All Mountain har på några år blivit ett nytt marknadsföringsformat som svept in i cykelvärlden och skapat nya köpbehov. Vintern 2008 meddelade Shimano att All Mountain nu även nått dem och lanserade SLX. Gruppen har blivit en vanlig standardspecifikation på cyklar men den har varit ganska anonym i pryldiskussionerna.
Text och foto: Oskar Williamsson (oskar@happymtb.org)
Inför modellåret 2009 tyckte Shimano att det blivit dags att rumstera om lite i gruppfloran. Hone, LX och lite trekkingkomponenter kastades i smältverket och ut rann trekkinginriktade Deore LX och AM-inriktade SLX. Den gamla linjära Shimano-skalan från billigt till dyrt skulle försvinna och varje grupp skulle få unika egenskaper.
Det är nu två år sen SLX presenterades men det har varit ganska tyst om den. Det verkar nästan som att gruppen gick obemärkt förbi och fortsatte LX-gruppens tradition av att föra en anonym tillvaro långt från rampljuset.
Testets genomförande
HappyMTB har monterat en komplett SLX-grupp på en gammal Specialized Enduro. Gammel-Enduron är ett sex år gammalt typexempel på en ram som konsumenterna använde till att skapa All Mountain-segmentet långt innan marknadsförarna hade kommit på vad det skulle kallas. Den utmärker sig genom att ta sig hyfsat bra uppför, nerför och däremellan och passar därför bra som testrigg.
Allmänt intryck
Utseendet på gamla LX var en gäspning, och SLX bryter ordentligt med den. Snygg eller ful kan man tycka olika om, men X-men-designen för i alla fall tankarna lite mer till Star wars än till en brödrost. Den lite mer aggressiva designen ansluter till vad Shimano redan gjort i de dyrare MTB-grupperna och är därför inte SLX-unikt. Med prylarna i handen visar det sig att det inte är så mycket som utmärker sig på SLX bortsett från en lite mer spejsad formgivning. Även om ambitionen är AM så är ett växelreglage ett växelreglage oavsett vilken typ av cykling växlingen ska ackompanjera. Det typiskt AM-iga är det tvådelade vevpartiet, den speciella framväxeln och att gruppen bara finns med skivbromsar. Kvalitetskänslan är ett snäpp under XT och ett snäpp över Deore. Det syns till exempel på att länkarmen till bakväxeln är av pressad plåt på SLX och inte i gjuten aluminium som på XT.
Framänden
Det Shimano gjort som känns nytt är att äntligen komma med ett vettigt tvådelat vevparti. Hur många storklingor ligger inte och skräpar i byrålådorna? Tvådelade vevpartier har visserligen funnits förr i form av Hone och Saint, men den här gången är det lite mer genomtänkt. Istället för att bara ersätta storklingan med en bashring har man satsat på maximal spridning på utväxlingen. 14 tänders skillnad är det maximala växlingshopp Shimano tycker att deras framväxlar klarar av, och logiskt nog blir det en 22T-klinga och en 36T-klinga som hamnar på ett AM-vevparti. Jämfört med en 32T-klinga innebär det att den högsta utväxlingen ökar med 14 procent, från 1:2,9 till 1:3,3.
För att stå emot lite mer misshandel så har pedalinfästningen på det tvådelade vevpartiet fått insatsgängor av stål. Hur mycket stryk som vevarna egentligen tål är svårt att veta, men med tanke på hur vevarna ser ut och hur mycket de väger så är det nog ungefär så mycket som XT och LX brukar klara. Brukar du böja XT-vevar ska du nog inte satsa på SLX.
Konkurrenterna Truvativ, FSA med fler har länge haft tvådelade vevpartier med 36/24T, så man kan ju tycka att det inte är så unikt. Konkurrenternas vevar tillhör dock den biffigare ligan och har lite mindre spridning mellan klingorna.
