The Granfondo MILAN - SAN REMO cicloturistica, den långa historian

The Granfondo MILAN - SAN REMO cicloturistica, den långa historian
Sommaren 2015, under ölstinna förhållanden, så beslutades efter år av förhinder bestående av nyfödda barn, ekonomiska prioriteringar, sjukdomar och dålig karaktär, att Milano-Sanremo Granfondo-resan äntligen skulle bli av. I november bokades resan till Milano, anmälningsavgift, hotell, dagslicenser och allt annat beställdes och betalades. 2016 skulle det äntligen bli av, efter år av besvikelser. Mest bara som en bonus så lurade jag med min bror som sen ett par år cyklar efter ett tidigare lurendreieri från min sida och ytterligare en släkting boende en bit ifrån Sanremo ville hänga på. Detta gäng kändes starkt och inget kunde nu egentligen stoppa oss.
Med erfarenhet av ett par vätternrundor och år av soffcykling avnjutandes framförallt de tre stora etapploppen: Giro de Italia, Tour de france och Vuelta de espana men även vårklassikerna så kände jag ett lugn under hela sommaren eftersom jag inte bara grillade och drack öl och vin utan även cyklade sporadiskt. För det var ju första september som va startdatumet för träningen, 95 kg skulle ner till 86 och forna tiders storform skulle återerövras..
Sommaren avnjöts i vanlig ordning, öl, vin, båtåkande och ca 40 mil avverkades i modest fart bara för att komma ut lite grand. September kom och gick, så även november och i mitten av december så började vårklassikern helt plötsligt komma, inte nära, men det var dags att komma igång med träningen....
även om det var sjukt gott om tid..
även om jag vägde 97 kg och skulle ner till 87kg, med lite struktur så är väl det inga problem, det vet man ju sen gammalt...

För att gå ner i vikt så startades ett kontrollerat ätande, minskat alkoholintag till minimala nivåer och alla former av skivstångsträning drogs igång, squats, deadlift, overhead press, bänkpress, stående rodd, allt för att bygga muskler för att öka förbränningen och gå ner i vikt. Allt för att slippa sitta på dessa träningscyklar som är så jävla tråkiga (men förmodligen ett nödvändigt ont). Cykla kan man ju göra ivår, gott om tid ju..
Efter en lättare snowracerrelaterad krasch under mellandagarna som kunde gått så jävla illa men bara resulterade i en, efter akuten-besök och magnetröntgen, läkarbeordrad vila under två till fyra veckor för att nacken skulle få läka i lugn och ro, så var det helt plötsligt nästan februari och hög tid att börja dunderträna. maten minskades ännu mer och träningen ökades ytterligare, sjuka mängder med ingerfära-citron shots avverkades för att hålla alla basselusker borta. Vikten började vika neråt och man-boobsen minskade i en oroväckande fart.
Dock inte i en tillräcklig fart visade det sig när jag i slutet av mars satte mig på cykeln...
Fortsättning följer (dröjer ett par dagar)

I mitten av mars så började kung Bore släppa sitt grepp om vägarna och suget efter cykling började sakta vakna till liv men till skillnad mot suget så sov sopbilarna sin vårliga djupsömn. Efter en uppiggande rapport från vår italienare och hans 105 cyklade mil sen nyår dessutom med höjdmetrar som skulle få den mest erfarna äventyrare att dra på syrgasmasken så inhandlades varma långbibs och gatorskins, här gällde nu att börja skrapa ihop mil i sadeln.
Min skivstångsträning hade levererat, jag kände mig klart starkare, framförallt core-muskler som jag aldrig direkt prioriterat (heller) gjorde grym skillnad denna vår. Jag hade också muskler på ställen som jag klart märkte att de inte skulle göra någon nytta på hojen men räknade kallt med att kroppen gör sig av med dessa ganska enkelt, det har ju gått alldeles strålande tidigare...
Helt otippat så hade inte konditionen följt denna utveckling så de första rundorna avnjöts sedvanligt med lungorna på utsidan men milen började sakta bygga på.

Vädret i April var väl inte riktigt som jag tänkt mig men det började bli lite snålt med tid och tillfällena när jag kunde dra iväg längre rundor var starkt begränsade så 6 grader och duggregn var liksom inget att bry sig om, på med alla kläder som fick plats och iväg, regnjackan satt som krympplast på överkroppen. Det borde ju bli lite varmare och regnet skulle ju avta enligt SMHI så det är väl regel 5 som gäller....
Efter ett par mil så var det 5 grader och ihållande regn så när jag efter 10 mil, som första klassens stroke-patient med knapp talförmåga, bortdomnade händer, ben och bak, hasar in på den lokala macken för att äta korv, dricka kaffe och vrida ur handskar och buffar så mötes jag av blickar från det lokala söndagsfika-gubb-gänget som jag aldrig glömmer, jag kunde lika gärna gått in i full Hitler uniform, det hade varit mindre uppseendeväckande kring fikabordet.
Där satt jag 20 minuter och funderade på vafan jag håller på med, samtidigt som jag sakta återfick värmen och den stickande smärtan från lättare förfrysningsskador började visa sig på delar av kroppen. Regnet slutade dock tvärt, jag plockade på mina ljumna blöta kläder, ursäktade pölen med regn och vägsmuts som bildats under min pall och halkade ut, sådär käckt som man bara kan om man har cykelskor på blött klinker, till hojen. Jag kände blickarna i ryggen och gissade på minst tre stilla huvudskakningar från fika-gubbgänget.
Planen var nu med 10 mil kvar att jag cyklar mig varm och torr, det gick sådär, regnet kom och gick, jag frös och efter 16 mil så ringde jag svärfar som tydligen fått rapporter och som av en händelse var i krokarna på söndagstur och tydligen hade satt på cykelstället redan i garaget...
Jag var dock nöjd med dagen, längsta rundan innan den planerade 20-milaren var 8 mil så jag kände hopp, det skulle dock ändra sig en aning när jag efter en dusch som tömde svärfars varmvattenberedare, skulle tvätta av cykeln och hittade en spricka i bongoplasten...

Fortsättning följer

Min nästan fyra år gamla Bianchi hade gett upp och butiken kontaktades, cykeln lämnades in, bilder skickades till Italien för bedömning, mera bilder skickades och efter en upplevd evighet så meddelade de att ramen skulle bytas på garantin, detta trots en 3årig garanti. Jag hävdade dock att jag sett en lapp på ramen som lovade fem år och blev lite förbryllad men hursomhelst så erbjöds jag en oanvänd äldre modell, dock nyare än den med spricka i, så jag tackade och tog emot. Här gällde det att så snabbt som möjligt få igång nya hojen för med 45 mil i sadeln och lite drygt en månad kvar till start så började jag bli lite, lite nervös. En känsla som inte blev mindre när jag läste på loppets hemsida att på grund av jordskred på den ordinarie rutten över Passo de Turchino med ca 550hm och snitt på 4-6% så tvingades arrangörerna lägga om rutten till Passo Bric Berton med ca 775 hm och ett snitt på 7% och en bit med 11-13%. Butiken ville ha 1900 spänn för att flytta över alla grejer från gamla till nya och det tyckte jag blev dyrt så med nyinköpt momentnyckel, ett nytt set med wire och lånad wire-tång skred jag till verket.
Det gick som en dans, den interna wire-dragningen avklarades men när vevpartiet skulle på plats så noterades att mitt BB30 inte riktigt passade i den nya ramen då den hade gängade vevlagerskålar. Jag fick tag på numret till säljaren på Bianchi, förklarade läget och att det brinner i knutarna. Bianchi var mycket tillmötesgående och skickade en vevparti direkt hem. All heder till Bianchi i denna historia förövrigt.

Maj spenderades på cykel, alla tillfällen togs, den ständiga jävla motvinden härdade mig på mina solorundor och milen fortsatte byggas. Rutten lades in i Strava som mätte upp 3200hm och om jag var nervös innan så började det nu sakta gå upp för mig att det kommer bli ganska intressant. Jag kollade in det finstilta gällande bagagetransport mellan start och mål som proklamerade att arrangörerna bara kan ta bagage till hotell som är bokade via deras hemsida, vi skulle bo hemma hos vår italienare och jag bad honom ringa och kolla då noll mail av fem skickade besvarats av deras helpdesk. Han ringde strax tillbaka med beskedet: ”Vad är problemet?!?!!?, vill dom ha väskorna till målområdet så kör vi väl dom dit” det var liksom helt självklart och en snudd på korkad fråga! För oss dock en ganska avgörande fråga då livet efter målgången blir lite spartansk med all packning 30 mil bort.
Efter en 14-milare med 1100hm så beslutades att min 34-28 som största utväxling inte kommer räcka, jag hade blivit av med 7 kg men en snabb uträkning enligt den erkända formeln: 90kgX29milX3000hm/ 34-28=Hjärtstopp, så inköptes en 12-30 och ny kedja. Avresedatum fjärde juni närmade sig nu med stormsteg, hyrda cykelväskor hämtades och efter en studentfestlogistik där kramar och pengar utdelades med bilen på tomgång, familjen lämnades så var det dags på kvällen den tredje att byta kassett, kedja brytas, snabb provcykling och packa ner cyklarna, sova. Efter lite pyssel med bland annat ett halvt kedjelås som flög iväg och eftersöktes i en kvart så va allt klart och jag dök ner i kudden runt 23.30. Klockan ringde 04:30 och 04:46 satte vi båda i bilen med riktning Arlanda och 30mil. Frukost bestod av carboloader, macka och kaffe. Resan upp avklarades på ett sätt som normalt sett bara en tysk 54åring i direktörs-Merca klarar av och vi var i god tid på flygplatsen. Allt gick fint där och jag vill speciellt tacka SAS-personalen som knackade mig på axeln och sa att passet som jag precis tappade kunde vara bra att ha med på resan. Här var det då dags för min pre flight-ångest att slå till och två öl sköljdes snabbt ner för att ta udden av den, nästan tom mage gav god effekt och resan var en munter tillställning där ytterligare en öl avnjöts, starten är ju inte förens imorgon bitti och att vi kanske behövde äta något glömdes helt bort..
Väl i Milano konstaterades att alla väskor var med och taxi förhandlades det fasta priset ner lite mest bara för sakens skull och de 24km till hotellet avklarades i normal italiensk fart, vår chaufför inte bara körde som en dröm hon va även cyklist och va lite imponerad av våra planer och lämnade av oss vid hotellet.
Dags för incheckning och när vi hittade till receptionen så möttes jag av en syn som närmast kan beskrivas som en scen ur sagan om ringen korsat med sjukhem, den var fylld till bredden av korta, små, trådsmala män utan hår eller med väldigt lite hår men med vadmuskler som mina lår, även mängden cykelpumpar gav indikationer på att vi inte trillat in på ett sjukhem utan hade hittat rätt. Incheckingen gick sådär fint som det oftast gör när 200 personer, mest italienare och fransmän vill ha sitt rum men stämningen var god och jag var sjukt nöjd att vara påplats samtidigt som synen av dessa cyklister gav mig klump imagen, jag började nog förstå på riktigt vad vi gett oss in på. Mina dryga 100 mil i sadeln kändes nu ganska tunt och trots att jag stod lite på tå för att spänna vaderna lite så låg jag sjukt långt efter.. På väg till hissen så såg jag till min glädje åtminstone en till tjockis och han skulle vi träffa på igen under loppet. På rummet plockades cyklarna ihop och avsaknaden av mat gjorde sig kraftigt påmind, vi gav oss ut på jakt efter första bästa som blev pasta vongole på en kineskrog nära hotellet, utbudet var inte det bästa och nöden har ingen lag. Lite mer småtugg inhandlades och vi gick till registeringen för loppet och hämtade race pack:et, bytte om och tog en liten tur mest bara för att kolla hojarna, vi konstaterade att dom trivdes på italiensk asfalt och gick upp på rummet igen. Start 07:30 och frukost serverades från 05:00. Jag vet inte om det var matbrist, sömnbrist, dålig mat, nervositet eller min nacke som spökat lite efter min krasch i mellandagarna men jag blev plötsligt yr, knäsvag och hela sängen började att gunga, jag blev illamående och varm. Natten var totalt värdelös och mina funderingar på hur fan jag ska ta mig ner till Sanremo om jag inte kan cykla. Jag ville inte kliva ur sängen och än mindre röra mig. Vet inte hur länge jag sov, kändes som en kvart men plötsligt ringde klockan och jag satte allt på ett kort, spyfärdig gick jag ner till frukosten och tryckte i mig lite pasta med tomatsås, juice och kaffe och sen upp i sängen igång, planen var att äta om en timme igen. All packning lämnades i repan för transport och med pass, sjukkort, mastercard, bars och gel i ryggfickorna så var det dags för andra frukost. Jag började sakta repa mig och tänkte mest att här jävlar ska cyklas om jag så stryker med.

07:30 var det dags, 29 mil och start i Milano-Sanremo, efter år av längtan och jag mådde som en tunna skit. Placerade i sista startgrupp och längst bak drog jag en gel samtidigt som vi gick igenom planen, en trestegsraket, hitta en klunga med lugnt tempo 12,5 mil ner till bergen, ta berget i egen takt eller snarare ta dig över berget och sedan kusten med med Capo Berta, Cipressa och Poggio, den sträckan tänkte jag blir fin utmed medelhavet och snudd på helig cykelmark, så den klarar man på vilja. Med tanke på hur jag mådde så gav jag mig själv mindre än 50% chans att ta mig i mål och det var mest berget som satt i huvudet på mig….
Så gick starten och vi startade lugnt, jag har alltid varit trögstartad och planen hade varit att köra en liten runda innan start för att väcka benen men i mitt skick så var jag mest glad att sitta på hojen.
Hela vår startgrupp försvann som en avlöning och jag mosade på i 28-29km/h i ett par minuter innan insikten kom, att vi stod sist i sista grupp och antalet klungor att hänga på inte kommer vara direkt överväldigande…. Helvete, hur korkad får man vara, om vi ska köra par-tempo ner till bergen så är jag rökt och min hjärna vaknade till. Till vår stora glädje så susade det förbi senstartare som insett samma sak som vi redan från start och efter att ha släpp några alldeles för snabba eftersläntrare, vi ville ju inte bränna oss 5 km efter start, det blir ju ganska dyrt längre fram, så hittade vi en Belgare lagom fart och jag la mig på hjul. Han ökade stegvis farten och nu började, beskrivningen varierar lite beroende på hur tränad man är, men för mig kan det bäst beskrivas som en vild jakt på en lämplig klunga framför oss. Jag låg som en igel på Belgaren med brorsan på rulle i 36-38km/h och efter nån halvmil så kände jag att detta kommer inte hålla och fick släppa, men vi hade nu ögonkontakt och en fin förning senare av brorsan så va vi ikapp, en spontanklunga med 35 personer av blandad karaktär. Och efter mina hundra solomil så började nu dom bästa 12,5 milen i mitt cykelliv, vi tuffade på i 32-34 km/h, pulsen sjönk, jag vaknade till i kroppen, åt och drack, 19 grader varmt, vindstilla och en lugn och trygg klunga. Det blev uppenbart att det inte var några blåbär som var ute. Enda negativa var den bitvis värdelösa asfalten som ibland missades att signaleras för och som kändes som cykeln skulle gå av på mitten när man körde ner i.
Jag märkte smärtsamt hur jävla klen jag var i benen, varje bro över Autostradan eller tågspåren så var jag långsammare uppför och halkade lite efter men det var med tacksamhet som jag noterade att dom ofta rullade nerför så med lite extra tryck nerför nere i bocken så kom jag snabbt ikapp igen med mina 90kg, stark nerför…. Efter 7,5 mil så började det blåsa lite och tecken på att vissa inte klarade farten började synas bland annat en så vi flyttade upp oss lite i klungan för att inte halka av loken därframme och på min garmin såg jag att vi kommer få lite kantvind någon mil så vi var beredda. Och efter svängen in i kantvindssträckan så delades klungan, jag låg sist och fick jobba hårt för att inte trilla av, brorsan var klokare och låg längre fram med lugnare körning som följd. Efter en lättare backe som inte påverkade någon in klungan förutom tjockisen där bak så åkte jag av, 20 meter förvisso men i kantvinden så kunde det lika gärna varit 2 km fram till klungan men en sträcka med vindskyddande buskar räddade mig och jag kunde ta mig ikapp igen och höll mig kvar till första depån efter 12,5 mil med riktig härlig cykling. Vi fyllde snabbt flaskor, åt bananer, drack cola och efter ett toabesök så lämnade vi klungan som inte hade lika bråttom men enligt devisen "med korta stopp så kommer man snabbare till mål" så rullade vi mot bergen..

Första 4 km efter depån var svagt nerför och sen rullade vi in i byn där det hela skulle börja, jag hade rekat på google maps under vintern och hade bra koll hur det såg ut och det kändes faktiskt roligt att vara här och få prova, inget direkt monster-berg men det skulle räcka och bli över, vi var överens om att vi hittar vårt eget tempo uppför och först upp väntar in den andre alternativt ett via mobil får info att han numera kör solo och kan rulla vidare. Backen började lite vackert och jag körde 30-24, som ganska snart blev 30-27 och nästan direkt efter det , 30-30! kolla garminen och såg att det var mellan 7-10% och att pulsen höll, Yesss! detta kommer gå! Det gick långsamt, sjukt långsamt och molnen ville vara kvar på slätten och lät solen steka på, utan fartvind så började jag svettas verkliga floder. Jag började höra glada röster nedan för mig på serpentinvägen och jag såg hur vår tidigare klunga kom körande, dom verkade inte ha fattat att det gick uppför, utan körde på i ett helt omöjligt tempo. På ett litet nafs var dom ikapp, glada tillrop utdelades till tjockisen när dom blåste förbi och sen försvann dom. Efter en stund så hördes mer röster, det var delar av klungan som trillade av i kantvinden tidigare bland annat en tjej som verkligen hade kämpat hårt tidigare för att hänga med, men här i bergen var hon i sitt rätta element verkade det som, även hon drog förbi, glatt språkandes med en kompis och jag undrade mest vad fan det är som händer. klättringen fortsatte och jag var inte i mitt element, kändes som alla cyklade förbi och när sträckan med 11-13% så visade det sig att även detta var ett snitt, när datorn visade 15% så var det bara att svälja stoltheten och kliva av för en stunds promenad, några zick-zackade och jag såg att jag nästan höll samma fart.
Det hade inte varit mycket trafik, mest några husbilar som körde följebil, dock kom nu först en personbil som körde sakta förbi och föraren gav mig ett par glada tillrop och efter den kom en kille springande uppför backen och gjorde en frågande tumme upp, jag svarade med en käck tumme upp och han joggade vidare uppför backen, strax bakom kom nästa diselknattrande skåpbil och jag kunde knapp se genom all svett som ran ner i ögonen men genom kisande ögon såg jag UCI, cyklar på taket och frågande blickar ifrån föraren.. KVASTBILEN!! Va i helvete!! är jag sist i hela loppet?? Jag smilade upp mig och skakade på huvudet och traskade vidare tills det lugnade sig, där ställde jag mig mot vägräcket, höll in bromsen, klickade bägge fötterna och vinglade iväg på mina 30-30 med kvastbilen trivsamt knattrande fem meter bakom. Detta fortsatte en bra bit tills jag gnetade mig förbi en äldre dam som led lite mer än jag och diesel-ljudet försvann sakta bort, vi skulle dock ses igen, mer än en gång!
Jag tog mig uppför första stora stigningen men men hade 3 småtoppar med uppför och nerför innan vi skulle nå högsta punkten. Och uppför sista toppen så hörde återigen dieselknattret, dock blev jag lite nöjdare av att se att antalet cyklar på taket hade ökat sen jag såg den senast, jag är alltså inte helt sämst och fick lite extra energi. Rätt som det var så flackade det ut och vi rullade förbi skylten som talade om att vi klarat av toppen, det kändes ganska gott men jag såg på kartan att efter en nedförskörning så bar det av uppför igen och jag hade börjat tröttna lite på detta uppförskörande. Efter ett depåstopp på toppen där jag drack säkert två liter vatten, fyllt på flaskor och ätit banan i en mängd som skulle gjort Dian Fossey salig så var det dags att köra nedför och nedför körde vi, som gudar.
Det gick fort och det gick bra, i en kurva gick det nästan för bra och jag lyckades precis få ner farten såpass att jag strök förbi en ambulans som tog hand om en cyklist som brakat ut i naturen, förmodligen samma ställe där jag hamnat om jag börjat bromsa en sekund senare och hade jag bromsat en halv sekund senare så hade jag kört rätt in i ambulansen fast det är väl rätt ställe att krascha på, inne i en ambulans. Vi susande vidare nerför utan incidenter och det planade ut och sen svagt uppför sista toppen men mer beskedliga 4-6% och det kändes helt ok här blev vi ikapp- och ifrånåkta av ett glatt italienskt kompisgäng, en blandning av riktig starka gossar som dagen till ära körde på gamla stålhojar och ett par ganska slitna gossar som kämpade på, dess lite mer slitna gossar skulle vi få god nytta av lite senare men nu körde dom ifrån oss uppför. Vi trampade oss uppför sista stigningen innan medelhavet och efter ett par minuters nedförskörning så såg jag medelhavet därborta i slutet av dalgången, en ganska skön känsla trots att nacken nu hade börjat spöka och blev bara värre för varje minut. Vid en korsning där vi skulle svänga träffade vi på joggaren i backen igen, han hade redan tagit ner vägvisarpilen och vi fick ett glatt flin och en tumme upp istället dock ingen kvastbil och det kändes ganska bra. Jag hade nu listigt nog börjat använda kartan i garminen och kunde fortsätta nerför i riktigt bra fart på ett säkrare sätt och nådde medelhavet där vi tog ett eget kort depåstopp nere på strandpromenaden, brorsan behövde en treo för även hans nacke gjorde magiskt ont och när vi satt där och slappade som bäst så rullade kvastbilen förbi på vägen... En av cyklisterna som valt kvastbilen framför sin cykel såg oss där vi satt på bänken, glada över att nåt medelhavet och med känslan att målet var runt hörnet, jag hade under ett par minuter glömt att vi hade runt 11 mil kvar med tre "små" knäppar uppför.. kvastbilen väckte mig bryskt ur min fyra minutersdvala, ätandes en av mina kvarvarande sågspån med bär-bars.
Vi körde ett snabbt major Uggla-pass, hoppade upp i sadeln och kryssade ut i trafiken igen. vi trampade ut ur stan, längs med kusten uppför en längre backe och det dröjde inte länge innan jag hörde det välkända knattrandet igen... Det var en ganska lång backe och när jag tittade bakåt för att heja på mina egna servicekillar så brast jag ut i ett gapskratt, kvastbilen låg halvvägs ut i mötande fil och blockade precis allt utom vespor, scotrar och motorcyklar. Det låg säkert 30 bilar i kö bakom, lyckligtvis planade det ut och gick nerför en stund för att sedan bli ganska platt och vi kunde öka till runt 30-32 igen. Hade detta hänt i sverige så vågar jag inte tänka på mängden spolarvätska som flödat när bilarna kommit förbi, och symfonin av signalhorn... Här var det inte ett knyst, inte ett pip. Vi trampade på, kustenvägen från Genua bort till Franska gränsen, SS1 är belamrad med byar och trafiken är även på en söndageftermiddag innan tyskarna kommer ner med sina husbilar tät, cykel var det optimala färdsättet och vi höll snittfarten uppe. Samtidigt som min treo-dopade bror hade piggnat till på ett närmast oroväckande sätt, vafan hade han tagit egentligen, så sjönk jag allt längre ner i mörkret. Nacken var helt hemsk och minsta ojämnhet i asfalten fortplantades upp i skallen till brödkniven som tydligen satt i bakhuvudet, hela huvudet exploderade för varje vibration. Brorsan njöt av utsikten och kom med uppmuntrande, pigga och glada kommentarer. Dessa besvarades knappt. -Kolla va fint det är... mmm; -fan jag är pigg i benen... ok..; -Kom igen nu, bara 68km kvar!! mmm. Jag vet att han menade väl men helst av allt ville jag bara att fanskapet skulle knipa igen. Och vid nästa uppförbacke sa jag till brorsan att trampa vidare själv, jag var helt körd, nacken gjorde cyklingen till en mardröm och de 6 milen till mål kändes oöverstigliga. -Jag är klar! vi ses vid målet, jag tar kvastbilen! Han frågade om jag är säker och jag svarade: Japp!
Sagt och gjort, brorsan pep iväg uppför backen, han var ju pigg och hade stort sett väntat och kompistrampat med mig sen berget och det kändes helt rätt att jag inte skulle sinka honom mer.
Jag vilade en stund och övervägde att masa mig vidare i lägre tempo solo, och som tur var kom inte kvastbilen för då hade jag nog hoppat in, joggaren i backen körde dock förbi, stannade en bit längre fram och plockade ner ytterligare en pil. Jag satt och kikade på havet när jag ser brorsan komma susande tillbaka nerför backen. Han sa att det fan inte är ok att sluta nu med sex mil kvar och gav mig en gel och dubbeltreo för nacken. Jag hade fått lite krafter åter och vi började trampa uppför. 10 minuter gick och smärtan började att vika, 10 minuter till så var den helt borta och jag var en ny människa.
Pånyttfödd så hade jag bättre ork uppför, jag tog nu täten nerför, körde som värsta Nibali, bilar blev rundningsmärken och vi började komma ikapp cyklister som kört ifrån mig uppför berget. Detta pågick en stund och rätt som det var så var vi på nästa depå. Vi svängde in och till alla glada cyklistkompisars stora glädje och kanske lite besvikelse så lyckades jag precis hindra ett platt fall när jag skulle svinga benet över sadeln, jag orkade knappt lyfta benet. Det blev skratt, gester, jag garvade jag med och svepte en halvliter cola. Joggaren i backen var där och höll på att plocka ihop, kvastbilen tog en liten fika, det var en härlig stämning. Kompisgänget med stålhojar stod och snackade och dom gillade att fika verkade det som, de måste ha varit där en bra stund och stod kvar när vi rullade iväg. De kom ganska snabbt ikapp men nu var det plattkörning, den treo-dopade tjockisen med bror var på hemmaplan och hängde på i deras tempo. Det stod nu ganska klart att vissa i gänget kunde cykla på riktigt, det pratades, skrattades, filmades och skojades, allt medans de körde vidare i bra tempo på dessa gamla sköna stålhojar medans andra i gruppen var lite mer som vi, eller framförallt jag, sletna, mosiga och med bara målet i sikte.
Här kommer nu ett stycke i berättelsen där den trafiklagspolitiskt korrekte bör titta bort eller kanske bara läsa med ett öga för kompisgänget körde magnifikt genom byarna, rödlysen gällde inte, rondeller kördes kortaste vägen och även utrymmet mellan bilar och mötande bilar nyttjades, allt för att hålla farten uppe och jag tog tacksamt emot för varje inbromsning ökade risken för mig att åka av. Det ska dock tilläggas att det var ingen stollekörning utan bara kalkylerat och rutinerat av grabbarna längst fram och jag hade inga synpunkter alls. Milen minskade i bra takt, 30-32-fart och jag njöt återigen av att cykla. 43km kvar, lugnt ju, som långa kortrundan hemma...
Uppför Capo Berta åkte jag av och återigen förbannade jag min träning, dom var inte mycket snabbare men skillnaden var fullständigt ouppnålig. Bara att acceptera och masa på och vi tog oss upp, mitt i all tjockis-misär så var det faktiskt ganska nice att köra Capo berta jag hade ju kollat på densamma bara några månader tidigare och flinade lite när jag tänkte på fartskillnaden mellan proffsen och mig.. På toppen körde vi ikapp en dam/tjej på 50+ och la oss bakom, hon var dock väldigt försiktig nerför och med nåt primitivt läte så gjorde jag ett ryck, i med 50-12 och ner i bocken, så jävla mycket som jag betalat för vikten uppför så ska jag fanimig ha tillbaka varje km/h jag kan få nerför och som en kanonkula susade jag förbi bilar, vespor och husbilar in i nästa by. Med överskottsfartens hjälp så körde vi ikapp en mtb, jag är inte så insatt i den världen men hojen såg ganska fet ut och killen som körde såg inte det minsta fet ut, han såg snarare helt jävla perfekt ut muskel- och kroppsmässigt. Jag tvekade, det kommer kännas pinsamt att köra förbi för jag hade på känn att han lätt skulle kunna trampa ifrån oss, på bakhjulet om han så kände för det. Men fan heller att jag bromsar, jag vill ha varje meter jag kan få, så vi körde om och mycket riktigt så tog det 10 sekunder innan han var jämsides.. -Hello! Eh, Where you frome? hörde jag han fråga brorsan bakom och när han körde förbi mig så sa jag bara: Milano-Sanremo!!... Jag var inte riktigt språkbar, jag hade nu hamnat i någon form av primitiv cykelfas där det bara fanns en sak och det var målet. Mtb-killen sken upp, vinkade framåt och sa -Aaahh, Milano-Sanremo, i help you eeyh. Han la sig framför, la i tyngsta växeln och började öka tills han nådde en fart där hans hoj kom i självgungning, minska lite tills det slutade gunga och bara körde, jag noterade att han körde utan händerna på bromsarna och la mig sjukt nära bakom, hela tiden stirrande framåt och framförallt på hans händer för att ha koll på vad som skulle ske bromsmässigt innan det hände. runt 35 km/h och jag studerade cykel och cyklist, det kanske låter lite homoerotiskt men vilka jävla ben... cykelerotik på hög nivå och jag ger mig fan på att han var någon form av halv-amatör-proffs, zoom, zoom, zoom, zoom, däckljudet från asfalten gav mig kraft för jag visste att vi närmade oss målet i en jävla fart, relativt sett.. Efter en 7-8 km av draghjälp där jag knappt behövde trampa, handsignaler och vägval genom korsningar som hade gjort ghostrider grön av avund så pekade han vart vi skulle svänga, vinkade med båda händerna och svängde åt andra hållet, han såg helt oberörd ut, inte ens anfådd och bara smilade när vi skrek -Grazie Mille!!! Och vips var vi framme vid starten för Cipressa, förvisso bara en halvmil uppför i lagom lutning men med 26 mil i benen så var det inte så jävla muntert, återigen eget tempo uppför och brorsan ran iväg lite snabbare än jag och han ropade när vi mötes i en serpentin att nu är det inte långt kvar, jag tittade på kartan och muttrade, morsning, det var typ halvvägs och den branta delen var kvar, men återigen så mosade jag på, tittade ut över medelhavet, drömde mig bort och tänkte på alla MSR-sändningar jag kollat, framförallt så visste jag att när Cipressa är klar så är det bara lilla Poggio och rulla in i målet som är kvar.

