På jakt efter den perfekta stigen – Queenstown

Oändliga vyer med majestätiska berg och djupa sjöar. Happys reporter Hanna har tagit sig till andra sidan jorden i sin jakt på den perfekta stigen. Både den Nya Zeeländska naturen och det fantastiska stigutbudet får hjärtat att bulta, adrenalinet att pumpa och skrattet att bubbla fram – välkommen till Queenstown.

(Text: Hanna Jonsson Foto: Hanna Jonsson & Joe Bowman)

Staden lockar mountainbikefantaster från hela världen. Européer och nordamerikaner flyr den kalla vintern för den fantastiska Nya Zeeländska sommaren. Och Nya Zeeland är verkligen fantastiskt. Den ena stunden cyklar man genom något som liknar Afrikas savann för att sedan komma ut mitt i något som liknar de franska Alperna. En timme väster om staden hittar man ett kalt månliknande stenlandskap medan en timme åt andra hållet ger dramatiska vyer som hämtade ur Sagan om Ringen.

Queenstown

En lokal Queenstown-bo beskrev staden som ”ett Whistler utan steroider”. Det oändliga utbudet av stigar som Whistler har är självfallet svåruppnått men Queenstown har potential att nå dit en dag – och cyklingen hittills har fått mig att tappa andan. De branta, välbyggda och ödsliga stigarna blickar ut över berg, dalar och sjöar. Här kan du välja mellan en lätt xc-tur i 7 mile, en full dag på Coronet Peak, alla de branta och tekniska stigarna som gömmer sig på de branta kullarna kring staden eller en heldag i Bikeparken.

Livsrytmen i Queenstown är lugn och avslappnad. Husen är små och bilarna gamla. Gatorna är alltid fyllda med liv och rörelse. En solig dag är stranden full av både mountainbikers, backpackers och turister. Trubadurer står och trallar på någon popsång längs med strandpromenaden. Regniga dagar spenderas ofta i ett av stadens många caféer och sommarkvällar flyter bort på någon bar.

Nya Zeeland har alltid varit en drömdestination för mig och mina förväntningar har varit enorma. Men här i Queenstown har mina förväntningar inte bara möts utan också överstigits. Att hitta den perfekta stigen här omkring är inte svårt – det är bara att sätta på sig hjälmen, hoppa upp på cykeln och välja vilket berg du vill cykla på idag.

Både jag och cykeln ser fram emot att utforska stigarna kring Queenstown!

7 mile
Jag drog på mig en knäskada i september förra året – fyra månader med rehab-övningar och utan cykel kan nog få vem som helst att bli tokig så jag är både nervös och spänd inför att börja cykla igen. Kate (som jag bor hos) ska ut på en träningsrunda i 7 mile – en enkel och avslappnad xc-loop som ligger ca 10 km från centrum. När jag kommer dit tror jag inte mina ögon – finns sådana här ställen på riktigt? Jag är tokig i både vatten och berg och verkar ha hittat mitt Mecka.

Parkerar man vid Wilson Bay börjar och avslutar man turen på stranden. Jag och Kate efter min första cykeltur i Nya Zeeland.

Jag tar mina första nervösa tramptag uppför 7 miles slingrande stigar. Det är en lätt klättring till toppen men mina ben värker efter bara några kurvor. Efter fem minuter värker mjölksyran, men jag är ändå fullständigt överväldigad av lycka – smärtsam, brännande och blodsmakande lycka. Från toppen slingrar sig ett antal spår nedför kullen. Alla är enkla, snabba och utan konstigheter. Det är bara att pumpa sig fram genom snabba kurvor, små hopp och drop.

Kate sätter fart nedför en stig som heter ”Kachoong” – livrädd, ringrostig och fullkomligt överlycklig hänger jag på henne. Adrenalinet pumpar och skrattet bubblar upp samtidigt som jag undrar hur tusan de fick in så mycket utförsåkning på en sån liten höjdskillnad.

Snabbt, lätt och roligt!

Precis som ”Kachoong” är resten av spåren flowiga och välbyggda. 7 mile är det stället man önskar man hade runt hörnet från sitt hus. Man får upp både flåset och fartkänslan, de välbyggda dubblarna får en att tro att man faktiskt är bra på att hoppa och kurvorna fångar upp en hur hårt man än svänger. Skogen ger bra regnskydd när vädret är lite halvdåligt och skyddar dessutom mot solen när det är riktigt varmt.

Lagom till vi avslutar turen kommer solen fram och jag dyker i det iskalla blåa vattnet.

Rude Rock och Corowtown
Folk som bor här borde vara trötta på cykelturister men alla vi träffar är ivriga att berätta och visa oss nya cykelstigar. Vi känner oss hemtama redan efter några dagar och blir medbjudna till både födelsedagsfester, strandhäng, BBQs och utekvällar. Vi har bland annat bekantat oss med killarna som jobbar i Torpedo 7 (cykelaffär) och de vill visa oss de berömda stigarna Rude Rock och Corowtown.