Det verkligt nya är inte vevpartiet utan framväxeln. Äntligen finns en framväxel speciellt utformad för den som inte använder storklinga. Växeln har en kompaktare korg som följer de mindre klingorna bättre. Det är skitsamma på de flesta hardtails, men på heldämpade ramar med krångliga länkage blir det ibland tajt att få till bra justeringsmöjlighet med traditionella framväxlar. Det är också vanligt att däcksutrymmet vid kedjestaget inte begränsas av ramen utan av att bakkanten på framväxelns korg går i däcket.
Bakänden
Där bak är det inget som är särskilt AM-utmärkande. Bakväxeln har Shadow-teknik som numera är mer eller mindre standard från Shimano. Äldre LX-varianter har alltid fått straffvikt jämfört med XT, genom att vissa detaljer pressats i plåt. Jag kan inte minnas att denna besparing någonsin sett så billig ut som nu. Hävarmen till växlingen är gjord i pressad plåt. Säkert funktionellt och säkert inte så mycket tyngre, men det ser mer ut att höra hemma på Biltema-cyklar än på AM-hojar för över tjugotusen. Växeln finns med kort korg (GS) eller lång korg (SGS). I testet har en SGS-växel använts, men till det tvådelade vevpartiet fungerar även den kortare GS-växeln.
Shadow-tekniken begränsar valet av kassetter en aning. Shimano säger att man ska hålla sig till kassetter med ett största drev mellan 32 och 34T. Anledningen till det är att avståndet mellan kassett och övre rulltrissa inte kan justeras på Shadow-växlarna, till skillnad från Shimanos traditionella växlar. Med ett mindre största drev blir avståndet till trissan för stort för att ge perfekta växlingar.
Till gruppen kopplas kassetten CS-HG80-9 som finns i en mängd varianter. Jag har testat kassetterna med en 11-32 tänder och den icke rekommenderade 11-28 tänder. Jo, fast man inte får! Det ser lite galet ut med det stora avståndet mellan kassetten och växeln, men växlingarna fungerar bra och kedjan ligger där den ska även när det blir lite stökigt.
Utväxlingen i praktiken
Utväxlingarna som man får med den större 36-klingan passar bra för en varierad cykling med både utför, uppför, skogsstigar och transporter. Jag har tyckt att en vanlig 32-klinga är i minsta laget tidigare när jag velat trampa på som fortast med AM-hojen. 36:an tycker jag är alldeles lagom. Tidigare har jag sällan använt lillklingan eftersom det blir tillräckligt lätt med 32-klinga fram och 32T som största bak. Nu kommer lillklingan till användning oftare, men det känns ovant med det större glappet mellan växlingsregistren som blir när skillnaden mellan klingorna är 14 tänder i stället för 10.
Jag tycker att den lite tätare 11-28-kassetten fungerar mycket bra ihop med vevpartiet. Den lättaste utväxlingen räcker till för de hårdaste uppförsbackarna samtidigt som man får tätare steg i början av kassetten. Det blir mindre överlapp i växlingsregistren, vilket jag tycker är en poäng. Lillklingan blir användbar i skogen och inte bara en kraftreserv för de jobbigaste uppförsbackarna.
Växelreglage
Växelreglagen är små guldkorn i gruppen som slätar över de sura minerna över fula plåtbitar på bakväxeln. Känslan är distinkt och bra, och är ett lyft jämfört med äldre LX och trekkingbrorsan Deore LX. Deore LX och SLX ska hamna på samma stegpinne i hierarkin men Shimano har uppenbarligen lagt ner mer möda med att få till rätt känsla i reglagen på SLX. Växelreglagen har two-way release, vilket innebär att man kan växla antingen på Shimanovis med tumme-pekfinger eller på SRAM-vis med bara tumme. Jag är en tumkille och tycker att Shimano fått till ett riktigt bra tum-tum-reglage.
Naven
Naven är vanliga Shimano-grejer med lösa kulor och justerbart lagerspel. Justeringen görs på traditionellt vis med konnycklar. Bromsskivsinfästningen är centerlock. Testhjulen är byggda med quick release-nav. SLX-gruppen finns också med framnav för genomgående axlar, både 20 mm och den nya 15 mm-standarden.
När baknavet kom för två år sedan ökades antalet ingreppspunkter jämfört med vad Shimano haft tidigare. Resultatet är inte så häpnadsväckande när man rullar iväg. Ingreppet sker ganska mjukt, och man känner ett litet glapp när man trampar till. Det är funktionellt och inte så märkvärdigt. Det är först vid en direkt jämförelse med de äldre naven som förbättringen blir uppenbar. De gamla navet är nämligen så enormt mycket sämre. Så i skenet av hur det en gång var är de nya naven riktigt bra, även om intrycket vid användning inte är bländande.
Bromsar
Bromshandtagens design känns igen från de dyrare serierna, och har numera till och med letat sig ner till Deore. Jag har tidigare tyckt att Shimanos bromsar är funktionella och pålitliga men inte så mysiga i känslan. SLX-bromsarna är klart bättre än gamla LX. Känslan är distinkt och modulationen är bra. Bromsarna har inte varit utsatta för värre körning än soptipps-DH i Stockholm, men där har kraften i alla fall räckt. Testcykeln har haft 203 mm skiva fram och 180 mm bak, och det har gott och väl satt stopp för 65 kilo testräka.
Den finess som tillkommit på SLX jämfört med LX är verktygslös justering av handtagets avstånd till styret. De stora rattarna fungerar bra även med blöta fingrar. Shimano har ersatt skruvarna som hindrar beläggen att trilla ut med saxpinnar. En och annan stör sig säkert på det billiga utseendet, men för egen del tycker jag att det är en smidig och krångelfri lösning.
Vikt
Vikten för gruppen ligger hyfsat till jämfört med XT. Framväxel och växelreglage ligger på i stort sett samma nivå, och nav, vevar och bakväxel är något tyngre. Bromsarna är betydligt tyngre, framförallt reglagen. Straffvikten för att komma billigare undan med SLX-bromsarna är ungefär 240 gram med 203 mm-skivor.
Priser
Priset för en komplett SLX-grupp med tredelat vevparti och utan nav är 5145 kronor hos Cyclecomponents. Merkostnaden jämfört med Deore är bara 345 kronor. Vill man ta steget upp till XT är priset 8275 kronor. Priserna är ungefär samma även i cykelbutiken på gatan. Jämför man priset för att ersätta en bakväxel är SLX till och med det billigaste alternativet hos Cyclecomponents, knappt 500 kronor jämfört med 700 kronor för XT. De klart lättare XT-bromsarna är 550 kronor dyrare.
Slutord
AM-gruppen SLX utmärker sig genom att vara väldigt lagom. Prioriteringarna ligger där det behövs för att få en bra funktion, men lyxen har lämnats åt sidan. SLX är kanske inte så mycket tuffare och tåligare än övriga grupper, men priset är inte värre än att man kan skita i om det blir lite repigt. Går grejerna sönder är det inte allt för dyrt att ersätta, vilket kan vara en viktig finess på en AM-hoj.
SLX passar därför på en cykel som är mer funktion än utseende. Bromsar och reglage har rätt känsla och övriga grejer gör vad de är satta att göra. Det AM-specifika tycker jag är värt att uppmärksamma, nämligen framväxeln och vevpartiet. Jag tycker att det är ett klart lyft.
SLX-gruppen är väldigt lagom: det är lagom funktion, lagom vikt, lagom känsla och lagom pris. För hemmabyggaren som inte bryr sig om stilpoäng utan letar en lagom nivå mellan pris, funktion och vikt är SLX ett alldeles lagom val. Tråkigt, va?
Vikter
Uppmätt av mig (Shimanos siffror inom parentes):
Bakväxel 253 g (258 g)
Framväxel top swing 142 g (142 g)
Framväxel down swing 159 g (163 g)
Växelreglage 264 g (256 g)
Bromsar med reglage, ok, belägg och slang 595 g (562 g)
Bromsskiva 180 mm: 164 g utan låsmutter (218 g med låsmutter)
Vevparti inkl. lager och distanser 999 g (999 g)
Bashring 152 gram
