Har du någon gång blivit utskälld för att du cyklar i skogen så vet du att folk i allmänhet inte alltid har så bra kunskap kring vad som gäller för cykling i naturen. De flesta cyklister vet nog i grova drag att man får cykla i skogen men många vet nog inte så mycket mer än så. Det har blivit dags för HappyMTB att försöka reda ut frågan kring var man får cykla.
Text och foto: Oskar Williamsson (oskar@happymtb.org)
Huvudprincipen för cykling i naturen är rätten att vistas på annans mark enligt allemansrätten. Alla som gått i svensk skola har inpräntats med orden ”inte störa – inte förstöra” och har en allmän uppfattning om vad allemansrätten är. För att förstå var och hur man har rätt att cykla är det bra att vara lite orienterad i lagstiftningen bakom allemansrätten.
Juridikprofessorn Bertil Bengtsson har på Naturvårdsverkets uppdrag skrivit en utmärkt liten skrift som heter ”Allemansrätten – vad säger lagen” och som finns att ladda ner från Naturvårdsverket. Allemansrätten beskrivs som en svensk sedvänja av oklart ursprung som bland annat innebär att man har rätt att färdas över och vistas på annans mark. Den exakta juridiska innebörden av allemansrätten är svår att fastslå. Allemansrätten är visserligen inskriven i regeringsformens 2 kap. 15 § men är där endast vagt formulerad om att alla ska ha rätt till naturen och ger inte mycket stöd för hur den ska tillämpas. I Miljöbalkens 7 kap. 1 § står att var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den. Det finns heller inte särskilt många domstolsavgöranden som kan vara till vägledning av vad allemansrätten är.
Ett första utforskande av allemansrätten är åtminstone att se vad som inte är förbjudet i andra lagar, och när det gäller rätten att vistas på och färdas över annans mark är det någorlunda tydligt vad som gäller. Brottsbalkens bestämmelser om tagande av olovlig väg samt om hemfridsbrott ger vägledning av vad som är förbjudet.
Tager man olovlig väg över tomt eller plantering eller över annan äga, som kan skadas därav, dömes för tagande av olovlig väg till böter.
Den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg, dömes för hemfridsbrott till böter.
Intränger eller kvarstannar någon eljest obehörigen i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt ställe, dömes för olaga intrång till böter.
Är brott som i första eller andra stycket sägs grovt, dömes till fängelse i högst två år.
Betraktar man dessa två passager i Brottsbalken kan man se att det är förbjudet att cykla:
– över tomt
– över plantering
– över annan äga så att den skadas
– över gård
– på upplagsplats eller annat dylikt ställe
Omvänt betyder det alltså att det i övrigt är fritt att cykla på annans mark. Det som är svårast att avgöra är när en passage är förbjuden därför att den kan orsaka skada. Skada ska tolkas som att det uppstår en ekonomisk skada för markägaren, även om den är obetydlig. I dessa fall är det även möjligt för markägaren att begära skadestånd av den som orsakat skadan.
En enskild person är endast ansvarig för den skada som den själv åsamkat. Om skadan uppstått på grund av slitage av många personer uppstår alltså inget enskilt ansvar. Om det däremot rör sig om en organiserad aktivitet kan ledaren bli skadeståndsskyldig för den skada som gruppen orsakat. Samma sak gäller för den som anvisar människor att använda ett visst område eller märker ut en led.
Naturreservat och nationalparker
I naturreservat och nationalparker kan beslutande instans enligt miljöbalkens 7 kapitel sätta upp särskilda föreskrifter när det gäller rätten att färdas och vistas i området, enligt 30 §. Genom denna bestämmelse kan rätten att cykla inskränkas, till exempel genom att förbjuda cykling i området helt och hållet eller genom att bestämma att cykling endast får ske på till exempel vägar. Den som inrättat området kan också medge dispenser mot ett totalförbud så att det blir möjligt att använda ett särskilt cykelspår.
Den som bryter mot föreskrifterna kan dömas till brott eller förseelse mot områdesskydd, antingen till böter eller fängelse.
Lokala trafikföreskrifter
Kommunen har enligt Trafikförordningens 10 kapitel rätt att besluta om vissa särskilda trafikregler för en väg eller ett område. Kommunen kan besluta om förbud mot viss fordonstrafik och på det sättet kan cykling förbjudas. I många kommuner är cykling på elljusspår förbjuden utifrån denna föreskrift. Brott mot lokala trafikföreskrifter straffas med penningböter. Alla kommunala trafikregler går att hitta hos Transportstyrelsen.
Terrängkörningslagen
Egentligen är terrängkörningslagen helt ovidkommande i en artikel om cykling, men eftersom den tenderar att dyka upp i diskussioner är den värd att beröras även här. Bestämmelserna om tagande av olovlig väg berör inte på vilket sätt man inte får ta olovlig väg. Man kan därför säga att det inte finns några bestämmelser utifrån allemansrätten som begränsar körning med motorfordon. Det regleras i stället i terrängkörningslagen. Redan i första paragrafen står det tydligt att terrängkörning med motorfordon är förbjuden, och därmed blir det också uppenbart att lagen inte gäller för cyklar.
Sammanfattning och diskussion
I arbetet med den här artikeln har jag upptäckt att det som presenteras som så enkelt i verkligeheten visar sig vara ganska komplicerat. Allemansrättens princip är kanske inte i första hand en juridisk fråga utan lika mycket en fråga om sedvänjor och moral. En sak står i alla fall klart för mig, och det är att svensk lag ger oss en stark rätt att vistas i naturen. Den rätten är lika stark oavsett om du färdas till fots eller till cykel. Vid färd i naturen ska det ske skonsamt utan att orsaka skada, men när jag försöker få fram vad som faktiskt är skada landar jag i att det inte är helt lätt att avgöra. Att jag inte får orsaka ekonomisk skada är klart. Jag får till exempel inte orsaka skada på rötter som gör att träd dör eller vår sämre tillväxt. Vad gäller för andra spår av mänsklig aktivitet som inte har något ekonomiskt värde?
Andan kring sedvänjan allemansrätten fastslås i regeringsformen och i miljöbalken, genom formuleringarna om att alla ska ha rätt till naturen och att var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den. Det är utifrån detta som vi måste förhålla oss till denna löst definierade sedvänja.
Hur blir det då med cyklingen? I lagstiftningen runt allemansrätten finns inget som berör hur man färdas. Jag drar därför slutsatsen att vi har rätt att vistas i naturen på samma villkor oavsett om vi går till fots eller rullar på en cykel. Så länge vi inte lämnar större avtryck när vi cyklar än när vi vandrar har vi lagen och sedvänjan på vår sida.
Källa: Bertil Bengtsson (2004): Allemansrätten – vad säger lagen, Naturvårdsverket (finns som pdf här)
Naturvårdsverket om allemansrätten