BBQs hemma hos folk är en vanlig företeelse. Det är inte bara Kate och Reon som har en fantastisk utsikt.

Jag är sprallig av nervositet och förväntan när vi ger oss av tidigt en onsdagsmorgon. Efter en halvtimmes bilfärd upp mot toppen av Coronet Peak står jag och blickar ut över sandiga kurvor som aldrig verkar ta slut. Rude Rock är stig man blir glad av att bara av att se. Mitt bland alla dessa sandiga kurvor reser sig dessutom en jättelik sten upp som fått gett namn till den här stigen – Rude Rock eller Cock Rock som den också kallas – och ni kan ju själva föreställa er vad den liknar.

Jag och Bronson står och blickar ut över Rude Rocks sandiga kurvor.

Killarna sätter fart framför mig och jag följer dem hack i häl nedför välbyggda, sandiga och fantastiska roliga kurvor. Jag märker snabbt att kurvorna ger bra med grepp och det är bara att maxa farten. Ibland ser man fem kurvor framför sig och ibland vet man inte vad som väntar runt nästa hörn. Det finns dessutom små hopp lite varstans bara för att göra det roliga ännu roligare.

Efter fem minuter av snabba sandiga kurvor sladdar jag till ett stopp – lungorna är fyllda med damm, ögonen rinner och jag kan inte sluta skratta. Allt jag kan tänka är: igen, igen, igen! Och det är lätt fixat eftersom vår kompis Quinton står och väntar med skåpbilen redo att köra oss och våra cyklar upp till toppen. Det blir näste mans tur att stå över ett åk medan resten av oss ännu en gång susar nedför Rude Rocks dammiga kurvor.

Killarna halvvägs nerför Rude Rock.

Så här skulle jag kunna hålla på hela dagen men det är dags att ge sig ut på dagens andra äventyr. Jag har hört mycket om den berömda, och relativt nya, cykelstigen som slingrar sig 7,5 kilometer från toppen av Coronet Peak hela vägen ner till Arrowtown. Officiellt heter stigen Slip Sadle och är en gammal vandringsled – för lokala cyklister går den under namnet Corowtown.

Gröna ängar och oändlig utsikt – Nya Zeeland i ett nötskal. Foto: Joe Bowman

Vi parkerar bilen vid Coronets liftstation och börjar trampa upp mot toppen. Även om spåret som leder upp till toppen är relativt flackt jämfört med alla andra backar häromkring så börjar mjölksyran smyga sig på. XC-spåret går att köra åt båda hållen och många kommer hit på kvällen efter jobbet för att trampa uppför och sedan köra samma spår nedför igen. Efter 40 minuter sitter vi på toppen och njuter av utsikten och fyller på energidepåerna med några medpackade smörgåsar.

Jag är förväntansfull på stigen som väntar. Folk har beskrivit den som teknisk, rolig och riktigt grym. När jag droppar in i första delen inser jag snabbt att stigen också är något mer – brant, riktigt riktigt brant! Hjärtat bultar när jag ger mig nedför nästa del. Jag känner mig rädd, utmanad och fast besluten att köra exakt samma svåra linjer som de andra.

Mitt i adrenalinruset fnissar jag till – vad jag har längtat efter den här dagen, den här känslan, den här stigen. Det är brant, det är stökigt, det är svårt och det är alldeles, alldeles underbart!

Nedför en brant oförlåtande ravin. Underbart! Foto: Joe Bowman

Det har regnat några dagar tidigare så den annars ganska lösa stigen har bra grepp.  Vi tar oss nerför den ena branta delen efter den andra. Ibland planar det ut och man hinner njuta av den fantastiska utsikten. Vart man än vänder sig så ser det ut som ett vykort. Oändligt med berg, dalar, sjöar och knappt en människa i sikte.

Vi hasar genom en ravin med lös småsten, sedan nedför några hala klippblock för att så småningom komma ut på planare mark.  Jag har åkt på näsan en gång samt i sista sekunden räddat mig själv från vad skulle ha varit en spektakulär färd över styret. Men jag har också tagit mig nedför de flesta branterna betydligt bättre en vad jag kunnat tro. Att våga släppa på bromsarna och låta cykel sköta sitt är en skön känsla.

Väl nere på planare mark så slingar sig stigen utmed blommiga fält, in i mörka skogar och över ett antal flodbäddar (efter att ha plumsat över åtminstone 8 stycken tappar jag räkningen). Stigen försätter ibland uppför, ibland nedför och efter ett tag mynnar stigen ut mitt i lilla Arrowtown – en stad som hämtat direkt ur en vilda västern-film.

