Hej igen alla Happyiter,
Och givetvis hej till alla er andra som smyger omkring på Happy också. Nu är det så äntligen dags för en liten rapport igen. Dom duggar inte tätt, utan kommer med perfekt mellanrum för att få er att hungra efter mer. Hur ofta skulle ni vilja att jag skrev egentligen?
Lördagen den 3:e februari.
Vann jag årets första tävling, Snö(g)loppet. Eller Nokian Winter Classic som den också hette. 42 kilometer på vintriga vägar i Ludvikatrakten med två ganska rejäla backar. Jag har tränat bra i vinter och fick ett fint kvitto på detta när jag i stor stil körde hem segern med en marginal på nästan två minuter. Tvåa blev svenska mästaren i långlopp, Jens Westergren.
Backarna kom efter ca: 1 och 2.5 mil. Vis av erfarenhet så skulle jag detta år inte anstränga mig mer än nödvändigt fören andra långa backen. Jo, tjena! Tävlingen startade med en kilometer masterstart bakom bil och direkt när bilen släppte sträckte jag ut fältet ordentligt med tokgas på pedalerna. Så pass mycket att Jens skrek bakom att vi var några som hade fått lucka. Men jag skulle ju ta det lugnt, så jag slog av på tempot igen. Kul att jävlas lite med alla som planerat en lugn start på loppet bara. Innan första backen kom så var det några småattacker av ivriga, tävlingsglada cyklister. Ingen av attackerna bar någon vidare frukt. In i backen så höjde jag farten, märkte snabbt att det inte var så många som mäktade med och senare i backen höjde farten lite till. Till min glädje och förvåning blev jag ensam i täten. Åter igen, "inte anstränga mig mer än nödvändigt fören andra långa backen"… Är man attackcyklist, så är man attackcyklist. Så när jag passerat toppen så vände jag mig om och funderade på vad jag skulle göra och vad som skulle hända. Att köra solo i tre mil kanske skulle bli övermäktigt? Skulle jag tröttna i bergspriset efter 25 km och bli passerad? Skulle dom snart ansluta igen?
När jag vände mig om såg jag att Christer Olsson låg först. Ni vet, världsmästare i hockey, svensk mästare i tempo för pojkar 30+ och tränare i Leksands hockeylag. Han siktar visst på en placering bland dom snabbaste i elitens tempolopp på landsvägs-SM i sommar. Min snabba gissning var att han inte skulle kunna köra in tid på mig utför, så jag öste på. Efter runt 13 km så fick jag en tid bakåt, tyckte att han sa 15 sekunder men det måste ha varit 50 för kort därefter så vurpade jag. Blåste omkull på ett snorhalt parti. Men ingen anslöt, eller ens kom inom synhåll. Upp på hojen och iväg igen. En kilometer eller så senare så har jag i efterhand fått veta att jag ledde med 30 sekunder.
Efter 1.5 mil så blev det mer lättåkt och min cross med aerohjul utan dubbdäck gick fint ihop med den höga farten. Tyngsta växeln var inte alltid tillräckligt tung. Jag tänkte för mig själv att det bästa är nog att inte ge allt utan att köra lagom tokfort så jag har lite krafter kvar om dom andra skulle jaga ikapp. Plus att jag ju måste ta mig över bergspriset.
Allt flöt på bra och jag såg aldrig någon bakom mig, när jag nådde bergsprisbacken och jag fortfarande inte såg någon så blev jag rätt säker på seger. Tog hem bergspriset med ungefär två minuters marginal har jag fått höra. På väg utför så lyckades jag dock sladda till och köra in i snödrivan längs vägen. Tjoff och tvärstopp. Ja, cykeln stannade men jag fortsatte om jag säger så. Lite panik igen, skulle jag sumpa hela ledningen som verkade vara så stor? Gick cykeln sönder? Nä, ingen kom och cykeln fungerade lika bra som före vurpan. Men nu var jag nog tvungen att ligga på lite. Trots allt var det över en mil kvar till målet och motvind på vägen dit. När jag kom ner på riksvägen med några kilometer kvar så kunde jag se långt bakom mig och fortfarande inga cyklister. Segern var nog min nu. Det måste den ju vara.
Mycket riktigt så fick jag korsa linjen som segrare. Skönt det. Fotografering och intervjuer följde. Kul att vara populär ibland. Priserna ska jag inte klaga på heller. För bergspriset fick jag en dalahäst värd 450 pix, två fina Ludvika handdukar och en fristart till Finnmarksturen. För tävlingen fick jag en fristart till Snödrevet och.. en Focus Cross Expert cyclocross värd 15.595:-. Inte illa! Crossen är till salu, 12.000 behöver ni bara betala för en oanvänd 07:a. Hör av dig om du är intresserad.
Efter första vurpan med 30 sekunders ledning, trots fallet.
Bara några kilometer från målet och asfalt under sulorna, nu ska det väl ändå gå vägen?
Segern och segergesten var tillägnad min ofödde son. Jag och Jens hade planerat denna redan några veckor innan loppet. Han tyckte att jag skulle ha med en napp också men jag ansåg att det var överkurs i kursen; Målgester för nybörjare.
Kändis i några minuter. Här poserandes med loppets tvåa till höger, Jens Westergren och fjolårssegraren Jonas Djurback som trea idag. Falutrippel alltså!
Tävlingens hemsida: http://www.snogloppet.se
Tidningsartikel i Falukuriren: www.falukuriren.se
Tidningsartikel i Dalademokraten: www.dalademokraten.se
Torsdagen den 8:e februari
Fem dagar efter min seger så upplevde jag mitt livs bästa dag då jag blev pappa. Jag hade ju föreställt mig hur det skulle kunna kännas och vara men allt var så mycket större och mäktigare. Jag skulle vilja klä det i ord men kan inte. Vilken grej! Så nu är jag kanske sveriges snabbaste farsa. Filip heter han och är tio dagar fyllda. Vägde 3.754 och var 48 cm lång när han kom ut Hur härlig som helst är han. Och mer lik mig än vad jag själv är enligt min fru Han sover, äter och bajsar. Lever det perfekta livet med andra ord När han sover kan han se ut så här:
Spana in min frus blogg om ni vill, där står det lite mer. Fler bilder finns också: http://ronyaponya.blogg.se. Självklart finns också mer på min hemsida: www.henrikoijer.com
Ny racer.
Igår beställde jag en fin landsvägscykel. Valde mellan Stevens tre kolfiberramar. Först var jag inne på den lättaste och dyraste men eftersom jag ska ha så lätta delar på den som Dura ace och hjul från X-treme så valde jag till slut att gå på den tyngsta kolfiberramen. Den ska också vara den styvaste ramen. Milrams kontinentallag åker på den ramen så den borde duga Ritchey wcs och en SLR sadel gör att jag tror hojen hamnar kring 6.7 kilo. Lagom allltså. Susanne Ljungskog tävlar också på Stevens, hon har deras finaste aluminumram. Det är för att den kan hon få i vilka mått och vinklar som hon vill. Att vara världsmästare x 2 har visst sina fördelar.
Arrivederci!