Cipressa blev inte så jävligt som jag trodde, jag insåg att man kan prova nästa tyngre växel, och en växel till på vissa sträckor, så istället för att bara vispa på med 30-30 så kördes tyngre växlar med kontentan att det gick snabbare och Cipressa blev en ganska trevlig upplevelse, upp på toppen stod brorsan och väntade, jag kände att jag hade gravitationen på min sida och vägrade att stanna, ivrigt rullandes mot mål, Brorsan hoppade på hojen och anslöt Nibali-tåget nedför, återigen gick det som en dans och vips så var vi nere på platten igen påväg mot Poggio, Vi körde ikapp ett äldre par och snåla som vi (jag) var så la vi oss bakom. Återigen försiktig körning i lätt nedför och stärkt av snabbutbildningen i stadskörning som kompisgänget gett mig så tog jag täten, jag sket faktiskt i om paret hängde på för jag visste att brorsan skulle vara bakom och det räckte för mig. Mellan Cipressa och Poggio är det 7 km och efter att ha klarat mig, med hjälp, ända hit så kände jag mig nu sjukt pigg och "dundrade på" och när avfarten upp till Poggio kom och sista klättringen kom så tackade paret för draghjälpen och drog sakta ifrån uppför, jag körde med min nyvunna Cipressa-kunskap och försökte hela tiden köra en tyngre växel. I en kurva där jag körde kortaste vägen så vinglade jag till och var ytterst nära att trilla av vägen och ner i en olivodling 3 meter längre ner, endast några sporadiska stolpar stod som hinder, funkar säkert bra för bilar men en cykel slinker garanterat lätt emellan, stort fnitter utbröt i mitt huvud, hade jag trillat ner där med huvudet före så hade ingen hittat mig förens dagen efter, men det finns sämre ställen att avsluta sina dagar...
Poggio besegrades och återigen så väntade min bror på toppen, återigen så hade jag inte tid att stanna, återigen så fick brorsan kasta sig på hojen för att hänga med gravitationens mästare ner för Poggio, samma rutin som Cipressa och det gick som en dans. Vi var nu i Sanremo! bara kilometrar kvar till mål och det kändes nästan tråkigt trots all misär som vi genomlidigt så ville jag inte riktigt att det skulle ta slut. Men såhär efteråt så var det nog ganska bra att loppet inte var längre, för jag var ganska körd.. Men där susande vi in mot mål, en sista rondell och sen upplopp, en rondell där brorsan hängde på en herre som kört med en mindre rygga hela loppet, tog fel avfart i rondellen.
Jag tänkte under bråkdelen av en sekund inte säga nåt, fan vet hur långt dom hade trampat vidare, men så visslade jag, ropade och efter viss tvekan så stoppade dom och körde rätt väg, jag hörde ganska uppfordrande rop bakifrån, min kära bror ville gå i mål samtidigt och jag bromsade in, med tankte på den uppoffring han gjort för mig under istortsett hela loppet så kändes det ganska självklart. Vi gick imål med en rulltid på 11:16 och total tid på runt 12:30, i ett mål som dom förövrigt höll på att montera ner. Vi mötte upp vår italienares fru med hund och begav oss mot pastabuffén som också höll på att plocka ihop men avnjöt en ragu som inte var av denna värld, dels för att jag sjukt hungrig men också för att dom vet hur den skall tillagas. Jag kikade runt och såg kompisgänget som satt och skålade, träffade en av dom och tackade för att dom räddat mig, svaret blev: no problem, see you next time.
Våra väskor stod precis som utlovat på plats och efter lite pyssel så fick väskorna, cyklarna och cyklister plats i en Mercedes A-klass och vi rullade mot Dusch, öl och sängar....
Och redan i bilen så tänkte jag att nästa år då jävlar, då ska det göras på riktigt, ingen kvastbil och inget delvis nedplockat mål..
Träningen börjar första september och då är det ju gott om tid!

*Tillägg: Jag ser att jag missat Italienaren, Han fick jobbförhinder, han har ett jobb där man inte kan säga: nej,jag ska cykla. Det hade varit sjukt roligt att ha med honom åtminstone dom första 12,5 milen till bergen för sen hade vi inte sett röken av honom. Han ser nämligen ut precis som dessa människor i receptionen. Nästa år dock så kör vi!!*
 
Senast ändrad:

Snuten

Aktiv medlem
The Granfondo MILAN - SAN REMO cicloturistica, den långa historian
Detta skall följas. Kan inte avgöra om det bkev succe eller platt fall utifrån inledningen. Det är bra skrivet!
 

GoranS

Aktiv medlem
The Granfondo MILAN - SAN REMO cicloturistica, den långa historian
Härligt!

Min erfarenhet från tre Nove Colli är att italienare är väldigt laddade i början av loppen och då är tämligen dragvilliga. Under andra halvan blir det mer ett spel om att inte dra en meter och drar man så gör man det antingen väldigt långsamt eller så stöter man, även om man är på väg in mot plats 3118 av 4356. (Grov generalisering men med ett korn av sanning tror jag)

Ser fram emot fortsättningen.
 

GoranS

Aktiv medlem
The Granfondo MILAN - SAN REMO cicloturistica, den långa historian
Kan inte påstå att jag känner någon stor lockelse för att köra loppet, delvis p.g.a. den inledande plattkörningen. Dock skulle jag vilja köra avslutningsdelen någon gång. Inte för att det är några brutalbackar längs kusten, men för att man sett de så många gånger på TV och för att de ändå utgör en del av cykelhistorien även om de inte ingått i loppet sen dess start utan tillkommit varefter för att ge icke-spurtarna en större chans att vinna.
 

us930

Aktiv medlem
The Granfondo MILAN - SAN REMO cicloturistica, den långa historian
Underbart skrivet! Jag påminns om mitt första Mallorca 312/167..... Plockihop en cykel av gammalt skrot sista veckorna, muskelinflammation i axeln och kortisonspruta 5 dagar innan start, känslan av att som överårig tjockis stå där i starten bland alla halvproffs...... Men nu är det bara härliga minnen....!
Ser fram emot fortsättningen här!

Mvh Ulf S.
 

Snuten

Aktiv medlem
The Granfondo MILAN - SAN REMO cicloturistica, den långa historian
Mycket trevligt författat. Precis lagom blandning av humor och allvar. Även om jag aldrig deltagit i ett spektakel av den här magnituden så känner jag igen stämningar och känslor på ett fantastiskt sätt.
 

GoranS

Aktiv medlem
The Granfondo MILAN - SAN REMO cicloturistica, den långa historian
En dragvillig italienare - kors i taket! Men det var väl kanske för att han inte var med i loppet!?
 
The Granfondo MILAN - SAN REMO cicloturistica, den långa historian
GoranS sa:
En dragvillig italienare - kors i taket! Men det var väl kanske för att han inte var med i loppet!?

Fan vet, men det togs tacksamt emot och med tanke på hur han såg ut när vi skildes så kostade det nog inte så mycket. Han var väl ute på en kvällsrunda men det är nästan ett av de starkaste minnena jag har från loppet.
 
The Granfondo MILAN - SAN REMO cicloturistica, den långa historian
JLarsson sa:
Helt fantastiskt. Saknar bara getter.

Vi körde förbi getter men har inga bildbevis så jag valde att exkludera dessa då jag vet hur happy blir utan bildbevis!

Sista uppdateringen, bilder och film kommer, men "dont get your hope up" det är inte så bra som man skulle vilja tyvärr.
 

GoranS

Aktiv medlem
The Granfondo MILAN - SAN REMO cicloturistica, den långa historian
Kul att du delar med dig av dina upplevelser. Det här är precis den typen av berättelser som får mig att drömma mig bort till lite härlig utlandscykling. Tack!
 

frossarn

Medlem
The Granfondo MILAN - SAN REMO cicloturistica, den långa historian
Tackar för underhållningen! Nästan så jag hoppas att ett år går fort så vi kan läsa om nästa års äventyr...:-)
Lycka till & starkt cyklat!
 

GoranS

Aktiv medlem
The Granfondo MILAN - SAN REMO cicloturistica, den långa historian
En liten reflektion kring det här med tyngre växlar. Min upplevelse är att det, precis som du säger, kan gå lite fortare om man lägger i en lite tyngre växel och inte sitter och vispar runt benen med hög kadens. Dock är det för mig ett tveeggat svärd då det sliter hårdare på knän och hälsenor och dessutom tar hårdare på core-muskulaturen (vilken i mitt fall är en svag länk). Vidare så stumnar jag lättare om jag går på tyngre växlar, i synnerhet om det handlar om stigningar som är långa.

En strategi som jag använder mig av när jag cyklar i längre backar/berg är att växla mellan sittande och stående. Precis innan jag ställer mig upp växlar jag upp en eller två växlar (d.v.s. s.a. det blir tyngre). Detta p.g.a. att jag typiskt håller lite högre kadens när jag sitter ner. Jag tror att jag har förhållandevis liten skillnad i kadens mellan sittande och stående cykling dock, så för andra kan det kanske handla om ännu fler växlar som man behöver växla upp när man ställer sig upp. Jag står sedan upp en stund, men när jag sedan sätter mig ner ligger jag kvar på samma växel eller kanske växlar ner en växel om jag växlat upp två när jag ställde mig upp. Jag behåller den växeln en stund tills det börjar ta emot och går först då tillbaka till ursprungsväxeln. När jag gör det försöker jag tänka på att hålla belastningen, d.v.s. jag ökar kadensen lite. Detta gör totalt sett att det blir lite variation i kadens och position på cykeln. Min upplevelse är att det i grunden är positivt för hur fort det går uppför och hur sliten jag blir. Sen är ju vissa backar så branta att jag har lättaste växeln i oavsett om jag sitter eller står, men då är det bara att bita ihop och försöka överleva.
 

us930

Aktiv medlem
The Granfondo MILAN - SAN REMO cicloturistica, den långa historian
Bra kört, och bra skrivet! För en vanlig motionär är det en seger i sig att bara genomföra ett sådant lopp, och det gjorde ni!


GoranS sa:
En strategi som jag använder mig av när jag cyklar i längre backar/berg är att växla mellan sittande och stående. Precis innan jag ställer mig upp växlar jag upp en eller två växlar (d.v.s. s.a. det blir tyngre). Detta p.g.a. att jag typiskt håller lite högre kadens när jag sitter ner. Jag tror att jag har förhållandevis liten skillnad i kadens mellan sittande och stående cykling dock, så för andra kan det kanske handla om ännu fler växlar som man behöver växla upp när man ställer sig upp. Jag står sedan upp en stund, men när jag sedan sätter mig ner ligger jag kvar på samma växel eller kanske växlar ner en växel om jag växlat upp två när jag ställde mig upp. Jag behåller den växeln en stund tills det börjar ta emot och går först då tillbaka till ursprungsväxeln. När jag gör det försöker jag tänka på att hålla belastningen, d.v.s. jag ökar kadensen lite. Detta gör totalt sett att det blir lite variation i kadens och position på cykeln. Min upplevelse är att det i grunden är positivt för hur fort det går uppför och hur sliten jag blir. Sen är ju vissa backar så branta att jag har lättaste växeln i oavsett om jag sitter eller står, men då är det bara att bita ihop och försöka överleva.

Håller helt med om detta, omväxlande sitta och stå uppför, och ibland speciellt när man står upp kan det vara bra att gå ner lite i kadens, och "segtrampa" lite istället, jag blir i allafall snabbare uppför på det sättet.

Mvh Ulf S.
 
The Granfondo MILAN - SAN REMO cicloturistica, den långa historian
För er som har extra tråkigt denna afton så finns nu de femton första minuterna att avnjuta i HD med lutande kamera. Det är ganska händelselöst men som sagt har ni tråkigt så....
Det fanns stora planer för en Gopro-dokumentär som föll i stöpet på grund av feltryck och batteritorsk!

För er som läst tegelstenen ovan så finns det italienska kompisgänget att skåda vid runt 0:47 på vänster sida vid en minibuss.

 

WSMC

Aktiv medlem
The Granfondo MILAN - SAN REMO cicloturistica, den långa historian
Allergia al vento sa:
För er som har extra tråkigt denna afton så finns nu de femton första minuterna att avnjuta i HD med lutande kamera. Det är ganska händelselöst men som sagt har ni tråkigt så....
Det fanns stora planer för en Gopro-dokumentär som föll i stöpet på grund av feltryck och batteritorsk!

För er som läst tegelstenen ovan så finns det italienska kompisgänget att skåda vid runt 0:47 på vänster sida vid en minibuss.


Vet inte om det är mig det är fel på, men jag hade utan problem kunnat kolla på hela loppet fram till SR....
Grymt bra kvalité, och starkt cyklat!
 
The Granfondo MILAN - SAN REMO cicloturistica, den långa historian
Sommaren 2015, under ölstinna förhållanden, så beslutades efter år av förhinder bestående av nyfödda barn, ekonomiska prioriteringar, sjukdomar och dålig karaktär, att Milano-Sanremo Granfondo-resan äntligen skulle bli av. I november bokades resan till Milano, anmälningsavgift, hotell, dagslicenser och allt annat beställdes och betalades. 2016 skulle det äntligen bli av, efter år av besvikelser. Mest bara som en bonus så lurade jag med min bror som sen ett par år cyklar efter ett tidigare lurendreieri från min sida och ytterligare en släkting boende en bit ifrån Sanremo ville hänga på. Detta gäng kändes starkt och inget kunde nu egentligen stoppa oss.
Med erfarenhet av ett par vätternrundor och år av soffcykling avnjutandes framförallt de tre stora etapploppen: Giro de Italia, Tour de france och Vuelta de espana men även vårklassikerna så kände jag ett lugn under hela sommaren eftersom jag inte bara grillade och drack öl och vin utan även cyklade sporadiskt. För det var ju första september som va startdatumet för träningen, 95 kg skulle ner till 86 och forna tiders storform skulle återerövras..
Sommaren avnjöts i vanlig ordning, öl, vin, båtåkande och ca 40 mil avverkades i modest fart bara för att komma ut lite grand. September kom och gick, så även november och i mitten av december så började vårklassikern helt plötsligt komma, inte nära, men det var dags att komma igång med träningen....
även om det var sjukt gott om tid..
även om jag vägde 97 kg och skulle ner till 87kg, med lite struktur så är väl det inga problem, det vet man ju sen gammalt...

För att gå ner i vikt så startades ett kontrollerat ätande, minskat alkoholintag till minimala nivåer och alla former av skivstångsträning drogs igång, squats, deadlift, overhead press, bänkpress, stående rodd, allt för att bygga muskler för att öka förbränningen och gå ner i vikt. Allt för att slippa sitta på dessa träningscyklar som är så jävla tråkiga (men förmodligen ett nödvändigt ont). Cykla kan man ju göra ivår, gott om tid ju..
Efter en lättare snowracerrelaterad krasch under mellandagarna som kunde gått så jävla illa men bara resulterade i en, efter akuten-besök och magnetröntgen, läkarbeordrad vila under två till fyra veckor för att nacken skulle få läka i lugn och ro, så var det helt plötsligt nästan februari och hög tid att börja dunderträna. maten minskades ännu mer och träningen ökades ytterligare, sjuka mängder med ingerfära-citron shots avverkades för att hålla alla basselusker borta. Vikten började vika neråt och man-boobsen minskade i en oroväckande fart.
Dock inte i en tillräcklig fart visade det sig när jag i slutet av mars satte mig på cykeln...
Fortsättning följer (dröjer ett par dagar)

I mitten av mars så började kung Bore släppa sitt grepp om vägarna och suget efter cykling började sakta vakna till liv men till skillnad mot suget så sov sopbilarna sin vårliga djupsömn. Efter en uppiggande rapport från vår italienare och hans 105 cyklade mil sen nyår dessutom med höjdmetrar som skulle få den mest erfarna äventyrare att dra på syrgasmasken så inhandlades varma långbibs och gatorskins, här gällde nu att börja skrapa ihop mil i sadeln.
Min skivstångsträning hade levererat, jag kände mig klart starkare, framförallt core-muskler som jag aldrig direkt prioriterat (heller) gjorde grym skillnad denna vår. Jag hade också muskler på ställen som jag klart märkte att de inte skulle göra någon nytta på hojen men räknade kallt med att kroppen gör sig av med dessa ganska enkelt, det har ju gått alldeles strålande tidigare...
Helt otippat så hade inte konditionen följt denna utveckling så de första rundorna avnjöts sedvanligt med lungorna på utsidan men milen började sakta bygga på.

Vädret i April var väl inte riktigt som jag tänkt mig men det började bli lite snålt med tid och tillfällena när jag kunde dra iväg längre rundor var starkt begränsade så 6 grader och duggregn var liksom inget att bry sig om, på med alla kläder som fick plats och iväg, regnjackan satt som krympplast på överkroppen. Det borde ju bli lite varmare och regnet skulle ju avta enligt SMHI så det är väl regel 5 som gäller....
Efter ett par mil så var det 5 grader och ihållande regn så när jag efter 10 mil, som första klassens stroke-patient med knapp talförmåga, bortdomnade händer, ben och bak, hasar in på den lokala macken för att äta korv, dricka kaffe och vrida ur handskar och buffar så mötes jag av blickar från det lokala söndagsfika-gubb-gänget som jag aldrig glömmer, jag kunde lika gärna gått in i full Hitler uniform, det hade varit mindre uppseendeväckande kring fikabordet.
Där satt jag 20 minuter och funderade på vafan jag håller på med, samtidigt som jag sakta återfick värmen och den stickande smärtan från lättare förfrysningsskador började visa sig på delar av kroppen. Regnet slutade dock tvärt, jag plockade på mina ljumna blöta kläder, ursäktade pölen med regn och vägsmuts som bildats under min pall och halkade ut, sådär käckt som man bara kan om man har cykelskor på blött klinker, till hojen. Jag kände blickarna i ryggen och gissade på minst tre stilla huvudskakningar från fika-gubbgänget.
Planen var nu med 10 mil kvar att jag cyklar mig varm och torr, det gick sådär, regnet kom och gick, jag frös och efter 16 mil så ringde jag svärfar som tydligen fått rapporter och som av en händelse var i krokarna på söndagstur och tydligen hade satt på cykelstället redan i garaget...
Jag var dock nöjd med dagen, längsta rundan innan den planerade 20-milaren var 8 mil så jag kände hopp, det skulle dock ändra sig en aning när jag efter en dusch som tömde svärfars varmvattenberedare, skulle tvätta av cykeln och hittade en spricka i bongoplasten...

Fortsättning följer

Min nästan fyra år gamla Bianchi hade gett upp och butiken kontaktades, cykeln lämnades in, bilder skickades till Italien för bedömning, mera bilder skickades och efter en upplevd evighet så meddelade de att ramen skulle bytas på garantin, detta trots en 3årig garanti. Jag hävdade dock att jag sett en lapp på ramen som lovade fem år och blev lite förbryllad men hursomhelst så erbjöds jag en oanvänd äldre modell, dock nyare än den med spricka i, så jag tackade och tog emot. Här gällde det att så snabbt som möjligt få igång nya hojen för med 45 mil i sadeln och lite drygt en månad kvar till start så började jag bli lite, lite nervös. En känsla som inte blev mindre när jag läste på loppets hemsida att på grund av jordskred på den ordinarie rutten över Passo de Turchino med ca 550hm och snitt på 4-6% så tvingades arrangörerna lägga om rutten till Passo Bric Berton med ca 775 hm och ett snitt på 7% och en bit med 11-13%. Butiken ville ha 1900 spänn för att flytta över alla grejer från gamla till nya och det tyckte jag blev dyrt så med nyinköpt momentnyckel, ett nytt set med wire och lånad wire-tång skred jag till verket.
Det gick som en dans, den interna wire-dragningen avklarades men när vevpartiet skulle på plats så noterades att mitt BB30 inte riktigt passade i den nya ramen då den hade gängade vevlagerskålar. Jag fick tag på numret till säljaren på Bianchi, förklarade läget och att det brinner i knutarna. Bianchi var mycket tillmötesgående och skickade en vevparti direkt hem. All heder till Bianchi i denna historia förövrigt.

Maj spenderades på cykel, alla tillfällen togs, den ständiga jävla motvinden härdade mig på mina solorundor och milen fortsatte byggas. Rutten lades in i Strava som mätte upp 3200hm och om jag var nervös innan så började det nu sakta gå upp för mig att det kommer bli ganska intressant. Jag kollade in det finstilta gällande bagagetransport mellan start och mål som proklamerade att arrangörerna bara kan ta bagage till hotell som är bokade via deras hemsida, vi skulle bo hemma hos vår italienare och jag bad honom ringa och kolla då noll mail av fem skickade besvarats av deras helpdesk. Han ringde strax tillbaka med beskedet: ”Vad är problemet?!?!!?, vill dom ha väskorna till målområdet så kör vi väl dom dit” det var liksom helt självklart och en snudd på korkad fråga! För oss dock en ganska avgörande fråga då livet efter målgången blir lite spartansk med all packning 30 mil bort.
Efter en 14-milare med 1100hm så beslutades att min 34-28 som största utväxling inte kommer räcka, jag hade blivit av med 7 kg men en snabb uträkning enligt den erkända formeln: 90kgX29milX3000hm/ 34-28=Hjärtstopp, så inköptes en 12-30 och ny kedja. Avresedatum fjärde juni närmade sig nu med stormsteg, hyrda cykelväskor hämtades och efter en studentfestlogistik där kramar och pengar utdelades med bilen på tomgång, familjen lämnades så var det dags på kvällen den tredje att byta kassett, kedja brytas, snabb provcykling och packa ner cyklarna, sova. Efter lite pyssel med bland annat ett halvt kedjelås som flög iväg och eftersöktes i en kvart så va allt klart och jag dök ner i kudden runt 23.30. Klockan ringde 04:30 och 04:46 satte vi båda i bilen med riktning Arlanda och 30mil. Frukost bestod av carboloader, macka och kaffe. Resan upp avklarades på ett sätt som normalt sett bara en tysk 54åring i direktörs-Merca klarar av och vi var i god tid på flygplatsen. Allt gick fint där och jag vill speciellt tacka SAS-personalen som knackade mig på axeln och sa att passet som jag precis tappade kunde vara bra att ha med på resan. Här var det då dags för min pre flight-ångest att slå till och två öl sköljdes snabbt ner för att ta udden av den, nästan tom mage gav god effekt och resan var en munter tillställning där ytterligare en öl avnjöts, starten är ju inte förens imorgon bitti och att vi kanske behövde äta något glömdes helt bort..
Väl i Milano konstaterades att alla väskor var med och taxi förhandlades det fasta priset ner lite mest bara för sakens skull och de 24km till hotellet avklarades i normal italiensk fart, vår chaufför inte bara körde som en dröm hon va även cyklist och va lite imponerad av våra planer och lämnade av oss vid hotellet.
Dags för incheckning och när vi hittade till receptionen så möttes jag av en syn som närmast kan beskrivas som en scen ur sagan om ringen korsat med sjukhem, den var fylld till bredden av korta, små, trådsmala män utan hår eller med väldigt lite hår men med vadmuskler som mina lår, även mängden cykelpumpar gav indikationer på att vi inte trillat in på ett sjukhem utan hade hittat rätt. Incheckingen gick sådär fint som det oftast gör när 200 personer, mest italienare och fransmän vill ha sitt rum men stämningen var god och jag var sjukt nöjd att vara påplats samtidigt som synen av dessa cyklister gav mig klump imagen, jag började nog förstå på riktigt vad vi gett oss in på. Mina dryga 100 mil i sadeln kändes nu ganska tunt och trots att jag stod lite på tå för att spänna vaderna lite så låg jag sjukt långt efter.. På väg till hissen så såg jag till min glädje åtminstone en till tjockis och han skulle vi träffa på igen under loppet. På rummet plockades cyklarna ihop och avsaknaden av mat gjorde sig kraftigt påmind, vi gav oss ut på jakt efter första bästa som blev pasta vongole på en kineskrog nära hotellet, utbudet var inte det bästa och nöden har ingen lag. Lite mer småtugg inhandlades och vi gick till registeringen för loppet och hämtade race pack:et, bytte om och tog en liten tur mest bara för att kolla hojarna, vi konstaterade att dom trivdes på italiensk asfalt och gick upp på rummet igen. Start 07:30 och frukost serverades från 05:00. Jag vet inte om det var matbrist, sömnbrist, dålig mat, nervositet eller min nacke som spökat lite efter min krasch i mellandagarna men jag blev plötsligt yr, knäsvag och hela sängen började att gunga, jag blev illamående och varm. Natten var totalt värdelös och mina funderingar på hur fan jag ska ta mig ner till Sanremo om jag inte kan cykla. Jag ville inte kliva ur sängen och än mindre röra mig. Vet inte hur länge jag sov, kändes som en kvart men plötsligt ringde klockan och jag satte allt på ett kort, spyfärdig gick jag ner till frukosten och tryckte i mig lite pasta med tomatsås, juice och kaffe och sen upp i sängen igång, planen var att äta om en timme igen. All packning lämnades i repan för transport och med pass, sjukkort, mastercard, bars och gel i ryggfickorna så var det dags för andra frukost. Jag började sakta repa mig och tänkte mest att här jävlar ska cyklas om jag så stryker med.

07:30 var det dags, 29 mil och start i Milano-Sanremo, efter år av längtan och jag mådde som en tunna skit. Placerade i sista startgrupp och längst bak drog jag en gel samtidigt som vi gick igenom planen, en trestegsraket, hitta en klunga med lugnt tempo 12,5 mil ner till bergen, ta berget i egen takt eller snarare ta dig över berget och sedan kusten med med Capo Berta, Cipressa och Poggio, den sträckan tänkte jag blir fin utmed medelhavet och snudd på helig cykelmark, så den klarar man på vilja. Med tanke på hur jag mådde så gav jag mig själv mindre än 50% chans att ta mig i mål och det var mest berget som satt i huvudet på mig….
Så gick starten och vi startade lugnt, jag har alltid varit trögstartad och planen hade varit att köra en liten runda innan start för att väcka benen men i mitt skick så var jag mest glad att sitta på hojen.
Hela vår startgrupp försvann som en avlöning och jag mosade på i 28-29km/h i ett par minuter innan insikten kom, att vi stod sist i sista grupp och antalet klungor att hänga på inte kommer vara direkt överväldigande…. Helvete, hur korkad får man vara, om vi ska köra par-tempo ner till bergen så är jag rökt och min hjärna vaknade till. Till vår stora glädje så susade det förbi senstartare som insett samma sak som vi redan från start och efter att ha släpp några alldeles för snabba eftersläntrare, vi ville ju inte bränna oss 5 km efter start, det blir ju ganska dyrt längre fram, så hittade vi en Belgare lagom fart och jag la mig på hjul. Han ökade stegvis farten och nu började, beskrivningen varierar lite beroende på hur tränad man är, men för mig kan det bäst beskrivas som en vild jakt på en lämplig klunga framför oss. Jag låg som en igel på Belgaren med brorsan på rulle i 36-38km/h och efter nån halvmil så kände jag att detta kommer inte hålla och fick släppa, men vi hade nu ögonkontakt och en fin förning senare av brorsan så va vi ikapp, en spontanklunga med 35 personer av blandad karaktär. Och efter mina hundra solomil så började nu dom bästa 12,5 milen i mitt cykelliv, vi tuffade på i 32-34 km/h, pulsen sjönk, jag vaknade till i kroppen, åt och drack, 19 grader varmt, vindstilla och en lugn och trygg klunga. Det blev uppenbart att det inte var några blåbär som var ute. Enda negativa var den bitvis värdelösa asfalten som ibland missades att signaleras för och som kändes som cykeln skulle gå av på mitten när man körde ner i.
Jag märkte smärtsamt hur jävla klen jag var i benen, varje bro över Autostradan eller tågspåren så var jag långsammare uppför och halkade lite efter men det var med tacksamhet som jag noterade att dom ofta rullade nerför så med lite extra tryck nerför nere i bocken så kom jag snabbt ikapp igen med mina 90kg, stark nerför…. Efter 7,5 mil så började det blåsa lite och tecken på att vissa inte klarade farten började synas bland annat en så vi flyttade upp oss lite i klungan för att inte halka av loken därframme och på min garmin såg jag att vi kommer få lite kantvind någon mil så vi var beredda. Och efter svängen in i kantvindssträckan så delades klungan, jag låg sist och fick jobba hårt för att inte trilla av, brorsan var klokare och låg längre fram med lugnare körning som följd. Efter en lättare backe som inte påverkade någon in klungan förutom tjockisen där bak så åkte jag av, 20 meter förvisso men i kantvinden så kunde det lika gärna varit 2 km fram till klungan men en sträcka med vindskyddande buskar räddade mig och jag kunde ta mig ikapp igen och höll mig kvar till första depån efter 12,5 mil med riktig härlig cykling. Vi fyllde snabbt flaskor, åt bananer, drack cola och efter ett toabesök så lämnade vi klungan som inte hade lika bråttom men enligt devisen "med korta stopp så kommer man snabbare till mål" så rullade vi mot bergen..

Första 4 km efter depån var svagt nerför och sen rullade vi in i byn där det hela skulle börja, jag hade rekat på google maps under vintern och hade bra koll hur det såg ut och det kändes faktiskt roligt att vara här och få prova, inget direkt monster-berg men det skulle räcka och bli över, vi var överens om att vi hittar vårt eget tempo uppför och först upp väntar in den andre alternativt ett via mobil får info att han numera kör solo och kan rulla vidare. Backen började lite vackert och jag körde 30-24, som ganska snart blev 30-27 och nästan direkt efter det , 30-30! kolla garminen och såg att det var mellan 7-10% och att pulsen höll, Yesss! detta kommer gå! Det gick långsamt, sjukt långsamt och molnen ville vara kvar på slätten och lät solen steka på, utan fartvind så började jag svettas verkliga floder. Jag började höra glada röster nedan för mig på serpentinvägen och jag såg hur vår tidigare klunga kom körande, dom verkade inte ha fattat att det gick uppför, utan körde på i ett helt omöjligt tempo. På ett litet nafs var dom ikapp, glada tillrop utdelades till tjockisen när dom blåste förbi och sen försvann dom. Efter en stund så hördes mer röster, det var delar av klungan som trillade av i kantvinden tidigare bland annat en tjej som verkligen hade kämpat hårt tidigare för att hänga med, men här i bergen var hon i sitt rätta element verkade det som, även hon drog förbi, glatt språkandes med en kompis och jag undrade mest vad fan det är som händer. klättringen fortsatte och jag var inte i mitt element, kändes som alla cyklade förbi och när sträckan med 11-13% så visade det sig att även detta var ett snitt, när datorn visade 15% så var det bara att svälja stoltheten och kliva av för en stunds promenad, några zick-zackade och jag såg att jag nästan höll samma fart.
Det hade inte varit mycket trafik, mest några husbilar som körde följebil, dock kom nu först en personbil som körde sakta förbi och föraren gav mig ett par glada tillrop och efter den kom en kille springande uppför backen och gjorde en frågande tumme upp, jag svarade med en käck tumme upp och han joggade vidare uppför backen, strax bakom kom nästa diselknattrande skåpbil och jag kunde knapp se genom all svett som ran ner i ögonen men genom kisande ögon såg jag UCI, cyklar på taket och frågande blickar ifrån föraren.. KVASTBILEN!! Va i helvete!! är jag sist i hela loppet?? Jag smilade upp mig och skakade på huvudet och traskade vidare tills det lugnade sig, där ställde jag mig mot vägräcket, höll in bromsen, klickade bägge fötterna och vinglade iväg på mina 30-30 med kvastbilen trivsamt knattrande fem meter bakom. Detta fortsatte en bra bit tills jag gnetade mig förbi en äldre dam som led lite mer än jag och diesel-ljudet försvann sakta bort, vi skulle dock ses igen, mer än en gång!
Jag tog mig uppför första stora stigningen men men hade 3 småtoppar med uppför och nerför innan vi skulle nå högsta punkten. Och uppför sista toppen så hörde återigen dieselknattret, dock blev jag lite nöjdare av att se att antalet cyklar på taket hade ökat sen jag såg den senast, jag är alltså inte helt sämst och fick lite extra energi. Rätt som det var så flackade det ut och vi rullade förbi skylten som talade om att vi klarat av toppen, det kändes ganska gott men jag såg på kartan att efter en nedförskörning så bar det av uppför igen och jag hade börjat tröttna lite på detta uppförskörande. Efter ett depåstopp på toppen där jag drack säkert två liter vatten, fyllt på flaskor och ätit banan i en mängd som skulle gjort Dian Fossey salig så var det dags att köra nedför och nedför körde vi, som gudar.
Det gick fort och det gick bra, i en kurva gick det nästan för bra och jag lyckades precis få ner farten såpass att jag strök förbi en ambulans som tog hand om en cyklist som brakat ut i naturen, förmodligen samma ställe där jag hamnat om jag börjat bromsa en sekund senare och hade jag bromsat en halv sekund senare så hade jag kört rätt in i ambulansen fast det är väl rätt ställe att krascha på, inne i en ambulans. Vi susande vidare nerför utan incidenter och det planade ut och sen svagt uppför sista toppen men mer beskedliga 4-6% och det kändes helt ok här blev vi ikapp- och ifrånåkta av ett glatt italienskt kompisgäng, en blandning av riktig starka gossar som dagen till ära körde på gamla stålhojar och ett par ganska slitna gossar som kämpade på, dess lite mer slitna gossar skulle vi få god nytta av lite senare men nu körde dom ifrån oss uppför. Vi trampade oss uppför sista stigningen innan medelhavet och efter ett par minuters nedförskörning så såg jag medelhavet därborta i slutet av dalgången, en ganska skön känsla trots att nacken nu hade börjat spöka och blev bara värre för varje minut. Vid en korsning där vi skulle svänga träffade vi på joggaren i backen igen, han hade redan tagit ner vägvisarpilen och vi fick ett glatt flin och en tumme upp istället dock ingen kvastbil och det kändes ganska bra. Jag hade nu listigt nog börjat använda kartan i garminen och kunde fortsätta nerför i riktigt bra fart på ett säkrare sätt och nådde medelhavet där vi tog ett eget kort depåstopp nere på strandpromenaden, brorsan behövde en treo för även hans nacke gjorde magiskt ont och när vi satt där och slappade som bäst så rullade kvastbilen förbi på vägen... En av cyklisterna som valt kvastbilen framför sin cykel såg oss där vi satt på bänken, glada över att nåt medelhavet och med känslan att målet var runt hörnet, jag hade under ett par minuter glömt att vi hade runt 11 mil kvar med tre "små" knäppar uppför.. kvastbilen väckte mig bryskt ur min fyra minutersdvala, ätandes en av mina kvarvarande sågspån med bär-bars.
Vi körde ett snabbt major Uggla-pass, hoppade upp i sadeln och kryssade ut i trafiken igen. vi trampade ut ur stan, längs med kusten uppför en längre backe och det dröjde inte länge innan jag hörde det välkända knattrandet igen... Det var en ganska lång backe och när jag tittade bakåt för att heja på mina egna servicekillar så brast jag ut i ett gapskratt, kvastbilen låg halvvägs ut i mötande fil och blockade precis allt utom vespor, scotrar och motorcyklar. Det låg säkert 30 bilar i kö bakom, lyckligtvis planade det ut och gick nerför en stund för att sedan bli ganska platt och vi kunde öka till runt 30-32 igen. Hade detta hänt i sverige så vågar jag inte tänka på mängden spolarvätska som flödat när bilarna kommit förbi, och symfonin av signalhorn... Här var det inte ett knyst, inte ett pip. Vi trampade på, kustenvägen från Genua bort till Franska gränsen, SS1 är belamrad med byar och trafiken är även på en söndageftermiddag innan tyskarna kommer ner med sina husbilar tät, cykel var det optimala färdsättet och vi höll snittfarten uppe. Samtidigt som min treo-dopade bror hade piggnat till på ett närmast oroväckande sätt, vafan hade han tagit egentligen, så sjönk jag allt längre ner i mörkret. Nacken var helt hemsk och minsta ojämnhet i asfalten fortplantades upp i skallen till brödkniven som tydligen satt i bakhuvudet, hela huvudet exploderade för varje vibration. Brorsan njöt av utsikten och kom med uppmuntrande, pigga och glada kommentarer. Dessa besvarades knappt. -Kolla va fint det är... mmm; -fan jag är pigg i benen... ok..; -Kom igen nu, bara 68km kvar!! mmm. Jag vet att han menade väl men helst av allt ville jag bara att fanskapet skulle knipa igen. Och vid nästa uppförbacke sa jag till brorsan att trampa vidare själv, jag var helt körd, nacken gjorde cyklingen till en mardröm och de 6 milen till mål kändes oöverstigliga. -Jag är klar! vi ses vid målet, jag tar kvastbilen! Han frågade om jag är säker och jag svarade: Japp!
Sagt och gjort, brorsan pep iväg uppför backen, han var ju pigg och hade stort sett väntat och kompistrampat med mig sen berget och det kändes helt rätt att jag inte skulle sinka honom mer.
Jag vilade en stund och övervägde att masa mig vidare i lägre tempo solo, och som tur var kom inte kvastbilen för då hade jag nog hoppat in, joggaren i backen körde dock förbi, stannade en bit längre fram och plockade ner ytterligare en pil. Jag satt och kikade på havet när jag ser brorsan komma susande tillbaka nerför backen. Han sa att det fan inte är ok att sluta nu med sex mil kvar och gav mig en gel och dubbeltreo för nacken. Jag hade fått lite krafter åter och vi började trampa uppför. 10 minuter gick och smärtan började att vika, 10 minuter till så var den helt borta och jag var en ny människa.
Pånyttfödd så hade jag bättre ork uppför, jag tog nu täten nerför, körde som värsta Nibali, bilar blev rundningsmärken och vi började komma ikapp cyklister som kört ifrån mig uppför berget. Detta pågick en stund och rätt som det var så var vi på nästa depå. Vi svängde in och till alla glada cyklistkompisars stora glädje och kanske lite besvikelse så lyckades jag precis hindra ett platt fall när jag skulle svinga benet över sadeln, jag orkade knappt lyfta benet. Det blev skratt, gester, jag garvade jag med och svepte en halvliter cola. Joggaren i backen var där och höll på att plocka ihop, kvastbilen tog en liten fika, det var en härlig stämning. Kompisgänget med stålhojar stod och snackade och dom gillade att fika verkade det som, de måste ha varit där en bra stund och stod kvar när vi rullade iväg. De kom ganska snabbt ikapp men nu var det plattkörning, den treo-dopade tjockisen med bror var på hemmaplan och hängde på i deras tempo. Det stod nu ganska klart att vissa i gänget kunde cykla på riktigt, det pratades, skrattades, filmades och skojades, allt medans de körde vidare i bra tempo på dessa gamla sköna stålhojar medans andra i gruppen var lite mer som vi, eller framförallt jag, sletna, mosiga och med bara målet i sikte.
Här kommer nu ett stycke i berättelsen där den trafiklagspolitiskt korrekte bör titta bort eller kanske bara läsa med ett öga för kompisgänget körde magnifikt genom byarna, rödlysen gällde inte, rondeller kördes kortaste vägen och även utrymmet mellan bilar och mötande bilar nyttjades, allt för att hålla farten uppe och jag tog tacksamt emot för varje inbromsning ökade risken för mig att åka av. Det ska dock tilläggas att det var ingen stollekörning utan bara kalkylerat och rutinerat av grabbarna längst fram och jag hade inga synpunkter alls. Milen minskade i bra takt, 30-32-fart och jag njöt återigen av att cykla. 43km kvar, lugnt ju, som långa kortrundan hemma...
Uppför Capo Berta åkte jag av och återigen förbannade jag min träning, dom var inte mycket snabbare men skillnaden var fullständigt ouppnålig. Bara att acceptera och masa på och vi tog oss upp, mitt i all tjockis-misär så var det faktiskt ganska nice att köra Capo berta jag hade ju kollat på densamma bara några månader tidigare och flinade lite när jag tänkte på fartskillnaden mellan proffsen och mig.. På toppen körde vi ikapp en dam/tjej på 50+ och la oss bakom, hon var dock väldigt försiktig nerför och med nåt primitivt läte så gjorde jag ett ryck, i med 50-12 och ner i bocken, så jävla mycket som jag betalat för vikten uppför så ska jag fanimig ha tillbaka varje km/h jag kan få nerför och som en kanonkula susade jag förbi bilar, vespor och husbilar in i nästa by. Med överskottsfartens hjälp så körde vi ikapp en mtb, jag är inte så insatt i den världen men hojen såg ganska fet ut och killen som körde såg inte det minsta fet ut, han såg snarare helt jävla perfekt ut muskel- och kroppsmässigt. Jag tvekade, det kommer kännas pinsamt att köra förbi för jag hade på känn att han lätt skulle kunna trampa ifrån oss, på bakhjulet om han så kände för det. Men fan heller att jag bromsar, jag vill ha varje meter jag kan få, så vi körde om och mycket riktigt så tog det 10 sekunder innan han var jämsides.. -Hello! Eh, Where you frome? hörde jag han fråga brorsan bakom och när han körde förbi mig så sa jag bara: Milano-Sanremo!!... Jag var inte riktigt språkbar, jag hade nu hamnat i någon form av primitiv cykelfas där det bara fanns en sak och det var målet. Mtb-killen sken upp, vinkade framåt och sa -Aaahh, Milano-Sanremo, i help you eeyh. Han la sig framför, la i tyngsta växeln och började öka tills han nådde en fart där hans hoj kom i självgungning, minska lite tills det slutade gunga och bara körde, jag noterade att han körde utan händerna på bromsarna och la mig sjukt nära bakom, hela tiden stirrande framåt och framförallt på hans händer för att ha koll på vad som skulle ske bromsmässigt innan det hände. runt 35 km/h och jag studerade cykel och cyklist, det kanske låter lite homoerotiskt men vilka jävla ben... cykelerotik på hög nivå och jag ger mig fan på att han var någon form av halv-amatör-proffs, zoom, zoom, zoom, zoom, däckljudet från asfalten gav mig kraft för jag visste att vi närmade oss målet i en jävla fart, relativt sett.. Efter en 7-8 km av draghjälp där jag knappt behövde trampa, handsignaler och vägval genom korsningar som hade gjort ghostrider grön av avund så pekade han vart vi skulle svänga, vinkade med båda händerna och svängde åt andra hållet, han såg helt oberörd ut, inte ens anfådd och bara smilade när vi skrek -Grazie Mille!!! Och vips var vi framme vid starten för Cipressa, förvisso bara en halvmil uppför i lagom lutning men med 26 mil i benen så var det inte så jävla muntert, återigen eget tempo uppför och brorsan ran iväg lite snabbare än jag och han ropade när vi mötes i en serpentin att nu är det inte långt kvar, jag tittade på kartan och muttrade, morsning, det var typ halvvägs och den branta delen var kvar, men återigen så mosade jag på, tittade ut över medelhavet, drömde mig bort och tänkte på alla MSR-sändningar jag kollat, framförallt så visste jag att när Cipressa är klar så är det bara lilla Poggio och rulla in i målet som är kvar.

Cipressa blev inte så jävligt som jag trodde, jag insåg att man kan prova nästa tyngre växel, och en växel till på vissa sträckor, så istället för att bara vispa på med 30-30 så kördes tyngre växlar med kontentan att det gick snabbare och Cipressa blev en ganska trevlig upplevelse, upp på toppen stod brorsan och väntade, jag kände att jag hade gravitationen på min sida och vägrade att stanna, ivrigt rullandes mot mål, Brorsan hoppade på hojen och anslöt Nibali-tåget nedför, återigen gick det som en dans och vips så var vi nere på platten igen påväg mot Poggio, Vi körde ikapp ett äldre par och snåla som vi (jag) var så la vi oss bakom. Återigen försiktig körning i lätt nedför och stärkt av snabbutbildningen i stadskörning som kompisgänget gett mig så tog jag täten, jag sket faktiskt i om paret hängde på för jag visste att brorsan skulle vara bakom och det räckte för mig. Mellan Cipressa och Poggio är det 7 km och efter att ha klarat mig, med hjälp, ända hit så kände jag mig nu sjukt pigg och "dundrade på" och när avfarten upp till Poggio kom och sista klättringen kom så tackade paret för draghjälpen och drog sakta ifrån uppför, jag körde med min nyvunna Cipressa-kunskap och försökte hela tiden köra en tyngre växel. I en kurva där jag körde kortaste vägen så vinglade jag till och var ytterst nära att trilla av vägen och ner i en olivodling 3 meter längre ner, endast några sporadiska stolpar stod som hinder, funkar säkert bra för bilar men en cykel slinker garanterat lätt emellan, stort fnitter utbröt i mitt huvud, hade jag trillat ner där med huvudet före så hade ingen hittat mig förens dagen efter, men det finns sämre ställen att avsluta sina dagar...
Poggio besegrades och återigen så väntade min bror på toppen, återigen så hade jag inte tid att stanna, återigen så fick brorsan kasta sig på hojen för att hänga med gravitationens mästare ner för Poggio, samma rutin som Cipressa och det gick som en dans. Vi var nu i Sanremo! bara kilometrar kvar till mål och det kändes nästan tråkigt trots all misär som vi genomlidigt så ville jag inte riktigt att det skulle ta slut. Men såhär efteråt så var det nog ganska bra att loppet inte var längre, för jag var ganska körd.. Men där susande vi in mot mål, en sista rondell och sen upplopp, en rondell där brorsan hängde på en herre som kört med en mindre rygga hela loppet, tog fel avfart i rondellen.
Jag tänkte under bråkdelen av en sekund inte säga nåt, fan vet hur långt dom hade trampat vidare, men så visslade jag, ropade och efter viss tvekan så stoppade dom och körde rätt väg, jag hörde ganska uppfordrande rop bakifrån, min kära bror ville gå i mål samtidigt och jag bromsade in, med tankte på den uppoffring han gjort för mig under istortsett hela loppet så kändes det ganska självklart. Vi gick imål med en rulltid på 11:16 och total tid på runt 12:30, i ett mål som dom förövrigt höll på att montera ner. Vi mötte upp vår italienares fru med hund och begav oss mot pastabuffén som också höll på att plocka ihop men avnjöt en ragu som inte var av denna värld, dels för att jag sjukt hungrig men också för att dom vet hur den skall tillagas. Jag kikade runt och såg kompisgänget som satt och skålade, träffade en av dom och tackade för att dom räddat mig, svaret blev: no problem, see you next time.
Våra väskor stod precis som utlovat på plats och efter lite pyssel så fick väskorna, cyklarna och cyklister plats i en Mercedes A-klass och vi rullade mot Dusch, öl och sängar....
Och redan i bilen så tänkte jag att nästa år då jävlar, då ska det göras på riktigt, ingen kvastbil och inget delvis nedplockat mål..
Träningen börjar första september och då är det ju gott om tid!

*Tillägg: Jag ser att jag missat Italienaren, Han fick jobbförhinder, han har ett jobb där man inte kan säga: nej,jag ska cykla. Det hade varit sjukt roligt att ha med honom åtminstone dom första 12,5 milen till bergen för sen hade vi inte sett röken av honom. Han ser nämligen ut precis som dessa människor i receptionen. Nästa år dock så kör vi!!*
Djävligt kul läsning för en nybörjare. Bra jobbat och starkt att du inte gav upp.
Mvh Ola
 

Köp & Sälj

Topp