silverman834
Ny medlem
[RR] En lättviktig långfärdscyklists betraktelser genom tre länder
Så där, då var den pretentiösa titeln skriven, då kan resten bli mer avslappnat. Det är nog ingen som i normala fall skulle klassa mig som lättviktsnörd, men jämfört med andra långfärdare så var jag nu lättviktig. Jag ber om ursäkt redan nu för att rapporten är så lång och bildtung...
Det hela började med att jag hade tänkt cykla ett visst antal mil under sommaren på räsern och kom då på att jag ju kunde hälsa på släkten nere i Holland. Vägen var tänkt att gå med färja från Göteborg till Fredrikshamn för att sedan följa atlantkusten. Jag bokade enbart den första natten i förväg, resten fick bli allt eftersom. Huvudsyftet med själva cyklandet handlade om hastighet varför jag tänkte packa så lätt som jag kunde.
Den planerade rutten blev ungefär så här, jag tänkte varje kväll detaljplanera mer precis.
Siffrorna anger resdag. Varje dag blev i genomsnitt 16 mil.
Allt utom badbyxor och mikrohanduk är med på första bilden. Den "civila" kläduppsättningen fick plats i sadelväskan, resten av packningen i styrväskan.
DAG 1.
Normalt sett så ser jag alltid till att pumpa däcken kvällen innan, men nu gjorde jag det på morgonen. Och märkte att bakdäcket hade lägre tryck än jag väntade mig! Pyspunka eller handhavande fel? Jag slängde hur som helst i en ny slang och cyklade iväg till färjan. Det kändes inte direkt bra hur cykeln stod på bildäck. Men överfarten var lugn och jag fick mig ett trevligt samtal med en annan cyklist då jag satt på soldäck.
Sedan började själva cyklingen i Danmark. Som bekant är landet väldigt platt. Och genom att det inte finns några nämnvärda kullar så hade man använt linjal för att rita vägarna. Trafiken var lugn och det fanns ofta hyfsade cykelbanor. Cykelbanorna var bättre än svenska då de i korsningar lät cykelbanorna vara en del av huvudleden vilket gjorde att inga korsande bilar ställde sig i vägen. De var såpass bra att jag i de flesta fall använde dem.
Sen fick jag punka. Solen stekte på riktigt kraftigt då jag åter igen fick byta slang. Nu hittade jag en glasflisa som gått genom mina Snakeskins. Var detta första punkan i en serie av många? Tur nog så var det inte det utan jag fick ingen mer under resan.
Sista biten innan vandrarhemmet var det cykelförbud, men det hade inneburit en riktigt lång omväg att hitta en annan väg varför jag fortsatte här. Det var inte värre än vilken normal svensk väg som helst.
Vandrarhemmet i Thisted var ok med en väldigt snäll föreståndare. Nästa morgon började jag snacka med en supertrevlig britt som hade tänkt möta upp en kompis som också var ute och cyklade, men av någon anledning så möttes de inte så jag fick en hel kasse med energikakor och -gel! Gelen var verkligen suverän de kommande dagarna då jag fick svackor.
DAG 2.
Ibland blev cykelbanan till grusstig.
Har jag nämnt att vägarna var raka?
På väg mot färjan vid Thyborön så var cykelbanan spikrak i 7,8km. Solen stekte fortfarande väldigt starkt och i väntan på färjan så fick jag ta den enda skuggan som fanns.
Raka vägar, bla längs med sanddyner.
Hur var de danska förarnas bemötande då? Generellt sett så var det bättre än i Sverige, men en bilist tyckte tydligen att jag låg för långt ut på vägen så denne körde om med minsta möjliga marginal, tutandes och vinkade in mot kanten. Där han sedan stannade. Men innan jag hann fram så började han köra igen. Phu! Jag hade gärna förklarat varför jag tyckte att det var lagom att ligga 20 cm innanför den taktila sidolinjen då vägrenen bara var 15 cm bred.
