Makten
Aktiv medlem
[RR] Himmel och helvete i Södermanland
Likt förra gången jag postade en RR så är detta ett duplikat av min fotoblogg, så texten är skriven för ickecyklister. Originalet finns här, med lite större bilder för den som är sugen på sånt: http://www.fotosidan.se/blogs/hertsius/himmel-och-helvete-i-sodermanland.htm
-----------------
Himmel och helvete i Södermanland
Under denna min sista semestervecka bestämde jag mig för att göra en lite längre utflykt på cykel. Det fick bli den vanliga turen ner till Västerljung i Södermanland, med blott en liten ändring i ruttens första del eftersom det förra gången var halvt omöjligt att hitta genom Flemingsberg. Jag förberedde mig ungefär lika slarvigt som vanligt. Men vad värre var, så tittade jag inte på väderprognosen tillräckligt noga.
Temperaturen var optimal och solen sken. Den första biten till Vårby och Fittja gick bra men rätt så långsamt eftersom skyltningen är i stort sett obefintlig, och att hela tiden behöva plocka fram kartan och kika sinkar en något enormt. Efter en del irrande i Alby hittade jag fram till väg 258 som går till Tumba, och därifrån hittar jag.
Redan här började jag dock bli trött, på grund av vädret. Det blåste nämligen en konstant motvind på kanske 5 m/s. Det låter inte så mycket, men betänk att det är 18 km/t. Då jag tänkte hålla 20 km/t i snitt så innebar det att jag fick cykla i luftmotstånd motsvarande 38 km/t. Detta är INTE kul med en skogscykel kan jag meddela!
Efter färjan över till Mörkö var jag lite piggare, men det höll sig inte länge. Här öppnar sig nämligen det vackra jordbrukslandskapet och träden lyser med sin frånvaro. Ni kan säkert gissa vad det innebar för motvinden. Just det; den förvärrades betänkligt. Jag svor och växlade ner. På platten gick det omöjligen att hålla mer än 20 km/t och i uppförbackarna övervägde jag gång på gång att ge upp och ringa farsan som erbjudit sig att komma och möta mig.
Motvinden ökade och det fanns inte chans att bry sig om att det var vackert. Bara kämpa på och bita ihop. Med hög kadens (alltså många trampvarv per minut) klarade jag knäna bra och nådde till slut bron över till fastlandet, där jag intog en macka och funderade lite.
Hammarlund
Här passade jag också på att ta den första bilden, för det var jag mindre sugen på under det att jag kämpade i motvinden. Efter smörgåsen var det bara 2-3 mil kvar, så jag fortsatte med relativt gott mod men glömde helt att gamla E4 fram till Vagnhärad bjuder på en rad helvetesbackar. Naturligtvis ökade motvinden ännu mer och var nu troligen 7 m/s. Alltså 25 km/t.
Helvetesbacke vid länsgränsen
Sista biten gick på ren ilska och jag förbannade att jag inte hade en räsercykel istället. Frågan är hur mycket det hade hjälpt egenligen. Luftmotståndet lär minska en hel del, men jag har å andra sidan ingen lust att sitta ihopvikt som en fällkniv över styret. Rullmotståndet kan man få ner med smalare och hårdare pumpade däck, men då funkar det ju inte på de grusvägar som jag tänkt köra när jag väl var framme.
Jag kom fram exakt klockan 18:00, alltså fyra och en halv timme efter start. Trippmätaren visade 80 kilometer blankt vilket ger en snitthastighet på 18 km/t. Långt över förväntan med tanke på omständigheterna!
Ledighetskommittén
Trött men jävligt nöjd hällde jag i mig en skvätt vin och åt lite nötter innan middagen. Det är alltid så; ju jobbigare något är desto nöjdare blir man efteråt.
Som alltid diskuterade vi politik efter middan och lyckades hålla sams trots tämligen olika åsikter. Sen kom en karta över Skåne fram, dit brorsan och hans fru skulle fara dan efter.
Papper versus iPhone
Själv har jag svårt att förstå hur man kan vilja lita på en telefon för navigeringen, men bror har en annan uppfattning. Det är tydligen rätt vanligt att folk inte är intresserade av översikt; något som jag finner ofattbart. Jaja, vi är alla olika.
Dagen därpå vaknade jag sent efter lång och djup sömn, och hade konstigt nog ingen som helst träningsvärk. Så jag bestämde mig för en liten tur till Gnesta, runt sjön Sillen. Den här gången kikade jag noga på hur vinden skulle bli. Medvind dit och motvind hem var inte optimalt, men det borde gå bra.
Magiskt landskap vid Vårdinge
Medvinden var en fantastisk upplevelse jämfört med gårdagen och jag kunde utan minsta ansträngning hålla 35 km/t på platten och 25 uppför. Nedför backen på väg 57 från Furulund till Gnesta slog jag cykelns fartrekort med 56 km/t. Den vägen är fullständigt livsfarlig med ingen som helst vägren och hård trafik, så jag fann det för gott att försöka köra så fort som möjligt så att jag slapp onödiga omkörningar av hetsiga bilister.
Gnesta är en ganska typisk, svensk småstad med fina gamla hus, järnvägsstation och sjönära läge. Mycket vackert!
Gnesta centrum med obligatorisk grillkiosk
Magnifikt stationshus
Med tanke på den stundande motvinden på hemvägen blev besöket kort men trevligt. Hemvägen gick på västra sidan av Sillen, längs den mycket vackra väg 224.
Sillen runt
På vägen hittade jag ett hål i berget som visade sig vara Alsgruvan, där man brutit nickel under lång tid.
Alsgruvan
Den oansenliga och trånga ingången har levererat inte mindre än ungefär 1000 ton nickelmalm mellan 1876-1878 för användning i rysk-turkiska kriget, plus några år under första världskriget. För den icke metallurgiskt bevandrade används nickel för att göra stål rostfritt eller åtminstone som på den tiden mindre rostbenäget.
Vid Valla svängde jag av på en mindre grusväg och cykeln kom plötsligt till sin rätt. Tvättbrädorna som uppstår när folk kör onödigt fort hade inte varit ett dugg kul på räser eller ens cyclocross (ett slags räser med grövre däck och lite kralligare ram).
Här ligger många fantastiska gårdar mellan kullar, backar och lundar.
Sörby
Himlen drog ihop sig till regn och jag skyndade lite frusen genom skogen och förbannade en uppförslöpa som aldrig tycktes vilja ta slut. Om du får för dig att cykla Sillen runt så rekommenderar jag faktiskt att stanna på väg 224 ända ut på Studsviksvägen istället.
Hemma på torpet sade cykeldatorn 5 mil och det kändes då som att jag kunnat cykla dubbelt så långt utan problem. Lite bildbehandling i hammocken med en kall folköl fick det bli.
Rast, vila
Någon som kommenterade förra inlägget efterlös lite mer kamerasnack, och utan att gå in på detaljer är jag fortfarande väldigt nöjd med Sony RX100. Dess zoomomfång på motsvarande 28-100 mm i småbildstermer är perfekt för det jag vill fota. Ljusstyrkan är lite kass i den långa änden, men det funkar för det mesta. Skärpa och färger är över all förväntan från en kamera med såpass liten sensor (1 tum, alltså lite mindre än micro four thirds). Faktum är att jag gillar sensorprestanda från kameran bättre än från Olympus OM-D, trots att det är avsevärt brusigare.
Färden ner från Stockholm gjorde jag i måndags, och efter noggrant övervägande bestämde jag mig för att cykla hem redan på onsdagen, då jag skulle få medvind och vettigt väder. Det gjorde jag rätt i och fick mycket riktigt ordentlig medvind hela vägen. Samma sträcka som känts som ett helvete var nu rena paradiset och jag kunde sitta upprätt och betrakta landskapet istället för att huka mig och svära. Några bilder blev det dock inte ändå. Eller kanske just därför.
I Tumba, med ungefär 2-3 mil kvar, kände jag att växlarna inte funkade som de borde. Efter en granskning fann jag en inte helt tillfredsställande syn.
Kedjebrott i Tumba
Lyckligtvis hade jag med mig ett cykelmässigt multiverktyg med kedjebrytare. Vad jag inte visste var att man bör ha med sig några snabblänkar för att foga ihop kedjan. Eftersom jag inte hade det, fick jag knäcka kedjan och foga ihop den med befintliga nitar som förstörs när man knäcker dem. Lyckligtvis höll kedjan ihop ändå ända till Cykloteket i Västberga där jag köpte en ny.
Haverianalys
Lustigt nog var det snabblåset som gått sönder. Detta redan efter 180 mil, och jag antar att det beror på att de moderna växlarna ger en väldigt usel kedjelinje på grund av 10 drev bak och bara två fram.
Nu är jag tillbaka och bor i mina föräldrars hus tills semestern är slut på söndag. Det känns ganska vemodigt måste jag säga, men det är synd att klaga. Det var inte länge sen man jobbade minst 12 timmar om dagen, 6-7 dagar i veckan, året om. Att få glida runt och göra ingenting i fyra veckor är en lyx som är få på denna jord förunnade.
Må så gott till nästa gång! Och glöm inte att det är fantastiskt att cykla!
-----------------
Himmel och helvete i Södermanland
Under denna min sista semestervecka bestämde jag mig för att göra en lite längre utflykt på cykel. Det fick bli den vanliga turen ner till Västerljung i Södermanland, med blott en liten ändring i ruttens första del eftersom det förra gången var halvt omöjligt att hitta genom Flemingsberg. Jag förberedde mig ungefär lika slarvigt som vanligt. Men vad värre var, så tittade jag inte på väderprognosen tillräckligt noga.
Temperaturen var optimal och solen sken. Den första biten till Vårby och Fittja gick bra men rätt så långsamt eftersom skyltningen är i stort sett obefintlig, och att hela tiden behöva plocka fram kartan och kika sinkar en något enormt. Efter en del irrande i Alby hittade jag fram till väg 258 som går till Tumba, och därifrån hittar jag.
Redan här började jag dock bli trött, på grund av vädret. Det blåste nämligen en konstant motvind på kanske 5 m/s. Det låter inte så mycket, men betänk att det är 18 km/t. Då jag tänkte hålla 20 km/t i snitt så innebar det att jag fick cykla i luftmotstånd motsvarande 38 km/t. Detta är INTE kul med en skogscykel kan jag meddela!
Efter färjan över till Mörkö var jag lite piggare, men det höll sig inte länge. Här öppnar sig nämligen det vackra jordbrukslandskapet och träden lyser med sin frånvaro. Ni kan säkert gissa vad det innebar för motvinden. Just det; den förvärrades betänkligt. Jag svor och växlade ner. På platten gick det omöjligen att hålla mer än 20 km/t och i uppförbackarna övervägde jag gång på gång att ge upp och ringa farsan som erbjudit sig att komma och möta mig.
Motvinden ökade och det fanns inte chans att bry sig om att det var vackert. Bara kämpa på och bita ihop. Med hög kadens (alltså många trampvarv per minut) klarade jag knäna bra och nådde till slut bron över till fastlandet, där jag intog en macka och funderade lite.
Hammarlund
Här passade jag också på att ta den första bilden, för det var jag mindre sugen på under det att jag kämpade i motvinden. Efter smörgåsen var det bara 2-3 mil kvar, så jag fortsatte med relativt gott mod men glömde helt att gamla E4 fram till Vagnhärad bjuder på en rad helvetesbackar. Naturligtvis ökade motvinden ännu mer och var nu troligen 7 m/s. Alltså 25 km/t.
Helvetesbacke vid länsgränsen
Sista biten gick på ren ilska och jag förbannade att jag inte hade en räsercykel istället. Frågan är hur mycket det hade hjälpt egenligen. Luftmotståndet lär minska en hel del, men jag har å andra sidan ingen lust att sitta ihopvikt som en fällkniv över styret. Rullmotståndet kan man få ner med smalare och hårdare pumpade däck, men då funkar det ju inte på de grusvägar som jag tänkt köra när jag väl var framme.
Jag kom fram exakt klockan 18:00, alltså fyra och en halv timme efter start. Trippmätaren visade 80 kilometer blankt vilket ger en snitthastighet på 18 km/t. Långt över förväntan med tanke på omständigheterna!
Ledighetskommittén
Trött men jävligt nöjd hällde jag i mig en skvätt vin och åt lite nötter innan middagen. Det är alltid så; ju jobbigare något är desto nöjdare blir man efteråt.
Som alltid diskuterade vi politik efter middan och lyckades hålla sams trots tämligen olika åsikter. Sen kom en karta över Skåne fram, dit brorsan och hans fru skulle fara dan efter.
Papper versus iPhone
Själv har jag svårt att förstå hur man kan vilja lita på en telefon för navigeringen, men bror har en annan uppfattning. Det är tydligen rätt vanligt att folk inte är intresserade av översikt; något som jag finner ofattbart. Jaja, vi är alla olika.
Dagen därpå vaknade jag sent efter lång och djup sömn, och hade konstigt nog ingen som helst träningsvärk. Så jag bestämde mig för en liten tur till Gnesta, runt sjön Sillen. Den här gången kikade jag noga på hur vinden skulle bli. Medvind dit och motvind hem var inte optimalt, men det borde gå bra.
Magiskt landskap vid Vårdinge
Medvinden var en fantastisk upplevelse jämfört med gårdagen och jag kunde utan minsta ansträngning hålla 35 km/t på platten och 25 uppför. Nedför backen på väg 57 från Furulund till Gnesta slog jag cykelns fartrekort med 56 km/t. Den vägen är fullständigt livsfarlig med ingen som helst vägren och hård trafik, så jag fann det för gott att försöka köra så fort som möjligt så att jag slapp onödiga omkörningar av hetsiga bilister.
Gnesta är en ganska typisk, svensk småstad med fina gamla hus, järnvägsstation och sjönära läge. Mycket vackert!
Gnesta centrum med obligatorisk grillkiosk
Magnifikt stationshus
Med tanke på den stundande motvinden på hemvägen blev besöket kort men trevligt. Hemvägen gick på västra sidan av Sillen, längs den mycket vackra väg 224.
Sillen runt
På vägen hittade jag ett hål i berget som visade sig vara Alsgruvan, där man brutit nickel under lång tid.
Alsgruvan
Den oansenliga och trånga ingången har levererat inte mindre än ungefär 1000 ton nickelmalm mellan 1876-1878 för användning i rysk-turkiska kriget, plus några år under första världskriget. För den icke metallurgiskt bevandrade används nickel för att göra stål rostfritt eller åtminstone som på den tiden mindre rostbenäget.
Vid Valla svängde jag av på en mindre grusväg och cykeln kom plötsligt till sin rätt. Tvättbrädorna som uppstår när folk kör onödigt fort hade inte varit ett dugg kul på räser eller ens cyclocross (ett slags räser med grövre däck och lite kralligare ram).
Här ligger många fantastiska gårdar mellan kullar, backar och lundar.
Sörby
Himlen drog ihop sig till regn och jag skyndade lite frusen genom skogen och förbannade en uppförslöpa som aldrig tycktes vilja ta slut. Om du får för dig att cykla Sillen runt så rekommenderar jag faktiskt att stanna på väg 224 ända ut på Studsviksvägen istället.
Hemma på torpet sade cykeldatorn 5 mil och det kändes då som att jag kunnat cykla dubbelt så långt utan problem. Lite bildbehandling i hammocken med en kall folköl fick det bli.
Rast, vila
Någon som kommenterade förra inlägget efterlös lite mer kamerasnack, och utan att gå in på detaljer är jag fortfarande väldigt nöjd med Sony RX100. Dess zoomomfång på motsvarande 28-100 mm i småbildstermer är perfekt för det jag vill fota. Ljusstyrkan är lite kass i den långa änden, men det funkar för det mesta. Skärpa och färger är över all förväntan från en kamera med såpass liten sensor (1 tum, alltså lite mindre än micro four thirds). Faktum är att jag gillar sensorprestanda från kameran bättre än från Olympus OM-D, trots att det är avsevärt brusigare.
Färden ner från Stockholm gjorde jag i måndags, och efter noggrant övervägande bestämde jag mig för att cykla hem redan på onsdagen, då jag skulle få medvind och vettigt väder. Det gjorde jag rätt i och fick mycket riktigt ordentlig medvind hela vägen. Samma sträcka som känts som ett helvete var nu rena paradiset och jag kunde sitta upprätt och betrakta landskapet istället för att huka mig och svära. Några bilder blev det dock inte ändå. Eller kanske just därför.
I Tumba, med ungefär 2-3 mil kvar, kände jag att växlarna inte funkade som de borde. Efter en granskning fann jag en inte helt tillfredsställande syn.
Kedjebrott i Tumba
Lyckligtvis hade jag med mig ett cykelmässigt multiverktyg med kedjebrytare. Vad jag inte visste var att man bör ha med sig några snabblänkar för att foga ihop kedjan. Eftersom jag inte hade det, fick jag knäcka kedjan och foga ihop den med befintliga nitar som förstörs när man knäcker dem. Lyckligtvis höll kedjan ihop ändå ända till Cykloteket i Västberga där jag köpte en ny.
Haverianalys
Lustigt nog var det snabblåset som gått sönder. Detta redan efter 180 mil, och jag antar att det beror på att de moderna växlarna ger en väldigt usel kedjelinje på grund av 10 drev bak och bara två fram.
Nu är jag tillbaka och bor i mina föräldrars hus tills semestern är slut på söndag. Det känns ganska vemodigt måste jag säga, men det är synd att klaga. Det var inte länge sen man jobbade minst 12 timmar om dagen, 6-7 dagar i veckan, året om. Att få glida runt och göra ingenting i fyra veckor är en lyx som är få på denna jord förunnade.
Må så gott till nästa gång! Och glöm inte att det är fantastiskt att cykla!
Senast ändrad:
