If it’s broken, fix it – att laga trasig kolfiber

När jag inför vårsäsongen 2017 inspekterade kolfiberramen på min landsvägscykel upptäcktes en spricka i överröret. Tvärt emot den Happynormativa konsumtionshetsen hade jag ingen som helst lust att kassera cykeln och köpa en ny. Ramen fick istället åka till kolfiberdoktorns verkstad för en make over och ett förlängt liv.Min Isaac Impulse har 12 år på nacken och är den av mina cyklar som jag har ägt längst tid och rullat flest mil på. Slitdelarna är givetvis bytta ett antal gånger under årens lopp, och förutom att ha ett stort affektionsvärde för mig så är denna hoj fortfarande riktigt trevlig att cykla på. Happyride’s eminenta medlemmar tipsade mig om att användaren Kid1000 är en hejare på det här med kolfiber och skulle kunna avgöra om skadan jag hittat var kosmetisk eller DÖDSfarlig. Bakom detta alias döljer sig Mattias Hellöre, 39 år, boendes i Insjön mellan Leksand och Falun. Det tog inte många sekunder för Mattias att konstatera en genomgående men fullt reparerbar spricka. Kolfiber har inte garanterat evigt liv, men Mattias bedömde att en lagad ram borde kunna hålla ett antal säsonger till. Jag bestämde mig således för att låta Mattias reparera ramen.

Skadan sitter på överröret och jag har konstigt nog inte den blekaste aning om hur den har uppstått. Enligt Mattias är orsaken troligen en kombination av att min svarta ram utsatts för långvarigt solljus, vilket har missfärgat epoxyn som håller ihop kolfibrerna och gjort ramen extra skör. Därtill måste ett rejält fysiskt våld ha inträffat som orsakat själva sprickan. Jag visste inte om att kolfiber kunde vara känsligt för ljus och har förvarat cykeln i direkt sol i vardagsrummet i ett par års tid. Vid en jämförelse med delar av ramen som inte exponerats lika mycket för solen syns tydligt att färgen på överröret blekts. Den ökade ömtåligheten ska inte påverka vid normal användning av cykeln, men jag bör vara extra uppmärksam på sprickor vid en krasch. Nu för tiden används oftast en lack som skyddar kompositen mot UV-ljus, men min cykel av årsmodell 2005 hade antagligen inte behandlats med en sådan.

Själva lagningsprocessen framstår i mina lekmannaögon som förvånansvärt enkel samtidigt som den har en air av rocket science över sig. Mattias börjar med att slipa bort lacken från det skadade området och mäter ut på ett ungefär hur stora kolfiberbitar han kommer att behöva. Därefter klipper han bitar i lagom storlek av kolfiberväv med olika strukturer. Fibern känns och ser ut nästan som tyg – den är mjuk och formbar, trådar upp sig i ena riktningen och är stark och samtidigt inte töjbar i andra riktningen. Att dessa små ”tygbitar” kan bli en styv cykelram framstår nästan som magi.

Mattias klipper till sex bitar kolfiber som han kommer att applicera i lager på lager. Tekniken kallas för balanserad laminat. Först ritar Mattias upp ett lamineringsschema för vilken typ av väv som ska utgöra vilket lager. Därefter blandar han härdare och resin, som tillsammans utgör ett epoxysystem. Epoxyn kan i det närmaste beskrivas som ett lim för att binda ihop kolfiberbitarna som fördelar last inom kompositen. Mattias använder en digital våg när han mäter upp epoxysystemet för att få rätt mängd och rätt andelar av de båda vätskorna.

I nästa steg penslar Mattias epoxy på de små kolfiberbitarna, applicerar en bit kolfiber på ramen, penslar på mer epoxy, applicerar nästa bit. Processen känns nästan mer som en pysseltimme än cykelmek. Inga special tools eller maskiner behövs. När alla sex lager är applicerade ska lagningen härda i 24 timmar, därefter är det dags för slipning och lackning.

Att laga kolfiber är bara en av strängarna på Mattias lyra. I sin verkstad hemma på tomten i Insjön har han allsköns maskiner – svarvar, svetsar, 3D skrivare, mm – och förutom egna cykelramsprojekt till sig och de fem barnen ritar och bygger han prylar i kolfiber på beställning. Ett sådant uppdrag är bland annat en så kallad RaceRunner. RaceRunning ger rörelsehindrade personer möjligheten att få känslan av att springa och konstruktionen liknar en trehjuling utan pedaler (den nyfikne hittar en film här)

Jag ber Mattias om tips på hur man bäst behandlar sin ömma kolfibercykel för att maximera livslängden. Den nya typen av lack som skyddar mot UV-ljus innebär att den blekning som min ram råkat ut för inte ska vara en riskfaktor för den som köper cykel idag. Kolfibern är dock mycket känslig mot abrasiv nötning, dvs metall som ligger emot någonstans kommer snabbt att nöta sönder kompositen. Kedjestagsskydd, plastmellanlägg mellan kolfiber och vajrar, och tejp som skyddar mot nötning från vajerhöljen är därför extra viktigt på en kolfibercykel. Många tillverkare av framför allt komponenter (t.ex. kolfiberstyren) aviserar ibland en livslängd på blott 1-2 år för sina prylar. Enligt Mattias är det alltid antalet cykler (grovt sagt ”antal stötar”) som avgör livslängden på en komponent av kolfiber, och det är epoxysystemet som är den svagaste länken. Ett styre i kolfiber som knappt används är inte slut efter två år, medan ett lättviktsstyre i sämre kvalitet kan vara slut efter en helg i Åre. Att kolfiber är känsligt för plötslig och grovt våld är välkänt, så bäst är att inspektera sina prylar med jämna mellanrum och alltid efter en vurpa. Det bästa av allt är att kolfiber går att laga, och att en spricka inte behöver betyda slutet.

När lagningen har härdat och slipats lämnas min ram in på lackning. Prislappen för lagning inklusive lack av in ram landar på 3000 SEK och slutresultatet är fantastiskt snyggt. En minimal skiftning i färgen kan anas om man vet var man ska titta, framför allt för att min ram alltså är något solblekt. Min älsklingscykel har återuppstått och kommer få uppleva åtskilliga fler finväderscyklingar med glasstopp och tempopendlingar till jobbet.