JPL
Aktiv medlem
[RR] Ny kärlek för fenomenet att cykla uppför!
Denna RR är skapad enkom av anledningen att det ruskiga höstvädret som nu nalkas kräver viss balans av minnen från sommaren som var. Bildkvalisorten är vad det blir med hjälp av mobiltelefon.
I vanlig ordning packas bilen med familj och cyklar för avfärd mot sydligare delen av europa. I år med slutmål Gardasjön och då två olika vistelseorter.
Reserutten för i år var:
Färja Göteborg - Kiel
Bil Kiel - Garmish
Bil Garmish - Manerba del garda
Bil Manerba - Riva del Garda
Bil Riva - München
Biltåg München - Hamburg
Bil Hamburg - Hem.
Bilen packad och klar.
Plastskyddet för cyklarna var ingen hit i högre hastighet. Åkte av på Autobahn för att bibehållas hela och nyttjas att täcka över cyklarna när bilen stod parkerad vid några tillfällen. (Hindrar nyfikna tjuvar litegrann inbillar jag mej. Inga stöldförsök i år heller.)
Till Göteborg, ombord på färjan. Mat och öl, och en skön eftermiddag/kväll.
Tyvärr tycker jag att det har rasat iväg prismässigt att ta kielfärjan under semestertider, men det är ganska skönt att sätta sej i bilen utsövd för en dags körning ner till Garmish.
På väg nedåt surfade jag hem en bokning på ett trevligt gasthaus i Garmish äldre delar. Som vanligt i dessa trakter bra mat, bra öl, trevlig ägare med personal. Bara bra helt enkelt.
Ca 20 meter från vårt fönster (som i den 35-gradiga värmen var tvunget att stå öppet) stod en stor väckarklocka. Den testades uppenbarligen varje halvtimme dygnet runt. Och den fungerade. Sov inte mycket.
Efter endast njutning av mat och familjen ett par dagar, infann sej paniken att vi skulle vidare och jag inte hade passat på att cykla. Ställde klockan tidigt sista dagen för att ta mej upp i gryningen och cykla uppför sluttningarna ackompanjerad av kobjällror. Den som gjort det, vet hur underbart det är.
Vidare ner till Manerba vid Gardasjöns södra ände. De som varit i området vet att desto längre söderut, desto mer "plastigt" och sommarturistigt är det. Detta gäller definitivt i Manerba, men om man då bestämmer sej för att första gången ta med landsvägscykeln så tar man sej ganska snabbt till mer trevliga omgivningar.
Första dagen en ganska platt runda från Manerba och ett par mil norrut till vätskestopp i Toscolano Maderno där bilden är tagen.
Inköp av ny GPS (Edge 1000) visade sej vara ett köp som lönade sej. Skapade rutter i routeplanerarverktyget i Strava och exporterade till edgen och körde med guidning av denna. Fungerade helt kanon.
https://www.strava.com/activities/363893667
Dag nr 2, pillade jag in en rutt med klättring. Trots komfortzonen fetto, ville jag testa att cykla uppför de utmanande serpentinerna. Inbillade mej att en väg med namnet Via Panoramica borde vara fin, och det hade jag rätt i.
https://www.strava.com/activities/350223135
Innan klättringen i en trång passage i någon by.
Via Panoramica
Cyklingen var ju sådär underbar så att man lågprioriterar att ta en massa bilder. Jag tog helt slut på vätska och ork, och med ledning av gps:en räknade ut att det var ganska mycket stigning kvar, så jag vände innan "toppen" av min planerade runda.
Nu kom det överraskande roliga. Jag som många andra som härjar mest på en fulldämpad skogsmoppe vill ha tekniska stigar att bemästra för att få lite adrenalin.
Kicken av att ta sej utför på serpentinvägar var grym. Att testa gränsen för hur fort, och att ta kruvor lite fortare och lite aggresivare var bland det bästa jag upplevt på cykel. Hastigheten var naturligtvis inte särskilt hög jmf med dom stora pojkarna, men för mej tillräckligt för att framkalla någon form av beroende.
Ytterliga smal gränd på väg hemmåt. Den italienska bilföraren som kom efter mej (några sekunder efter jag tog denna bilden) var inte så imponerad av att jag stannade just där.
