Transalp 2007 Etapp 2 – Det rullar på.

Dagens etapp var med sina 148km den näst längsta i årets upplaga och med 3226hm den med näst mest höjdmeter att klättra.

Text: Anders Jansson (aj@happymtb.org) Foto: Anders Jansson och Peter Jansson

25 Juni 2007. Etapp 2. Imst – Ischgl

Imst (Österrike) – Ischgl (Österrike)

Längd: 146,73 km
Höjdmeter: 3195 hm

Alp-pass: Arlbergpass 1895m, Bieler Höhe 2037m

Starten gick 09.00. Vi ställde in cyklarna i fålla C som är den näst sämsta. Genom att vi inte står i sista fållan så är behovet av att komma tidigt och få en bra plats inte så stort. Sist i fålla C är ändå före den stora massan i fålla D.

De inledande 23 kilometrarna var neutraliserade vilket innebär att startgrupperna släpps iväg som vanligt men inget avancemang mellan grupperna får ske. Det ligger kommissarier mellan grupperna och håller ordning.

Trots neutraliserad start gick det undan i utförsbackarna ut från Imst. Inom gruppen är det tillåtet att avancera och många passade på. Då det var mängder av cyklister på vägbanan stoppade det upp ganska hastigt när klungan passerade orter med refuger och stoppade bilar.

Vid Landeck släpptes fältet fritt. Genast började cyklister från fålla D att avancera och tempot skruvades upp ytterliggare. Vi tog rygg på en klunga som vi ansåg höll vår fart.

Från där fältet släpptes var det en svag uppförsbacke sk slakmota i ca 25 kilometer. Vi passerade några av de många småklungor som bildats och blev omkörda av andra. Det gick hyfsat behagligt fram till St Anton där det brantrade till rejält när klättringen upp till Arlbergpass inleddes. Stigningen upp till 1795möh innebar ca 600hm under ca 6km vilket ger 10% i snittlutning. Bitvis var det dock ännu brantare.

Klungorna splittrades i backen och nu gällde en mot en. Den låga hastigheten gör att man inte får några aerodynamiska fördelar av att ligga bakom en cyklist. Det kan dock vara mentalt positivt att ha ett hjul framför att gå på.

På toppen låg dagens första depå. Varmt och soligt även denna dag gjorde att vi fyllde flaskorna fulla. Vi försåg oss av bananer, bars och melonbitar innan vi inledde nedförskörningen. Vindjackorna åkte på som skydd mot den kylande fartvinden.

Det gick utför i nästan fyra mil med enstaka kortare små uppförsknäppar. Det låter som att det är en riktigt behaglig resa men långt därifrån. Branta backar och skarpa serpentinsvängar kräver 100% koncentration. Det går inte att slappna av en sekund. Sedan gäller det att hitta en bra klunga att samarbeta med. För trots att det går nedför så trampas det på rejält och att ligga skyddad för fartvinden i de höga hastigheterna kan spara mycket energi.

Det var inte många kilometer som det var slätåka innan det började gå uppför igen. Backen upp till dagens andra berg, Bielerhöhe på 2017möh, inleddes med en 2-4% backe under ca 20km.

Efter dagens andra depå så blev backen brantare. Den populära Silvrettastrasse skulle ta oss upp till toppen.

En väg med mängder av härliga serpentinsvängar. Vi hittade ett tempo som verkade lagom och vi passerade ganska många cyklister på vår väg upp. Trafiken var inte avspärrad så tidvis brottades vi med bilar, motorcyklar och stora bussar i de snäva svängarna.

Tittade vi ner såg vi en underbar utsikt över backen och alla kurvor vi bemästrat. Långt där nere såg vi cyklister som hade backen framför sig och vi önskade, just då, att vi inte var där nere.

Det fortsatte att vara brant hela vägen upp med undantag när vi passerade en härlig blågrön sjö.

Tittade vi upp kunde vi se snö och glaciärer. Dock skulle vi inte upp på de höjderna.

På toppen var det ganska kyligt och vi tog åter på oss vindjackorna och även knävärmarna.

Utförskörningen var snabb och gick bitvis på nyasfalterade vägar.

Vi fick häng på en bra klunga utför och låg skyddade för vinden. I 60-70km/h försvinner höjdmetrarna snabbt och 600hm ner till målet tog inte många minuter att avverka.

Vi rullade i mål i Ischgl på 5h 59min.