Under morgonen hade jag ringt ett Bed and Breakfast i Hvide Sande som visade sig vara trevligt. Det var skönt med ett svalkande dopp på kvällen då efterlängtade moln rullade in.
Dag 3.
Precis som i Sverige så vet man aldrig vart cykelbanorna ska ta vägen. Här fick jag helt sonika lyfta cykeln över räcket.
Naturen skilde jag helt från vad jag är van vid från Sveriges västkust.
De första dagarna var ibland rejält ansträngande rent psykiskt och jag fick pausa lite varstanns.
Staden Riba var trevlig med en del riktigt gammal bebyggelse. Det kändes som Danmarks version av Visby.
De verkade vara bra förberedda på att stänga av alla vägarna från biltrafik!
Jag hade ringt vandrarhemmet i Tönder under morgonen, men pga min stamning så bad de mig att skicka ett mejl. Vilket de inte hade läst då jag kom fram, men det fanns ett ledigt rum iaf. Hela byggnaden liknade ett fängelse. Trots att min stamning ibland kan var ganska kraftig så fortsatte jag de flesta andra dagarna att ringa olika boenden jag hittat på internet och stamningen ställde aldrig mer till med problem.
DAG 4.
Nu kom jag över den tyska gränsen och möts av smalare cykelbanor som i korsningar mer liknar de svenska. De första milen var dåliga med regelbundna kanter som stack upp. Sedan blev beläggningen bättre.
I alla samhällen i Tyskland så var cykelbanorna stenbelagda, så där körde jag alltid på vägen.
Oftast var det en ok cykelbana, annars det en bra vägren. Trafiken var ofta tung.
Skyltningen skrämde mig, var jag på väg mot en motorväg? Trots att denna skylt ofta återkom så stötte jag aldrig på någon motorväg.
En period så kliade det väldigt mycket och då jag stannade så märkte jag hur jag var täckt med småkryp!
De tyska cykelnätverksskyltarna verkade vara bra så nu bestämde jag mig för att strunta i mina vägnötter och istället följa skyltarna. Det borde jag inte gjort då jag blev ledd till en riktigt krånglig väg. Men vacker var den.
Sedan blev det färja i Brunsbüttel där jag sedan cyklade genom ett riktigt nedgånget industriområde.
Sedan kom jag till ett vägarbete där omdirigeringsskyltarna ville leda upp mig på en motorväg. Efter mycket krångel så hittade jag en färja som ledde mig till rätt väg. Normalt sett så verkade den färjan bara ta cyklister! Nu var jag rejält sliten och ena vaden började göra rejält ont. Skulle jag orka fram?
Bed and Breakfastet jag hade bokat i Glückstadt visade jag vara riktigt elegant. Det kändes lite dumt att hänga upp alla våta kläder efter den kraftiga regnskuren som hade kommit.
DAG 5.
Vaden kändes bättre då jag vaknade. Sedan blev det färja igen. På den så träffade jag en trevlig tysk cyklist vid namn Jan som skulle 15 mil till sin syster. Vi följdes åt ett par mil innan jag behövde ta ett lugnare tempo. Efter ett tag så träffade jag på honom igen då han hade krockat med en annan cyklist! Han hade uppskrapade knän och armbågar och punktering. Men han hade klarat sig bra så vi fortsatte en stund till tillsammans.
Cykelbanorna var ofta helt ok att cykla på. Tyskarna verkar verkligen älska sina alléer för det var alléer längs nästan varenda väg jag cyklade längs.
Ännu en färja. På söndagar så var tydligen allting stängt varför alla städer kändes som spökstäder. Under tidigare dagar hade jag haft stunder som psykiskt kändes tunga, nu började allt kännas bättre!
Jag hade inte hittat något boende i Westerstede under morgonen, men jag hittade på plats snabbt ett billigt hotell. På de flesta ställen så stod min cykel hyfsat säkert, men här stod den i deras Biergarten med bara sina minimala vajerlås, det kändes verkligen inte bra...