Jag slänger av mig mina blöta skor, svettiga knäskydd och efter att ha köpt världens största mjukglass lägger jag mig i gräset och undrar om livet får vara så här bra. Dessutom undrar jag om Corrowtown är den bästa stigen jag någonsin cyklat.

Queenstown Hill
Det är svårt att ha en dag som man inte cyklar i Queenstown. Hur bestämd man än är på morgonen när man vaknar med värkande ben från gårdagens cykeläventyr och värkande huvud från gårdagens öl-äventyr så är det omöjligt att säga nej när någon ringer och undrar om man ska med ut på en liten sväng. Något att ha i baktanken är dock att en ”liten sväng” väldigt sällan är en ”liten sväng” häromkring.

För att ta sig upp till de fantastiska stigarna så måste man först cykla uppför mindre fantastiska backar – den ena brantare än den andra. Jag tror ofta att det är något fel på min växel eftersom jag alldeles för fort får slut på lätta växlar. Dessutom känns det som om jag aldrig kommer nå toppen. Det vill säga, tills jag plötsligt står där. Och då är den jobbiga känslan med ens som bortblåst eftersom man står och blickar ut över den ena underbara stigen efter den andra.

Man förtjänar den fina utförsåkningen efter klättringarna här. Foto: Joe Bowman

Precis så är det på Queenstown Hill – brant uppför och brant nedför. Vi bor på mitten av backen och kan enkelt rulla ut från huset, bära cyklarna uppför några trappor och trampa resterande 10 minuter till toppen. Väl på toppen är det svårt att tro att centrum ligger några minuter nedanför oss där vi står omringade av höga tallar.

Marken är full av barr från träden och lömska rötter och stenar sticker upp lite varstans. Vi droppar in i ett av de lättare spåren – kurvorna är branta och det lösa underlaget känns ovant. Det är en blandning mellan långa hala off-camber sträckor och små, tajta kurvor som slingrar sig mellan träden. Ibland delar sig stigen åt olika håll och det verkar omöjligt att hålla koll på alla stigar här inne.

Vissa banor är riktigt svåra och jag får erkänna mig besegrad av en tajt, teknisk kurva på ett spår som heter ”Holy Trail” – när jag något butter hasar mig nerför den lovar jag mig själv att jag ska köra den innan jag lämnar Queenstown. Banorna är runt två minuter långa och slutar precis bakom en kyrka nära centrum.  Det känns något märkligt men samtidigt helt rätt – i den här staden är ändå mountainbiking också en religion.

Pitch Black
Vägen som slingrar sig upp på baksidan av Bikeparken är ytterligare en brant vägg som suger musten ur benen. Jag, Joe och vår nyfunna kiwi-vän Quinton är på väg upp för att köra Pitch Black. En brant stig som går från toppen av Fernhill ända ner till centrum.

Det är Alla hjärtansdag idag och mina två kavaljerer har redan cyklat ifrån mig och lämnat mig åt mitt öde uppför den extremt jobbiga backen. Men trots att backen är jobbig så bjuds jag på en fantastisk utsikt över Wakatipusjön hela vägen upp. Där nedanför mig kör ångbåtar, paraglidingbåtar, kajaker och speedboats om varandra och bergen reser sig majestätiskt på andra sidan vattnet.

Efter ca 25 minuters brant klättring viker vi av från grusvägen och in på en smal stig som slingrar sig upp förbi Bikeparken och in i en vacker skog med gömda vattenfall. Den leder oss upp till gröngula fält som blickar ner mot Fernhill och Queenstown långt under oss – jag förundras alltid över hur högt upp man kan cykla på relativt kort tid. Kanske har det något med de branta backarna att göra.

Jag och Joe beundrar utsikten över Queenstown och Lake Wakatipu.

”Du kommer förstå varför stigen kallas Pitch Black” säger Quinton till mig innan han sätter fart ned mot skogsgläntan. När jag droppar in i de första kurvorna i skogen inser jag också varför – det är becksvart! Jag får till och med stanna upp någon minut och låta ögonen vänja sig vid mörkret innan jag kan fortsätta.

Jag tar mig nedför den ena branta kurvan efter den andra. Kurvorna blir mer och mer utmanande och rötter och hala off-camber kurvor får adrenalinet att pumpa. Ibland förvånar jag mig själv när jag tar mig förbi tajta träd som verkar felplacerade i relation till den branta stigen. Är det meningen att jag ska ta mig nedför det där hinner jag tänka innan jag slänger mig utför nästa kurva. Cykeln accelererar och allt jag kan göra är vänta på att kurvan långt där nere fångar upp mig och för mig vidare mot nästa brant.