Berusad av det nya beroendet att i 35-40-gradig värme cykla uppför serpentinvägar och sedan susa nedför, medförde att nästa rutt blev ungefär densamma. Då jag studerat kartan hemma insåg jag att det i princip inte var någon klättring kvar där jag gav upp två dagar tidigare, så det blev ett varv på den vackra rundan hela vägen denna gången.
https://www.strava.com/activities/351601443
Tänk att det kan vara så kul att cykla uppför.
Särskilt om man vet att man får cykla nedför senare.
Först lite vätskepåfyllning. Kristallklart och kallt vatten, helt gratis.
Och sedan utförs.
Efter en skön vecka med landsväg, tuffade vi vidare för några sista dagars vistele i Riva.
Och då passade jag på att rasta skogsmoppen lite.
Eftersom jag varit där tidigare och tagit mej an Ponale, så blev det inte så mycket bilder där heller.
Dag ett i Riva var avsikten att ta en runda jag gjort förut, upp till Monte Rochetta via Ponale.
På bara två år har det hänt en del;
- Det ödsliga skjulet en bit upp efter Ponale är numera ett musikdunkande modernt vattenhål med barutbud för olika smaker.
- En del ekonomiska medel har gjort att skyddsräcken har kommit upp på flera ställen, även om det fortfarande finns passager där tvångstankar kan få en att störta mot en säker död.
- En inte helt ovanlig syn är småmulliga tyskar på elassisterade fulldämpade farkoster. (Dessa vände i regel i en by halvvägs upp, där det verkade vara ungefär då de flesta modeller nådde sin batterikapacitet.)
https://www.strava.com/activities/354524643
Det finns fortfarande möjlighet att slå ihjäl sej om man är oförsiktig. Skyddsräcken är fortfarande en bristvara för den som vill ha sådana hela vägen.
Min plan var att kunna få en välförtjänt paus efter lång klättring och man bara har den sista svettiga och knöliga biten uppför till Rochetta. Det lilla stenhuset där jag för två år sedan köpte kall citronläsk av ett äldre par var delmålet som hägrade i värmen.
Tji fick jag, då det var bommat och ingen gammal tant som kunde sälja citronläsk där inte.
Jag blev så sur och besviken att jag bara tog mej halvvägs upp till målet, utan vände nedför och hemåt istället.
Nästa dag i Riva hade jag listat ut en ganska rejäl runda, med många meter uppförscykla (för min kapacitet). Beskrivet som en tekniskt utmanande utförskörning och hela rundan rekomnderades att ta med guide/sällskap. Men bra karl reder sej själv, tänkte jag, och drog iväg assisterad av min GPS.
Rundan är via Ponale upp i området av Cima Oro.
https://www.strava.com/activities/355268495
Någon liten by på väg upp mot Lago Di ledro
En ganska behaglig första halva uppför med Ponale och sedan via Lago di Ledro, där jag pausade och belönade mej med en apfelstrudel.
Sedan vidare via Lago di ledros strand, och upp vidare mot brantare uppförskörning.
Sedan följde den jävligaste uppförskörning jag varit med om. Blandat tvärbrant på betongvägar till bra hyffsat brant på grusvägar. Kilometer efter kilometer som helt utmattade mej. Har aldrig varit så less på att sitta i en cykelsadel faktiskt som under de sista timmarna uppför.
Men utsikten var fin.
Nästan uppe på toppen (nåja, ett par hundra höjdmeter kvar....typ, så trodde jag att jag var uppe då jag möttes av en minnestavla med info om ett skyttevärn från världskrigen. Taggtråden var fortfarande intakt.
Exakt när jag var längst upp på toppen, möttes jag av ett par kor som slagit läger mitt i vägen. Och nu äntligen skulle jag få njuta av massor av hljdmeter utför. SNokade rätt på stigen enligt gps:en och körde...... fel. När jag insåg att jag slösat ett några hundra meter utför och hamnat på vägen jag tog upp så kändes det som att en guide hade varit bra även av andra orsaker än säkerhet.
Nåja, rullade hela vägen hem samma väg jag tog upp. Klockan hade hunnit ticka iväg en del, men några bilder var jag inte så sugen på. Turen var ändå en fantastisk upplevelse i efterhand, men utamattande uppförskörning i fantastiskt miljö.
Närmare 7000 m klättring under en dryg vecka är mycket för ett fetto, och ändå uppskattade jag det såpass mycket att jag längtar tillbaka ordentligt.
Dagen efter transport till Munchen för tågtransport till Hamburg där avlastning och hemresa var mindre underhållande än upptäckten av olika varianter av uppför och nedför.
Edit: Lagt till strava-länkar, korrigerat rubrik, enstaka bildtillägg och stavfelskorrigeringar
I vanlig ordning packas bilen med familj och cyklar för avfärd mot sydligare delen av europa. I år med slutmål Gardasjön och då två olika vistelseorter.
Reserutten för i år var:
Färja Göteborg - Kiel
Bil Kiel - Garmish
Bil Garmish - Manerba del garda
Bil Manerba - Riva del Garda
Bil Riva - München
Biltåg München - Hamburg
Bil Hamburg - Hem.
Bilen packad och klar.
Plastskyddet för cyklarna var ingen hit i högre hastighet. Åkte av på Autobahn för att bibehållas hela och nyttjas att täcka över cyklarna när bilen stod parkerad vid några tillfällen. (Hindrar nyfikna tjuvar litegrann inbillar jag mej. Inga stöldförsök i år heller.)
Till Göteborg, ombord på färjan. Mat och öl, och en skön eftermiddag/kväll.
Tyvärr tycker jag att det har rasat iväg prismässigt att ta kielfärjan under semestertider, men det är ganska skönt att sätta sej i bilen utsövd för en dags körning ner till Garmish.
På väg nedåt surfade jag hem en bokning på ett trevligt gasthaus i Garmish äldre delar. Som vanligt i dessa trakter bra mat, bra öl, trevlig ägare med personal. Bara bra helt enkelt.
Ca 20 meter från vårt fönster (som i den 35-gradiga värmen var tvunget att stå öppet) stod en stor väckarklocka. Den testades uppenbarligen varje halvtimme dygnet runt. Och den fungerade. Sov inte mycket.
Efter endast njutning av mat och familjen ett par dagar, infann sej paniken att vi skulle vidare och jag inte hade passat på att cykla. Ställde klockan tidigt sista dagen för att ta mej upp i gryningen och cykla uppför sluttningarna ackompanjerad av kobjällror. Den som gjort det, vet hur underbart det är.
Vidare ner till Manerba vid Gardasjöns södra ände. De som varit i området vet att desto längre söderut, desto mer "plastigt" och sommarturistigt är det. Detta gäller definitivt i Manerba, men om man då bestämmer sej för att första gången ta med landsvägscykeln så tar man sej ganska snabbt till mer trevliga omgivningar.
Första dagen en ganska platt runda från Manerba och ett par mil norrut till vätskestopp i Toscolano Maderno där bilden är tagen.
Inköp av ny GPS (Edge 1000) visade sej vara ett köp som lönade sej. Skapade rutter i routeplanerarverktyget i Strava och exporterade till edgen och körde med guidning av denna. Fungerade helt kanon.
https://www.strava.com/activities/363893667
Dag nr 2, pillade jag in en rutt med klättring. Trots komfortzonen fetto, ville jag testa att cykla uppför de utmanande serpentinerna. Inbillade mej att en väg med namnet Via Panoramica borde vara fin, och det hade jag rätt i.
https://www.strava.com/activities/350223135
Innan klättringen i en trång passage i någon by.
Via Panoramica
Cyklingen var ju sådär underbar så att man lågprioriterar att ta en massa bilder. Jag tog helt slut på vätska och ork, och med ledning av gps:en räknade ut att det var ganska mycket stigning kvar, så jag vände innan "toppen" av min planerade runda.
Nu kom det överraskande roliga. Jag som många andra som härjar mest på en fulldämpad skogsmoppe vill ha tekniska stigar att bemästra för att få lite adrenalin.
Kicken av att ta sej utför på serpentinvägar var grym. Att testa gränsen för hur fort, och att ta kruvor lite fortare och lite aggresivare var bland det bästa jag upplevt på cykel. Hastigheten var naturligtvis inte särskilt hög jmf med dom stora pojkarna, men för mej tillräckligt för att framkalla någon form av beroende.
Ytterliga smal gränd på väg hemmåt. Den italienska bilföraren som kom efter mej (några sekunder efter jag tog denna bilden) var inte så imponerad av att jag stannade just där.
Berusad av det nya beroendet att i 35-40-gradig värme cykla uppför serpentinvägar och sedan susa nedför, medförde att nästa rutt blev ungefär densamma. Då jag studerat kartan hemma insåg jag att det i princip inte var någon klättring kvar där jag gav upp två dagar tidigare, så det blev ett varv på den vackra rundan hela vägen denna gången.
https://www.strava.com/activities/351601443
Tänk att det kan vara så kul att cykla uppför.
Särskilt om man vet att man får cykla nedför senare.
Först lite vätskepåfyllning. Kristallklart och kallt vatten, helt gratis.
Och sedan utförs.
Efter en skön vecka med landsväg, tuffade vi vidare för några sista dagars vistele i Riva.
Och då passade jag på att rasta skogsmoppen lite.
Eftersom jag varit där tidigare och tagit mej an Ponale, så blev det inte så mycket bilder där heller.
Dag ett i Riva var avsikten att ta en runda jag gjort förut, upp till Monte Rochetta via Ponale.
På bara två år har det hänt en del;
- Det ödsliga skjulet en bit upp efter Ponale är numera ett musikdunkande modernt vattenhål med barutbud för olika smaker.
- En del ekonomiska medel har gjort att skyddsräcken har kommit upp på flera ställen, även om det fortfarande finns passager där tvångstankar kan få en att störta mot en säker död.
- En inte helt ovanlig syn är småmulliga tyskar på elassisterade fulldämpade farkoster. (Dessa vände i regel i en by halvvägs upp, där det verkade vara ungefär då de flesta modeller nådde sin batterikapacitet.)
https://www.strava.com/activities/354524643
Det finns fortfarande möjlighet att slå ihjäl sej om man är oförsiktig. Skyddsräcken är fortfarande en bristvara för den som vill ha sådana hela vägen.
Min plan var att kunna få en välförtjänt paus efter lång klättring och man bara har den sista svettiga och knöliga biten uppför till Rochetta. Det lilla stenhuset där jag för två år sedan köpte kall citronläsk av ett äldre par var delmålet som hägrade i värmen.
Tji fick jag, då det var bommat och ingen gammal tant som kunde sälja citronläsk där inte.
Jag blev så sur och besviken att jag bara tog mej halvvägs upp till målet, utan vände nedför och hemåt istället.
Nästa dag i Riva hade jag listat ut en ganska rejäl runda, med många meter uppförscykla (för min kapacitet). Beskrivet som en tekniskt utmanande utförskörning och hela rundan rekomnderades att ta med guide/sällskap. Men bra karl reder sej själv, tänkte jag, och drog iväg assisterad av min GPS.
Rundan är via Ponale upp i området av Cima Oro.
https://www.strava.com/activities/355268495
Någon liten by på väg upp mot Lago Di ledro
En ganska behaglig första halva uppför med Ponale och sedan via Lago di Ledro, där jag pausade och belönade mej med en apfelstrudel.
Sedan vidare via Lago di ledros strand, och upp vidare mot brantare uppförskörning.
Sedan följde den jävligaste uppförskörning jag varit med om. Blandat tvärbrant på betongvägar till bra hyffsat brant på grusvägar. Kilometer efter kilometer som helt utmattade mej. Har aldrig varit så less på att sitta i en cykelsadel faktiskt som under de sista timmarna uppför.
Men utsikten var fin.
Nästan uppe på toppen (nåja, ett par hundra höjdmeter kvar....typ, så trodde jag att jag var uppe då jag möttes av en minnestavla med info om ett skyttevärn från världskrigen. Taggtråden var fortfarande intakt.
Exakt när jag var längst upp på toppen, möttes jag av ett par kor som slagit läger mitt i vägen. Och nu äntligen skulle jag få njuta av massor av hljdmeter utför. SNokade rätt på stigen enligt gps:en och körde...... fel. När jag insåg att jag slösat ett några hundra meter utför och hamnat på vägen jag tog upp så kändes det som att en guide hade varit bra även av andra orsaker än säkerhet.
Nåja, rullade hela vägen hem samma väg jag tog upp. Klockan hade hunnit ticka iväg en del, men några bilder var jag inte så sugen på. Turen var ändå en fantastisk upplevelse i efterhand, men utamattande uppförskörning i fantastiskt miljö.
Närmare 7000 m klättring under en dryg vecka är mycket för ett fetto, och ändå uppskattade jag det såpass mycket att jag längtar tillbaka ordentligt.
Dagen efter transport till Munchen för tågtransport till Hamburg där avlastning och hemresa var mindre underhållande än upptäckten av olika varianter av uppför och nedför.
Edit: Lagt till strava-länkar, korrigerat rubrik, enstaka bildtillägg och stavfelskorrigeringar
Senast ändrad:
