Det blir inte alltid som man tänkt sig, det är en sanning som ofta gör sig påmind när man har med berg att göra. Något som stämde alldeles för utmärkt på den helgtripp vi tänkt oss upp till Jämtlandstriangeln i början på oktober. Vi planerade för att åka iväg upp tidigt på fredagseftermiddagen, sova i en lånad stuga i Kall, vakna upp tidigt och åka bilen till startplatsen och sedan rulla ca 4 – 5 mil av Jämtlandtriangeln uppe på högfjället. Vi hade givetvis förhoppningar om strålande sol, kallt och krispigt och fjällmiljö i sin mest pitoreska höstskönhet att blicka ut över under dagens trampande.
Ack vad vi bedrog oss. Först och främst så kom vi iväg betydligt senare än vi tänkt oss på fredagen, så vår ankomst till stugan var ett tag efter midnatt och i säng var vi ganska mycket senare. När väl väckarklockorna började pipa i den arla morgonen så gjorde vi allihopa samma sak; stängde av dem och somnade nöjt om. En bidragande orsak var nog det strilande regnet och blåsten utanför fönstren kan man nog misstänka. När vi väl tagit oss upp och börjat frukostera så besannades våra värre farhågor. Det var igenmulet och dimmigt, regnade mest hela tiden och det blåste ca 16 sekundmeter uppe på kalfjället. Det var klart dags att inse att det bara var att ge upp våra planer om jämtlandstriangeln. Lite molokna satt vi och konfererade över vår halvätna frukost.
Men efter lite telefonprat med Egil boende borta i Åre så lovade han glatt oss guidning till en bra runda på Välliste. Välliste är en gammal postväg och som först bjuder på en 45 minuters släpa uppför och sedan betydligt längre tid utför på smal, slingrig och stökig stig från högfjället ner genom fjällskog till låglandskog och avslutningsvis en snutt grusväg till stora vägen. Det är en runda Egil har skrutit en massa om, men som tyvärr inte har hunnits med att köras under de senaste årens Årebesök. Så detta verkade i alla fall bli ett bra och roligt alternativ till våra havererade planer.
Efter den sedvanliga omklädning-packa-ryggan-få-med-sig-allt-viktigt-kaoset så satt vi snart i bussen på väg mot Åre. Väl där hittade vi Egil i full fart att sätta ihop sin hoj efter lite fulmekanisk service med ölburksspejsers i ett uttänjt styrrör, och nån timme senare rullade vi iväg i två bilar mot det utlovade stigäventyret. När vi anlände till vårt första stopp där vi skulle parkera den ena bilen så stod det givetvis en jaktskylt på grusvägen, men efter lite prat så bestämde vi oss för att köra ändå. Efter att ha dumpat egils bil så körde vi bussen vidare upp till Trillevallen där vi parkerade och började urlastning och uppklädning på en lersmetig parkeringsplats. Väl klara så började vi leda hojarna uppåt i dimman för första delen av dagens nöjen…
En nybyggd serviceväg underlättade inledningsvis men efter en kvarts släpande på den så blev det rakt upp i liftspåret istället. Tunga steg i mjukt, blött, halt och smetigt underlag…
Ungefär halvägs upp hittade vi en stig som vindlade sig uppför och den var enormt mycket mer bekväm att använda än att släpa rakt upp i falllinjen. Några korta försök till att trampa uppför prövades även, här bryter mattel på…
Men snart var alla tillbaka i släpandets eufori igen. Jonas tar tag och kliver uppåt jämn takt…
Väl uppe på toppen så inbjöd toppstugan verkligen till en ät och vilopaus från dimman och den rätt kraftiga kalla vinden som ven runt oss däruppe…
Med gästböcker och kartor som förströelse så mumsade vi förnöjt på medhavd matsäck och Egil visade stigens sträckning på kartan under tiden…
Väl ute på stigen igen så fick vi surfa utför en snirklig, snabb och stökig stig genom dimman på fjället. Egil lyste blått som riktmärke framför oss hela tiden…
Boe låter sina stora hjul rulla på och hoppas att v-bromsarna ska vara tillräckligt effektiva i det blöta på berget…
Mattel sveper fram på sin nya Prince Albert…
Malin låter sin NRS smaka bergstigar igen…
Patrik flyter mjukt fram över stigen…
En bit ner började fjällbjörkskogen att rama in stigen och det blev betydligt blötare och halare underlag. Mattel tar sig an en av de mer slippriga utförlöporna…
Boe tar sig koncentrerat nerför ler- och moss-såphala steps…
Patrick med tydligt focus på stigens lurande halka…
Egil kör lite höstvacker hojoffpist i dimman…
Mattel prövar sig ner mot ännu halare underlag…
Efter fjällbjörkskogen så brantade stigen till och blev långsammare och trevligt slingrig. Här navigerar Boe och Jomper en s-kurva med halkig och brant sväng…
Lite längre ned bjöd stigen, dimman och ljuset på en vacker katedralkänsla som Mattel placerade sig utmärkt i…
Men det följdes givetvis av en rejält smetigt våt liten sträcka. Mattel plaskar sig fram…
Därefter så blötade stigen på ordentligt och långa sträckor var den närmast att beskriva som en bäck. Egil låter inte vätan bekomma alls…
Mattel trycker på ordentligt med bestämd min i pölarna…
Jomper navigerar i den smala stigfåran…
Patrik med blicken fast på stigen…
Malin plumsar…
Boe balansförbereder sig inför lite snävt knix…
…och visar stolt upp sitt stooora framhjul…
Väl ute på grusvägen efter nästan 2 timmars utförslekar på hal, våt, slirig, slipprig, slingrig, brant och enormt skojig stig så trampade vi förnöjt de 2 km till bilen ganska blöta men ändock mycket nöjda…
Efter att vi avsmetat hojarna genom att doppa dem i en närbelägen strid ström, så stod vi pratade oss igenom turen och annat medan Mattel och Egil tog bilen upp till Trillevallen för att hämta bussen. Eftersom vi var en smula blöta och smetiga in på bara skinnet så kändes det inte alltför lockande att åka och sova i en stuga utan varmvatten och torkmöjligheter. När Egil väl tillbaka kommen erbjöd oss att knåka in oss hos honom och skröt om varma duschar för oss och torkskåp för kläderna så var saken biff. Natten skulle tillbringas i Åre och middag inmumsas på Broken med kalla öl, en värdig avslutning på en dag som börjat deprimerande men sedan visat sig innehålla kalasbra överraskningsåkning.
Vi packade in oss i bussen och drog iväg mot Kall för att packa ihop våra saker och röja ur stugan. När vi väl närmade oss stugan så klarnade det plötsligt upp och visade baksidan på Skutan i vackert höstigt ljus med dramatiska moln som fond, och det var bara för vackert.
Väl i Åre och Egils hem blev det en massa softhängande, folkölsdrickning, varmvattenfrossa i duschen och sedan till Broken för burgarmåltid och en hel del kalla godöl. Några av oss var lite matta och drog sig hem tidigare, medan undertecknad och Egil hängde kvar sent och sedan satt påpälsade ute i Årenatten och drack god whisky tittandes på utsikten mot Renfjället, glipor av stjärnorna genom molnen och njöt av bergmiljön. När det började strila ner mer entusiastiskt så gav vi upp och snart kunde man somna in förnöjt.
Nästa morgon var lite trögstartad men vi kom snart upp i fart igen. Efter att vi hade pratat oss varma om att köra baksidan på Skutan kvällen innan så vart det återigen lite besvikelse att regn, moln och starka vindar gjorde den turen till en ickehändelse. Efter en massa dividerande fram och tillbaka kom vi fram till en variant med lite blandad kompott. Vi tänkte oss ta bussen upp till Ullådalen och parkera där, sedan släpa i liftspåret en bra bit upp, för att där hoppa på en stig som undertecknad en gång i tiden kallade "Flower power" men nu går under benämningen "Jörgens stig", köra den till Bräckevägen, släpa upp där och sedan hoppa på Bräckeleden och köra den ner. En bra och rolig blandning av lite olika Årestigar och nästan bara utförsåkning. Saken var klar och vi stoppade in oss i bussen drog iväg.
Efter en kortare släpning än väntat uppför från Ullådalen så hittade vi stigen och blev direkt inbjudna på en roligt slingrigt kuperad utförslek på skrå genom fjällbjörkskog och gräsängar. Det var flowigt och skojig åkning att njuta av och inte många tramptag behövdes för att hålla farten uppe. Mattel sveper förbi med Åresjön i fonden.
Jomper och Malin följer förnöjt stigens slinger…
Pisterna med sina gräshav i vackra färger inbjöd till lite våtkladdigt mjukrull framför kameran. Egil, Mattel och Patrick paraderar…
Jomper och Malin följde i spåret…
När vi väl kommit bort till Bräckeleden blåste det upp och började regna alltmer entusiastisk och vi kastade oss nerför denna nu smetiga och slingriga utförslöpa. Man fick onekligen navigera med tungan rätt i mun för den annars så snabba, slingriga och lycko-roliga utförslöpan var nu dessutom hal, slipprig, rotig och allmänt som såpad i det allt tilltagande regnet. Allteftersom svängarna och branterna passerades så fick i alla fall undertecknad ett allt bredare storleende i sitt smutsiga anlete, det var hur kul som helst i kletet och det gjorde inget att det inte gick speciellt fort heller. Vi tråcklade oss neråt med kasande däck i leriga spår och djupa pölar.
Här Egil i full fart mot nästa…
…leriga stänkfest…
Boe i klart fokuserad nerfärd med smala däck, helstel hoj och v-bromsar, en klar bragd på Bräckeleden och det underlaget…
Jomper praktiserar lite lerinfluerat ställ för att bromsa upp innan lerbadet…
Patrik lersurfar smidigt förbi på ett av de planare partierna…
Följd av Boe i samma sköna fart…
Mattel smetar sig vidare neråt…
Följd av Egil i den fart bara en local kan uppvisa i sådana förhållanden…
Det var en av de mer minnesvärda åken på Bräckeleden för undertecknad och det var faktiskt enormt skojigt att köra den under sådana här förhållanden. Dessutom fick väder, underlag och utrustning oss att köra betydligt lungnare än vad man brukar göra när man sitter på sin DH-släde i fullt säkerhetskitt, vilket gjorde sitt till att man njöta av stigens utmaningar på ett lite annat sätt än annars. Dessutom måste en enormt stor eloge gå till Christer Gullberg för alla de timmar han helt själv har lagt ner på Bräckeleden i sommar, de nya broar och omdragningarna gjorde den ännu bättre och roligare. Feta smetiga leriga tack Christer!
Efter att vi tagit oss ner och sedan hem till Egil så var det bara den vanliga hetstvagningen, hojtvätten och undanstuvningen av våtebruna hojpersedlar som återstod innan vi hoppade in i bussen för de långa timmarnas hemfärd.
Men trots att nästan inget på vår planerade högfjällstripp blev vad vi tänkt oss i stigar, väder och vyer så landade stigturerna ändå som episkt bra och storartat roliga på alla sätt och vis. Och man kan nog lätt säga att även en regnkall, lersmetig och dimmig dag i bergen slår vilken dag som helst hemma i storstaden. Som sagt, höstmys av det bästa slag…
Stort tack till Egil för all suverän guidning och varmt husrum när det behövdes som mest.
Kommentera och diskutera artikeln
