Stellan rapporterar från ännu en lång cykeltur.
Text och foto: Stellan Johansson (www.sandstorm.se)
Jag är nu i Armenien igen efter en kortare paus från cyklingen. Det är ett tag sedan jag skrev en artikel på Happy. Det har för all del blivit en del bilder och även kortare reseskildringar genom forumet men jag tyckte att det var dags att göra en sammanfattning på vad som har hänt sedan jag lämnade Turkiet och tog mig till Kaukasus i juni.
Vägen som jag cyklade under 2007
I stora drag lämnade jag Turkiet i slutet av juni och tog mig till Georgien och följde gränsen Georgien/Turkiet till Armenien. Området jag passerade kallas Adjara och är en av tre utbrytarrepubliker i Georgien.
Vacker utsikt i Adjara
Kor som kom på besök en morgon
Jag korsade bergen i Adjara och passerade gränsen till Armenien i början av juli och där blev det inte så mycket cyklande på grund av att min bror kom på besök och vi hyrde bil istället. Han var i Armenien två veckor och när han väl var hemma igen så återvände jag till cykeln igen. Jag cyklade norrut mot Georgien igen och kom ganska snart till Tbilisi som är huvudstaden i landet.
Tuffa klippor att cykla på utanför Yerevan.
Jag stannade i Tbilisi drygt en veckas tid för att fixa visum till Azerbajdzjan och Iran. Jag hade först tänkt cykla direkt till Azerbajdzjan men blev tipsad om bergen i de norra delarna av landet. Jag tyckte det lät intressant och det var inte så svårt att ändra planerna igen. Norra Georgien är helt klart det område i Kaukasus som gav den tuffaste cyklingen.
Vägen norrut var väl helt ok, lagom brant och bra asfalt hela vägen till Kazbegi och även vidare till den stängde ryska gränsen. Det som blev tufft var att följa gränsen österut över bergen. Högsta passet var drygt
Även i östra Georgien fanns det en del vackra berg att besöka men det gällde att planera cyklingen väl för det är lätt att missa dem.
Bra cykling i norra Georgien.
Varför kan inte all cykling vara så här?
Tuffa killar som bjuder på HB och vattenmelon.
Coola badkillar som bjuder på vin och vattenmelon.
Efter Georgien kom jag till Azerbajdzjan och jag där hade tänkt stanna en månad men det blev drygt en vecka istället. Cyklingen där kunde lätt beskrivas av ”Fy fan vad tråkigt…”
Jag korsade landet från nordväst till sydöst och det mesta jag passerade var odlingsmark och vassområden med bevattningskanaler. Det var varmt, fuktig och fullt med flugor. Att landskapet var helt platt gjorde det inte bättre. Den längsta backen på de sista 35 milen i landet var en viadukt över en järnväg. Som sagt, ”Fy fan vad tråkigt…”.
Presidenten i Azerbajdzjan.
Sista teet i Azerbajdzjan.
Det kändes skönt att passera in till Iran och hitta berg igen med dåliga grusvägar. Iran har ett väldigt bra vägnät men även många små grusvägar uppe i bergen.
Jag var inte den enda cyklist i Iran. Killen som vann ”Vem har bytt flest grejor på cykeln”.
Jag vid en moské i Iran.
Jag gillade denna väg.
I Iran fick jag årsbästa på höghöjdscykling. På berget Sabalon slutade den högst belägna vägen på 3800m utanför en moské. Varför man bygger en moské
Högsta tältplatsen utomhus under året.
På toppen av berget.
Efter att jag hade bestigit berget så fortsatte jag sydväst och i slutet var jag tillräckligt nära för att kunna se Iran avfyra missiler på kurdiska terrorister inne i Irak. Detta var något som inte var så populärt i USA kunde jag läsa i nyheterna några dagar senare.
Vad ska man egentligen göra om någon har parkerat en frontlastare på cykelvägen?
Bönsyrsor var vanliga i området.
Efter Iran återvände jag till Armenien och besökte Nagorno Karabakh som är ett bergsområde i sydvästra Azerbajdzjan som ockuperades av Armenien i början av 90-talet. Ett område som även nu är ostabilt även efter en vapenvila mellan Armenien och Azerbajdzjan.
Längs den nya gränsen mellan Nagorno Karabakh och Azerbajdzjan kan man se och höra hur både Armenien och Azerbajdzjan avfyrar sina vapen med jämna mellanrum för att visa att de är fortfarande beväpnade. Nagorno Karabakh har även sin egna arme och även Ryssland har även sänt en del av sin dit för att lugna ner området.
Gillar man militärer, nedbrända byar och minfält så är Nagorno Karabakh helt klart värt ett besök. Gillar man inte det så finns det ingen anledning att göra det. Det man kan för övrigt se i området finns även i Armenien. Efter Nagorno Karabakh återvände jag till Armenien och cyklade tillbaka till Yerevan där jag lämnade cykeln för vintern.
Tillbaka i Armenien.
Grusväg i Nagorno Karabakh.
Resterna av en azerisk by i norra Nagorno Karabakh.
Jag flög tillbaka till Sverige i slutet av oktober och 1 februari var jag tillbaka i Armenien igen. Jag har varit här snart en veckas tid och besökt en del ambassader i Yerevan för att kolla vad som gäller om visum. Om det går som jag har tänkt mig så har jag visum till Iran i slutet av nästa vecka. Därefter kan jag fortsätta vidare österut längs Sidenvägen mot Kina.
/Stellan
Armenien
För att åka hit krävs det visum och detta kan fås på flygplatsen i Yerevan eller vid landgränsen om man kommer från Georgien eller Iran. Visumet kostar 15 000 dram, ungefär 300 kr och är då giltigt i 120 dagar.
Gränsen till Azerbajdzjan och Turkiet är stängd och är öppen till Georgien och Iran men även till Nagorno Karabakh och därifrån kommer du ingenstans.
Azerbajdzjan
Kräver också visum och detta kan fås på flygplatsen i Baku men inte vid någon landsgräns. Kommer man från Georgien så är det lättast att söka visumet i förväg i Tbilisi. Att få visum tar tre dagar och kostar 60 EUR och är då giltigt i 30 dagar.
Gränsen till Armenien, Nagorno Karabakh och Ryssland är stängd och gränsen till Georgien, Iran och Turkiet är öppen.
Georgien
Behövs inget visum om man planerar att stanna mindre än 90 dagar.
Gränsen till Ryssland och till utbrytarrepubliken Abkhazia är stängd och gränserna till Armenien, Azerbajdzjan, Georgien och Turkiet är öppen.
Utbrytarrepubliken Adjara
Ligger i sydvästra Georgien och fungerar som resten av landet. Inga visum eller extra kontroller.
Utbrytarrepubliken Abkhazia
Ligger i nordvästra Georgien och de kräver visum som kan fås i Moskva eller per e-mail. Jag vet inte vad det kostar och vad som krävs för att få det.
Gränsen mellan Georgien och Abkhazia är stängd men gränsen till Ryssland är stängd. Det lär vara ganska lätt att korsa gränsen mellan Georgien och Abkhazia men åker man fast så är det dryga böter. Jag träffade en holländsk cyklist som blev tagen och fick böta 2000 EUR och sitta några dagar i fängelse när han åkte fast.
Utbrytarrepubliken Nagorno Karabakh
Ligger i sydvästra Azerbajdzjan och styrs av Armenien. Visum krävs för att komma dit och det kan fås i Yerevan eller i Moskva. Kostar 10000 dram ungefär 200 kr och är giltigt i 5 dagar.
Gränsen mellan Nagorno Karabakh och Azerbajdzjan är stängd och så även till Iran. Vill man det så kan man bara ta sig från Armenien. Har man en stämpel eller visum från Nagorno Karabakh kan man inte besöka Azerbajdzjan.
Utbrytarrepubliken Syd Ossetia
Ligger i norra Georgien. Inga visum krävs för att besöka området men det finns vägspärrar när man kommer dit. Man måste anmäla sig till militären, fylla i några dokument och sedan får man tillstånd att besöka området.
Mer bilder och reseskildringar finns på www.sandstorm.se
