In Memoriam – Long Live Chainsaw

Nu i helgen är det dags för Mont-Saint-Anne i Kanada att arrangera sitt 24:e världscupevent. Sedan 1991 har banan varit återkommande på världscupkalendern och är något av en älskad klassiker. Men istället för att fokusera på den välkända banan och vem som kan tänkas vinna, så tänker jag fokusera på en man som skulle kunnat ha kammat hem vinsten inför hemmapublik. En man som faktiskt har vunnit i Mont-Saint-Anne 2013. En man som tyvärr aldrig kommer vinna en världscuptävling igen – Stevie Smith.

I maj tidigare i år nåddes mountainbikevärlden av ännu en tragisk bortgång – Stevie Smith hade omkommit i en motorcrossolycka i sin hemstad Nanaimo i Kanada. Mountainbikevärlden stod stilla i några ögonblick innan den tragiska nyheten kunde sjunka in helt och social medier överösas med hyllningar till den älskade downhillstjärnan. Lovorden kom inte bara från hans närmaste och hans vänner från downhillscenen, de kom från alla möjliga personer och delar av världen. Det var en hyllning till den varma människa han var, en som alltid tog sig tid och förgyllde någons dag med sitt smittsamma leende – familj som fans, vänner som okända. Jag kände honom inte personligen men precis som för så många andra hade hans sköna och roliga personlighet lyst igenom i media reportage och videos och jag gillade att följa hans äventyr online och via social medier. Så när han gick bort sörjde jag med resten av mountainbikevärlden att en så genuint härlig och älskad person lämnat oss för tidigt.

“Stevie was truly living his dream, and he was fucking phenomenal on two wheels, whether it was his dirt jumper, his mountain bike or his dirt bike. He was lucky to be making a living doing something he truly loved, while some other racers are making a living doing something they’re just really good at.” – Gabe Fox.

Hiroyuki Nakagawa / Red Bull Content Pool

Jag har faktiskt träffat Stevie Smith en gång. 2013 hamnade han och jag i samma kabinlift i Hafjells cykelpark. Det var under världsmästerskapen i downhill och han skulle upp och köra sitt sista träningsåk. 2013 var året då han dominerade världscuptävlingarna och tog hem hela världscuptiteln. Han var bäst och snabbast. Och där satt han och jag, mitt emot varandra i den lilla kabinliften. Jag öppnade med några klassiska och väl valda ord ”You’re Stevie Smith, right?”. Duh, en öppningsfras som inte kunnat bli mer banal. Jag kände mig korkad. Men han svarade bara glatt ”Yes I am. Cool that you recognise me! How are you?”. Sen satt vi där och snackade i 5 minuter medan liften tog oss upp till toppen av berget. När vi steg av och sa hej då var min största önskan att han skulle kamma hem världsmästerskapstiteln senare samma dag. Hans charmiga leende och jordnära personlighet hade fängslat mig. Han var bäst i världen på downhill men han var inte det minsta skrytsam eller högfärdig. Han var på väg upp för sitt sista träningsåk inför en världsmästerskapstävling som han hade god chans att vinna och han var inte det minsta otrevlig eller så pass fokuserad att han inte kunde ta sig tid att snacka med en helt främmande tjej.

Det var nog sån han var – tog sig tid att snacka med alla för att han aldrig tog för givet det han hade uppnått. Han älskade helt enkelt att cykla – tävling eller ej. När han sedan vann några timmar senare nästan skuttade jag av glädje. En så härlig person som Stevie förtjänade all lycka och alla titlar.

Många fick upp ögonen för honom när han hade sitt eget avsnitt i filmen ”Seasons” från 2004. Stevie som tonåring med en stark vilja att bli bäst i världen skjutsades upp till toppen av berget av sin mamma. Upp och ned, dag in och dag ut. Hans mamma var ensamstående och hade nog bättre saker att göra än att skjutsa sin son upp för ett berg men hennes son hade en dröm och hon trodde på den. ”Who knows? Steven may move off the Island, but no one has so far…he may be the first of the family to leave in 200 years.” säger hon i filmen. Nio år senare dominerade han världscupen.

Fabio Piva / Red Bull Content Pool

Stevie var lika gammal som jag så när han dog – 26 år – och det kändes obehagligt, som om jag själv plötsligt insåg hur skört livet kan vara. Men om det var något som Stevie aldrig brydde sig om så var det att livet är skört. Han levde alltid till 100 % och älskade att cykla snabbt och pusha gränser. Han cyklade inte långsammare eller försiktigare för att undvika skador. ”He thought that would be boring as fuck” enligt hans manager Gabe Fox. Han missade i stort sett två säsonger på grund av olika skador. I februari 2014 hade han precis återhämtat sig från sin första brutna ankel och var vältränad och redo för en ny världscupsäsong. Han var och cyklade med några kompisar i Queenstown i Nya Zeeland och på väg upp i liften säger han att Bernad Kerr, en annan downhillcyklist som är känd för att hoppa högt och långt, sagt att det finns en dubbel längre ner på berget som är omöjlig att hoppa. ”I am going to do it – I can’t go to a World Cup and be scared” säger han och åker ner och hoppar det Kerr säger är omöjligt. Han klarar hoppet men hamnar tyvärr fel med foten i landning och bryter sin andra ankel. Huvudsaken för honom var ändå att han hade hoppat det stora hoppet och även om den nya skadan var förarglig var det inget som stoppade hans beslutsamhet att bli starkare, snabbare och bättre.

Efter två skadesäsonger klev han åter igen upp på podiet under första världscuptävlingen i år, som tvåa. Han fortsatte sedan säsongen med att kvala in som femma i Cairns men fick punktering i finalåket. Han hade hittat tillbaka till formen och var redo att ta sig an medaljstriden. Vi var nog alla förväntansfulla på en spännande säsong där bland annat Stevie skulle vara med att slåss om topplaceringarna. Men hans sista placering i världscupens totala ranking blev 12:a. Han kom aldrig till Fort William och fick aldrig bevisa att han var snabb nog att ta hem en vinst igen. Men han behövde egentligen inte bevisa någonting för någon – han hade redan tagit sig till toppen och vunnit både världscup- och världsmästerskapstiteln. Han hade dessutom vunnit allas hjärtan med sin härliga personlighet. Publiken hejade alltid stenhårt på honom och mediafolket älskade honom för han att han alltid gjorde sitt bästa och alltid hade tid för dem. Hans mekaniker påpekade att det nog inte fanns någon mer ödmjuk person – inför finaler satt han själv och klippte sina lerdäck och lagade mat och tog med i matlådor till sina mekaniker som jobbade sent på kvällarna. Han var helt enkelt en bra människa som aldrig lät aldrig hans framgångar ändra hans personlighet.

Paris Gore / Red Bull Content Pool

Nu kommer alltså världscupen tillbaka till det land där Stevie hyllas som en nationalhjälte och som en broder. Där han för tre år sedan stod högst upp på prispallen. Den här gången kommer Stevie inte stå högst på prispallen, men han kommer finnas med i allas våra hjärtan.

”Miss and mourn him now. But also be inspired by his choice to live life to the fullest… and not just safely exist.” –Todd Schumlick

Happyride sänder helgens tävlingar från Mont-Sainte-Anne.