Väglagen 4 § och plan- och bygglagen 2 kap. (och säkert ett par andra lagar som handlar om fastighetsbildning) tar redan upp att hänsyn ska tas till allmänna och enskilda intressen, men vad som är vad tror jag handlar mycket om juridisk praxis. Expropriationslagen 2 kap. är lite mer detaljerad, men i någon mån handlar det om att motivera väl varför det allmänna intresset av X (en ny väg, ett nytt bostadsområde m.m.) väger tyngre än det enskilda intresset av att förfoga över sin egendom. Ersättning utgår sedan med marknadsvärdet.
Expropriering är i själva verket en central del i att kunna bedriva en effektiv samhällsplanering - man slipper förlita sig på allas goda vilja. Oftast kan man förhandla fram en lösning som alla är nöjda med (vilket är det administrativt enklaste) men tvångsreglering finns alltid som sista åtgärd.
I stadsbyggnadshistorien finns det några klassiska exempel på fall då äganderätten varit för stark i förhållande till stadsplaneringen, till exempel efter stadsbranden i London 1666. (Gatubreddning var länge den viktigaste åtgärden för att minska risken för förödande stadsbränder, ett bra exempel på ett allmänt intresse som kan väga tyngre än det enskilda intresset.) Inte förrän 1907 fick kommunerna i Sverige rätt att lösa in mark som skulle användas till gator - innan dess hände det att enskilda fastighetsägare vägrade avtala varför deras hus ibland kom att ligga kvar halvvägs ut i gatan (och ibland fortfarande gör det, så här en 150 år senare).