Dag 8 är över och det känns så sjukt bra. Tog mig till Maastricht idag.
https://goo.gl/maps/XatEzEUbVLz
Körde den norra rutten via Bonn.
Jag tänkte ta en långkörare idag, för att få lite extra tid över att umgås med min kusin som bor i Brussel. Det gick vägen med marginal.
Vaknade hyfsat tidigt igen, såpass att jag inte fick frukost på hotellet iaf. Men jag lyckades övertala den ganska sura tjejen i köket att släppa ut hojen. Sen var det bara att rulla iväg. Morgontemperaturen på knappt en plusgrad var rena sommarvärmen jämfört med igår, men det lyckades ändå skapa en trolsk stämning över Rhen.
Förresten, här är beviset på orten Bacharach-s existens.
Rhen flyter på bra här, vilket gör att fraktpråmarna gör hyfsad fart nedströms. Jag fick syn på den här skönheten.
Här skulle rejsas till Koblenz där jag tänkt köpa frukost. Jag tog in i innerkurvorna och i nedförsbackarna. Plötsligt fick jag medvind och drog ifrån. Som i en liten ask, tänkte jag. Men ett snabbt klädbyte och en långsam felnavigering senare fick jag se mig besegrad. Frukosten fick mig på gladare tankar.
Rhendalen är förresten helt drömlikt, det är som om man hamnat i någons förvuxna tågbana. Tågen kommer o går på var sida floden, små byar av hus som ser ut som små modellbyggnader. Och borg precis överallt. Hann nog inte fota en tiondel.
Vid Bonn lämnade jag Rhendalen med sorg i hjärtat, jag måste tillbaka och utforska mera. Det borde finnas en del fina klättringar för båda sidorna är ganska branta. Det går massor med färjor och vingårdar finns i överflöd.
Medvinden längs floden följde efter när jag svängde västerut. Milen rann undan i förhållandevis rask takt. Ett enda litet gruskorn bjöd google på, men det var av grövsta sort.
Jag fick se två kärnkraftverk idag, men fotade bara ena.
Sen kom jag till Aachen som säkert är en väldigt fin stad. Jag navigerades förbi centrum iaf.
Fick se en fin kitcar också. (Om den är original är den värd många miljoner)
Efter Aachen kommer man till Nederländerna fort. Gäller att passa på om man vill hinna få ta kort.
När jag tog bilden fick jag (nästan) resans första spd-vurpa. Hann precis kliva ur men cykeln la sig. Ibland är det bra med väskor.
Så här mästerligt lyckades jag föreviga ögonblicket.
Nu är han i Holland, äntligen slipper vi borgar, tänker ni. Men icke.
Annars kändes det sådär prefekt som det kan göra ibland. Tidigare dagar var det alltid nån del av kroppen som tyckte att det var nog med cykling för dagen kring femsnåret på eftermiddan. Ibland handflatorna, ibland handlederna, ibland ryggen. Men inte idag. Det var bara en sån dag där man är tacksam att man får cykla rakt in i solnedgången.
Det kändes som att jag kunnat fortsätta hela vägen till Brussel.