[RR]MOGAST, eller tre berg paw-rikh-titt
Min bror undrade om jag kunde vara intresserad av ett litet lopp på 11 mil i alperna. Hans italienska kompisar hade hittat på nåt de kallar MOGAST , som skulle köras tredje gången i år. Sure thing! Det gäller att anmäla sig i tid, antalet startplatser är begränsade till 50.
Lustigt nog gick MOGAST samma dag som "Tre berg" här hemma.
Bara att packa bilen och åka söderut. I Berlin plockade jag upp bror och hans flickvän. Därifrån tog det en dag att ta sig ner till Alperna.
Som perfekt uppvärmning drog jag på mig en rejäl magsjuka, men vem behöver få i sig mat? Och det är aldrig fel att jobba på W/kg.
Dagen innan loppet spenderade vi med att rulla runt lite i byarna.
Sen åkte vi förbi arrangörerna, registrerade oss och hängde. Det var gemensam pasta-middag och väldigt familjärt.
Jag var på förhand mest orolig för vädret, men det var en fantastisk morgon som väntade på oss.
Starten går kl 8, med frukost innan samlingen om man vill.
Sen rullar det iväg mot Mortirolo i sakta mak. Ingen hetsar, alla verkar samla sig inför dagen.
Min plan var att ta det riktigt lugnt i Mortirolo för att spara krutet till senare, men det gick sådär. När det lutar 16+% i långa sträckor räcker inte ens 34-28 till att spinna lugnt. Det var bara att mosa på och hoppas på det bästa. Det gällde att påminna sig om att det är kul att klättra och fint i Alperna.
Till slut tar även de brantaste klättringarna slut.
Nu var benen rejält möra och även ryggslutet hade fått sig en omgång. Kändes lovande inför Gavia. Men har man rullat ner från Mortirolo fanns det ingen annan väg hem, bara över nästa pass.
I dalen mot Ponte di Legno försökte jag spinna på lätta växlar och få igång benen igen.
Mortirolo tog ut sin rätt, jag slet riktigt hårt uppför Gavia. Det som kändes som vila där kändes som en vägg nu. Så fort det lutade tvåsiffrigt gick det riktigt segt. Jag tom glömde att fota.
Uppe var det riktigt kallt och det kändes inte som Stelvio fanns i benen.
Men ner till Bormio behöver man rulla ner hur som helst, och där kan man bestämma sig om man vill uppåt eller hem.
Vi bestämde oss för att känna på lite klättring, det går ju alltid att vända och rulla ner. Jag började trycka i mig koffein-gel och det började lossna. Det är 40 "tornante" till toppen, bara att räkna ner.
Nu kunde jag äntligen njuta av klättringen och vyerna igen.
Till slut är man uppe på toppen och tas emot av alla som redan kommit i mål. Strålande sol och hyfsad värme gjorde det lätt att bara sitta och ta det lugnt ett tag.
När man är nöjd rullar man hem och samlar sig inför pizzochero-partyt arrangörerna bjuder på.
Lustigt nog gick MOGAST samma dag som "Tre berg" här hemma.
Bara att packa bilen och åka söderut. I Berlin plockade jag upp bror och hans flickvän. Därifrån tog det en dag att ta sig ner till Alperna.
Som perfekt uppvärmning drog jag på mig en rejäl magsjuka, men vem behöver få i sig mat? Och det är aldrig fel att jobba på W/kg.
Dagen innan loppet spenderade vi med att rulla runt lite i byarna.
Sen åkte vi förbi arrangörerna, registrerade oss och hängde. Det var gemensam pasta-middag och väldigt familjärt.
Jag var på förhand mest orolig för vädret, men det var en fantastisk morgon som väntade på oss.
Starten går kl 8, med frukost innan samlingen om man vill.
Sen rullar det iväg mot Mortirolo i sakta mak. Ingen hetsar, alla verkar samla sig inför dagen.
Min plan var att ta det riktigt lugnt i Mortirolo för att spara krutet till senare, men det gick sådär. När det lutar 16+% i långa sträckor räcker inte ens 34-28 till att spinna lugnt. Det var bara att mosa på och hoppas på det bästa. Det gällde att påminna sig om att det är kul att klättra och fint i Alperna.
Till slut tar även de brantaste klättringarna slut.
Nu var benen rejält möra och även ryggslutet hade fått sig en omgång. Kändes lovande inför Gavia. Men har man rullat ner från Mortirolo fanns det ingen annan väg hem, bara över nästa pass.
I dalen mot Ponte di Legno försökte jag spinna på lätta växlar och få igång benen igen.
Mortirolo tog ut sin rätt, jag slet riktigt hårt uppför Gavia. Det som kändes som vila där kändes som en vägg nu. Så fort det lutade tvåsiffrigt gick det riktigt segt. Jag tom glömde att fota.
Uppe var det riktigt kallt och det kändes inte som Stelvio fanns i benen.
Men ner till Bormio behöver man rulla ner hur som helst, och där kan man bestämma sig om man vill uppåt eller hem.
Vi bestämde oss för att känna på lite klättring, det går ju alltid att vända och rulla ner. Jag började trycka i mig koffein-gel och det började lossna. Det är 40 "tornante" till toppen, bara att räkna ner.
Nu kunde jag äntligen njuta av klättringen och vyerna igen.
Till slut är man uppe på toppen och tas emot av alla som redan kommit i mål. Strålande sol och hyfsad värme gjorde det lätt att bara sitta och ta det lugnt ett tag.
När man är nöjd rullar man hem och samlar sig inför pizzochero-partyt arrangörerna bjuder på.
