Hejhejhej lugna ner er, vi är alla bara människor. Klaga om det glädjer er och om nagon lyssnar, men glöm inte att det är roligare att skratta.
Skulle det vara nagon som är intresserad av vad det är jag haller pa med, sa kan jag berätta. Just nu är jag, som min syster sa, i malaga, södra Spanien.
Jag hade som uppmärksammat inga större planer och planeringar. Ville först cykla till Kina, men eftersom jag inte ville aka den södra vägen genom mellanöstern ensam (och man inte kan lita pa att nagon annan skulle ta sig upp ur fotöljen och följa med) och eftersom rysslands ambassad inte ville ge mig visum, utan kräver bokat och betalt hotellrum och bokad och betald utresa ur landet, bestämde jag mig för Marocco. Inte för att de tillverkar bra röka där, utan för att jag inte har varit där innan och gillar att upptäcka nya platser (och för att undkomma den kalla svenska vintern som gör sa manga sura och inatvända).
Jag hade kunnat aka helt utan plan, men da jag var tvungen att fa tag pa en cykel sa kan det ju vara bra att vara lite mer specifik. Cykeln jag hade var en upphittad skrotcykel där del efter del gatt sönder eller ramlat av. Med den cykeln skulle jag nog inte ens ta mig utanför stan. Eftersom jag inte hade sa stor ekonomi skickade jag ett mail till kronan och fragade om de ville sponsra mig med en cykel (och där kommer vi till svaret pa varför jag ville vara lite mer specifik och inte bara hej jag vill aka ut och cykla, kan jag fa en cykel av er..). Som motprestation lovade jag att ta mig ner till Marocco med den cykeln. Sa, jag akte till Stockholm och hämtade cykeln, cyklade hem den till Örebro där jag utrustade den med hemsydda väskor och en del bra saker och sedan vidare mot Marocco.
Att jag inte har haft nagra planer, tidsplaneringar och delmal (utom besök hos en del vanner i södra Sverige) beror mycket pa att jag inte vet vad som kommer hända under vägen och att planera för mycket i ett sadant läge är ju att lasa sig själv. "Jaa det här stället var ju trevligt, men nu maste jag aka vidare för jag ska vara i Hamburg innan klockan 12 imorrn".. Nej sadant resande passar inte mig, men det är ju klart att jag inte bara gav mig iväg utan tankeverksamhet innan. Jag planerade sa här; Eftersom det fagelvägen fran Stockholm till södra Europa är runt 3000 kilometer (snabbt beräknat med en linjal och en gammal atlas som jag fatt gratis pa en secondhandbutik), da kan jag nog räkna med att det cykelvagen är dubbelt sa langt och eftersom det rent kilometermässigt skulle vara möjligt att klara det pa tre manader, da far jag nog räkna med att tar tar dubbelt sa lang tid. Sedan spände jag fast min atlas pa cykeln och gav mig av. Beräkningarna stämde bra, jag har avklarat runt 5500 kilometer och varit borta ett halvar (fast manga ganger under vägen har jag hittat nagot skysst ställe och stannat en vecka eller tva).
Och, trots en del information om att cykeln skulle vara dalig, sa har det faktiskt gatt utan problem. Lite smasaker är det ju alltid att fixa med, men om man ser till att jag har använt cykeln till, för den typen av cykel, ganska extrem cykling, sa tycker jag att den har klarat sig bra (till framtida, längre resor efterlyser jag dock en stark och bra moutainbike).
Sa, till fragan som sa manga undrar; Varför?, varför väljer man att korsa Europa pa en oväxlad, tung cykel med enkel utrustnig. Utan tält, detaljerade kartor och kläder i rymdmaterial? Jag utrustade mig med en pressenning 2*3 meter, sovsäck och liggunderlag, gaskök, nagra musikinstrument och ritblock och lite extra kläder. Jag har sedan avfärden varken haft jacka eller andra skor än sandaler (om man inte räknar gummistövlarna köpta för 3euro pa loppis i Frankrike och som hängde bakpa min cykel i ett par manader tills jag insag att jag inte använde de och offrade de for en lättare bestigning av Spaniens berg).
Det enklaste svar jag kan ge er är; Varför inte??? Det är bättre att göra nagot än att lata avsaknaden av resurser förhindra en fran att förverkliga ens drömmar.
Jag hade en dröm, en idé om ett äventyr jag skulle vilja uppleva. Manga har sagt att det inte gar, att det inte är möjligt, manga har sagt att det later kul, men jag tror att i deras hjärtan har de tvivlat pa att jag skulle göra det. Ska man lyssna pa inläggen här i forumet har jag bade gift mig och gett upp redan för flera manader sedan.
Jag är inte modig (varför skulle jag isafall cykla sa fort genom skogen när det är mörkt?), jag är inte särskilt tuff eller mer smart än nagon annan. Jag är bara otroligt envis och övertygad om att det mesta är möjligt om man bara försöker.
Sa när jag nu beskadar solnedgangen över södra medelhavet och drömmer mig vidare sa är jag glad över att jag inte lyssnat pa den tvivlande massan. Glad över min övertygelse om att livet är en lek, ett äventyr där vad som helst kan hända.
Det är den övertygelsen som har tagit mig dit jag är idag.