Vi gillar alla olika typer av stigar och olika typer av terräng – just Pitch Black kommer finnas med mig länge i tankarna. Den branta, hala, rotiga stigen är precis lika underbar som folk har beskrivit den. Vi kommer ut vid botten av Fernhill och det är bara tre minuters cykling till vårt favoritkafé Vudu Larder som ligger precis vid vattnet. Sol, kaffe, god mat, trevligt sällskap och en trubadur som står och trallar på gamla popsånger.

Tre timmar och ett antal Flat Whites senare tar vi oss vidare till 7 mile för en kvällsrunda. När jag så småningom ligger och flyter i det svala vattnet mitt i en glödande solnedgång inser jag att en dag inte kan bli så mycket bättre.

Svalt kvällsdopp i solnedgången vid 7 mile.

Skyline Bike Park och Vertigo Summer Series
Queenstown behöver inte bara handla om branta mjölksyrefyllda backar. Skylinegondolen ligger mitt i centrum och tar både turister och mountainbikers upp till toppen av Bikeparken varje dag. Där uppe hittar du både en restaurang, Lugebana, bungyjump och vandringsleder – och en riktigt grym cykelpark.

Cykelparken har 24 banor, förutom alla olagligt byggda spår som gömmer sig inne bland träden. Det finns allt från lätta gröna banor till saftiga downhillbanor. Självklart är en Bikepark byggd för downhillcyklar men våra trailhojar fungerar fint nedför de flesta banor.

Vi värmer upp med ett åk på den gröna leden – Hammy’s Track. Trots att detta är den lättaste banan på hela berget är den riktigt rolig. Sandiga kurvor, små hopp och fin lutning. Halvvägs ner för berget finns en samlingspunkt där de flesta spåren kommer ut för att sedan dela på sig igen. Thundergoat, Original, Sandwich Singletrack, Grundy… Det är bara att välja.

Vi svänger in på Thundergoat som är en annan lätt bana. Den börjar med några snabba böljande svängar inne i skogen för att sedan komma ut på öppen mark där man skymtar Wakiputu-sjön i bakgrunden. Det gäller att hålla ögonen på stigen och inte bli distraherad av utsikten.

Tommy Wilkinsson fångar mig på bild nedför Thundergoat. Ögonen på nästa kurva och inte på den fantastiska utsikten framför mig.

Nere vid gondolen är det nästan aldrig någon kö utan vi hoppar snabbt på nästa lift upp till toppen. Den här gången väljer vi en av alla de svarta banorna som slingrar sig ned från Hammy’s Track – Armageddon, Slippery Ninja, Ant’s Track. Det finns så många!

Armageddon är flowig och lös medan Slippery Ninja är tajt, obekväm och brant. Mest utmanad känner jag mig nedför Hobbit – en massa bökiga stenar och drop. ”Följ mitt bakhjul” säger Rosie, en gammal kompis från England, och leder mig nedför den branta banan. Jag skumpar nerför en bana som definitivt är byggd för downhillcyklar med min vikt så långt bak det bara går.

Rosie och några andra tjejer har startat upp Dirt Town Queens – ett tjej-event som hålls varje torsdag. För 35 NZD får man ett liftkort samt guidning av Rosie och några andra tjejer. Riktigt kul, socialt och bra sätt att lära känna nya kvinnliga cykelnördar.

Cykelaffären Vertigo anordnar också ett tisdagsevent som heter Vertigo Bikes Summer Series och är en oseriös cykeltävling där lokala cykelfantaster samlas för att snacka skit, cykla och umgås. För att så många som möjligt ska kunna vara med går tävlingen alltid nedför en av de lättare banorna i parken. Kruxet är att alla åkare får s.k. handikapp beroende på cykelförmåga – det gör att folk som normalt inte har en chans att vinna plötsligt får det.

Nytt för i år är masstartstävlingar nedför något närliggande berg. Arrangörerna försöker hålla det under radarn eftersom det inte är helt lagligt att köra 60 mtb-cyklister upp till toppen av ett berg för att sedan starta i en klump nedför en backe som de aldrig har cyklat på. Men frågar man en någon som bor här får man lätt reda på när och var nästa masstart går av stapeln.

62 cyklister kör nedför The Remarkables samtidigt. Mäktigt!

Självklart samlas alla för att ta en öl efteråt.

Event som Dirt Town Queens, Vertigo Bikes Summer Series och masstartstävlingarna beskriver Queenstown i ett nötskal – det ska vara lättsamt, roligt och socialt. Det ska vara något för alla. Den här lilla staden har tagit mig med storm. Så mycket fantastisk cykling, så många fantastiska människor och sådan fantastiskt natur.

Det är inte bara cyklingen som är fantastisk här. Queenstown är definitivt ett ställe att sätta upp på sin ”Bucket List”. Foto: Tommy Wilkinson

Kommentera och diskutera på forumet