Vissa kvällar så tvättade jag kläder i handfatet och torkade dem genom att rulla in dem i en hotellhandduk som jag sedan vred runt. Det fungerade riktigt bra.
Det hela började med att jag hade tänkt cykla ett visst antal mil under sommaren på räsern och kom då på att jag ju kunde hälsa på släkten nere i Holland. Vägen var tänkt att gå med färja från Göteborg till Fredrikshamn för att sedan följa atlantkusten. Jag bokade enbart den första natten i förväg, resten fick bli allt eftersom. Huvudsyftet med själva cyklandet handlade om hastighet varför jag tänkte packa så lätt som jag kunde.
Den planerade rutten blev ungefär så här, jag tänkte varje kväll detaljplanera mer precis.
Siffrorna anger resdag. Varje dag blev i genomsnitt 16 mil.
Allt utom badbyxor och mikrohanduk är med på första bilden. Den "civila" kläduppsättningen fick plats i sadelväskan, resten av packningen i styrväskan.
DAG 1.
Normalt sett så ser jag alltid till att pumpa däcken kvällen innan, men nu gjorde jag det på morgonen. Och märkte att bakdäcket hade lägre tryck än jag väntade mig! Pyspunka eller handhavande fel? Jag slängde hur som helst i en ny slang och cyklade iväg till färjan. Det kändes inte direkt bra hur cykeln stod på bildäck. Men överfarten var lugn och jag fick mig ett trevligt samtal med en annan cyklist då jag satt på soldäck.
Sedan började själva cyklingen i Danmark. Som bekant är landet väldigt platt. Och genom att det inte finns några nämnvärda kullar så hade man använt linjal för att rita vägarna. Trafiken var lugn och det fanns ofta hyfsade cykelbanor. Cykelbanorna var bättre än svenska då de i korsningar lät cykelbanorna vara en del av huvudleden vilket gjorde att inga korsande bilar ställde sig i vägen. De var såpass bra att jag i de flesta fall använde dem.
Sen fick jag punka. Solen stekte på riktigt kraftigt då jag åter igen fick byta slang. Nu hittade jag en glasflisa som gått genom mina Snakeskins. Var detta första punkan i en serie av många? Tur nog så var det inte det utan jag fick ingen mer under resan.
Sista biten innan vandrarhemmet var det cykelförbud, men det hade inneburit en riktigt lång omväg att hitta en annan väg varför jag fortsatte här. Det var inte värre än vilken normal svensk väg som helst.
Vandrarhemmet i Thisted var ok med en väldigt snäll föreståndare. Nästa morgon började jag snacka med en supertrevlig britt som hade tänkt möta upp en kompis som också var ute och cyklade, men av någon anledning så möttes de inte så jag fick en hel kasse med energikakor och -gel! Gelen var verkligen suverän de kommande dagarna då jag fick svackor.
DAG 2.
Ibland blev cykelbanan till grusstig.
Har jag nämnt att vägarna var raka?
På väg mot färjan vid Thyborön så var cykelbanan spikrak i 7,8km. Solen stekte fortfarande väldigt starkt och i väntan på färjan så fick jag ta den enda skuggan som fanns.
Raka vägar, bla längs med sanddyner.
Hur var de danska förarnas bemötande då? Generellt sett så var det bättre än i Sverige, men en bilist tyckte tydligen att jag låg för långt ut på vägen så denne körde om med minsta möjliga marginal, tutandes och vinkade in mot kanten. Där han sedan stannade. Men innan jag hann fram så började han köra igen. Phu! Jag hade gärna förklarat varför jag tyckte att det var lagom att ligga 20 cm innanför den taktila sidolinjen då vägrenen bara var 15 cm bred.
Under morgonen hade jag ringt ett Bed and Breakfast i Hvide Sande som visade sig vara trevligt. Det var skönt med ett svalkande dopp på kvällen då efterlängtade moln rullade in.
Dag 3.
Precis som i Sverige så vet man aldrig vart cykelbanorna ska ta vägen. Här fick jag helt sonika lyfta cykeln över räcket.
Naturen skilde jag helt från vad jag är van vid från Sveriges västkust.
De första dagarna var ibland rejält ansträngande rent psykiskt och jag fick pausa lite varstanns.
Staden Riba var trevlig med en del riktigt gammal bebyggelse. Det kändes som Danmarks version av Visby.
De verkade vara bra förberedda på att stänga av alla vägarna från biltrafik!
Jag hade ringt vandrarhemmet i Tönder under morgonen, men pga min stamning så bad de mig att skicka ett mejl. Vilket de inte hade läst då jag kom fram, men det fanns ett ledigt rum iaf. Hela byggnaden liknade ett fängelse. Trots att min stamning ibland kan var ganska kraftig så fortsatte jag de flesta andra dagarna att ringa olika boenden jag hittat på internet och stamningen ställde aldrig mer till med problem.
DAG 4.
Nu kom jag över den tyska gränsen och möts av smalare cykelbanor som i korsningar mer liknar de svenska. De första milen var dåliga med regelbundna kanter som stack upp. Sedan blev beläggningen bättre.
I alla samhällen i Tyskland så var cykelbanorna stenbelagda, så där körde jag alltid på vägen.
Oftast var det en ok cykelbana, annars det en bra vägren. Trafiken var ofta tung.
Skyltningen skrämde mig, var jag på väg mot en motorväg? Trots att denna skylt ofta återkom så stötte jag aldrig på någon motorväg.
En period så kliade det väldigt mycket och då jag stannade så märkte jag hur jag var täckt med småkryp!
De tyska cykelnätverksskyltarna verkade vara bra så nu bestämde jag mig för att strunta i mina vägnötter och istället följa skyltarna. Det borde jag inte gjort då jag blev ledd till en riktigt krånglig väg. Men vacker var den.
Sedan blev det färja i Brunsbüttel där jag sedan cyklade genom ett riktigt nedgånget industriområde.
Sedan kom jag till ett vägarbete där omdirigeringsskyltarna ville leda upp mig på en motorväg. Efter mycket krångel så hittade jag en färja som ledde mig till rätt väg. Normalt sett så verkade den färjan bara ta cyklister! Nu var jag rejält sliten och ena vaden började göra rejält ont. Skulle jag orka fram?
Bed and Breakfastet jag hade bokat i Glückstadt visade jag vara riktigt elegant. Det kändes lite dumt att hänga upp alla våta kläder efter den kraftiga regnskuren som hade kommit.
DAG 5.
Vaden kändes bättre då jag vaknade. Sedan blev det färja igen. På den så träffade jag en trevlig tysk cyklist vid namn Jan som skulle 15 mil till sin syster. Vi följdes åt ett par mil innan jag behövde ta ett lugnare tempo. Efter ett tag så träffade jag på honom igen då han hade krockat med en annan cyklist! Han hade uppskrapade knän och armbågar och punktering. Men han hade klarat sig bra så vi fortsatte en stund till tillsammans.
Cykelbanorna var ofta helt ok att cykla på. Tyskarna verkar verkligen älska sina alléer för det var alléer längs nästan varenda väg jag cyklade längs.
Ännu en färja. På söndagar så var tydligen allting stängt varför alla städer kändes som spökstäder. Under tidigare dagar hade jag haft stunder som psykiskt kändes tunga, nu började allt kännas bättre!
Jag hade inte hittat något boende i Westerstede under morgonen, men jag hittade på plats snabbt ett billigt hotell. På de flesta ställen så stod min cykel hyfsat säkert, men här stod den i deras Biergarten med bara sina minimala vajerlås, det kändes verkligen inte bra...
Vissa kvällar så tvättade jag kläder i handfatet och torkade dem genom att rulla in dem i en hotellhandduk som jag sedan vred runt. Det fungerade riktigt bra.
Senast ändrad:
