En alternativ "recension", fungerar nog som en markör över förmågan att kunna skratta åt sig själv. Testa !!!
http://www.affarsvarlden.se/tidningen/article3895611.ece
Jag står inte ut med aktivisterna
Av: Johan Hakelius
Publicerad 24 mars 2015 22:005 kommentarer
Va? Såga en film osedd? Vad är det för oseriös arrogans? Lägg av. Både ni och jag vet ju redan precis vad det här är för film.
Den senaste dokumentären som man måste ha sett innan man går på tofuknytis på Söders höjder, är Bikes vs Cars av svensken Fredrik Gertten. Redan den påstridiga titeln säger det mesta: Vilken sida väljer du? Svara nu! Va, va, VA?!
Men om man råkar vara lite socialt okänslig, till exempel en bilburen man i sina mest genanta år, som är en aning för vadderad för att känna hur vassa de veganska armbågarna är, kan man gå till filmens hemsida och få mer information. Alla filmer har nämligen egna hemsidor numera. På denna kan man läsa:
”The bicycle, an amazing tool for change. Activists and cities all over the world are moving towards a new system. But will the economic powers allow it?”
Ja, hur ska det gå? Kampen mot ”the car-centric model” är säkert ett av de hetaste samtalsämnena just nu, även i ditt hushåll. På filmens facebooksida – för alla filmer har nämligen egna facebooksidor numera – kallas man till ”cykelpolitiskt samtal” på Zita Folkets bio. Efter ett par månader kan man trots allt inte förvänta sig att det räcker med ens närmaste familj, för att behålla spänsten i diskussionen om cykeln som fantastiskt förändringsverktyg för ett nytt samhällssystem.
Nu tror ni kanske att det är dags för en liten sammanfattning av dokumentärens faktiska innehåll. Då tror ni fel. Jag har nämligen inte sett filmen. Jag kommer inte heller att se den.
Va? Såga en film osedd? Vad är det för oseriös arrogans?
Lägg av. Både ni och jag vet ju redan precis vad det här är för film. De som går och ser den gör det inte för att bli överraskade, utan för att få precis det moralistiska fix de suktar efter och förväntar sig. För oss andra vore det lika meningslöst att ta oss till biografen som det vore att krypa in i kylskåpet och dra igen dörren för att se vad som verkligen händer med lampan. Visst, det kan vara så att lampan inte slocknar. Det kan också vara så att den här dokumentären inte är en platt, propagandistisk, stjärtknipande, pedantisk ordningsman med Che Guevara-komplex.
Men jag är inte tillräckligt riskbenägen för att satsa en och en halv timme på det.
Nu tror ni kanske att jag har något emot cyklar. Att jag tycker att bilen är det finaste som kan hända mellan en medelålders man och en petrokemisk industri. Men, se, där har ni fel igen.
Det är klart att cykeln är en utmärkt uppfinning. Cykeln har inte gjort något ont. Den kan vara ett verkligt värdigt sätt att ta sig fram, förutsatt att cyklisten inte klär sig i lycra eller tror sig vara befriad från vanlig hänsyn och hövlighet. Det är klart att vi borde gräva ned bilarna under jord, så att vi kunde trampa mer ostört.
Nej, jag har inget emot cyklar. Det är aktivisterna jag inte står ut med. De som prompt måste förvandla varje liten detalj av sina egna liv till en ideologi och ett korståg mot omvärlden. De som, likt Cyril Connolly en gång sa om George Orwell, ”inte kan snyta sig, utan att moralisera över förhållandena i näsduksindustrin”. Vad de äter, vad de bär för kläder, vad de ser på tv, hur de diskar, hur de ansar skägget, vilken färg barnvagnen har, hur många kärl de har för att sortera soporna: var och en av deras små vardagslösningar motiverar en alldeles egen uppfordrande dokumentär.
Man måste vara rejält gravad i samtidens sötsalta lag, för att inte se att den här sortens aktivism i första hand är en form av narcissism. Den förvandlar den egna vardagen till gudsbud. Det är rent av en ganska barnslig narcissism, som drömmer om omnipotens: att forma världen efter egen avbild.
Just den här gången har aktivisterna valt cykeln som färdmedel för sin självbespegling. Nästa gång väljer de något annat. Klandra inte cykeln för det.
