när åskan drar in för dagen.
Hm.
Hur som, vår plan var att cykla och gå uppför de gamla gruvvägarna som går i switchbacks uppför berget, traversera ryggen mot toppen och sedan cykla utför en stig som såg ut att vara väldigt bratt på andra sidan.
Vi tog oss iväg från vårt camp vid 10-tiden på morgonen och började knata uppför berget vid halv elva.
Lite mörka moln vid horisonten vid starten, men vem bryr sig om sånt?
Sen knatade vi, och knatade och knatade.
Första vilpausen
Andra vilopausen
Monglo pushar på. Jag tror att det var ungefär här som hon sa att hon ville dö.
Vi knatade till dess det började dundra precis överallt runt omkring oss. Och hagla. Precis då insåg vi allihopa att det kanske inte är det absolut bästa stället man kan befinna sig på när det åskar är en 4000 meters topp. Vi funderade på att söka skydd i nån gammal gruva, men beslöt oss för att krypa ned i en skreva istället. Tur, det hade vart jättejättedumt att söka skydd i ett hål gjort av metall. Det tänkte vi inte på. Vi är jättesmarta. Ibland.
I väntan på bättre tider.
Jag tränar på att vara grön
När den värsta åskan dratt förbi fortsatte vi vår klättring.
Marran tränar på att vara gul.
Till dess nästa åskoväder drog in. Då bet vi i det sura äpplet, insåg att det vore ganska rejält idiotiskt att försöka nå toppen och sprättade ned samma väg som vi kom upp.
Gamla gruvvägar kan inte sägas utgöra de mest episka av stigar, men cyklar man tillräckligt snabbt med åskan flåsande i nacken kan de faktiskt ge en adrenalinkick som heter duga ändå. Väl under trädgränsen hittade vi dessutom en stig som var både brant och stenig, så trots att vi inte tog oss till toppen och trots att vi därmed inte fick cykla ned den branta stigen på andra sidan, så var vi ganska nöjda med dagen.
Vi var också ganska trötta. Vi firade med en episk solnedgång över bergen och naturligtvis med att äta burgare
En stor fet eloge till Monglo som avstod från att döda oss för att vi drop upp henne på 4000 meters höjd sisådär andra dagen från ankomst. Sjukt bra jobbat uppför, och grymt jäkla häng utför. Jag kände direkt att detta var början på en wonderful vänskap.
Dagen efter Mt Bros slappade vi oss runt Colorado trail i närheten av Breckenridge.
Det var kul, men inte så mkt mer. Jag vet inte hur Colorado trail ser ut i övrigt, men den delen som går österut från Breckenridge är väldigt slät. Det är jättebra om man vill träna lårmusklerna men inte så mkt WOHOO. Sistbiten ned mot tiger road var dock grymt värd.
Efter två dagar i Brekkenridge beslöt oss för att dra vidare till Glennwood Springs. Det var ett mkt bra dragande som jag tänkte spamma internätet med en berättelse om i del två av denna episka följetong.
Det här första inlägget får väl mest ses som ett intro; massa ordbajs och lite action. Det blir mer action sen, jag lovar.
Hur som, i januari i år städade jag ut min lägga i Umeå och stuvade ned en sjujävla massa grejer i två väskor och ett skidfodral och drog till Laramie, Wyoming. Laramie är en stad i södra Wyoming. Befolkningen uppgår till 30 00 av vilka ungefär hälften är cowboys och hälften är studenter. Oavsett status som student eller cowboy kör dock alla truckar. Jättestora truckar. Jättejättestora och jättejättefina truckar. Min Chevy Tahoe, Larry, som skulle ha varit gigantisk i Umeå, såg ytterst pyttig ut i jämförelse.
Truck i flerfärg. Varför slutade man göra bilar i flera färger?
Bil med tumbleweed i bakfickan
Ännu fler stora bilar
Den officiella anledningen till att jag åkte över Atlanten var att jag skulle jobba på universitetet där. Min mkt inofficiella och betydligt mer korrekta anledning var att jag villa åka skidor i vilda västern. Men den här RR:n handlar förstås inte om skidåkning, utan om cykling i vilda västern.
Ja, det är faktiskt vilda västern. Landskapet runt Laramie består till största del av platt prärie som befolkas av diverse vildhästar och antiloper.
Vildhästar
Vild polisbil i Centennial, där jag och Marran bodde under vintern.
Antiloper på stan
De berg som finns är till största del låga. Eller, de når kanske si sådär en 3500 möh, men å andra sidan börjar de på 3000 möh så fallhöjden blir inte så stor. Det betyder dock inte att det inte går att hitta både cykling utför och uppför som duger ganska så jäkla långt.
Cykling på Sheep mountain.
Cykling i Curt Gowdy state park
För att hitta de riktigt episka åken får man dock åka annorstädes. Så det gjorde jag. Eller, det gjorde vi.
För jag har ju turen att känna Marran. Han kunde naturligtvis inte hålla sig hemma i Svea när jag befann mig på andra sidan Atlanten i cowboy-land (läs i närheten av rocking Rockies). Först var det bara tänkt att han skulle komma över och skida med mig under våren, men sen kunde han inte hålla sig från att komma tillbaka och cykla lite också. Med sig i bagaget hade han, förutom en gigantisk cykelväska och en jättejättestor getost som luktade värre än mina knäskydd i slutet på säsongen, också Monglo. Fast hon kom bort i bagagehanteringen och dök upp först två veckor senare.
Faktum är att Monglo nästan inte kom fram alls, för när hon skulle till att landa i Denver var det åska där, så flyget åkte vidare till Colorado Springs. I Colorado Springs var det skogsbrand och i princip alla vägar ut ur stan var avstängda. Dessutom var flygplatsen inte alls lämpad för stora passagerarplan, så flyget som Monglo satt på fick inte lyfta igen. Bummer. Till slut sket personalen i allt och lyfte i alla fall och så fick jag till slut, typ 5 timmar senare än planerat träffa den beryktade Monglo. Det var storartat. Vi firade med att ta ut Lard ass Larry ut på hans längsta road trip hittills.
Lard ass Larry och hans stolta ägare
Vårt första mål var Silverthorne. Jag och Marran hade åkt igenom där och trånat efter bergen runt stan när vi var ute på vår vinterturné några månader tidigare. Den gången hade vi inte tid att stanna för mer än en lunch. Den här gången tänkte vi göra slag i saken och cykla hela jävla skiten. Men nähä visade det sig när vi kom fram, det gick inte alls, för allt runt Silverthorne är wilderness, och i wilderness får man inte cykla i UVSA. Jävla skit var ordet sa bull.
För att minska skitigheten drog vi vidare till Breckenridge för att hitta nåt annat att cykla.
Totalt oskitigt. Monglo är JÄTTEglad över att åka runt i Larry och campa i Colorado.
Fortfarande jätteglad. Det är jag och Marran också i mjugg
Eftersom cykelstigarna i USA i ganska stor utsträckning är väldigt tillrättalagda, och eftersom Marran är marran och därför tycker att saker som exempelvis blockterräng är livets salt, räknade vi direkt bort att cykla på alla stigar som definieras som avsedda för cykling. Istället hittade vi det fina lilla berget Mt Bros på drygt 4000 möh att bestiga. Det slog oss liksom aldrig att jag och Marran hade hängt runt på 2500 möh i flera veckor (i mitt fall i flera månader) och bloddopat oss som satan, medan Monglo just dumpit upp från havsnivå..
Vi tänkte inte riktigt heller på att man i Colorado bör hålla koll på när åskan drar in för dagen.
Hm.
Hur som, vår plan var att cykla och gå uppför de gamla gruvvägarna som går i switchbacks uppför berget, traversera ryggen mot toppen och sedan cykla utför en stig som såg ut att vara väldigt bratt på andra sidan.
Vi tog oss iväg från vårt camp vid 10-tiden på morgonen och började knata uppför berget vid halv elva.
Lite mörka moln vid horisonten vid starten, men vem bryr sig om sånt?
Sen knatade vi, och knatade och knatade.
Första vilpausen
Andra vilopausen
Monglo pushar på. Jag tror att det var ungefär här som hon sa att hon ville dö.
Vi knatade till dess det började dundra precis överallt runt omkring oss. Och hagla. Precis då insåg vi allihopa att det kanske inte är det absolut bästa stället man kan befinna sig på när det åskar är en 4000 meters topp. Vi funderade på att söka skydd i nån gammal gruva, men beslöt oss för att krypa ned i en skreva istället. Tur, det hade vart jättejättedumt att söka skydd i ett hål gjort av metall. Det tänkte vi inte på. Vi är jättesmarta. Ibland.
I väntan på bättre tider.
Jag tränar på att vara grön
När den värsta åskan dratt förbi fortsatte vi vår klättring.
Marran tränar på att vara gul.
Till dess nästa åskoväder drog in. Då bet vi i det sura äpplet, insåg att det vore ganska rejält idiotiskt att försöka nå toppen och sprättade ned samma väg som vi kom upp.
Gamla gruvvägar kan inte sägas utgöra de mest episka av stigar, men cyklar man tillräckligt snabbt med åskan flåsande i nacken kan de faktiskt ge en adrenalinkick som heter duga ändå. Väl under trädgränsen hittade vi dessutom en stig som var både brant och stenig, så trots att vi inte tog oss till toppen och trots att vi därmed inte fick cykla ned den branta stigen på andra sidan, så var vi ganska nöjda med dagen.
Vi var också ganska trötta. Vi firade med en episk solnedgång över bergen och naturligtvis med att äta burgare
En stor fet eloge till Monglo som avstod från att döda oss för att vi drop upp henne på 4000 meters höjd sisådär andra dagen från ankomst. Sjukt bra jobbat uppför, och grymt jäkla häng utför. Jag kände direkt att detta var början på en wonderful vänskap.
Dagen efter Mt Bros slappade vi oss runt Colorado trail i närheten av Breckenridge.
Det var kul, men inte så mkt mer. Jag vet inte hur Colorado trail ser ut i övrigt, men den delen som går österut från Breckenridge är väldigt slät. Det är jättebra om man vill träna lårmusklerna men inte så mkt WOHOO. Sistbiten ned mot tiger road var dock grymt värd.
Efter två dagar i Brekkenridge beslöt oss för att dra vidare till Glennwood Springs. Det var ett mkt bra dragande som jag tänkte spamma internätet med en berättelse om i del två av denna episka följetong.
Senast ändrad:
Larry's motor spall så mkt värme att den blev varm på 1 minut även vid minus 20 så vi dumunnade oss faktiskt att rivstarta varje morgon, dare devils som vi är. Jag måste faktiskt medge att jag inte såg så värst mkt av fenomenet i Wyoming och Colorado. Från Monglo som bott i New York New York vet jag ju att det är seden, men i Laramie verkade folk mest fokuserade på att veva ned rutorna så att hunden kunde låta sina öron flaxa i vinden.
