”Jag har hittat Sveriges bästa stig”

Efter mer eller mindre 13 år av sökande har krönikören äntligen hittat Sveriges bästa stig. Det lika genialiska som korkade är att den ligger i skogen bakom hans hus. 

En gång för 13 år sedan var jag i Åre Bike Park. Det var första gången jag satt på en downhill-cykel, ja första gången överhuvudtaget på en ordentlig mountainbike sedan min Mongoose med framdämpare blev stulen utanför min högstadieskola i mitten på 1990-talet.

Cykelintresset hade legat i djup dvala och sussat under ett drygt decennium under ett täcke av musik, skidåkning och diverse annat. Men i Åre vaknade något till liv i mig igen, men sedan slumrade det ånyo in vyssjad till söms av min andra stora hobby som är offpist-skidåkning.

Catrin Wingqvist HoodEn bike park i franska Pyrenéerna sommaren 2012.

En senare gång, för ganska exakt 8 år sedan var jag i en annan bike park. I franska Pyrenéerna och Les Angles. Det fullkomligt pumpade i mig när jag vände styret ner höger, trampade och lät de feta, gummi-dubbade däcken rulla ner mot starten av cykelleden Gandalf.

Det låg nära fem hundra fallhöjdsmeter och fyra kilometer av doserade velodrom-kurvor, träbroar över bergsbäckar, steniga och rotiga stigar, samt slutligen några små fina hopp nedanför mig innan slutet vid gondolliftens dalstation. Trampa, bromsa, bromsa, sväng, bromsa, hoppa, släpp farten, bromsa ner innan kurvan, bromsa, bromsa mer, BROMSA! Svett och puls, det bubblade i mig som när en söndrig cykelslang trycks ned i vatten. Varför hade jag inte gjort mer av detta efter Åre 2007?

Anders Wingqvist/HappyrideÅr 2012 någonstans ska man börja…. brant, dropper-lös, ganska ful, livlig och alldeles underbar.

Hemma i Lindome igen strax söder om Göteborg, som jag bodde i då, köpte jag en heldämpad cykel, en Azonic Saber-ram. Någon slags mischmasch av XC/AM/Freeride enligt säljaren själv som jag litade ganska blint på, eftersom det var en skön dude som jag hade arbetat med när vi bägge krängde skidor under vissa helger som extra inkomst under universitetstudierna. Tolvtusen spänn kändes som en förmögenhet, men det var Shimano Saint-komponenter och diverse annat gött på cykeln argumenterade säljaren. Vi enades om 11 000 kr och nu skulle mitt stigcykelintresse explodera i skyn av sprakande färger. Trodde jag.

Jag gav mig av på en del Happyrides inne i stan 2012 – 2014, det var på den tiden HappyMTB var själva sajten med forumet och dagens namn enbart åsyftade gruppcyklingarna. Änggårdsbergen, Delsjön, Horsikan, Hisingsparken avverkades i ny gemenskap.

Fredrik SchenholmSveriges bästa stig ligger självklart i Göteborg.

Fredrik SchenholmFinally 110 % skoj med mtb!

Hemma letade jag stigar kring ett motionsområde som heter Bunketorp, gav mig av på några misslyckade irrfärder ut i naturreservatet Södra Sandsjöbacka. Kom blöt och besviken hem igen: Var f-n är flowet?

Cyklingen i Göteborg var rolig, men det var ett visst meck med att alltid åka iväg. Passa en tid med andra, planera i förväg. En tröskel började växa millimeter för millimeter mellan mig och stigcyklingen. Att trycka in mtb:andet kändes orimligt svårt i tider av två småbarn, heltidskneg på myndighet plus extrakneg som skidskribent för Freeride.se och vintrar med absolut så många reportageresor som hus- och familjelivet tillät.

Anders Wingqvist/HappyrideÅsen i Södra Sandsjöbacka, fin att springa superkul att cykla.

Jag back trackar mina meddelande här på Happy och ser att ”sista” meddelandet var 22 oktober 2014 då jag hakade på en gruppcykling på Hisingen. En fin tur med pannlampor som jag minns det. Sedan är det radiotystnad på Happy för min del, tills jag 5 år senare lite oförhappandes får uppdraget som chefredaktör här på Happyride.

De fem åren som går fram till våren 2019 är inte helt cykellösa vad gäller stig och dh. Jag är bland annat ute och gör reserach för ett bokprojekt om MTB i Kungsbacka, och ibland ger jag mig ut själv och tar en runda. Det blir nån sväng till Vallåsen och Hafjell. Men vardagscyklingen på mtb händer sjukligt sällan. Jag lägger bra många fler mil på min cyklocross till och från kontoret i stan jämfört med mtb:n.

Fredrik SchenholmNy cykel, bättre självförtroende och asmånga fler timmar i skogen.

När det väl blir av att jag cyklar stig, enduro eller downhill är det kul, men det känns alltid som ett projekt. Utifrån sett ses jag nog av bekanta som en mountainbikesnubbe, men inombords känns inte stigcyklingen ens hälften så rolig som skidåkningen. Något som covid-19 skulle ändra helt på.

Våren 2019 får jag alltså nytt cykeljobb (mitt första) och köper en ny stig-/endurohoj. 2019 åker jag återigen till Vallåsen, Trysil och cyklar en del kring Göteborg. Den nya cykeln med modern geometri är ett enormt lyft, branter som jag tidigare otb:ade i låg fart rullar jag ned för som en vilsam vals. Men det biter liksom ändå inte. Och då ska tilläggas att jag aktivt bestämde mig för att istället för att ge mig ut och springa en timme ett par gånger i veckan skulle se stigcyklingen som vardagsmotion och göra det istället. Det löftet håller jag inte.

Catrin Wingqvist HoodSomliga är lite mer trögtänkta än andra, som krönikaren som inte såg skogen för träden stod i vägen under 13 års tid.

Jag är tillbaka i projekt-känslan. Däck ska pumpas, kedja ska oljas, kläder ska tänkas igenom, cykelpolare ska det synkas tider med, efteråt ska det tvättas cykel (i alla fall lite snabbt). Stigcykling är kanske inte min grej helt enkelt? Men hur fasen kan jag då så lättvindigt göra alla uppoffringar för att få till offpistskidåkningen? Sakerna kring den aktiviteten är ju monumentalt mycket mer bängliga än att få till en stigcykelrunda.

Våren 2020 dansar corona-viruset över världen och får oss som kan att jobba hemifrån. En sällan skådad rastlöshet infinner sig. MÅSTE UT skriker både huvud och kropp efter alltför många effektiva timmar framför skärmen. Jag springer i skogen bakom mitt hus i Kullavik söder om Göteborg. En oansenlig liten kuperad skog på drygt 1 x 1 kilometer. Stigarna vindlar kors och tvärs, oftast är man där själv, ibland stöter man på en hundägare, väldigt sällan ser man någon juniorgubbe som är ute och cyklar på sin dyra heldämpade leksak.

Jag bara tar mtb:n en dag istället för att springa. En timma efter att jag har startat är jag hemma igen. Jag behöver inte tvätta cykeln för det är torrt och fint i skogen. Lite ny olja på kedjan bara, en trasa för att få bort det överflödiga. Nästa dag cyklar jag igen på lunchen i skogen bakom mitt hus. Tänker inte så mycket mer på det.

Anders Wingqvist/HappyrideHar man tur hittar man en granne som är schysst, peppad och samtidigt en jävel på att cykla.

Nån vecka senare träffar jag via barnens skola en annan farsa som brukar cykla i samma lilla skog och som bor ett par hundra meter från mig. Vi slår följe veckan därpå och han är en jävel på att cykla. Jag försöker bara hänga på, lär mig mer på den turen än vad jag har gjort på flera år. Min nya cykelkompis har även han ett tidsmässigt flexibelt jobb. Han har precis som jag också ett rörelsebehov som kliar i hela kroppen. Nästa vecka cyklar vi igen.

Fredrik Schenholm”–Såg ni? Jag SNUDDADE inte ens stocken, coolt va?”

Fredrik SchenholmIGEN wtf, I´m on fire!

En stigcykeltur är plötsligt bara ett sms och några tramptag bort. Inget projekt. Många veckor cyklar vi flera luncher. Jag fortsätter att sticka ut själv. Istället för 2 milsrundorna med löpning i Södra Sandsjöbacka vissa tidiga helgmorgnar så tar jag stigcykeln samma sväng. Min tekniska förmåga utvecklas, vilket gör cyklingen enklare, roligare och säkrare. Jag får en ego-boost av att bli bättre rent tekniskt, när jag lyckas bemästra bunny hopp och kan susa över små stockar är jag så stolt att jag nästan spricker. Jag lär mig att göra små wheelies utför kanter och stenar. Jag har samma känsla som när jag gjorde min första skidsäsong vintern 2003: varje dag är full av möjligheter, varje dag lär jag mig något nytt.

Fredrik SchenholmSlopestyle i Kullavik, helt klart världens bästa stig enligt somliga.

Just vår lilla skog som vi cyklar i är ganska bra rent objektivt sätt. Den är kuperad och har många stigar. Det går vildsvin i skogen som trampar upp nya idéer åt oss, där vi lite smidigt kan bana små nya nedfarter utan att göra markägarna sura. Men poängen – som du förhoppningsvis greppade mycket snabbare i ditt stigcykelliv – är enkel: världens bästa stig är den som du har nära dig.

”Projekten” fortsätter också. Jag åker in till Göteborg ibland och cyklar med andra kompisar, åker en sväng till Järvsö och sticker till Isaberg. Drömmarna om fler äventyr lever också i mig. Klart som satan att vi alla vill till Whistler en dag, eller till något grymt trailcenter i Skottland, loopa Monica i Järvsö och njuta av Shimano-leden i Åre. Vi vill väl alla pröva och återvända till Lofsdalen, Tänndalen, Flottsbro och allt annat gött hemma i Sverige. Testa klipporna ute på Ramsvikslandet i Bohuslän och dra iväg på andra utflykter.

Anders Wingqvist/HappyrideJärvsö sommaren 2020, notera hemmabyggd mudguard framtill i plast från en Ramlösa. Rekommenderas ej, dåligt materialval som prasslar och har sig.

Men det känns som om jag liksom har fått en helt annan grund för stigcyklingen att stå på. En hemmaskog, en hemmaplan. En plats där stigarna är redo precis hela tiden för mig och min cykel. Äntligen har jag hittat Sveriges bästa stig.

Hur ser din historia till cykelfrälsning ut? När klickade det för dig liksom? Skriva gärna och berätta i tråden!